I en vecka har jag varit här nu, och det är en hel vecka kvar. Hur ska jag stå ut?! Jag städar ungefär åtta timmar per dag, vilket är åtta timmar mer än vad jag städar hemma. Allt jag kunde göra nu var att vänta. Klockan var halv sju och om en halvtimme skulle dom komma in för att tvinga mig att städa. En halvtimmes ledighet kvar. Jag satte upp mitt hår i en slarvig tofs. Ingenting spelade någon roll längre, jag bryr mig inte om att jag ser ut som ett missfoster. Jag har knappt ätit någonting heller, maten är... Vidrig.
''Rose'' hördes en viskning bakom mig. Jag vände mig om och min blick fastnade på tjejen som visat mig till rummet första gången när jag kommit hit. Hon var den ända jag pratat med.
''Får jag komma in?'' Frågade henne. Jag drog täcket tätare om mig och nickade. ''Visst. Kom in'' sa jag och log svagt. Hon log tillbaka och stängde dörren försiktigt bakom henne. Hon slog sig ned på sängen bredvid mig.
''Vad har du på hjärtat?'' Frågade hon. Jag suckade. Jag skulle lika gärna kunna berätta allting för henne, vad har jag egentligen att förlora? Men det var någonting som hejdade mig. Istället ryckte jag bara på axlarna.
''Jag vet att det är svårt för dig'' sa hon lågt och kollade på mig med en allvarlig blick. ''Du arbetar åtta timmar per dag utan betalt, och det är för mycket begärt'' sa hon. ''Det är bara en vecka kvar. Tror du att du klarar det?'' Frågade hon. Jag nickade långsamt.
''Ja'' fick jag fram. ''Det klarar jag''.

*

''Det är fest!'' Ropade en man och vinkade åt mig. Jag reste mig upp och gick bort ifrån trädet och fram till mannen.
''Vadå för fest?'' Frågade jag. Han log. ''En gång i veckan är det fest'' förklarade han. ''Och denna dag är din turdag!'' Sa han. Jag höjde på ögonbrynen. ''Jaha'' sa jag och gick efter honom. Vi kom bort till ett stort vitt hus och utanför huset var det proppfullt med folk som dansade runt i cirklar med krokade armar.
''Påminner om Spanien'' sa jag och log för mig själv. Mannen vände sig om och kollade på mig. ''Jag vet'' sa han. ''Botswana påminner om Spanien'' fortsatte han. Jag log. ''Gå och dansa!'' Sa han. Jag ryckte på axlarna och gick fram till folket som stod och dansade. Jag kände mig rätt osäker så istället satte jag mig ned i gräset och lutade huvudet mot ett träd.
''Du är inte härifrån va?'' Hördes en mörk röst bakom mig. Jag vände mig om med ett ryck och kollade på den söta pojken i min egna ålder.
''Nej'' sa jag till slut och log. Han log tillbaka och slog sig ned bredvid mig. ''Inte jag heller'' sa han.
''Jag föddes i Somalia. Men jag bor i Texas, jag är på semester här'' förklarade han. Jag nickade. ''Och jag är en bortskämd diva som åkte hit för att lära mig en läxa'' sa jag och skrattade till. ''Jag heter Rose, och bor i Atlanta'' sa jag och räckte fram min hand.
Han flinade. ''Christoffer'' hälsade han. ''Men kalla mig Chris''. Jag nickade. ''Okej Chris, så.. Berätta om dig själv'' sa jag.
Han nickade. ''Mitt namn är Christoffer Smith. Jag föddes i Somalien men bor för tillfället i Texas. Jag är arton år och mina intressen är att sjunga, dansa och skapa musik'' sa han. ''Det finns inte så mycket mer att säga. Din tur'' sa han. Jag skrattade till och log. ''Jag heter Rose Stone, och bor i Atlanta. Jag är sjutton år och mina intressen är att shoppa, sjunga då och då och jag älskar att lära mig nya saker'' sa jag och log. Han flinade.
''Kan du dansa?'' Frågade han. Jag skakade snabbt på huvudet. ''Låt mig lära dig en ny sak då, senorita''.
Mina kinder hettade till när han pratade spanska. Hur visste han att jag föddes där..?
Jag log. ''Gärna'' sa jag och reste mig upp. Han log och drog med mig bort till folkmassan, fast en liten bit ifrån allt folk. Han ställde sig några centimeter ifrån mig och började dansa till en riktigt långsam låt. Jag försökte dansa så bra som möjligt men var väl medveten om att jag stod och gjorde bort mig. Christoffer log bara och jag lutade mitt huvud på hans axel.
Chris Browns låt Deuces började och Christoffer flämtade till och kollade bakåt. Hans blick fastnade på gubben som var på väg hitåt. Chris kollade på mig och bet sig i läppen samtidigt som han pekade finger åt gubben som kom emot oss.

''Vad gör du?'' Väste jag och drog ner hans hand. Han skakade på huvudet och resten av folkmassan tystnade också och pekade, musiken slutade även spelas.
''Den där gubben..'' Mumlade han. ''Han har mördat tre små flickor'' fortsatte han. Jag spärrade upp ögonen och mitt hjärta slog ett extraslag. ''Han fick dödsstraff, men han måste ha rymt'' sa han lågt. Jag fick inte fram några ord, istället stod jag bara som förstelnad. Hur kan en vuxen man vara så dum i huvudet så att han dödar tre små flickor?!
''Hur länge har du varit här egentligen?'' Viskade jag. Han kollade på mig med stora ögon och drog med mig in i huset. Vi slog oss ned vid köksbordet.
''Jag har varit här i ett halvår'' sa han. Jag nickade. ''Jag åker hem till Texas om en vecka''. Jag log. ''Samtidigt som jag åker till Atlanta'' sa jag. Han flinade. ''Då hoppas jag att du ser fram emot att fortsätta umgås med mig den här sista veckan'' sa han. Jag skrattade. ''Självklart'' sa jag och log brett.