---

2 MÅNADER SENARE:

Sommarlov. Min första tanke när jag lämnar skolans byggnad. ''Vi ses imorgon va?!'', Ropar Ryan efter mig. Jag nickar ivrigt. ''Klart vi gör!'', Ropar jag och springer hemåt. Jag har inte lust att gå ut på hela sommarlovet för då kommer Justin hit igen. Han slutade ringa mig för en månad sedan och det var väl lika bra eftersom att jag klickade honom varje gång. Jag öppnar dörren till huset och går ut i köket där mamma står och lagar mat för minst tio personer. ''Varför..'' Börjar jag innan hon avbryter mig. ''Justin och Pattie kommer på middag ikväll'', säger hon stressat. Nej, han får inte.. ''Mamma du vet att..'' Hon suckar. ''Jag vet att ni är osams, men ni behöver inte prata med varann! Dom kommer hem om två timmar så jag ska göra en välkommen-hem middag'', ler hon.

Jag suckar högt för mig själv och går med snabba steg upp på mitt rum.

''Hemma!'', Säger jag glatt och sparkar av mig skorna i hallen. ''Justin!'', Ropar mormor och morfar i kör. Dom kommer snabbt ut i hallen och omfamnar mig i en stor kram. ''Kan.. Inte.. Andas'' får jag fram. Dom skrattar och kollar på mig med ursäktande blickar. Sen går dem och kramar mamma. Jag drar med mig min resväska upp på rummet och börjar packa upp. När jag väl är klar kommer mamma in i rummet.

''Vi ska på middag hemma hos Carter om tio minuter'' ler hon. Jag flämtar till och kollar på henne med stora ögon. ''Jag följer inte med'' säger jag och sätter mig ner på sängen med min iPhone. Hon suckar tungt. ''Justin, ni behöver inte prata med varann'' säger hon allvarligt. Jag rycker på axlarna. ''Deal''.

Hon lämnar rummet med ännu en suck. Jag flinar för mig själv och loggar in på twitter.

''Hemma i Stratford :)'' skriver jag och följer några fans tillbaka innan jag loggar ut.

''Kom nu Justin!'', Ropar mamma nedifrån. Jag himlar med ögonen och lägger ner mobilen i fickan och går sen ner till hallen. ''Kunde du inte tagit på dig några andra kläder?'' Frågar hon och kollar hopplöst på mig. Jag skakar på huvudet och drar på mig mina svarta supras. ''Då går vi då, vi kommer sen mamma och pappa!'' Ropar mamma.

Det låter så konstigt när mamma kallar mormor och morfar för mamma och pappa. Jag flinar åt tanken innan vi går ut.

''Le!'' Ropar mamma bakom mig. Jag vänder mig om och pressar fram ett stort leende in i kameran hon håller i.

Det plingar på dörren. ''Åh, nu kommer dom!'' Säger hon glatt och försvinner in i hallen. ''Åh, nej'' mumlar jag och börjar gå upp för trappan. ''Carter! Var ska du?'', Ropar mamma. Jag vänder mig om och alla kollar på mig. ''Ingenstans'', säger jag och går ner igen. ''Ta plats!'' Ler hon. Jag himlar med ögonen och hamnar självklart bredvid Justin.

''Var är Alexander och Mr. Williams?'' Frågar Justin och ler svagt. ''Killkväll'' säger mamma och himlar med ögonen. Jag tar handen för munnen för att inte brista ut i skratt.

''Så var man tjej'' mumlar Justin för sig själv.

*

Jag reser mig upp ifrån bordet och går in i vardagsrummet och sätter mig ner och kollar på American Idol.

Jag rycker till när jag hör fotsteg. Jag vänder mig om och möter Justins blick.

''Är det ledigt här?'', Frågar han och pekar bredvid mig. ''Jag ser ingen annan som sitter där'' mumlar jag och kollar på tvn igen.

''Bra'', säger han och sätter sig ner. ''Tyckte du också att det var pinsamt att sitta där ute?'' Frågar han. Jag vänder blicken åt hans håll och möter hans blick. ''Varför tror du jag sitter här?'' Frågar jag.

''Kan du sluta äga ut mig hela tiden?'', Frågar han med ett flin. Jag skakar på huvudet och kollar på tvn igen.

''Så..'' Börjar han. Jag kollar på honom med en hopplös blick. ''Vad vill du Justin?'', Frågar jag.

''Jag vill prata'' säger han lågt. ''Prata på'' säger jag. Han suckar tungt.

''Förlåt. Jag har fått massa utskällningar från Scooter, mamma, pappa, Usher, Selena, Mama Jan, Ryan Good och Chaz'' säger han och kollar trött på mig. ''Jag har tänkt över det här och.. Det var dumt gjort. Jag älskar dig och inte henne. Jag vet inte vad som flög i mig'', säger han och rycker på axlarna. ''Men det var ett stort misstag. Jag vet inte varför.. Jag vill inte att du ska vara arg'' säger han lågt och kollar ner på sina knän. ''Men jag förstår att du inte vill förlåta mig'', säger han och reser sig upp och börjar gå mot hallen.