Jag låg utslagen på min säng och kollade upp i taket. Det hade gått tre dagar sedan Justin lämnade mig i parken för att springa efter Dawn. Jag kände mig tom, ensam och övergiven. Justin hade inte varit min länge alls, och Dawn hade redan fått honom tillbaka. Jag hade inte fått ett enda meddelande från honom, - han hade inte ens ringt?! Betydde jag inget längre? Var jag bara a second choice eller en ersättare medans Dawn var borta i Justin's liv? Jag suckade och kliade mig lite i mina fuktiga ögon. Jag vred huvudet mot nattduksbordet och klickade på låsuppkanppen på mobilen. Inget nytt meddelande från Justin... Det enda som fanns var tusentals sms från Trisha & Megan som undrade varför jag inte svarade. Jag orkade verkligen inte bry mig och låste mobilen igen. För bara tre dagar sedan hade jag varit lyckligare än någonsin. Jag hade för en gångs skull känt mig hel, jag kände att jag inte var ensam. Att det faktiskt fanns människor kvar på jorden som brydde sig om mig, men nu... Nu var allt annorlunda och tillbaks till det vanliga. Eller inte riktigt, för nu var det något som gapade tomt inom mig. Den lyckliga delen av mitt hjärta som jag en gång hade ägt vilade just nu hos Justin, vare sig han fortfarande ville ha det eller ej. Kvar var bara det smutsiga tusenbitarspusslet till hjärta. Åh, om bara mamma var här nu! Hon skulle sitta bredvid mig på sängen, stryka mig över pannan, viska att allt skulle bli bra och lågt sjunga en fin sång för mig. Hon skulle säga att hon fanns här för mig, - vad som än hände, och att hon aldrig skulle lämna mig. Men det gjorde hon. Trots det kunde jag inte skylla på henne.

 

Jag kom att tänka på låten Safe & Sound. Det var en av mina favoriter. Tårarna började rinna ner för mina kinder, och jag mumlade tyst med i låten...

 

Jag reste mig upp och gick fram till min väggspegel. Mascaran hade runnit nerför mina kinder och mitt hår var ruffsigt. Kort sagt såg jag helt hemsk ut. Jag kollade ut genom fönstret och det såg rätt mulet ut. Det började kanske dra ihop sig till regn? Hur som helst ville jag inte vara instängd på mitt rum längre. Jag ville gå ut, få lite frisk luft! Jag tog min sminkväska & hårborste och skyndade in i badrummet för att göra mig i ordning. Sedan bytte jag om till lite fräschare kläder, drog på mig skorna och låste dörren bakom mig.

Det kändes bättre än bäst att vara tillsammans med Dawn igen! Vi var ute på en liten promenad, i okända kvarter för att slippa bli igenkända, och gick hand i hand. Dawn's varma små händer passade bra i mina. Vi skulle just svänga runt hörnet på ett hus då vi nästan gick in i någon. Och denna någon var inte vem som helst...

"Juliah?", sa jag chockat.

Dawn tittade besvärat bort mot ett annat håll för att slippa möta Juliah's blick.

"Hej", sa Juliah och mötte min blick.

Det kändes som att vi stirrade in i varandras ögon i evigheter, ända tills hon flyttade blicken ner i marken.

"Du, eh... Ringde eller sms:ade inte?" Det var mer som ett påstående än en fråga när orden kom ur hennes mun.

Jag var påväg att säga varför skulle jag men han ändra mig innan jag yttrade mig. Jag tänkte efter lite och insåg att jag bara hade lämnat Juliah där i parken för tre dagar sen, för att springa efter Dawn. Det var kanske inte så schysst, bara sådär, utan att höra av sig...? 
"Juliah, jag är leds...", jag han inte avsluta meningen innan jag blev avbruten.

"Du behöver inte säga något. Jag förstår. Jag var bara en ersättare för henne där." Juliah pekade på Dawn.

"Ersättare? Vadå, tror du att jag utnyttjat dig? Jag såg dig som min vän!"

"Vän? Sen när kysser vänner varandra?"

"Än sen om jag gjorde ett misstag...", skrek jag, men meningen dog ut när jag insåg vad jag sa. Juliah gick från arg till ledsen och sårad.

"Juliah, jag är ledsen... Jag menade inte-."

"Jo, det gjorde du. Kyssen var inget misstag, - jag är det jävla misstaget! Ingen vill ha mig ändå! Alla som jag på något vis har kär lämnar mig på ett eller annat sätt i sticket i slutändan! Jag har förlorat min mamma, min pappa finns inte där för mig, och nu du..." Tårar började rinna nerför hennes kinder och jag mådde hemskt dåligt inom mig. Jag visste ju precis vad Juliah gått igenom. Jag tänkte tillbaka på den där dagen jag var hemma hos Juliah för första gången. Hon hade tagit emot mig när jag mådde dåligt och behövde någon att prata med. Hon hade lyssnat snällt och berättat om sina egna problem också.

"Där ser du. Jag har rätt, för du säger ju inget! Grattis, lev lyckligt i alla era jävla dagar och så vidare, jag orkar inte det här längre! Fattar ni inte hur jobbigt det här är för mig? Dag ut och dag in har jag sett er två ha hur roligt som helst tillsammans, och hela tiden tänkt that should be me!"

"Jag... Jag förstår inte?" Jag kände mig helt förvirrad. Vad menade hon?

"Juliah!" Jag ropade efter henne men hon vände sig inte om utan fortsatte springa. Att springa efter var ingen idé, för jag menar, vad skulle jag göra? Det här sort of triangeldramat var bara för mycket! Självklart ville jag vara Juliah's vän, men skulle det gå utan att det blev för konstigt med alla känslor från alla håll och kanter?

Jag drog handen genom håret och la armen om Dawn, och hon lutade sig mot min bröstkorg.

Tårarna forsade ner för mina kinder och jag ville bara skrika av smärta. Att älska men inte vara älskad tillbaka var nog den hemskaste känslan som fanns! Jag råkade springa in i en ung kvinna, och hon röt åt mig att se mig för.

"Kärring", mumlade jag surt tillbaka och fortsatte springa. Jag skymtade en telefonkiosk lite längre bort och sprang fram till den och knappade in pappas nummer. Inget svar. Jag provade alla hans mobilnummer, men han svarade inte på något. Bara den där jävlan röstbrevlådan!

Jag sjönk ner på golvet i telefonkiosken och lutade huvudet mellan knäna med armarna runt om mig så jag blev liten som en boll, drog efter andan och hulkade. Plötsligt hoppade jag till av att det knackade på dörren till kiosken. Jag kollade ledset upp och fick syn på ett ansikte som tillhörde en främling som på något sätt kändes bekant. Det var en ung kvinna med blont lockigt hår, nästan precis som mitt fast en lite mörkare nyans, blåa ögon och rödmålade läppar. Hon lyfte på ögonbrynen som i en -får-jag-lov-att-öppna-min och jag nickade vagt. Dörren öppnades och kvinnan satte sig på huk bredvid mig.

"Men lilla vän, hur är det fatt?" Hennes röst kändes också bekant. Den fick mig på något sätt att tänka på hemma...? Hon väntade på ett svar på sin fråga, och jag kunde ju inte precis förmå mig att säga att jag mår bra. När jag förblev tyst la hon en hand på min rygg och masserade den lite. "Behöver du skjuts någonstans? Min bil står runt hörnet..."

Jag nickade. Just nu ville jag bara hem, och vad gick fortare än att åka bil?

"Kom", sa hon och drog upp mig på fötter. När vi satt i bilen presenterade hon sig som Cornelia.

"Vad heter du då, min vän?"
"Juliah..."

"Åh, vilket fint namn! Jag älskar det namnet. Min dotter heter det."

"Aha, hur gammal är hon?" Jag hade alltid varit ensam om att heta just Juliah med h på slutet under min uppväxt, så jag kunde inte minnas att jag träffat på någon annan tjej med samma namn.

"Jadu, hon måste vara omrking 17 år idag... Jag har inte träffat henne sen hon var 1 år gammal. Förresten, vart bor du? Så jag vet vart jag ska släppa av dig menar jag."

Jag var helt förstummad över hennes berättelse. Vem var den här kvinnan? Pappa hade aldrig riktigt pratat om min mamma, så jag var inte helt hundra på vad hon hette, för han kallade henne bara för C, och min mamma lämnade mig när jag var 1 år gammal...

"Där", flämtade jag och pekade på pappas stora, vita hus.

Cornelia saktade in och vände långsamt huvudet åt mitt håll.

"Juliah? Juliah Edwards?"

"Ja", sa jag tveksamt.

"Åh du store tid!" Hon satte handen för hjärtat och kollade chockat på mig...