såå sjukt bra! men undrar något, mår du bättre nu? :) 


Svar: Ja, det gör jag! Tack att du frågar :) jag är mycket friskare nu. Blir dock trött väldigt tidigt, men det går nog över snart. Thank uuu :) Nu ska jag börja på kap 11

Lyssna på låten medans ni läser kapitlet :)


Klockan slog halv fyra. Jag och Justin satt hemma hos honom och kollade på någon gammal serie vid namn ''Sjunde himlen.'' Den var riktigt bra faktiskt, vi hade sett ungefär sju avsnitt nu. Hans mamma, mormor och morfar befann sig på affären. Justin var på riktigt bra humör, han hade precis fått höra att hans pappa Jeremy, lillesyster Jazmyn och lillebror Jaxon skulle komma hit imorgon. Dom skulle stanna i en vecka innan de åkte tillbaka till Toronto. ''Jag kanske borde gå nu'', sa jag och kollade frågande på Justin. Han vände blicken åt mitt håll. ''Nej!'' Utbrast han. Jag kollade förvånat på honom. ''Jag menar.. Varför?'' Frågade han och såg besviken ut. Jag ryckte på axlarna. ''Vi har inte så mycket att göra'', sa jag och skrattade till. Han log svagt. ''Kan vi inte hitta på något då istället?'' Frågade han. ''För om du går kommer jag ha riktigt tråkigt'', sa han och flinade. Jag log och nickade. ''Okej. Vi kan hitta på något'', sa jag. Han lös upp. ''Vänta här'', sa han och sprang upp för trappan så jag antar att han gick in på sitt rum.

Vad var det som hände med mig? Paniken växte och växte. Varför lät jag henne inte gå hem? Hon kanske hade något viktigt att göra! Justin, du är en riktig idiot. Hon kommer tro att jag är besatt av henne eller någonting! Men när hon sa att hon skulle gå, var det något inom mig som sa nej direkt. Jag ville inte att hon skulle gå, och jag visste inte varför. Det här var något jag var tvungen att prata med min mamma om senare. Men vad skulle vi hitta på nu? Det fanns verkligen inte mycket att göra i Stratford. Vi kanske skulle kunna skejta lite? Ja, så fick det bli. Jag tog med mina två skateboards. Den ena hade jag haft här riktigt länge, och det var den ända jag trivdes på. Cassie skulle nog älska den andra jag hade tagit med från Atlanta. Den var mycket dyrbar och riktigt häftig. Den var även signerad med Michael Jacksons autograf. Jag skrattade till åt minnet. Michael hade varit i stan, men jag hade aldrig fått chansen att träffa honom då jag inte hade tillräckligt med pengar till hans konsert. Jag hade bokstavligt bönat och bett på mina knän till min pappa som skulle dit backstage. Till slut sa han ja, och tog med min skateboard till konserten. När han kom hem igen såg han mycket besviken ut. ''Jag är ledsen, Justin'' sa han och ryckte på axlarna. Jag hade spärrat upp mina ögon och nästan börjat gråta. Då visade han mig undersidan av skateboarden. ''Michael Jackson'' stod det med slarviga bokstäver. Under stod det även: ''Till Justin. Följ dina drömmar.'' Det var den bästa kvällen i hela mitt liv. Jag skrattade till medans jag gick ned för trappan. Cassie kollade på mig med stora ögon och bokstavligt sprang fram till mig. Hon granskade skateboarden som Michael signerat, hon måste ha sett autografen direkt. Jag log brett åt henne. Hennes ögon var nu riktigt stora. Jag klappade henne på axeln. ''Ta det lugnt'', sa jag och log. ''Du kan få den.''
Hon kollade på mig som om att jag vore dum i huvudet. ''Aldrig'', sa hon snabbt. ''Jag tänker inte göra så mot dig'', sa hon. Jag förstod ingenting och kollade förvirrat på henne. ''Göra vadå?'' Frågade jag dumt. Hon skrattade. ''Ta den där ifrån dig! Den är signerad av Michael Jackson!'' Sa hon högt. Jag log. ''Okej. Men du får låna den iallafall, för nu ska vi skejta'' sa jag och log brett. Hon suckade. ''Fine. Om jag har sönder den eller något, lova att döda mig då'' sa hon. Jag höjde på ögonbrynen och log. ''Aldrig'', viskade jag och gav henne en intensiv blick. Hon kollade på mig med en förvånad blick. Jag räckte henne skateboarden och hon tog tveksamt emot den utan att säga ett ord. Hon drog på sig sina skor, så jag gjorde samma sak. Det fick bli ett par enkla lila supras. ''Jag måste seriöst köpa nya skor'', muttrade hon. Jag kollade ned på hennes vita slitna converse. Jag älskade när de var lite slitna. ''Jag gillar dom'', sa jag och log. Hon kollade på mig med höjda ögonbryn. ''Inte jag. Sämsta skateboardsskorna om jag får säga det själv'', sa hon och skrattade till. Jag log och kollade ned på mina svarta supras som stod bredvid henne. ''Du kan få de dära'', sa jag och pekade. Hon kollade ned på dom och sedan på mig. Hon skakade på huvudet. ''Sluta vara så snäll mot mig'', sa hon lågt. Jag släppte min skateboard i golvet och tog ett steg närmare henne. ''Kolla där'', sa jag och pekade bakom henne. Hon vände sig om och stirrade på dörren. Jag knöt upp hennes converse. Hon ryckte till. ''Justin!'' Sa hon förvånat. ''Schh'', sa jag och log. Jag drog av henne skorna och drog på henne mina svarta supras. De var lite stora så jag knöt åt dem ordentligt. ''Varsågod. De är dina'', sa jag och log. Hennes ögon fylldes med tårar och hon släppte inte blicken ifrån mig. ''Tack'', viskade hon och torkade bort en tår. Jag omfamnade henne i en kram. ''Du har inget att tacka för shawty'', viskade jag. ''Nu går vi ut och skejtar. Okej?'' Sa jag och kollade in i hennes ögon. Hon nickade och snyftade till. Jag log och räckte henne skateboarden igen. Hon tog emot den och sedan tog jag upp min egna i famnen. ''Då går vi'', sa jag och log. Hon nickade med ett leende och tillsammans började vi gå mot skateboardsparken.


Jag var kär i honom. Jag var kär i Justin Bieber. De som inte fick hända hade nu hänt. Det var därför jag började gråta. Han var för snäll mot mig, och nu hade jag fallit för honom. Jag föll för honom. Men det tänker jag inte säga, kanske när rätt ögonblick kommer. Men inte just nu. Jag vill inte vara kär i honom, som Allison sa så kommer jag få mitt hjärta krossat. På ett eller annat sätt. Även om han inte krossar det med mening, så lär vi inte klara av ett distansförhållande. Jag vet ju inte vad han tycker om mig. Men han lär inte vara kär i mig, det var bara jag som var riktigt korkad. Jag blev kär i honom direkt! Jag hatade mig själv för det. Jag kollade upp på skateboardrampen och kollade på Justin som gjorde tricks och åkte fram och tillbaka. Han kollade bekymrat på mig. ''Vad?'' Frågade jag. Han åkte snabbt ned och jag tog upp skateboarden i panik. Han tog även sin i famnen och svor för sig själv. ''Dom kommer'', sa han. Jag kollade åt hans håll och fick syn på minst tjugo paparazzis som kom mot oss. ''Nej, snälla'' sa jag lågt och drog luvan över huvudet i panik.

Jag tog håret för mitt ansikte. Dom skulle inte få en enda bild på mig där man såg mitt ansikte. Det kunde dom glömma. ''Ignorera dom. Okej?'' Sa Justin. Jag nickade och kollade ned på rampen.
''JB!''
''Justin! Vem är tjejen?''
''Är det din nya flickvän?''
''Vad gör ni här?!''
''Vad heter hon?!''
Justin muttrade något för sig själv och kollade sedan upp på paparazzisarna. ''Vi är bara vänner. Och jag skulle uppskatta om ni kunde låta oss vara ifred'', sa han vänligt. Självklart gav de sig inte. ''Hur länge har ni känt varann?'' Frågade någon. De körde upp en kamera i mitt ansikte. Justin knuffade undan mannen och sa något ohörbart. ''Låt henne vara!'' Röt han. ''Kom, vi går'' sa han och tog ett hårt grepp om min hand. Jag gick snabbt med honom utan att ha någon aning om var vi skulle. ''Justin. Var ska vi?'' Frågade jag. Han ryckte på axlarna. ''Jag vet inte'', sa han. Jag suckade. ''Jag bor här'', sa jag och kollade mig omkring. De var borta och jag var riktigt trött. ''Vi kan väl ses imorgon eller något istället?'' Frågade jag. Justin var riktigt ledsen, det såg jag på honom. ''Okej'', sa han och nickade. ''Men innan du går..'' Sa han och gick upp på tröskeln och ställde sig endast någon centimeter ifrån mig. ''..Så vill jag be om ursäkt. Jag är riktigt ledsen för den här händelsen.''
Jag skakade på huvudet. ''Det är inte ditt fel'' sa jag och tvingade fram ett leende. Han suckade. ''Jo. Det är just de det är'', sa han. Jag skakade på huvudet. ''Nej, Justin. Detta är deras jobb. Att få reda på all information och sedan vända på dina ord. Eller hur?'' Han nickade. Jag log. ''Precis. Det är deras fel. Inte ditt'', sa jag. Han nickade. ''Okej'' var allt han sa. Han omfamnade mig i en varm kram som jag besvarade. ''Vi ses imorgon'', sa han och log. Jag nickade. ''Det gör vi nog.'' Jag stängde dörren försiktigt efter mig och satte mig ned i hallen lutad mot dörren. Jag la ned ansiktet i händerna och suckade tungt. Vilken dag.

''Mamma! Kan jag få prata lite med dig i enrum?'' Frågade jag. Hon reste sig upp ur soffan direkt och kom fram till mig. ''Självklart. Vi går upp till ditt rum'', sa hon. Jag nickade och gick upp för trappan. Jag hörde hennes fotsteg bakom mig. När vi kom in i mitt rum slog jag mig ned på sängen. Hon stängde dörren försiktigt och satte sig ned bredvid mig. ''Vad har du på hjärtat?'' Frågade hon och log. Jag tog ett djupt andetag. ''Du vet Cassie? Hon som du fick träffa idag?'' Frågade jag. Hon nickade. ''Hur kan jag glömma? Hon är riktigt trevlig. Ta vara på henne'', sa hon. Hennes röst var allvarlig, men hon log ändå. Jag log svagt tillbaka. ''Självklart'', svarade jag. ''Men....''
''Vad har du gjort?'' Frågade hon. Jag brast ut i skratt och skakade på huvudet. ''Nej inget!'' Sa jag och log. ''Men varför känner jag såhär? Så fort jag ser henne så blir jag glad! Idag när hon tänkte gå hem så sa jag nej, och så gick vi ut och skejtade lite istället. Kanske vi inte skulle ha gjort med tanke på att det kom massa paparazzis. Men jag vet inte vad som händer, mamma. Hon är riktigt speciell'', sa jag. Mamma log och hennes ögon tindrade. Det såg ut som om att hon skulle gråta av lycka. ''Justin'', sa hon. Jag kollade förvånat på henne. ''Du är kär. Du är kär i flickan'', sa hon. Jag kollade på henne med stora ögon och svalde hårt. Klumpen i magen blev verkligen bara större och större.


*


Efter att ha ätit middag, tagit en lång varm dusch, tagit min medicin, bytit om till ett par blåa shorts och ett vitt linne låg jag nu nedbäddad i min säng. Jag var tröttare än vanligt och jag kände mig lite febrig. Min mamma skulle komma upp med tempen närsomhelst. Jag ville antagligen inte se resultatet. La man ägg på min panna, så skulle det antagligen stekas. ''Sover du?'' Frågade mamma utanför dörren. ''Nej'', svarade jag lågt. Hon öppnade dörren försiktigt och i ena handen hade hon tempen och i andra ett stort glas äppeljuice. Hon var för bra. Jag log brett. Hon skrattade till och ställde ned glaset på skrivbordet bredvid mig. Hon körde in tempen i mitt ena öra och det var en obehaglig känsla. Dock gick det rätt fort, det pep till och hon granskade den lilla skärmen. ''Du har 39 graders feber'', sa hon med en tung suck. ''Jag hämtar alvedon'', sa hon. Jag skakade på huvudet. ''Nej!'' Utbrast jag. ''Det är okej. Jag ska sova nu och vill inte svettas som en gris när jag vaknar imorgon'', sa jag och log. Mamma nickade. ''Okej. Väck mig om det är något'', sa hon. Jag nickade. ''Godnatt mamma'', sa jag. Hon pussade mig på pannan. ''Godnatt älskling'', sa hon. Hon släckte lampan och lämnade sedan rummet. Jag tog en klunk av min äppeljuice och det pep till i mobilen. Jag ryckte till och tog upp den från skrivbordet. Det var Justin. Jag log lite för mig själv och öppnade hans meddelande.

''Sover du? Förlåt om jag väckte dig. Kan inte sova.''

Jag log och knappade in ett svar.

''Nejdå. Har precis lagt mig. Men sover gör jag inte.''

''Bra. Hur är det med dig?''

''Bortsett från att jag har 39 graders feber så är det helt okej :) Frågan är hur det är med dig?''

''Åh herregud. Krya på dig! Jag mår helt okej faktiskt.''

''Tack, det ska jag. Och bra :)''

''Förlåt för idag.''

''Men Justin. Hur många gånger ska jag förklara att det inte är ditt fel?''

''Haha, jag vet inte. Jag ber iallafall om ursäkt för att jag inte lät dig gå hem tidigare.''

''Det är helt okej. Jag hade trevligt :)''

''Jag med. Nu ska jag låta dig sova. Godnatt.''

''Godnatt, Justin.''

Och med det somnade jag med ett leende på läpparna.

As bra novell!! Vill bara påpeka en sak: Du vet väll om att leukemi faktiskt är cancer :) Eller rättare sagt blodcancer

Håller med alla andra:) Men en liten fråga, mår du bättre nu?