Joe var nu på planet på väg till Syd-Korea medans jag satt hemma och kollade på Sam som satt vid bordet och åt spaghetti som en gris.

''Vad?'' Muttrade han och tog en klunk vatten. Jag skakade på huvudet och vände blicken åt fönstret. Regn!

''Jag går ut'', mumlade jag och gick ut till hallen. Jag drog snabbt på mig skorna och sprang ut i regnet. Det hade varit så varmt dom senaste dagarna, så regn var så skönt just nu! Jag log när mitt hår dränktes i regnet och mina kläder blev dygnsura. Jag började gå mot affären fast jag bara hade en tjuga på mig. Jag röck till när jag fick syn på Justin som kom ur affären med en röd-svart keps över halva ansiktet och ett par vita hörlurar över det. Bakom honom kom ett antal paparazzis.

''Justin!'' Ropade jag. Alla blickar vändes åt mitt håll och kamerorna började blixtra. Fan, smart Jadie! Justin log och drog av sig sina hörlurar. Han la dom runt nacken och kom fram till mig.

''Hej'', sa han och log. Jag log brett tillbaka och omfamnades i en blöt kram. Jag skrattade till.

''Vad gör du ute i regnet?'' Frågade han och fortsatte le. Jag ryckte på axlarna och log.

''Det är så skönt med regn när det har varit så varmt i flera dagar'', sa jag. Justin nickade instämmande.

''Kan vi inte gå till det där stället du visade mig förut?'' Frågade jag. Justin kollade på mig med stora ögon.

''Är du sjuk eller? Du dog ju nästan sist!'' Sa han allvarligt. Jag suckade.

''Snälla?''

Han skakade på huvudet. ''Aldrig att jag riskerar ditt liv igen'', sa han och flinade. Jag himlade med ögonen.

''Och förresten så är det blött nu'', sa han och kollade allvarligt på mig. Jag ryckte på axlarna. ''Men ändå! Snälla, jag lovar att vara försiktig. Ingenting kommer hända!'' Sa jag och log. Justin suckade uppgivet. Jag skrattade till och började springa mot berget.

''Jadie, vänta!'' Ropade han och snabba fotsteg hördes bakom mig. Snart sprang Justin bredvid mig.

''Det är en stor risk!'' Sa han allvarligt. Jag nickade. ''Jag vet! Men det går bra'', sa jag.

Han skakade på huvudet för sig själv och nu stod vi framför berget. ''Jag klättrar bakom dig'', mumlade han.

Jag nickade och började klättra. Det var riktigt halt men så länge jag trampar rätt så går det bra.

När jag tog det sista steget upp vände jag mig åt Justin. Han var nästan uppe. Jag sträckte ut min hand. Han log och tog den. Han kom upp och långsamt började vi gå över ängen.
''Hur ska vi komma ner sen då har du tänkt?'' Frågade han och skrattade till. Jag log. ''Vi får väl vänta tills det blir torrt eller något'', mumlade jag. Han skrattade och skakade på huvudet. ''Du är galen'', sa han.

Vi kom fram till det lilla berget vid vattnet. Jag tog upp en sten och kastade ut den i havet. Justin log och satte sig ned på det blöta berget. Jag satte mig ned bredvid honom.

''Hur ska vi klara oss utan Joe i en månad?'' Muttrade han. Jag ryckte på axlarna och log svagt. ''Ingen aning''.

Då slog det mig. Hur länge blir Justin borta när han åker efter sommaren?

''Justin?'' Viskade jag. Han vände blicken åt mig och kollade frågande på mig med ett leende på läpparna. ''Efter sommaren... Hur länge blir du borta då?'' Frågade jag. Han tänkte efter och kollade sorgset på mig.

''I tre månader'', mumlade han. Jag spärrade upp ögonen. ''Men sen är jag hemma i en månad'', sa han.

Jag nickade och kollade ner på mina händer.

''Vi klarar det. Under tiden får du klara dig med Joe'', sa han och log. Jag brast ut i skratt. ''Självklart''.

Innan jag hann blinka hade en stor våg dränkt oss. ''What the!'' Utbrast Justin när den försvunnit. Jag hostade och började skratta.

''Det där var ju... Varmt'', sa jag ironiskt. Justin nickade och himlade med ögonen. ''Vi drar'', mumlade han. Jag nickade och reste mig upp. Vi började gå tillbaka över ängen.

''Det kommer börja åska!'' Ropade Justin och pekade upp på himlen. Jag rynkade ögonbrynen och kollade uppåt. Molnen var riktigt nära varann. Ett högt muller hördes och det blixtrade till. ''Shit'', mumlade Justin och drog mig under ett träd. Jag skrattade till.

''Du vet att det sämsta stället man kan söka skydd på när det blixtrar är under ett träd'', sa jag och log. Justin log brett. ''Jag vet'', sa han och ännu ett högt muller hördes.

''Det verkar som att vi blir kvar här ett tag till'', fortsatte han. Jag nickade och kollade upp på himlen som var väldigt mörk nu.

Han tog ett hårdare grepp om min midja. Jag kunde inte låta bli att le och kollade på honom. Hans hår var dränkt, likaså hans kläder.

Han log. Det blixtrade till lite längre bort. Jag röck till och skakade på huvudet. Justin brast ut i skratt.

Jag gav han en mördarblick. ''Inte kul'', viskade jag. Han flinade bara. Innan jag hann blinka närmade han sig mig. Jag kunde inget annat än att le, och innan jag hann reagera pressade han sina läppar hårt mot mina.

---

Rätt kort kapitel, men vad tycks? :) 5 Kommentarer för mer.