UPDATE: Jag har kapitel 20 klart i utkastet, så kom igen nu! :)



Under tiden som Jadie varit här hade vi faktiskt kokat ihop en riktigt bra låt. Hon vägrade sjunga men var en fantastisk låtskrivare.

''Justin?'' Mammas röst fyllde rummet. Jag kollade upp på henne och log.

''Jag är hemma nu. Jag har med mig kinamat'', sa hon och log. Jag lös genast upp och sprang fram till henne och omfamnade henne i en stor kram.

Hon skrattade till och gick ner till köket. Jag skrev en snabb tweet. ''Chinafood next!!'' Sedan sprang jag ner till köket och slog mig ned mittemot mamma.

''Vad har du gjort idag då?'' Frågade hon och räckte mig en tallrik full med kinamat. Jag flinade.

''Ingenting'', ljög jag. ''Skrivit på en låt bara'', mumlade jag.

Hon nickade och log. ''Själv har man varit på världens tråkigaste möte'', muttrade hon. Jag skrattade till och tog en tugga av min friterade kyckling. ''Förresten! Du berättade aldrig varför du aldrig kom hem!'' Sa hon och kollade nyfiket på mig.

Mitt hjärta slog ett extra slag. ''Juste'', mumlade jag och la ner gaffeln. ''Jag har träffat en kompis här.. Hon heter Jadie, och.. Hon föll från ett väldigt högt berg så jag var med henne på sjukhuset. Ett riktigt äventyr om jag får säga det själv'', mumlade jag. Mamma kollade på mig med uppspärrade ögon.

''Men fy vad otäckt!'' Sa hon till slut. Jag nickade instämmande.

''Så hon är bara en kompis?'' Frågade hon och fnittrade till. Jag kunde inte låta bli att le.

''Ja'', fick jag fram till slut. ''Vi är bara vänner''.

*

Jag låg i min säng och tänkte. Jag kan väl inte gilla henne? Vi har inte känt varann så länge men ändå har hon redan en stor del i mitt hjärta.



''Chinafood next!!'' Jag skrattade till åt Justins tweet som han skrivit för ungefär en timme sedan. Jag retweetade den och skrev en ny tweet. ''Sleepy.. Bored.. What to do?'' Jag la undan datorn och tog fram mitt lila nagellack. Jag började måla mina naglar och lukten av nagellack tog över i rummet. När jag var klar la jag undan nagellacket i lådan och la mig sedan och tänkte.

JustinJustinJustinJustinJustin. Var det normalt att tänka så? Nej. Det var det verkligen inte. Jag tänkte tillbaka på när jag skulle få åka hem på sjukhuset och han kom in till rummet och sjöng Bruno Mars låt Just the way you are. Jag log lite och ryckte till när min mobil plingade till. Jag drog upp den ur fickan och lös upp när jag läste på skärmen. Justin. Jag öppnade hans meddelande.

''Har du lika tråkigt som jag? Jag kan inte sova.'' Jag skrattade till. ''Då har jag nog lika tråkigt som dig..'' Skrev jag och skickade iväg meddelandet.
Det var någon konstig känsla som kom när hans namn lös på min skärm. Som ett pirr i magen och en glädje som spred sig. Det plingade till igen.

''Kan vi ses imorgon? Joe ska åka till syd-Korea i övermorgon så jag tänkte att vi alla kunde göra något innan han åker :)?'' Jag log. Justin är så underbar. Jag skakade på huvudet och skrev in ett svar.
''Visst :)''.

*

Jag gick den sista biten till fontänparken och när jag kom fram stod Joe och Justin där. Jag log och omfamnade dom i en gruppkram.

''Jag kan inte fatta att du ska lämna oss i en hel månad!'' Sa jag och suckade. Justin nickade instämmande och Joe log.

''Ni har varandra, jag kommer tillbaka'', sa han och fortsatte le. Jag nickade. ''Bäst för dig!'' Sa jag och log.

Han skrattade till. ''Vad ska vi göra?'' Frågade han och kollade först på Justin och sedan på mig.

---

Sånt där ''mellankapitel'' som måste vara med ibland.. 10 Kommentarer för mer bara för att jag är så deppig och trött. Usch.