Lyssna på låten samtidigt som ni läser kapitlet :)

''Rose''.
Jag vände mig om med ett ryck och kollade på mannen som gett mig spaden. ''Varför fortsätter du inte jobba?'' Frågade han och för ett ögonblick såg det ut som att han skulle strypa mig vilken sekund som helst. Jag svalde hårt.
''Jag är trött'' sa jag och för en gångs skull kände jag mig... Maktlös. Jag var maktlös! Hans blick gick inte att beskriva. Men en sak vet jag, och det var att han var förbannad. På mig.
''Det är fest ikväll'' sa han och tog ett djupt andetag. ''Och jag vill att du städar hela huset, om en timme ska det vara klart''.
Jag spärrade upp ögonen. Huset såg ju ut som om att ett helt gäng med grisar bodde där!
''Va?'' Fick jag fram och reste mig upp. ''Gör det själv!'' Fortsatte jag och kände hur det blev svårare att kontrollera ilskan.
''Du kom hit för att arbeta!'' Sa han och höjde rösten. ''Så sitt inte bara!''
Jag himlade med ögonen och kastade spaden i sanden. ''Jag hatar dig'' viskade jag i hans öra och gick in i huset. Det var tomt. Jag gick in till det lilla köket och vattnade blommorna. ''Fyfan'' muttrade jag för mig själv och började plocka undan allt skräp som låg överallt.

*

''Rose, du är ledig resten av dagen'' sa någon man efter att jag städat i fem timmar och fjorton minuter, exakt.
Jag vände mig om och log förvånat åt honom.

''Tack så mycket'' sa jag och fortsatte le. Han besvarade mitt leende innan han försvann ut ur huset. Jag pustade ut och sprang in på mitt lilla rum. Jag tog upp min mobiltelefon som låg på sängen. Två missade samtal från dolt nummer och ett nytt meddelande. Jag höjde på ögonbrynen. Vem kunde det vara? Jag öppnade meddelandet och spärrade upp ögonen.
''Hoppas du lär dig en riktig läxa nu. /Justin''
Hur i helvete fick han tag på mitt nummer? Ilskan bubblade upp inombords och jag skrek ut mot kudden. Mamma! Det var mamma som gav honom mitt nummer!
Jag slog kudden hårt och knappade snabbt in ett svar på mobilen.
''Fuck you. Gå och häng dig, Bieber''
Det kanske var lite väl hårt, men jag var verkligen förbannad på honom just nu. Han kan verkligen aldrig lämna mig ifred!
Jag svor högt för mig själv och det plingade direkt till i mobiltelefonen. Jag tog upp den och nu föll en tår ner för min kind.
''Förlåt. Jag visste inte att du hatade mig så mycket, jag ska lämna dig ifred.''

Justins perspektiv:

Nu visste jag hur mycket hon hatade mig. Jag borde ha tänkt innan jag skickade meddelandet. Fan, varför kan jag inte lämna henne ifred för? Jo, för att hon hade en stor plats i mitt hjärta. Hon hade.

---

Förlåt för den låga uppdateringen.. Jag ska hem till min mamma imorgon tror jag, och då blir det bra mycket bättre uppdatering. I nästa kapitel spolar jag fram så att hon åker hem tror jag, eller vad tycker ni? :)