Man kan väl säga att Michelle blev galen när Nathalie gick iväg igår. Men jag ville ta reda på om hon verkligen var så taskig som alla säger att hon är. Klockan var nu kvart i två och det var dags att gå och möta Nathalie.
''Jag kommer hem ikväll'', säger jag till mamma som står och packar sin resväska. Imorgon åker hon till Frankrike och hälsar på Pattie och.. Justin.
Jag drog på mig mina converse och en lila kofta innan jag begav mig av mot backen där vi mött Nathalie igår. Solen sken ovanligt starkt idag och värmen gjorde mig galen. När jag kom fram till backen står Nathalie redan där. Hon lyser upp när hon får se mig och kommer fram till mig. ''Hej'', säger hon och omfamnar mig i en kram. ''Hej'', svarar jag med ett svagt leende och besvarar hennes kram. ''Vad ska vi göra?'' Frågar jag och hänger koftan på axeln. Hon ler stort. ''Gå hem till mig?'' Säger hon. Jag rycker på axlarna. ''Sure'' säger jag och tillsammans börjar vi gå mot de stora vita husen. När vi kommer fram till det största huset går hon upp på tröskeln och tar upp ett par nyckar ur sin ficka.
''Bor.. Du här?'' Frågar jag. Hon nickar och ler stort. ''Ganska snyggt va?'' Säger hon. Jag nickar och följer med henne in. Hallen är stor och det hänger några få jackor på väggen. Annars är det inget speciellt.
''Mamma?!'' Ropar hon. En kvinna med blondt kort hår står nu framför oss. ''Hej flickor'' säger hon snobbigt. Jag får en klump i halsen men sväljer snabbt ner den. ''Carter'' säger jag och räcker fram min hand. Hon kollar förvirrat på min hand men höjer sen blicken till mitt ansikte. Jag tar bort handen och hon undersöker mina kläder.
''Annie'' säger hon till slut. Jag nickar och knyter upp mina skor. Nathalie suckar och drar med mig upp på övervåningen. Hon öppnar en vit dörr och jag undersöker det stora sovrummet. En rosa säng, rosa tapeter, en rosa soffa. Säg något som inte var rosa här inne!
''Wow'', mumlar jag. Hon nickar med ett stort leende. ''Snyggt va?'' Säger hon. Jag nickar långsamt och sätter mig ner på sängen.
''Jag ska bara på toaletten'' säger hon med ett ursäktande leende och lämnar rummet. Jag tar upp en bok ifrån hyllan som också är rosa. ''Nathalies dagbok'', står det. Jag tvekar men öppnar den ändå. Jag läser första sidan.
''Kära dagbok. Idag är det torsdag. Jag skulle gå och handla till mamma och på vägen hem stötte jag på Carter och Michelle. Jag tål inte någon av dem. Men jag ska...'' Mer hinner jag inte läsa innan fotsteg närmar sig. Panikslaget ställer jag tillbaka boken i hyllan och sätter mig ner som vanligt i soffan. Nathalie kommer in med ett rosa nagellack.
''Vi har ändå inget att göra'' säger hon och sätter sig ner bredvid mig.

*

Jag kollar på klockan. Halv nio. ''Jag ska nog gå hem nu'', säger jag. Under dagen hade vi målat naglarna, kollat på en film, suttit lite vid datorn och jag hade även ätit middag hos henne. Hon verkade rätt trevlig och jag hoppas hon har ändrat uppfattning om mig nu. Hon skrev ju trots allt att hon inte tål mig, men efter den här dagen borde hon väl ha ångrat sig?
''Okej'' säger hon och vi reser oss upp ifrån soffan. Hon följer mig ner till hallen. Jag drar på mig mina skor och även min kofta.
''Vi ses väl?'' Säger jag och ler svagt. Hon nickar ivrigt. ''Det är väl klart!'', Säger hon. Jag knäpper min kofta och ler brett. ''Hejdå'' säger jag och öppnar dörren. Sen beger jag mig hemåt i mörkret.
''Hej'' hörs en mörk röst bakom mig. Jag vänder mig skräckslaget om och får syn på en mörkhyad kille runt trettio-års åldern.
''Hej'' mumlar jag och kollar nervöst på honom. Han flinar. ''Vad gör en vacker flicka som du ute i mörkret?'' Frågar han. Jag kollar äcklat på honom men han verkar inte se det. ''Jag är på väg hem från en kompis...'' Säger jag.

JUSTINS PERSPEKTIV:
''Ät!'' Säger Scooter och räcker mig en hamburgare. Jag kollar frågande på honom. ''Du måste äta mer!'', Säger han och kliar sig i nacken. Jag nickar. ''Du har rätt. Förlåt'' säger jag och börjar äta på hamburgaren.
Han sätter sig ner bredvid mig med en tung suck. ''Det är Carter, eller hur?'' Säger han. Jag rycker på axlarna. ''Nej, men..'' Säger jag. Jag suckar och kollar trött på honom. ''Det är så jobbigt att hennes mamma ska komma hit. Dom är så lika'', säger jag. Han nickar och kollar förstående på mig. ''Jag förstår'' säger han och kollar medlidande på mig. ''Men försök att inte tänka på det'' säger han med ett svagt leende. ''Det är svårt men det går''.
Jag nickar. ''Tack Scooter'' säger jag.

CARTERS PERSPEKTIV:
''Jag måste gå nu'' mumlar jag och börjar gå. ''Vänta'', säger han bakom mig. Jag suckar tungt och vänder mig om igen.
''Får man ditt nummer?'' Säger han. Jag gör en äcklad grimas och skakar på huvudet. ''Jag ger inte ut det till folk jag inte känner'' säger jag och inser att det låter hur töntigt som helst.
Han skrattar till. ''Ett undantag?'' Säger han. Jag skakar på huvudet och börjar springa hemåt. Trots att jag är alledes andfådd fortsätter jag springa. När jag står utanför dörren sliter jag upp den och pustar ut när jag står i hallen. Jag låser dörren och drar av mig skorna.