Leyla hade återigen varit igång med att fixa upp mig. Jag skulle strax åka med Justin (något hon inte var särskilt lycklig över) och möta några utav tjejerna. Sedan var det upp till mig att få dom att se bra ut, skulle jag misslyckas ville jag inte ens tänka på vilka konsekvenser jag skulle kunna få av Bruce.

I väntan på Justin gled mina tankar tillbaka på kvällen då jag träffat honom för första gången. Han hade verkat så trevlig, självklart hade han varit lite av ett mysterium men han verkade ändå som en kille som visste hur man hade kul. Jag hade aldrig kunnat tänka mig honom på ett ställe som detta. Men vad är det dom säger; skenet bedrar?

Jag visste att om jag skulle ta mig ut härifrån levande så behövde jag vara smart. Men också stark. Smart nog att komma på killarnas bra sida och inte göra dom upprörda, och för att göra det behövde jag vara stark. Jag kunde inte låta deras nedvärderande kommentarer trycka ner mig. Jag var tvungen att ta det med en nypa salt.

Plötsligt hördes en lätt knackning på dörren och innan jag hunnit reagera stod Justin i dörröppningen med ett par blåa jeans, en simpel vit t-shirt och ett par svarta solglasögon. Håret hade han fixat till med lite gel och dragit det bakåt.

När jag märkte att jag bokstavligt talat stirrade på honom drog jag snabbt bort blicken och kollade skamset ner i golvet. Skärp dig Hazel!

Till min förvåning hade han knackat. Tidigare hade han alltid bara öppnat dörren och stigit in, precis som resten som klev in här. Eller ja, han var egentligen inte lika våldsam när han slet upp dörren som resten av dem.

''Är du redo?''

Jag var säker på att hans fråga skulle kommit ut som en bestämd fråga, men av någon anledning kom den knappt ut som en liten viskning.

Jag mötte hans blick och en varm känsla spred sig igenom min kropp. Justin kunde få vem som helst att tro på att han var en riktig badboy, men jag visste att det var mer än så. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad han gjorde här.

''Ja,'' viskade jag tillbaka och mötte hans blick.

Han nickade och öppnade dörren som för att visa att jag skulle gå ut först. Som en lydande hund gjorde jag som jag blev tillsagd och steg ut i korridoren med Justin tätt bakom mig. Jag kunde känna hans andning i min nacke, men jag var snabb med att skaka bort tankarna som genast for upp i mitt huvud.

Justin trängde sig förbi mig och började gå igenom den långa korridoren och när vi slutligen nådde en dörr tog han tag i min hand och öppnade dörren. Antagligen för att jag inte skulle försöka springa iväg det första jag gjorde; men jag visste bättre.

Vi steg ut i värmen och jag kunde inte låta bli att le lite när solen träffade mig rakt i ansiktet. Jag kollade mig omkring, men jag hade aldrig sett stället förut. Det var ett stort mörkbrunt hus mitt i skogen, inga grannar så långt ögat kunde se. Framför oss stod fyra stycken bilar parkerade och jag undrade vilken som kunde tillhöra Justin. Den svarta Range Rovern han slängt in mig i den där kvällen fanns inte här. Åtminstonde inte just nu.

Vi började gå mot bilarna men min kropp frös till is när jag hörde Matts röst ropa bakom oss.

''Ey, Justin!''

Justin vände sig snabbt om men jag kunde inte röra mig. Frågan han hade ställt till Bruce igår var vad jag behövde höra för att förstå att han inte var klar med mig.

''När ni är klara där borta,'' började han och kom fram till oss, samtidigt som han tog tag i mitt ansikte och stirrade in i mina ögon med en sliskig blick, ''Ta med dig lilla Hazel här till mitt rum,'' fortsatte han och pressade därefter sina läppar mot mina våldsamt.

Därefter gav han mig ett flin och vände sig mot Justin. ''Förstått?''

Justin tog ett steg närmre Matt så att det bara skilde sig någon centimeter mellan dem. ''Lyssna här, Matt,'' spottade han och gav honom en ilsken blick. ''Prata inte med mig som om att du är min boss, jag lyssnar endast på Bruce. Vill du ha henne när vi är tillbaka så kom och hämta henne själv,'' fräste han och knuffade Matt åt sidan.

Matt stirrade förvånat på honom men försvann snabbt in i huset igen.

Som tidigare stod jag kvar på min plats, fastfrusen. Han tänkte göra det igen, som om att det inte hade varit tillräckligt. Han hade förstått hela mitt självförtroende. Han tänkte verkligen-

''Hey,'' sa Justin och var snabbt framme vid mig igen och tog tag i min arm för att hålla min balans uppe.

Utan att jag märkt det hade jag nästan ramlat ihop på marken.

Jag mötte hans blick och mina ögon fylldes med tårar. ''Justin, jag-''

''Jag förstår,'' avbröt han mig. ''Men det finns ingenting jag kan göra.''

Jag drog in ett djupt andetag och ryckte åt mig min arm ifrån honom. Han nickade bara kort och låste upp bilen till en vit Audi. Jag hoppade snabbt in i passagerarsätet och smällde igen dörren efter mig.

Han hoppade in på andra sidan och satte sig vid förarsätet. Han vred om nyckeln och startade bilen och vi började åka i tystnad.

Jag kollade försiktigt upp på den långa mannen. Han hade brunt, lite ruffsigt hår men inte så att det såg illa ut. Hans brungröna ögon mötte mina och jag svalde hårt. Vad skulle hända nu? Skulle han döda mig? Skulle han våldta mig som den andra mannen hade gjort?

Jag fortsatte stirra honom i ögonen; i hopp om att hans ögon skulle avslöja vilken slags man han var och vad han tänkte. Men blicken var tom. Den avslöjade verkligen ingenting om vem han var.

''Detta är Hazel,'' sa Justin efter en väldigt lång stund av tystnad. ''Jag var tveksam först,'' fortsatte han och kastade en snabb blick på mig, ''Men sen slog det mig att du är en desperat man.''

Mannen framför mig himlade med ögonen åt det sista Justin hade sagt, och vände sedan blicken mot mig.

''Mitt namn är Bruce,'' sa han kort och jag kände mycket väl igen hans namn. Justin hade sagt att jag skulle prata med honom om varför jag befann mig här, det var uppenbart att han var chefen, om man ens kunde kalla honom så? 

Jag nickade tyst. ''Är du bra på sminkning, Hazel?'' Frågade han med ett allvarligt ansiktsuttryck.

Jag nickade snabbt, trots att jag inte var den bästa. Jag visste inte vad han skulle göra om jag svarade nej.

''Tror du att du skulle kunna få några utav mina tjejer att se bra ut?''

Jag kollade oförståendes på honom.

Han harklade sig, ''Du ser, Hazel,'' han kollade allvarligt in i mina ögon. ''Jag har ett jobb att sköta. Det jobbet innebär att jag måste få mina tjejer att se relativt attraktiva ut om någon ska vilja ha användning för dom under en timme.''

Det var då det slog mig. Detta var någon typ av sexhandel, men istället för att lägga till mig i listan av sina tjejer ville han att jag skulle ta hand om dom och få dom att se inbjudande ut.

''Jag kan göra det,'' sa jag bestämt.

Bruce höjde på ögonbrynen och vände sin blick mot Justin. ''Jag gillar den här,'' sa han uppriktigt. ''Jag förstår inte varför det tog så lång tid att hitta henne? Du slösade min tid med tonårsfjortisarna du drog hit förr.'' 

Justin sa ingenting, men jag kunde se honom himla med ögonen i min ögonvrå.

Plötsligt öppnades dörren och jag vände mig om med ett ryck för att få syn på mannen som förgripit sig på mig någon dag tidigare. Mitt hjärta började snabbt banka hårdare och halsen blev torr samtidigt som paniken blev större av att bara se på honom.

Som att ha läst mina tankar mötte han min blick med en blinkning och vände sig sedan om mot Bruce.

''Jag råkade höra er konversation,'' förklarade han sig, ''Men jag har en fråga.''

Bruce suckade. ''Vad är det nu, Matt?''

''Skulle det skada om jag och Hazel här hade lite kul tillsammans när hon inte är upptagen med sitt jobb?''

Mina ögon spärrades upp automatiskt. Han kunde inte mena allvar. Jag vände mig panikslaget om mot Bruce med en vädjande blick, något han inte verkade se eller bry sig om.

''Sålänge hennes jobb inte påverkas så bryr jag mig faktiskt inte om vad ni gör.''

 

 

Jag ryckte till när dörren till mitt instängda rum plötsligt flög upp, samtidigt som paniken spred sig i min kropp. Han var väl inte här igen..?

Men till min lättnad var det Justin.

Varför jag blev lättad av det förstod jag inte; men vad jag visste var att Justin inte försökt ge sig på mig en enda gång sedan jag kom hit. Visst var det han som dragit hit mig och satt mig i denna situation, men på något sätt kändes det som om att han inte hade något annat val. Om Justin var det minsta som den trevliga och flirtiga killen jag träffat på baren den kvällen, så tvekade jag på om han hörde hemma här.

Han stängde dörren bakom sig och stannade till och bara stirrade på mig.

Jag la filten jag fått utav honom tidigare runt mina axlar och kollade frågandes på honom.

Han harklade sig snabbt. ''Jag kom för att berätta att du kommer börja ditt nya jobb redan imorgon eftermiddag,'' sa han och kollade in i mina rädda ögon. ''Jag kommer att hämta upp dig vid fyra-tiden och så kommer vi åka med min bil till ett annat ställe där du kommer få träffa några av tjejerna.''

Jag lät det han sagt sjunka in och nickade sedan långsamt. Han var påväg att gå igen men något inom mig sa åt mig att hindra honom innan det var försent och jag var ensam i mörkret igen.

''Vänta,'' bad jag och som jag hoppats stannade han med ryggen vänd mot mig. Jag hade bestämt mig för att inte fråga honom några personliga frågor, då det bara verkade irritera honom, men samtidigt ville jag inte att han skulle gå. Han var den ända utav dem som inte var ett svin mot mig.

''Jag har inte ätit någonting på flera dagar,'' mumlade jag och hoppades att han inte skulle skratta åt mig.

Han vände sig om och mötte min blick. ''Jag ska se vad jag kan göra,'' sa han med en bekymrad blick samtidigt som han drog en hand igenom sitt hår och öppnade dörren igen.

 

 

Det var ljust ute nu. Jag hade inte sovit någonting, jag kunde inte ens kolla på sängen som stod på andra sidan av rummet. Det ända jag gjort hela natten var att tänka, samtidigt som tårar runnit en efter en. Jag hade försökt lista ut vad jag gjort dessa män, men inte lyckats komma på någon förklaring. Det var uppenbart att jag aldrig träffat dom innan, jag skulle aldrig kunna umgås med såna människor.

Dörren slets plötsligt upp och Justin klev in. Han stängde dörren bakom sig och vände sig om mot mig. Jag kollade upp på honom men vände snabbt bort blicken. Det var bättre att inte få någon ögonkontakt, han skulle säkert bara bli ännu argare och även han ge sig på mig.

''Vi måste fixa till dig,'' sa han och kollade bekymrat på mig.

Jag kollade oförståendes på honom, ''För vad?''

''För att du ska träffa chefen idag,'' sa han och dörren öppnades återigen, men denna gång var det en tjej som steg in. Hon hade blondt långt hår och blåa ögon, hon bar på en kort klänning som knappt nådde ner till knäna.

''Justin,'' sa hon glatt och släppte kläderna hon hade i famnen i golvet och hoppade upp i Justins famn. ''Som jag har saknat dig,'' viskade hon och pressade sina läppar mot hans.

Han var snabb med att besvara hennes kyss, samtidigt som han började dra av henne tröjan.

Jag harklade mig försiktigt för att få dom tillbaka till verkligheten.

Tjejen skrattade till och gav Justin en ursäktande blick, ''Vänta på mig i ditt rum,'' sa hon lågt och han nickade innan han försvann ut ur rummet.

Hon vände sig om till mig och tog upp kläderna ifrån golvet igen. ''Jag heter Leyla,'' sa hon och slängde kläderna på mig. ''Byt om till detta, vi har mycket jobb framför oss.''

 

 

Jag kände försiktigt med mina fingrar på mina läppar och suckade tungt. Leyla, som hon hette, hade gjort en total make over på mig. Jag var inte ens säker på hur jag själv såg ut då jag inte hade någon spegel, men efter allt jobb hon gjort gissade jag på att det var en rejäl skillnad.

Jag förstod fortfarande inte varför jag var tvungen att klä upp mig för att jag skulle få träffa chefen, varför var han så speciell? Och vad skulle han med mig till?

''Mycket bättre,'' sa Leyla och log för sig själv. ''Följ med mig!'' Sa hon och drog tag i min arm och släpade mig ut ur rummet. Vi kom in till något som liknade ett vardagsrum, det fanns en soffa, en stor plastma tv, och några dekorationer som jag inte orkade bry mig om.

Hon fortsatte släpa med mig längst korridoren och vi kom in i ett sovrum, som jag gissar är Justins eftersom att han satt där inne på sängen.

Han vände blicken mot Leyla, och sedan fastnade hans ögon på mig.

Han granskade mig länge, uppifrån och ner, men han sa ingenting. Hans ögon mötte mina och för ett ögonblick fastnade jag i hans hasselnötsbruna ögon. Dom var sorgsna. Han hade gått igenom någonting, kanske var det anledningen till att han gjorde såhär?

''Justin,'' harklade Leyla sig.

Justin drogs tillbaka till verkligheten och la sina ögon på Leyla. ''Du har gjort ett bra jobb,'' sa han uppmuntrande. ''Bruce kommer vara här inom trettio minuter, du kan slänga in henne på rummet igen så länge.''

Paniken av det instängda rummet kom snabbt. Jag var så röksugen, jag ville så gärna ha luft.

''Vänta,'' bad jag och kollade på Justin. ''Låt mig röka en cigg, snälla,'' bad jag.

Han kollade förvånat på mig och vände blicken till Leyla som nickade åt honom.

Han reste sig upp ur sängen och drog tag i min arm. ''Vänta här,'' sa han till Leyla och hon slog sig ner på hans säng.

Han drog med mig ut ur rummet och igenom korridoren och öppnade en dörr som ledde oss ut.

Jag granskade min omgivning i hopp om att kunna lista ut vart jag befann mig, men det var värdelöst.

''Vart är vi?'' Frågade jag utan att riktigt tänka mig för.

''Sluta fråga så jävla mycket,'' sa Justin irriterat och räckte mig en cigg tillsammans med en tändare.

Jag blev tyst och tog emot ciggen och tände den. Jag drog in djupt och lättnaden sköljde över mig när jag blåste ut.

''Tack,'' sa jag tyst och Justin besvarade med en snabb nickning.

Jag passade på att njuta av den friska luften, efter att ha suttit inlåst i det där instängda rummet så var detta det skönaste som fanns.

''Justin,'' sa jag och kollade på honom med tårfyllda ögon. ''Snälla låt mig gå,'' bad jag och jag såg att han drog in en djup suck. ''Min lillebror har en hjärntumör, jag måste ta hand om honom,'' tårarna började rinna och jag kunde inte stoppa dom.

Justin blev tyst för ett ögonblick men fimpade sen sin egna cigg, ''Kom nu. Det är dags att träffa Bruce,'' sa han och ignorerade helt vad jag hade sagt.

Jag vaknade upp i ett mörkt rum med instängd lukt. Jag satte mig försiktigt upp och kollade mig omkring, det fanns inte mycket att se. Väggarna var målade i graffiti och det ända som fanns i rummet var en trästol framför ett träbord, samt en liten träsäng lite längre bort.

Jag svalde hårt. Efter att jag hade blivit inslängd i bilen hade en annan man slagit mig med något i huvudet och jag hade tuppat av. Vad ville dom? Varför var jag här? Vad hade jag gjort dom? Vad var klockan nu?

Så många tankar som snurrade omkring i mitt huvudet och jag hade inte svar på någon utav dom. Jag var säker på att jag inte träffat någon utav killarna förut, så vad dom ville med mig kunde jag inte förstå.

Plötsligt öppnades dörren och Justin, om han ens hette så, kom in med ett glas vatten. Han satte sig på huk framför mig och räckte mig glaset.

Jag kollade tveksamt på honom, hur kunde jag veta om det verkligen bara var vatten i det där glaset? Dessa killar var uppenbarligen inga vänliga typer och dom skulle kunna göra vad som helst.

''Ska du ha eller inte?!'' Frågade han högt, ''Jag har inte hela dagen på mig.''

Jag skakade bort mina hemska tankar och tog emot glaset. Jag drack snabbt upp allting och gav tillbaka det till honom.

Han reste sig upp igen och var på väg att lämna mig ensam i mörkret igen. 

''Vänta!'' Ropade jag och han stannade till. ''Vad vill ni med mig?'' Fick jag fram i en viskning.

Han vände sig om och var tyst för ett ögonblick, han granskade mig från topp till tå, som han gjort tidigare på baren. ''Du får ta det med Bruce,'' sa han och försvann snabbt ut ur rummet.

Bruce? Vem var Bruce? Kunde han vara bossen? 

Jag reste mig upp från golvet och gick långsamt fram till den lilla sängen och satte mig ner. Om jag bara varit starkare och inte gått till Oak överhuvudtaget så hade detta aldrig hänt.

Mina ögon blev tyngre att hålla upp och jag la mig motvilligt ner i sängen. Jag måste härifrån, men jag var så trött...

 

Jag vaknade med ett ryck när dörren slets upp igen. Denna gång var det inte Justin.

Mina ögon möttes med en lång, större man som bar på ett par svarta jeans och en läderjacka. Han hade kort, svart hår och mer kunde jag inte se pga mörkret. Han kom fram till mig och granskade mig noggrant, samtidigt som ett flin spred sig över hans läppar.

''Vi kommer ha så kul,'' flinade han och satte gränsle över mig i sängen.

''Vad gör du?!'' Skrek jag samtidigt som paniken tog över mig. Vad tänkte han göra? Tänkte han verkligen? Detta fick inte hända.

''Schhhh,'' viskade han och la ett finger på mina läppar. ''Om du är snäll mot mig, så är jag snäll mot dig,'' viskade han igen och försökte dra av mig tröjan.

''Låt mig vara!'' Sa jag högt och försökte knuffa bort honom, men det var förgäves. Han var dubbla min vikt och dubbelt så mycket starkare än jag.

Han tog ett hårt grepp om mina händer och kollade ilsket in i mina ögon, ''Lyssna här, du ska göra som jag säger, förstår du?'' Ilskan i hans röst gick inte ens att beskriva, det lät som om att han skulle slå till mig i vilken sekund som helst.''Gör du inte det, har jag tyvärr ingen nytta av dig,'' sa han och drog upp en pistol ur sin bakficka. ''Då får jag användning av den här istället,'' sa han, fortfarande ilsket och fortsatte kolla på mig. ''Förstår du, frågade jag?''

Jag kollade förskräckt på pistolen i hans hand och nickade långsamt.

Han flinade, ''Bra.''

Han slet upp min tröja så att den gick sönder och började fingra med att få upp min bh. Jag slöt ögonen och bad till Gud om att ett mirakel skulle ske.

 

 

Jag satt i min ensamhet endast med byxor och min bh på mig med tårarna rinnandes längs mina kinder. Min värsta mardröm hade blivit sann, det som jag var så säker på aldrig skulle hända mig hade hänt mig.

Han hade slitit av mig kläderna och våldtagit mig. Och när han väl var klar hade han tagit en cigg och flinat för sig själv. ''Detta måste vi göra om,'' hade han sagt innan han dragit på sig sina kläder och lämnat rummet.

Jag hade inte ens en tröja på mig, och jag frös. Dom hade inte lämnat någon filt åt mig, i min säng som jag inte ens kunde kolla på längre fanns endast en kudde och ett underlakan.

Jag torkade bort mina tårar men förstod snabbt att det var värdelöst, det kom bara nya hela tiden.

Jag la mina armar om min kropp och försökte att hålla mig varm, men ingenting hjälpte. Jag ville bara härifrån, ta mig hem och ta en lång dusch, tvätta bort denna skam och krama om min lillebror.

Plötsligt öppnades dörren igen och skräcken tog över mig, var han tillbaka? Tänkte han göra om det redan? Var det inte tillräckligt?

In kom dock Justin. Hans blick fastnade på min nakna överkropp och jag la återigen armarna om mig själv. Han kollade upp på mitt ansikte och sa ingenting. Han bara stirrade.

Efter en liten stund harklade han sig själv, ''Jag tog med en filt,'' mumlade han och kastade filten på mig innan han snabbt försvann ut ur rummet.

Jag drog in ett djupt andetag och kollade runt omkring mig. Ingen skulle se mig, men var det verkligen värt det? Jag himlade med ögonen åt mig själv, jag hade ingenting att förlora - varför stod jag ens och tvekade?

Jag svalde hårt och med skakande ben öppnade jag dörren till Oak. Jag såg mig omkring, ingen jag kände var här - antagligen för att det inte precis är något ställe där ungdomar brukar hänga, men det var precis det jag ville; att ingen skulle se mig.

Jag satte mig ned på en stol vid baren och synen av all alkohol fick det att bränna i min mun. Ingen återvändo nu, Hazel.

''Vad får det lov att vara?'' Jag avbröts av mina tankar när servitrisen stod framför mig.

Jag kollade upp på henne och granskade henne, hon var inte äldre än 20. Hennes långa blonda hår och opererade bröst var förmodligen anledningen till att chefen hade anställt henne.

''Vodka Redbull,'' sa jag och log svagt.

Hon nickade och försvann för ett ögonblick, men var snabbt tillbaka med mitt glas.

Jag nickade tacksamt och lukten av vodkan fick mina ögon att vattnas. Vad var det för väg jag hade valt egentligen?

Det var efter denna händelse som mitt liv hade gått i tusen bitar, jag visste inte vem jag var längre. Jag hade börjat umgås med fel människor, börjat dricka dagligen, vilket sedan gått vidare till tyngre saker, och när jag väl nått botten var det nog, jag såg hur mycket jag förstörde min bror och jag kämpade för att ta mig upp igen, och jag lyckades. Jag lyckades! Fram tills för tre veckor sedan, min bror började plötsligt blöda näsblod och föll ihop på golvet, och idag kom beskedet som inte fick komma. Han hade fått en hjärntumör.

Jag hade ingenting att leva för längre.

Jag suckade för mig själv och riktade glaset mot min mun, samtidigt som tveksamheten vällde över mig igen. Varför så dramatisk, Hazel? Drick eller drick inte.

Jag tog en stor klunk av vodkan och kollade mig omkring. Tanken av att någon jag kände skulle se mig gjorde mig orolig, det räckte med att en person såg mig och så skulle ryktena börja gå igen, tills jag slutligen hamnade på något rehabiliteringshem. Det spelade ingen roll om jag försökte med att jag bara behövde ett glas, efter allt jag gått igenom förut skulle ingen tro mig, det fanns inte en chans.

''Hey,'' hördes en hes stämma bredvid mig. ''Vad gör en tjej som dig sittandes ensam?''

 

Jag ryckte till lite och granskade killen som satt sig ned bredvid mig. Han var blond, vältränad och täckt i tatueringar. Hans hasselnötsbruna ögon var svåra att inte fastna i, men jag var snabb med att vända blicken ifrån dom. Han var ung, inte äldre än 25, vilket gjorde mig förvånad, vad gör en kille som honom på ett ställe som detta? Kanske hade han samma problem som mig? Kanske gömde han sig för någon?

Jag drogs tillbaka till verkligheten och mötte återigen hans lysande ögon, ''Och vad skulle jag vara för tjej?'' Frågade jag med höjda ögonbryn.

Han flinade lite, ''En tjej som inte passar in här,'' sa han och granskade mig från topp till tå. ''Du ser ut som en utav tjejerna som hänger på PopGlam,'' sa han, fortfarande med sitt flin fastklistrat på läpparna.

Jag skrattade. PopGlam var klubben för stadens divor, där alla mina gamla vänner hängde. Tragiskt nog hängde jag själv faktiskt där back in the days.

''Det är inte min grej,'' fick jag ur mig och tog ännu en klunk av min vodka.

Jag kände mig obekväm. Jag var inte här för att flirta med någon, jag ville bara ha min ensamhet och få rensa mina tankar, få ut smärtan jag så länge burit på, bara glömma bort den för en stund.

''Jag förstår,'' mumlade han och vände sig till servitrisen. ''Ett glas Jack,'' sa han och hon nickade innan hon försvann för ett ögonblick.

Hon var snabbt tillbaka med ett glas som hon ställde framför honom.

''Så,'' började han och mötte min blick, ''Jag heter Justin,'' sa han och väntade på att få höra mitt namn.

''Hazel.''

Han nickade och tog en klunk utav sitt glas, ''Du ser ut som en tjej som gillar utmaningar,'' sa han och kollade frågandes på mig.

Jag kollade förvirrat på honom, ''Och vad är din poäng med det?'' Frågade jag och log svagt, ''Har du en utmaning åt mig?''

Han nickade, ''Om du klarar av att dricka fler shots än mig, betalar jag hela din kväll,'' sa han och kollade uppmuntrandes på mig, ''Om inte, It's on you.''

Jag flinade, vad hade jag att förlora? Denna kille kände mig inte alls.

 

***

 

''Du har supit mig full sir,'' skrattade jag och tog tag i en stolpe för att hålla balansen och inte falla ihop på marken.

Han flinade, ''Här,'' sa han och räckte mig en cigg. 

Jag tog tacksamt emot den och tände den innan jag gav tillbaka tändaren till honom. Jag tog ett bloss och blåste ut, lättnaden tog över mig.

Hans telefon började plötsligt ringa och han ursäktade sig och drog upp den ur fickan, ''Hallå?'' Svarade han och blev tyst en stund. ''Jag har en åt dig,'' sa han och vände sig till mig och det där snälla leendet han burit på sina läppar hela kvällen var som bortblåst, ''Du kommer gilla henne,'' sa han och det var då jag förstod vad som höll på hända. ''Vi är utanför Oak,'' sa han och la på.

Jag kunde inte tro mina öron. Vad var detta för kille som jag spenderat hela kvällen med? Vad hade han för planer med mig? Var det en gruppvåldtäckt som höll på att ske? 

Paniken tog över mig och mina ögon fylldes med tårar, ''Du är äcklig,'' fick jag fram och var snabb med att ge honom en örfil.

Ljudet av min hand mot hans kind ekade över hela gatan. Jag tänkte inte bli ett offer för vad det än var han hade planerat, aldrig. Jag slängde min cigarett i marken och började snabbt gå ifrån honom men han var snabb med att dra tag i min arm.

''Lyssna din lilla hora,'' sa han aggressivt och vände mig mot honom, ''Du är uppenbarligen en patetisk nobody eftersom att du hänger ensam på en bar som denna,'' sa han och skrattade till, ''Vad spelar det för roll om jag väljer dig?''

''Väljer mig för vad?!'' Skrek jag ilsket och drog min arm ifrån honom.

''Oroa dig inte,'' sa han med ett flin, ''Jag har ingen nytta av dig. Jag är inte den typen,'' han vände sig om och i det ögonblicket stannade en svart Range Rover bredvid oss, ''Min chef dock,'' sa han och drog tag i mig och försökte få med mig till bilen.

''Släpp mig!'' Skrek jag panikslaget och försökte ta mig ur hans grepp, ''Hjälp mig!'' Skrek jag hjälplöst och hoppades på att någon skulle komma och rädda mig.

Han slog till mig hårt på kinden och tog ett hårdare grepp om min arm samtidigt som han släpade med mig till bilen, ''In och sätt dig!'' Sa han ilsket och knuffade in mig i bilen.

jag tittade chockat på henne. hade hon verkligen frågat om jag ville flytta in hos henne? Vart bodde hon ens om hon hade sagt det så hade jag helt glömt bort det nu...

"Flytta in hos dig?? Jag... jag" stammade jag fram.

"Du behöver inte om du inte vill" sa Cornelia och misstog mig för att vara upprörd.

"Nej inte alls jag vill... jag har alltid önskat att du skulle komma tillbaka och nu... men vart bor du någonstans?" log jag och kramade om henne. det kändes inte alls konstigt när hon la armarna om mig.

"Andra sidan staden precis vid utkanten. jag har precis fått ett jobb där också och jag är säker på att vi kan fixa så att du kommer till din skola. Jag vill att du ska vara lycklig Juliah. min underbara dotter" sa hon med ett leende och pussade mig på håret.

 

nästa morgonen vaknade jag och trodde att allt detta hade varit en dum dröm. sedan kollade jag mobilen och såg att hon hade smsat mig. hon hade sjuk skrivit mig från skolan så att vi skulle kunna packa och flytta i lugn och ro. men det fanns även ett sms från Dawn.

Hejhej idag hinner jag inte skriva eftersom klockan är snart halv elva på kvällen/natten...

men det kommer att komma ett kapitel imorgon jag vet inte om det kommer bli långt eller inte

men jag ska prata ihop mig lite med Vendela så får vi se och vi ska bli bättre på uppdateringen jag lovar!

Men gör er redo för ett kapitel imorgon!

 

 

 

"Juliah, snälla vänta!", ropade Cornelia upprört efter mig. Jag skyndade in i huset och sprang ner i källaren. Förmodligen skulle hon inte hitta mig här, och då skulle hon kanske ge upp och lämna mig ifred?

Jag satte mig ner i hörnet och hulkade. Varför var hon tvungen att komma tillbaka nu? Nu när allt redan var fullständigt kaos?

Jag kunde höra hennes fotsteg uppe i hallen.

"Juliah?"

Jag satte handen för munnen så hon inte skulle höra mig kvida.

Det gjorde så ont, - så fruktansvärt ont. Varför var jag tvungen att drabbas av detta hemska liv? Vad hade jag gjort för att förtjäna allt det här? Om inte mamma hade lämnat mig som liten så skulle jag inte varit en idiotisk, snobbig och elak tjej! Jag skulle varit lycklig, aldrig varit ensam, - utan alltid haft någon att prata med.

Cornelia gick nu ner för trappan som ledde till källaren. Jag måste ha lämnat dörren öppen. Fan!

"Juliah?", ropade hon ännu en gång. Hon kom fram till dörren och kikade in i rummet.

"GÅ!", skrek jag ilsket och började gråta ännu mer.

"Gumman, jag menade inte att göra dig upprörd. Vet du varför jag kom tillbaka?" Hon pratade mjukt och rörde sig mot mig.

"Jag vill inte ha dig här. Snälla, bara gå och lämna mig ifred.", kved jag.

"Hey, jag vill inte lämna dig. Inte igen. Aldrig mer." Hon andades hackigt. "Jag är verkligen ledsen, fast jag vet att ett litet förlåt inte kan förändra något. Livet kommer aldrig gå tillbaka till hur det brukade vara, men vi kan väl i alla fall försöka? Jag älskar dig, gumman."

"Sluta kalla mig gumman! Du är inte min mamma! Det var du aldrig!" Jag kollade ilsket på henne medans tårarna forsade ner för mina kinder. "Gå nu!"

"Jag vet att det här är svårt för dig. Det är svårt för mig också. Men jag kom tillbaka hit för att hitta dig. Jag ångrade mig så över att jag lämnade dig i första taget. Jag har tänkt på dig varje dag sedan den dagen jag stack..."

"Sluta ljug, jag vet att du inte lämnat mig en jävla tanke! Du älskade aldrig mig! Jag var väl för svår att älska för att få vara en del i ditt liv, så du lämnade mig med min jävla pappa. Vet du hur jobbigt jag har haft det i alla dessa år? Att ständigt behöva stå ut med att pappa drar hem olika kvinnor och ber mig kalla dom mamma och låtsas som att allt är frid och fröjd? Kan du ens leva dig in i hur det är att vara jag?"

Cornelia satte sig på huk framför mig. Tårarna rann ner för hennes kinder och ögonen var alldeles röda.

"Jag är så ledsen, så ledsen. Jag trodde att jag gjorde det bästa när jag lämnade dig. Jag älskade inte din pappa längre, jag vet inte om jag någonsin gjorde det, men jag hade väldigt ont om pengar och tänkte att du skulle få det bättre ställt om du stannade med pappa..." Hon tog ett djupt andetag. "Men jag lovar dig, jag skulle göra allt för att få ta igen alla år med dig. Kan du förstå hur mycket jag önskar att jag hade fått vara med om dina första steg? Dina första ord och tappade tänder? Alla födelsedagar?..."

Jag såg ner i golvet.

"Jag ringde till er, varje födelsedag, men ni svarade aldrig. Jag antog att din pappa inte ville att du skulle ha kontakt med mig."

"Du kunde ha åkt hit", mumlade jag surt. 

"Jag vet, men jag var feg. Väldigt feg." Hon snörvlade och torkade bort tårarna. "Jag ser så mycket av mig i dig. Vi är mer lika än du tror." Cornelia försökte sig på ett litet léende, och jag kunde själv inte låta bli att le lite.

"Jag älskar dig av hela mitt hjärta, mitt barn."

Jag tänkte efter lite innan jag svarade: "...Jag älskar dig också. Mamma."

"Smile", sa Justin och log.

Jag flinade och log in i kameran.

"Kom, vi går ut", sa jag sedan och tog hans hand.

Vi drog på oss skorna i hallen och gick sedan ut i det soliga vädret. Vi gick hand i hand, och när vi passerade parken fick vi syn på ett välkänt ansikte.

Justin & jag vinkade mot Juliah, och hon vinkade glatt tillbaka. Men vänta, det var någon som gick bredvid henne? Jag granskade kvinnan bredvid Juliah och kunde inte komma på att jag sett henne innan. Men hon var förvånadsvärt lik Juliah själv. Samma blonda, lockiga hår och klara ögon. Samma leende och ansiktsdrag... Vi gick närmare dom och hälsade.

"Det här är Cornelia, min mamma", sa Juliah och gjorde en presenterande gest mot kvinnan bredvid sig.

"Trevligt att råkas", sa Cornelia och sträckte fram handen för att hälsa på mig och Justin ordentligt. Av Juliah fick vi också varsin kram. Hon & jag hade aldrig så mycket som petat på varandra innan men nu hade vi kramats? Det här var kanske början på en lång och fin vänskap...

"Vilka fina vänner du har", sa mamma och la armen om mig.

"Jag vet", sa jag och log för mig själv.

"Du, jag har tänkt lite... Jag vet att pappa ger dig allt, att du har ett stort & lyxigt rum och alla dina vänner här... Men jag undrar, skulle du vilja flytta med mig hem?"

"Förlåt Juliah det var aldrig mening att bara gå där ifrån!" sa Cornelia efter mig.

jag hade gått ur bilen jag kunde inte förstå hur den här kvinnan kunde komma tillbaka efter så många år och att hon fortfarande vill gå tillbaka som om jag var ett år igen och skulle vänta på henne med vid öppna armar. jag hade alltid saknat min mamma av vad jag kommer ihåg. jag hatade att vara den där tjejen utan mamma. 

"Juliah kom tillbaka!" Cornelia skrek fortfarande efter mig.

"Låt mig vara!" skrek jag upprört tillbaka och torkade bort tårarna från ögonen.

Jag kunde förstå varför detta skulle hända mig först Justin och nu min egen mamma. Jag skulle jätte gärna bara vilja springa tillbaka och slå armarna om henne och gråta medans hon tröstade mig men hon var en främling.

Vi försökte slappna av framför en film den kvällen det hade blivit lejon kungen eftersom dexter såg början med oss mennu var allt jag kunde tänka på var Juliahs ansikte som var så ledsamt. det plågade mig mer än att jag ville det skulle göra. Justin försökte uppmuntra mig men jag visste att även han inte mådde bra över Juliah. Jag undrade vad hon gjorde nu... precis då sa Scar länge leve kungen. Vi hade säkert sett om filmen för andra gången nu.

"DAWN KOM GENAST IN HIT" skrek min faster och jag hörde något gå sönder.

Jag pussade Justin på kinden innan jag gick ut från mitt rum och in i vardagsrummet där Georgina stod och stampade med foten, på golvet låg en vas som hon ofta pratade om.

"DAWN JAG VILL HA PENGAR FÖR DENNA VAS SOM TJUVEN SOM ÄR DIN BROR HADE SÖNDER! jag vill ha pengarna nu! genast stå inte bara och stirra på mig som en dum kossa?!" hon gick från asförbannad, till lite lugnare till helt bitchig mot mig. jag vet att man inte ska säga att någon är bitchig men hennes sätt att prata med båda mig och Dexter var hemskt.

"Men jag har inga pengar att ge dig" sa jag och sköt fram hakan när jag kände Dexter lägga armarna om mig.

"Då är ni utkastade" sa hon lugnt och pekade mot dörren.

"Men...men vi har ingenstans att ta vägen" mummlade Dexter.

"Nehe inte mitt problem heller din lilla snorunge" snäste hon åt Dexter.

Jag tog hans hand och drog ut honom från rummet. jag bad honom hämta sina saker jag hade en plan men Justin var tvungen att hjälpa. Jag hatade att be honom om tjänster men detta var ett måste...

 Efter att Dawn hade förklarat sin plan så kunde jag inget annat än att hålla med henne. Dom kunde inte stanna här, dom varken fick eller ville. Jag skulle ha Dawn hos mig och Dexter skulle sova hos Alfredo. 

"Ey Alfredo jag har en plan som du måste lyssna på mannen" sa jag och försökte låta så possitiv till idén som möjligt. Jag förklarade i några minuter och sedan hörde jag hur han skrattade.

"Sure man ta med lill killen hit"

Jag nickade mot Dawn och hon hjälpte Dexter in i min bil. När Alfredo visat runt både Dawn och Dexter i hans hus så lämnade vid Dexter. Dawn kramade honom hårt och pussade honom på pannan som mödrar brukade göra när dom lämnar sina barn på dagis för första gången.

 

Dawn låg bredvid mig i sängen. Det hade varit en jobbig dag och det var faktiskt ganska sent. Jag hade en aning ont i ryggen men det var inget mer med det, alla andra tankar kunde komma sen eftersom Dawn hade sitt huvud på mitt bröst. hon ritade saker på min mage och pratade om hennes barndom. henne hår luktade jordgubbar, hela hon var så lätt att jag var rädd om jag flyttade på mig skulle hon gå sönder.jag andades sakta och log.

"Så vad tycker du?" frågade hon och såg upp på mig.

"Förlåt vad sa du?" frågade jag och tittade in i hennes underbara ögon.

"Du lyssnade inte" hennes min blev ledsen och fundersam.

"Vem kan lyssna när en sån underbar ängel som du ligger här tillsammans med mig?" log jag och kysste henne. Hon log mot mig och tog min hand i sin. Det var ett perfekt ögonblick

Jag låg utslagen på min säng och kollade upp i taket. Det hade gått tre dagar sedan Justin lämnade mig i parken för att springa efter Dawn. Jag kände mig tom, ensam och övergiven. Justin hade inte varit min länge alls, och Dawn hade redan fått honom tillbaka. Jag hade inte fått ett enda meddelande från honom, - han hade inte ens ringt?! Betydde jag inget längre? Var jag bara a second choice eller en ersättare medans Dawn var borta i Justin's liv? Jag suckade och kliade mig lite i mina fuktiga ögon. Jag vred huvudet mot nattduksbordet och klickade på låsuppkanppen på mobilen. Inget nytt meddelande från Justin... Det enda som fanns var tusentals sms från Trisha & Megan som undrade varför jag inte svarade. Jag orkade verkligen inte bry mig och låste mobilen igen. För bara tre dagar sedan hade jag varit lyckligare än någonsin. Jag hade för en gångs skull känt mig hel, jag kände att jag inte var ensam. Att det faktiskt fanns människor kvar på jorden som brydde sig om mig, men nu... Nu var allt annorlunda och tillbaks till det vanliga. Eller inte riktigt, för nu var det något som gapade tomt inom mig. Den lyckliga delen av mitt hjärta som jag en gång hade ägt vilade just nu hos Justin, vare sig han fortfarande ville ha det eller ej. Kvar var bara det smutsiga tusenbitarspusslet till hjärta. Åh, om bara mamma var här nu! Hon skulle sitta bredvid mig på sängen, stryka mig över pannan, viska att allt skulle bli bra och lågt sjunga en fin sång för mig. Hon skulle säga att hon fanns här för mig, - vad som än hände, och att hon aldrig skulle lämna mig. Men det gjorde hon. Trots det kunde jag inte skylla på henne.

 

Jag kom att tänka på låten Safe & Sound. Det var en av mina favoriter. Tårarna började rinna ner för mina kinder, och jag mumlade tyst med i låten...

 

Jag reste mig upp och gick fram till min väggspegel. Mascaran hade runnit nerför mina kinder och mitt hår var ruffsigt. Kort sagt såg jag helt hemsk ut. Jag kollade ut genom fönstret och det såg rätt mulet ut. Det började kanske dra ihop sig till regn? Hur som helst ville jag inte vara instängd på mitt rum längre. Jag ville gå ut, få lite frisk luft! Jag tog min sminkväska & hårborste och skyndade in i badrummet för att göra mig i ordning. Sedan bytte jag om till lite fräschare kläder, drog på mig skorna och låste dörren bakom mig.

Det kändes bättre än bäst att vara tillsammans med Dawn igen! Vi var ute på en liten promenad, i okända kvarter för att slippa bli igenkända, och gick hand i hand. Dawn's varma små händer passade bra i mina. Vi skulle just svänga runt hörnet på ett hus då vi nästan gick in i någon. Och denna någon var inte vem som helst...

"Juliah?", sa jag chockat.

Dawn tittade besvärat bort mot ett annat håll för att slippa möta Juliah's blick.

"Hej", sa Juliah och mötte min blick.

Det kändes som att vi stirrade in i varandras ögon i evigheter, ända tills hon flyttade blicken ner i marken.

"Du, eh... Ringde eller sms:ade inte?" Det var mer som ett påstående än en fråga när orden kom ur hennes mun.

Jag var påväg att säga varför skulle jag men han ändra mig innan jag yttrade mig. Jag tänkte efter lite och insåg att jag bara hade lämnat Juliah där i parken för tre dagar sen, för att springa efter Dawn. Det var kanske inte så schysst, bara sådär, utan att höra av sig...? 
"Juliah, jag är leds...", jag han inte avsluta meningen innan jag blev avbruten.

"Du behöver inte säga något. Jag förstår. Jag var bara en ersättare för henne där." Juliah pekade på Dawn.

"Ersättare? Vadå, tror du att jag utnyttjat dig? Jag såg dig som min vän!"

"Vän? Sen när kysser vänner varandra?"

"Än sen om jag gjorde ett misstag...", skrek jag, men meningen dog ut när jag insåg vad jag sa. Juliah gick från arg till ledsen och sårad.

"Juliah, jag är ledsen... Jag menade inte-."

"Jo, det gjorde du. Kyssen var inget misstag, - jag är det jävla misstaget! Ingen vill ha mig ändå! Alla som jag på något vis har kär lämnar mig på ett eller annat sätt i sticket i slutändan! Jag har förlorat min mamma, min pappa finns inte där för mig, och nu du..." Tårar började rinna nerför hennes kinder och jag mådde hemskt dåligt inom mig. Jag visste ju precis vad Juliah gått igenom. Jag tänkte tillbaka på den där dagen jag var hemma hos Juliah för första gången. Hon hade tagit emot mig när jag mådde dåligt och behövde någon att prata med. Hon hade lyssnat snällt och berättat om sina egna problem också.

"Där ser du. Jag har rätt, för du säger ju inget! Grattis, lev lyckligt i alla era jävla dagar och så vidare, jag orkar inte det här längre! Fattar ni inte hur jobbigt det här är för mig? Dag ut och dag in har jag sett er två ha hur roligt som helst tillsammans, och hela tiden tänkt that should be me!"

"Jag... Jag förstår inte?" Jag kände mig helt förvirrad. Vad menade hon?

"Juliah!" Jag ropade efter henne men hon vände sig inte om utan fortsatte springa. Att springa efter var ingen idé, för jag menar, vad skulle jag göra? Det här sort of triangeldramat var bara för mycket! Självklart ville jag vara Juliah's vän, men skulle det gå utan att det blev för konstigt med alla känslor från alla håll och kanter?

Jag drog handen genom håret och la armen om Dawn, och hon lutade sig mot min bröstkorg.

Tårarna forsade ner för mina kinder och jag ville bara skrika av smärta. Att älska men inte vara älskad tillbaka var nog den hemskaste känslan som fanns! Jag råkade springa in i en ung kvinna, och hon röt åt mig att se mig för.

"Kärring", mumlade jag surt tillbaka och fortsatte springa. Jag skymtade en telefonkiosk lite längre bort och sprang fram till den och knappade in pappas nummer. Inget svar. Jag provade alla hans mobilnummer, men han svarade inte på något. Bara den där jävlan röstbrevlådan!

Jag sjönk ner på golvet i telefonkiosken och lutade huvudet mellan knäna med armarna runt om mig så jag blev liten som en boll, drog efter andan och hulkade. Plötsligt hoppade jag till av att det knackade på dörren till kiosken. Jag kollade ledset upp och fick syn på ett ansikte som tillhörde en främling som på något sätt kändes bekant. Det var en ung kvinna med blont lockigt hår, nästan precis som mitt fast en lite mörkare nyans, blåa ögon och rödmålade läppar. Hon lyfte på ögonbrynen som i en -får-jag-lov-att-öppna-min och jag nickade vagt. Dörren öppnades och kvinnan satte sig på huk bredvid mig.

"Men lilla vän, hur är det fatt?" Hennes röst kändes också bekant. Den fick mig på något sätt att tänka på hemma...? Hon väntade på ett svar på sin fråga, och jag kunde ju inte precis förmå mig att säga att jag mår bra. När jag förblev tyst la hon en hand på min rygg och masserade den lite. "Behöver du skjuts någonstans? Min bil står runt hörnet..."

Jag nickade. Just nu ville jag bara hem, och vad gick fortare än att åka bil?

"Kom", sa hon och drog upp mig på fötter. När vi satt i bilen presenterade hon sig som Cornelia.

"Vad heter du då, min vän?"
"Juliah..."

"Åh, vilket fint namn! Jag älskar det namnet. Min dotter heter det."

"Aha, hur gammal är hon?" Jag hade alltid varit ensam om att heta just Juliah med h på slutet under min uppväxt, så jag kunde inte minnas att jag träffat på någon annan tjej med samma namn.

"Jadu, hon måste vara omrking 17 år idag... Jag har inte träffat henne sen hon var 1 år gammal. Förresten, vart bor du? Så jag vet vart jag ska släppa av dig menar jag."

Jag var helt förstummad över hennes berättelse. Vem var den här kvinnan? Pappa hade aldrig riktigt pratat om min mamma, så jag var inte helt hundra på vad hon hette, för han kallade henne bara för C, och min mamma lämnade mig när jag var 1 år gammal...

"Där", flämtade jag och pekade på pappas stora, vita hus.

Cornelia saktade in och vände långsamt huvudet åt mitt håll.

"Juliah? Juliah Edwards?"

"Ja", sa jag tveksamt.

"Åh du store tid!" Hon satte handen för hjärtat och kollade chockat på mig...

 

Förlåt, förlåt och än en gång förlåt för att det inte kommit upp något nytt kapitel på flera dagar! Det har ju varit min tur att skriva, och jag har varit pretty much busy och dessutom åkt på världens förkylning. MEN nu har jag tänkt sätta mig och skriva kapitel 23, så det kommer upp någon gång nu under eftermiddagen.

Jag måste måste måste bli bättre på att uppdatera! 

Vad sägs som att jag gör ett lite extra långt kapitel? Blir ni glada då?

två dagar senare och ungefär hundra missade telefon samtal från Lexi så svarade jag äntligen. 

"Dawn seriöst min spelning är ikväll och jag är jätte nervös jag hatar verkligen det Justin gjorde mot dig men snälla kom med mig! jag komemr svimma om jag inte ser dig i publiken!" skrek Lexi.

"Okej då vilken tid?" frågade jag trött.

"jag kommer och hämtar dig vid sju, det är två timmar dit så det är bäst att du snyggar till dig eftersom jag gissar att du sitter i mysisbyxor och din favorit tröja! kom igen nu Dawn du kan få en mycket bättre kille än Justin" jag kunde nästan höra hennes leende.'

"Vadå bara för att du och Anton äntligen har börjat flörta?! Bara låt mig vara tills du hämtar mig jag vill inte vara taskig men jag är jätte lät retlig just nu Lexi" sa jag irriterat.

"Okey då syns snygging"

hon la på och jag gick över till min väska som fortfarande låg på golvet. jag hade inte packat upp än jag hade inte så mycket att klä upp mig för längre.Jag drog fram ett par slitna jeans och ett vit linne med U.S.As flagga på som Lexi älskade. jag fixade snabbt till håret och sminkade mig innan jag slog upp en bok och skumläste ända tills Lexis pappa kom och hämtade upp mig.

Jag stod framför dörren och tvekade. Klockan var väl inte så sent så man inte kunde knacka på? Mina tankar strömade ohc jga rodnade när jag tänkte på Dawns blick på mig innan hon sett på Juliah.Varför skulle jag gå och få känslor för Juliah när Dawn bara kunde ge mig en blick som fick mig att bli kär på nytt?

Jag knackade på och hörde någon skrika innan dörren slogs upp.

"Vad vill du mig! Jag missar mitt tv pogram, förstår du hur svårt det är att hålla tider i det här huset är? Va?!"skrek hon och stirrade på mig.

-2Ursäkta mig men jag letar efter Dawn" sa jag försiktigt.

"Hon är väl här någonstans in mig dig jag har inte hela kvällen på mig... DEXTER!!!" skrek hon och försvann.

Efter några sekunder kom Dexter emot mig, han log lite osäkert och drog in mig längre in i huset. Det var otroligt fint men den där kvinnan verkade inget bättre än deras pappa.

"Dawn är inte här hon skulle någonstans med Lexi men kan du stanna här med mig ett tag? Faster Greorgina skrämmer mig.... snälla bara en liten stund?"

När Lexi kom av scenen klappade jag händerna och kramade om henne så hårt att hon började skratta.

"Jo jag har en överraskning du vet låten som jag tvingade dig att lyssna på förut? Jo den ska vi två uppträda bara följ efter mig okej du borde verkligen sjunga igen Dawn kom du har en underbar röst" sa hon och drog mig upp på scenen.

 

Lexi:

 

 

 

Det hade gått flera veckor, och jag hade fortfarande inte hört något från Dawn. Jag visste inte vad hon gjorde, var hon befann sig eller någonting. Dom senaste veckorna hade jag umgåts mycket med Juliah, och hon var faktiskt mycket schysstare än vad jag hade trott från början. Visst, hon var väl lite väl klängig ibland, men jag gillade henne ändå. Hon var en bra vän.
"Kom, vi drar till parken", sa hon och tog min hand. Jag hänkade på, och vi gick tillsammans bort mot den lilla parken som låg i närheten. Det var inte så många människor där, ett fåtal småbarn som gungade och hade föräldrar som vakade över dom bara.

"Sjung."
"Va?", sa jag och rynkade pannan.

"Sjung något."

"Vad ska jag sjunga då?"
"Jag vet inte. Bara ta nån låt." Hon log mot mig. Jag kollade fundersamt upp mot den halvmulna himlen. Sedan bestämde jag mig för vilken låt jag skulle ta. Jag grabbade tag i Juliahs hand och förde den mot min axel, sedan tog jag hennes andra i min egen, och började sjunga:

'Cause it only happens once, once in a lifetime..."

Vi dansade runt på gräsmattan, och alla vuxna som satt i parken stirrade på oss som om vi var från vettet. Dock brydde sig varken jag eller Juliah, utan vi bara skrattade & sjöng. Äntligen började allt det tunga lyfta. Jag kände mig så lätt, så glad och... Lycklig? 

Jag & Dexter började gå mot parken. Vi gick och småpratade om allt och inget, och var nästan framme vid gungorna då jag hörde ett välkänt skratt och en låt som en gång i tiden hade varit en av mina favoriter. Vänta, var det inte...?

Jag vände mig om och fick syn på Justin. Först blev jag glad, men sedan nervös och ledsen efter bara några sekunder. Justin, som jag hade trott var ensam i parken, dansade nu runt och sjöng med Juliah. Jag blev genast ännu ledsnare. Varför var han med henne?

Plötsligt såg jag att hon makade sig närmare Justin, dom fick ögonkontakt och lutade sig mot varandra... Sedan möttes deras läppar.

"Nej", flämtade jag och satte händerna för munnen. Var det möjligt att må sämre än jag gjorde just nu? Jag ville kräkas, skrika och gråta på samma gång!

"Dawn?", sa Dexter, kanske lite väl högt och orligt, för Justin hade hört oss och avbröt kyssen. För bara några sekunder möttes våra blickar, och jag kunde se hans läppar forma mitt namn. Juliah vände sig om, och när hon fick syn på mig blängde hon surt. Jag tog Dexter's hand och sa åt honom att komma. Sedan småsprang vi hem till faster Georgina. Jag hörde Justin skrika mitt namn flera gånger, kanske följde han efter oss? Jag var ändå för ledsen för att ens bry mig. Så fort vi var hemma slängde jag mig på min säng och borrade ner ansiktet i kudden. Nu var det tillåtet att skrika. Jag tog ur mig all ilska, och sedan kom gråten som gjorde så det stockade sig i halsen. Hur kunde Justin hänga med Juliah? Och varför? Jag som ändå hade haft lite hopp kvar för att den en dag skulle kunna bli jag & Justin igen. Men nu... Nu var allt förstört. Precis allt.

Förlåt för att det inte kommit upp något nytt kapitel nu i helgen, men det har ju varit min tur att skriva, och jag har haft musikalträning hela helgen så jag har inte haft tid att skriva. Dock lovar jag att försöka lägga upp ett kapitel redan nu idag antingen innan eller efter jag haft teater. Hinner ju tyvärr inte skriva nu eftersom jag snart ska till skolan. :3

Ska kontakta Hannah under dagen!

Kram // Vendela

Jag låg i sängen i mitt nya rum. Det var beiga väggar och ganska tomt för att vara ärlig. det var den enkla sängen med ett bord bredvid och sedan en soffa mitt emot sängen. jag hade lagt in min väska på soffan och gitarren låg bredvid sängen. jag hade försökt att spela men jag hade tappat lusten allt jag kunde tänka på var dom förstörda instrumenten i skolsalen. jag drog handen genom håret allt jag kunde tänka på var skolan, Justin och Juliah som hade gråtit. Det var säkert hennes fel på något sätt som jag nu låg här.

"Dawn?" det knackades på dörren.

"Kom in" sa jag och satte mig upp i sängen.

"Jag kan inte sova" mumlade Dexter som kom in.

Jag vinkade honom närmare och när han slog sig ner på sängen så kramade jag om honom och pussade honom på pannan. jag gav honom ett brett leende innan jag tog upp gitarren och sjöng tyst för att Georgina inte skulle vakna. klockan var trotts allt elva ungefär.

Jag sjöng klart sången såg hur Dexter somnade bredvid mig. han log och jag la mig ner bredvid honom. bäddade om oss båda och somnade bredvid min bror.

 

 

ni får ursäkta så himla mycket jag vet att det är min tur att skriva men jag har verkligen fullt upp och imorgon börjar skolan så jag är jätte nervös ska ju börja första året på gymnasiet wow jag kommer bli så stor haha :) men jag tänker skriva kapitel 20 imorgon för jag tror nog att stressen har lagt sig då. Så jag skriver imorgon det lovar jag. 

Hoppas jag inte gör er allt för besvikna!♥

 

Jag satt i bilen påväg hem, och jag var sjukt trött. Det här dramat var bara för mycket för mig! Jag hissade ner bilrutan för att få lite frisk luft. Solen hade gått ner och det duggade ute. Plötsligt gick en tant rätt ut i gatan, fast att det lyste rött. Jag satte koncentrationen på vägen igen och tvärbromsade.

"Jävla idiot, jag kunde ju ha dött!", röt hon. Men hallå, det var ju hon som hade gått mot rött? Inte jag! Ändå var jag för trött för att slänga tillbaka en taskig kommentar, så istället gav jag henne bara en trött blick. När tanten hade kommit över gatan gasade jag på igen och körde iväg i full fart. Jag ville bara hem och sova! Dawn och Juliah fladdrade runt i mina tankar. Det kändes skönt att ha någon att prata med, någon som förstod. Juliah var en trevlig tjej, och jag vet inte varför jag inte lagt märke till henne förut? Söt var hon också, och hon hade en fin personlighet. Hon verkade så ärlig och snäll, även om jag hade sett henne som en rätt tuff person innan. Men ändå saknade jag Dawn... Fast det hon hade gjort var riktigt fel. Undrar vad hon gjorde i detta nu? Vad jag visste så hade hon ingenstans att ta vägen. Hennes pappa sitter ju inne, och hennes mamma... Ja.

Jag parkerade bilen och avbröt mina tankar. Hem ljuva hem, och sängen, Here I come!

Jag hade bott på ett vandrarhem under natten, och nu satt jag i parken, med min packning bredvid, och gungade.

Solen höll fortfarande på att gå upp över staden, och det kom lätta vindpustar från väster. Jag försvann in i djupa tankar. Jag tänkte på Dexter, på pappa, på Justin, på mamma... Åh va livet skulle varit enklare om min mamma hade varit vid livet!

Dexter var fortfarande kvar hos Alfredo, och jag skulle låta honom stanna där tills jag hittat ett hem för oss. Jag drog upp mobilen ur fickan och letade igenom min katalog. Jag fortsatte neråt och neråt på listan, och skulle precis ge upp då jag läste...: "Faster Georgina."

Jag & Dexter tyckte inte alls om våran faster. Hon var en skitstövel, precis som pappa, fast en rik sådan. Jag skulle aldrig gjort det här annars, men nu var hon min sista utväg... Jag tryckte på den gröna luren och ringde henne...

(Några timmar senare...)

 

Alfredo hade släppt av Dexter vid utkanten av parken, och nu hade vi tagit stadsbussen hem till faster Georgina. Vi sneddade över gatan och började gå mot hennes hus.

"Måste vi gå in?", klagade Dexter och kollade ledset på mig. Jag böjde mig ner så jag hade huvudet i hans nivå.

"Dexter. Georgina är vår enda chans. Hon är den enda vi känner som vi kan bo hos. Jag vet att du inte gillar henne, - det gör inte jag heller, men vi måste försöka åtminstone. Hon kanske har förändrats? Man vet aldrig." Innerst inne visste jag ju att hon inte alls hade förändrats. Hon var fortfarande en skitstövel, men jag ville pigga upp Dexter lite. Han nickade kort och tog min hand medans jag plingade på. Snabba klampanden hördes och plötsligt rycktes dörren upp.

"JAG VILL INTE HA NÅGRA KAKOR, HAR JAG JU SAGT. LÄMNA MIG IFRED!"

Både jag och Dexter hoppade till och kollade sedan förvirrat på henne.

"Åh, jaha. Var det bara ni. Stig på." Hon öppnade dörren ännu mer, men lät inte ett dugg välkomnande. Dexter stod kvar och tvekade lite.

"Men skynda på då, pojkvasker! Jag har inte hela dagen på mig!"

Han nästan flög in genom dörren och ställde sig bredvid mig.

"Middagen är färdig, förresten", sa Georgina och försvann ut i köket. Jag och Dexter drog av oss våra ytterkläder och följde efter in i huset. Det var stilrent och högt i tak i alla rum. Georgina hade gått om pengar, men ingen att dela dom med eller att skämma bort. Hon var också för snål för att skänka bort pengar till behövande.

"Jaha ja." Hon gav mig en bitter min när vi satt vid bordet. Jag petade runt med gaffeln i maten och visste inte riktigt vad jag förväntades säga, men jag skyndade mig med att säga att det var snällt av henne att låta oss bo här...

Jag kom in i skolan och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag ville springa efter Dawn och hålla om henne men det hon hade gjort var fel. Juliah hade smsat till mig och berättat och jag var så himla besviken på Dawn men samtidigt var det något som skrek inom mig att det inte var sant. jag blinkade bort tårarna och gick till Juliah som stod utanför musikrummet. hon stod lite halv lutad och tittade in. hennes blick var dragen mot gitarrerna.

"Jag hoppas att skolan kan få pengar att reparera skadorna" mumlade jag och ställde mig bredvid henne.

"Jag är ledsen för att det var Dawn" sa hon lågt och tittade ner i marken.

"Det var ju inte ditt fel" log jag.

Hon tittade upp på mig och jag såg att hon hade gråtit. jag drog tillbaka en hårslinga som hängde framför hennes ansikte. jag drog in henne i en kram och kände hur hon slappnade av.

När jag var i Justins famn kändes det tryggt på ett sätt som jag aldrig kännt förut. det var som om all oro, stress och alla känslor bara sköljdes bort och lämnade mig varm och fluffig. jag skrattade lite åt min tanke och kände hur Justin släptte mig lite.

"Jag måste hem igen men vi ses väl juliah?" frågade han.

"Ja du har mitt nummer nu så det är bara du ringer eller smsar om du vill ses eller bara prata någon gång"

"du är underbar" sa han och pussade mig på pannan.

jag rodnade och såfort han hade försvunnit så började jag fnittra som en galning.

 

 

"pappa?!" frågade jag när jag kom in i huset.

det var mörkt och luktade instängt och för första gången visste jag inte vart han var. det fanns alltid lappar när han gick ut, sms som sa när han kom hem eller telefonen som ringde och hans röst som berättade att han skulle vara borta över helgen. Nu såg det ut som huset inte används sedan förra gången jag var här. det sög till i magen och jag gick in i det stora köket. ingen lapp, inget sms och jag satt i en halvtimme och väntade på telefonsamtalet innan jag gav upp. jag duschade av mig lite snabbt innan jag drog på mig ett par enkla jeansshorts och en förstor tröja. jag satte mig ner framför tv:n men kunde inte slappna av alls. Jag visste ju att pappa antagligen var på jobbet, eller hos någon ny flickvän.

telefonen ringde och gjorde så att jag hoppade högt.

"Ahh hallå?" frågade jag lite osäkert.

"Juliah? förlåt om jag ringer men jag behöver prata" det var Justin.

"Jaha men kan du kanske komma över hit. Jag är ensam hemma och jag är super fånig men är lite rädd" skrattade jag.

jag berättade adressen och han ringde på dörren en kvart senare. Vi satte på musik och satte oss i soffan. han på ena sidan och lutad mot armstödet och jag likadant på andra sidan. 

"Så vad ville du prata om?" log jag blygt,

"inget speciellt jag kände bara att jag inte kunde sitta hemma och du sa tidigare..." han avslutade inte mening utan kliade sig själv i nacken. jag log.

"om du vil veta något speciellt är det bara du frågar" sa jag och sjönk längre ner så jag nästan låg ner.

"berätta om din familj" log han.

"det är en lång historia men visst. mina föräldrar träffades när min pappa kört in i en affär av misstag. han hade blivit full och mamma var den som anmälde honom. dagen efter på polisstationen satt dom bredvid varandra i väntan på att få komma in. dom började prata och det slutade med att mamma la ner anklagelsen och pappa behövde bara betala för ett nytt fönster. Dom fortsate att träffas rätt länge och pappa som var ganska rik skämde bort henne. fem år senare gifte dom sig på stranden och sedan så åkte dom runt jorden, jobbade ihop mer pengar och skaffade utbildning i olika ämnen. dom var perfekta för varandra.... men när jag kom så förändrades det väl. min mamma stack när jag var ett år gammal. 

så jag växte upp med pappa. han är snäll och ger mig saker men riktigt mer än så blir det inte. jag hade det tufft i skolan och jag var ganska mobbad först men jag fixade upp mitt ryckte. jag är inte så stolt över allt det som jag gjorde men visst jag blev populär. men det var svåra tider då jag inte hade några vänner alls."

Medans Juliah berättade så kände jag lite medlidande till henne. hon verkade alltid så tuff och nu när hon satt här framför mig var det som en helt annan Juliah. hon släppte ner skyddsmuren hon hade runt sig. hon sa att hon var nöjd med sitt liv men att det inte var perfekt. det var likadant hos mig. jag älskade att vara känd för alla fansen men ibland blev det för mycket.

"HUr känns det att vara känd då?" frågade hon och flyttade sig närmare mig.

"Hur ska det kännas?" skrattade jag.

hon ryckte på axlarna och så satt vi tysta en stund. jag tänkte precis säga något när jag märkte att hon sov. jag bar tyst upp henne i hennes rum och bäddade ner henne innan jag låste och åkte hem. Det var ganska skönt att få bort tankarna på Dawn för tillfället. dom hade varit i mitt huvud hela dagen.

 

---

Hey guys! förlåt att jag inte har skrivit något på ett tag men jag har kommit hem från Sälen iför går och igår så vilade jag mig men nu kom kapitel 18 upp. och Vendela har gjort ett jätte bra jobb och skrivit. Vi ska som sagt försöka uppdatera bättre men det är lite svårt när man försöker få kontakten men det fixar sig! hoppas ni gillar kapitlet! //Hanna

Helloo!

Nu är det så att jag ska sova hos min bästis idag, så jag kommer inte kunna skriva något på novellen. Dock har jag skickat perspektivsbilderna till Hannah (för bildarkivet är fortfarande ur funktion), så om hon vill, orkar & har tid så kanske hon kan skriva lite.

Jag kommer säkert med ett kapitel imorgon kväll om inte annat.

Puss, kram & ha det bäst!

// Vendela 

"Va? Jag har inte gjort något", sa jag och kollade chockat på alla. Jag vände mig mot lärarna, och dom tittade skeptiskt på mig.
"Vad? Jag är oskyldig, jag lovar!" Jag vände blicken mot eleverna. Även dom kollade misstroget på mig. Snälla ,säg att det här bara var en hemsk mardröm! Varför trodde dom mig inte?
"Dawn?", sa Mr.Stanford, skolans rektor. Jag vände mig om.
"Mitt kontor. NU!"
Han klämde sig igenom folkmassan av elever och gick i rask takt mot sitt kontor. När jag började gå drog eleverna sig undan, som om jag bar någon sorts smittsam sjukdom. Jag kände mig liten och bortkommen, och gick med blicken fastspikad i golvet.
När jag kom in på kontoret sa rektorn åt mig att sitta ner. Jag slog mig ner i en stor svart fotölj och bara väntade. På vad? Jag vet inte. En utskällning? En jättedyr räkning för alla trasiga instrument? Ett straff?
"Dawn", började han. "Du har mycket länge varit en av mina favoritelever, men sånt här kan jag inte tolerera! Bara för att du mår dåligt betyder det inte att du kan förstöra skolans tillhörigheter." Han såg på mig med en ledsen, men ändå sträng blick.
"Men jag har ju inte gjort något! Dessutom tror jag knappast att en enda person skulle kunna orsaka allt det här." Jag slog med armarna runt omkring mig.
"Dawn, vi kommer ingen vart när du skyller ifrån dig. Nästan alla är säkra på att det var du, och du är den enda som faktiskt har en aledning till att förtöra saker."
"Men hör du inte vad jag säger?! Jag är oskyldig!"
"Jag är ledsen, Dawn, men du är relegerad. Jag vill inte att du vistas på skolans område igen."
"Men, va? Vart ska jag då ta vägen?"
"Det är inte skolans problem. Vi kan inte göra något åt hur din pappa är eller vilka problem ni har i familjen."
Jag reste mig snabbt upp och började gå mot dörren.

"Adjö då", sa rektorn lugnt. Jag hade ju inte ens fått en andra chans?! Som tur var hade han i alla fall inte nämnt något om pengar. Jag skulle inte ha råd att ersätta alla instrument som gått förlorade.
Jag gick in på mitt och Lexi's rum och började packa ihop mina saker.
"Jag är ledsen, Dawn", sa Lexi som hade kommit in i rummet. Hon sträckte ut armarna, och jag vände mig om och lät mig bli omfamnad. 
"Jag är oskyldig", viskade jag, men rösten dog ut innan jag han prata klart.
"Jag vet, Dawn. Jag vet."
"Jag vet inte vart jag ska ta vägen", mumlade jag mot hennes axel.
"Jag önskar att jag kunde göra något, men vi har tyvärr inte plats för någon mer hemma hos oss..."
Jag nickade. "Men tack ändå." Jag vände mig om igen och torkade bort tårarna som rann ner för min kind. "Men nu måste jag fortsätta packa." 
När jag hade fått ner det sista och bytt om, så tog jag min rullväska och axelbandsväska och gav mig av. Ute på skolgården gick jag nästan in i Justin.
"Hej", sa jag och torkade ännu en tår.
Han svarade inte, utan bara granskade mig.
"Men säg något då?!"
Han bet sig i läppen och kollade på skolan.

"Jag vet inte vad jag ska säga..." Han vände blicken mot mig igen. "Jag är besviken på dig."
"Va? Tror du också att jag är skyldig?"
"Jag är ledsen...", mumlade han och började gå mot skolans ingång. Jag såg att han var påväg att börja gråta.
"Var är Dexter?", viskade jag, och jag visste att Justin hade hört mig för han stannade upp. Han vände sig inte om, men han mumlade tillbaka: "Alfredo har honom. Du behöver bara ringa honom så får du tillbaka din lillebror."
"Så... Det är slut nu?"
Justin stod och tänkte ett tag. Sedan sa han bara ett kort "ja", och försvann in i skolbyggnaden. Jag stampade i marken och ville skrika av smärta och ensamhet! Men istället tog jag mina väskor och småsprang bort från skolan. Det började spöregna, så jag gick under taket som stack ut längs med affärsgatan. Efter bara en liten bit behövde jag ställa ifrån mig väskorna och låta mig bryta ihop.

"Fan, fan, fan", mumlade jag och satte mig ner bredvid min packning. Vad skulle jag ta mig till? Nu hade jag ingen! Jag vilade huvudet i knäna. "Fan."

Hej kära ni!

Vi fick en söt kommentar igår, om att det är lite tråkigt att vi uppdaterar så sällan för att ni knappt kan hålla er tills ni får höra resten av historien och att det är svårt att vänta. Jag förstår precis, jag ber så jättemycket om ursäkt för att jag lagt kidrauhlstorys i andrahand! 

 

Jag lovar att bättra mig, och skriva oftare på kidrauhl. Att skriva är ju det bästa jag vet (efter att sjunga då, öhöh)!
Så från och med nu, förbered er på bättre uppdatering! Haha :D

Dock är det ju ibland lite svårt att planera med uppdateringen då vi är 2 stycken som skriver, och vi brukar ofta köra så att vi tar varannat kapitel (dock är Hannah bortrest nu, så jag kommer skriva kapitel 17 också :)). Men Hannah är ju ändå väldigt bra på att uppdatera! 

Kapitel 17 skulle jag tippa på, kommer upp i eftermiddag, och kanske kanske kanske att ni får ett kapitel till sen ikväll! c:

Och än en gång... Jag ber om ursäkt! :3
// Vendela

Klockan var lite över tolv på natten, och dom flesta låg och sov. Vi fick inte vistas utanför sovrummet på nätterna, och det fanns ju inte direkt något att göra där förutom att sova. Jag låg dock fortfarande vaken. Jag hade smugglat in Trisha hit, och Megan var ju redan här eftersom det var henne jag delade rummet med.
"Jag fattar inte. Vad är det du ska göra?", sa Megan förvirrat och pillade på en av mina gucciväskor. Dumma, blåsta Megan...
"Vad vi ska göra menar du? Jag har ju förklarat flera miljoner gånger!" Jag suckade.

Trisha förklarade allt en gång för alla för Megan, och den här gången nickade hon och det såg ut som att hon faktiskt förstod.
"Tiden är inne." Jag flyttade blicken mot klockan.
Trisha nickade, och Megan vände sig mot mig och sa: "Låt leken börja", med ett brett men slugt flin på läpparna.
Vi öppnade försiktigt dörren och låste sedan om oss. Sedan smög vi i den långa korridoren, och fortsatte mot caféterian.

"Jag ser inget", viskade Megan.
"Aj! Se dig för", klagade Trisha.

"Förlåt", viskade Megan tillbaka och försökte leta sig fram i mörkret. Jag var omringad av idioter, tänkte jag med en suck. Vi kunde inte tända någonstans eftersom dom vuxna på skolan skulle vakna då. Som tur var hade dom inte hört talas om lås inomhus, förutom till alla sovrum då förstås.

Vi ledde oss upp för den stora trappan och svängde sedan till höger, för om jag minns rätt så var det där musiksalen låg. När vi väl var där inne så stängde vi dörren och satte för det stora pianot så ingen skulle kunna öppna och komma på oss med vad vi gjorde.

"Det här ska bli så kul", sa Trisha och tjoade.
"Megan, ha sönder tangenterna på flygeln. Trisha, plocka isär trumsettet. Jag fixar gitarrerna!"

Dom nickade, och jag gick bort mot den lilla scenen där gitarrerna stod vilande i sina stativ. Jag drog med fingrarna längs med gitarrernas kroppar. Dom var så fina, men alltför snart skulle dom aldrig mer gå att använda. Jag hade alltid älskat gitarrer. Min gitarr var som min bästa vän. Men för att Justin skulle bli min var jag tvungen att göra det här, annars skulle jag aldrig bli av med Dawn. Jag stämde gitarrerna jättefel, hade sönder strängarna och bankade gitarrkropparna i betongfönsterbrädorna som fanns i salen. En efter en gick dom i bitar på ett eller annat sätt. Jag slängde den sista i golvet. Det hade varit min favorit.

Det bankade på dörren, folk drog i handtaget och höga röster hördes utanför.
"Psst, vi drar", viskade jag och vinkade till mig Trisha & Megan. Som tur var så var det rullgardiner för dörrfönstrena så ingen kunde se att det var vi, eller hur många vi var.
"Dawn kommer få fett med skäll imorgon", sa Megan och smidde sina händer medans vi skyndade in i den lilla skrubben bakom scenen. I den fanns ett fönster, som satt bredvid ett fönster som ledde till en korridor, och därifrån kunde man sedan ta sig till våra rum. Vi skyndade oss ut och klättrade över. Vi var på marknivå, så det skulle inte vara hela världen om vi trillade.
När vi sedan kom tillbaka så verkade ingen ha saknat oss. Alla låg och sov, så härifrån hade det antagligen inte hörts något. Vi smög in i våra rum och kröp ner i sängarna, sedan somnade vi också som om inget hade hänt.

Justin hade blivit bättre, och han kom och hälsade på i skolan då & då, men han var inte redo för att börja ha lektioner igen än. Jag hoppade till av att det bankade på dörren.
"Lexi! Dawn! Upp & hoppa och pallra er genast bort till musiksalen", sa en lärare med sträng röst. Både Lexi & jag flög upp ur sängarna.
"Vad är det om?", frågade Lexi och kollade förvirrat på mig.
"Inte en aning!" Jag lyfte på axlarna. Det knackade på dörren igen och jag & Lexi skyndade oss ut i bara pyjamas. 
"Vem kan ha ställt till med detta?", sa rektorn upprört. 
"Vadå?", frågade jag och petade en lärare på axeln.
"Har du inte hört? Någon har förstört i..." Hon han inte berätta klart innan Juliah avbröt henne.
"Åh, spela inte oskyldig Dawn. Alla fattar väl att det var du. Men bara för att du mår så jävla dåligt över din pappa och att han sköt Justin så behöver du ju inte ta ut det över oss andra?" Juliah började gråta. Vad sjutton hade hon sagt? Skulle jag ha orsakat det här? Jag vände mig om och hade allas blickar på mig...

---

Här är kapitel 16, kära vänner! Förlåt för att ni fått vänta så, men igår var jag tvungen att jobba med min andra novellblogg: Directionery, och idag blev jag avbruten i mitt skrivande p.g.a att jag var tvungen att sitta barnvakt. Men men, nu är det äntligen färdigskrivet! Vad kommer hända tror ni? o.o

Jag satt med Megan och Trisha vid maten. Megan satt med en tidning öppen samtidigt som hon åt lite på kladdkakan som vi fått som efterrätt. Hon skrattade lite då och då.

"Vad ska du göra med Dawn då?"

"Jag vet inte Tri har du några förslag..." frågade jag lite drömmande.

"kanske göra något hemskt och säga att det var Dawn. vi kan få henne relegerad det är super enkelt min kusin gjorde det mot en kille som var otrogen mot henne det var jätte roligt hon fick hela fotbollslaget att ljuga för henne" Trisha log stort och skrattade lite innan hon själv åt från kladdkakan vi delade.

"Jag vet inte det skulle vara kul" sa jag och tänkte över olika saker vi kunde göra. 

jag ville vara hemsk mot henne eftersom hon tagit Justin ifrån mig och ännu värre hon hade skadat honom. tekniskt sätt var det hon men alla dyrkade henne för att hon hunnit fram. vad var det för skit egentligen om hon aldrig åkt hem skulle han inte följt efter och blivit skjuten. om han däremot följt efter mig så skulle ha som farligast fått en bok på sig. jag tittade surt ner ot mina skor. hemska saker.... hemska saker... jag skulle kunna putta henne ner för en trapp. nej hon skulle kunna dö. vad kan jag göra?

"Har ni hört om Alfredo och Dexter dom hamnade i tidningen" log Megan mot mig.

"va få se!" jag ryckte tidningen ur hennes händer.

jag slängde tillbaka tidningen till Megan som bläddrade någr sidor innan hon skrattade igen.

"Asså Dawn förtjärnar inte honom. Plus hon är inte ens snygg" sa Trisha med ett skratt.

"fast det ska ju bli du och Justin" fnittrade Megan.

Trishade nickade menande och sparkade till mig under bordet fast jag reagerade inte.

"Vet ni Liam Hemsworth är het!

Justin sov för tillfället och jag satt bredvid sängen. Hans mamma skulle komma vilken sekund som helst. Jag var riktigt nervös för att träffa henne jag var dotter till mannen som skött hennes son. en knackning kom på dörren och jag släppte Justins hand.

"Ursäkta mig Miss Leyton jag kommer bara för att kolla hans värden" log en sjuksköterska mot mig.

jag log och nickade mot henne. Hon tittade på Justin, tittade till så att slangarna satt rätt och hon tog till och med bort några sedan tryckte hon på mer smärtstillande och vinkade hej då åt mig så jag blev ensam med Justin i rummet igen. när jag tittade på honom tog mitt hjärta ett skutt i bröstkorgen. jag började bli hopplöst förälskad i honom...

Hej igen, Vendela här!

Jag kommer tyvärr vara lite oaktiv nu i helgen, för min syster & co. är här på besök, så jag försöker spendera min tid med dom. Eheh. Men jag är tillbaka på söndag eftermiddag, promise!

Tror förresten att Hannah sa att hon har ett kapitel på G, fast är inte säker. Men vilket fall som helst så ska jag jobba på ett kapitel på söndag eftermiddag, som troligtvis kommer upp söndagkväll. Så nu vet ni, haha.

Vad tycker ni förresten om Justin Bieber's nya video till As Long As You Love Me?

U ok, Justin?


Jag tycker i alla fall att den var hur bra som helst, och jag verkligen älskar låten! Fast min absoluta favoritlåt från hans nya platta "Believe" är Fall. Just sayin!

Vilken är eran favorit? :)

Jag försökte öppna mina tunga ögonlock och såg mig försiktigt omkring. Allt var suddigt, men jag kunde urskilja vissa saker. Rummet jag var i var fyllt av pipande maskiner med slangar kopplade till min kropp. Jag försökte lyfta handen för att stryka bort min svettiga lugg från pannan, men stoppades av alla slangar.
"Så du är vaken nu?", sa Dawn som satt vid min sängkant och försökte sig på ett litet leende. Dock såg det mer bedrövat och oroat ut.
"Jaa." Jag andades tungt, trots smärtan i brösten, och log vagt. Det kändes tryggt att ha Dawn vid min sida.
"Låt mig hjälpa dig med det där", sa hon och drog bort luggen från mitt ansikte.
"Tack, Dawn." Jag började vänja mig vid ljuset och allt var inte lika suddigt längre. Rummet var vitt och hade orange gardiner vid fönstrena. Det fanns en soffa i ena hörnet av rummet, och en stol precis bredvid min säng, och det var där Dawn satt.
"Vad hände?", frågade jag lite förvirrat och försökte förgäves komma på varför jag hade så ont.
"Du och min pappa... Bråkade. Han sköt dig, men jag kom i sista sekunden och ringde ambulansen direkt."
Jag nickade förstående, sedan försökte jag sätta mig upp, men kroppen tog emot och jag stönade av smärta.
"Lägg dig ner igen. Det är inte bra för din kropp att sitta i det här läget." Dawn fixade till med kuddarna bakom min nacke. Sedan satte hon sig ner igen och tog min hand.
"Du tänker inte gå va?", viskade jag hest.
"Nejdå. Jag stannar så länge du vill ha mig här."
"Då kommer du få sitta där för alltid", sa jag och flinade.
"Jag fattar inte hur du kan skämta när du nyligen vaknat och fått reda på att du blivit skjuten", sa Dawn och skakade skrattandes på huvudet.
Det dunkade till i magen igen och jag stönade ljudligt.
"Vi kanske borde be om smärtstillande", sa Dawn och böjde sig fram för att trycka på den röda knappen vid sängen.
"Nej!"
"Varför inte? Du har ju ont?"
"Men då kommer jag somna, och jag vill inte sova när du är här..."
"Men Justin, du behöver vila. Och jag kommer vara här när du vaknar igen."
Jag såg in i hennes vackra ögon, och önskade för allt i världen att jag kunde sätta mig upp och böja mig fram.
Dawn tryckte på knappen och en kvinlig röst hördes i högtalaren.
"Ja?"
"Smärtstillande åt Bieber, tack."
"Ska bli. Jag kommer direkt!"
Bara någon minut senare så var kvinnan inne i rummet och hjälpte mig.
"Sådär ja. Sov så gott, Mr.Bieber", sa hon och försvann ut igen.
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och att hjärnan försökte dra mig bort till en annan dimension, men jag ville så gärna stanna med Dawn.
"Kom", viskade jag hest, och Dawn lutade sig mot mig. Jag försökte fästa ögonen vid henne, men mina ögonlock var så tunga...
Plötsligt böjde hon sig fram och kysste mig. Det var precis lika härligt som jag hade drömt om. Men allt för snart lutade hon sig tillbaka, smekte mig över håret och viskade: "Sov gott, Justin", och innan jag ens han svara så var jag i en annan värld...

Lektionerna med Justin hade blivit inställda då han låg på sjukhus efter att ha blivit skjuten av Dawns pappa. Ryktet spred sig snabbt på skolan, så nu visste alla om att det var hennes pappa som orsakat Justin skadan. Dawn hade inte heller setts till på länge, men hon var väl antagligen med Justin, och det störde mig något så enormt. Varför ville han ens ha med henne att göra när hennes pappa hade skjutit honom? Justin skulle leva mindre farligt med mig, för min pappa skulle aldrig få för sig att skjuta honom. Varför välja Dawn över huvud taget? Hon var en ful, fattiglapp som inte var bra på någonting. Hon kunde ju inte ens ta hand om sin lillebror? Jag däremot, har pengar, vet vart alla innefester hålls, känner alla och får allt jag pekar på. Det finns inget som Dawn har som inte jag har. Eller? Vad var det Justin såg i Dawn?

När jag var liten så sa min mamma åt mig att kämpa för allt vad jag var värd, för då skulle jag till slut nå mitt mål. Var Justin kanske mitt mål? Då var jag redo att kämpa. Jag skulle satsa. Allt. Justin skulle bli min. Inte Dawn's, och inte någon annans. Bara min.

---

Här är kapitel 14, kära vänner!
Kram // Vendela

Jajemen! Tjenamors på er, läsare!
Har saknat bloggen grymt mycket, må jag säga, och er också såklart. Hihi. c:

Har ju varit borta från bloggen i typ 5 veckor (och kom hem idag), då jag sovit över med min bästis & varit ensam hemma 1 vecka, varit i Umeå 2 veckor, hos min syster 1 vecka och nu 1 vecka på Gotland. Men nu ska jag inte åka bort igen på ett bra tag, jag lovar.

Nejmen nu måste jag sätta igång med kapitel 14! STAY TUNED.
*JättePeppadTjej.se*

Kram // Vendela

"Dawn jag vill tillbaka" mumlade Dexter.

"Du kan vara lugn Justin är bra med personer" Log Alfredo.

Vi hade knappt kört i fem minuter och Dexter var orolig.

"Alfredo tack för att du tar hand om oss men snälla stanna jag vet vad min pappa kan göra ta hand om Dexter bara snälla?" frågade jag och kände på mig att något dåligt hade hänt eller kommer att hända.

Han nickade och körde in mot kanten.

"Var snäll nu Dexter jag eller Justin smsar dig senare Alfredo tack igen"log jag och pussade Dexter på pannan och vinkade hej då mot dom medans dom körde iväg. jag vände mig om och gick jag tvekade och undrade om jag skulle springa eller inte men istället valde jag att ta genvägen. jag hörde ett skott och mitt hjärta hoppade över ett slag mina tankar kom i överflöd och jag sprang den sista biten. det hade visat sig att genvägen faktiskt var en omväg men nu srpang jag och hann precis runda huset när jag såg någon springa bort. jag sprang in och letade igenom vår lägenhet men ingen var där och det såg ut som dom bråkat men var var Justin? jag sprang ut igen och hörde någon kvida. jag tittade över allt det var ganska mörkt nu men då såg jag gestalten på marken. jag sprang fram och kände tårarna komma.

"Justin? Nej snälla dö inte!" sa jag och föll på knä bredvid honom.

han var varm och blek. hans ena hand höll för ett sår vid revbenen. jag drog upp mobilen och ringde efter en ambulans. jag lyfte upp Justins huvud i mitt knä. Jag grät och försökte göra allt så han inte somnade. 

"Justin.. snälla somna inte" mumlade jga när han nästan helt stängde ögonen.

"Dawn jag tänker inte dö för dig som din mamma gjorde" sa han svagt.

"Det vet jag bara du inte somnar så fixar det sig jag lovar smärtan är snart över"

" Jag gillar dig verkligen Dawn jag tänker inte såra dig på något sätt" sa han och log lite.

"Sluta Justin bara andas okej?" skrattade jag lite.

När jag såg Dawn så hoppade mitt hjärta över ett slag. om jag dog nu så visste jag redan att jag var kär i henne. jag kunde inte ljuga längre. jag gillade henne verkligen. Hon mumlade hela tiden fram att jag inte fick dö eller somna. jag tyckte att somna in skulle vara en bra död. men smärtan vid revbenen rev i mig så det fanns inte en chans att jag skulle somna nu. 

Dawns pappa såg inte speciellt läskig ut men ändå blev jag lite rädd när han kom emot mig. 

"Sluta slå dina barn!" sa jag argt och svalde skräcken.

"Berätta inte för mig hur jag ska ta hand om mina barn" fräste han fram.

han luktade alkohol nu när han stod så nära kände jag av det men man såg tydligt på sättet han gick på, sättet han beteede sig på, Dawns mamma hade dött var det därför han hela tiden drack?

"du borde inte dricka nu när du är den enda föräldern kvar" sa jag tyst.

han smällde till mig så jag åkte in i soffan. jag skakade av känslan och ställde mig snabbt på fötter och hann precis undvika flaskan som kom emot mig. 

"Tala aldrig om Damaria.. du kände henne inte" sa han och slog efter mig igen.

"Hon var speciell. Alltid så snäll. hon tog hand om oss tre... när Dexter kom så blev hon sjuk. ingen vet vad det var och hon ville inte till sjukhuset men en dag föll hon ihop och jag ringde sjukhuset... vad skulle jag ha gjort?" tårar rullade ner.

"hon dog. Bilkrasch... ambulansen... det var vinter ska du veta och den sladdade på isen. lastbilen framför kunde inte stanna så den körde rätt in i bilen. En överlevde. Dawn hade åkt med... hon var inte gammal heller. sju år och hon kravlade ut ur den brinande bilen. hon bröt benet och jag visste inget försen dagen efter då hennes doktor ringde mig och berättade. Dom hade tydligen hittat henne."

han harklade sig lite.

"Hon kunde lika gärna dött" muttrade han fram och tog en ny öl från kylskåpet och svepte ner allt i fem stora klunkar. jag visste inte vad skulle jag säga.

"Bara för att din fru dog ska du inte ta ut det på dina två barn. dom förtjänar bättre" sa jag och tittade på honom där han staplade fram mot mig.

"Hon ser exakt ut som min fru och min son... min son han är som hon. sättet han pratar på, skrattet jag mår fan illa av dom två!" skrek han i mitt ansikte och smällde till mig i magen.

utan att tveka slog jag snabbt tillbaka och slet mig ifrån honom. jag stormade ut från huset och skakade. Dawn hade aldrig berättat för mig.

jag sjönk ner mot dörren och hörde hur hennes pappa gick runt där inne och grät. Bilen var inte kvar den hade åkt och min mobil pep till jag kunde inte röra mig. jag var som förlamad. tankarna gick runt och jag kände mig dålig. nu visste jag varför Dawn inte ville prata så mycket. jag undrade vad mer pappan hade gjort mot dom. vad skulle jag kunna göra för att hjälpa henne?

jag reste mig sakta upp och började gå ifrån huset när dörren flög upp.'

"Håll dig borta från min familj!" hörde jag och jag vände mig om.

pistolen var riktad mot mig och jag bara blinkade mot honom och han sköt. jag föll mot marken.

Hejsan ni får ursäkta för jätte dålig uppdatering Vendela är fortfarande borta och har inte hört av sig och jag har inte haft tid. Men nästa kapitel kommer imorgon, jag kan inte garantera vilken tid men imorgon kommer den och om jag hinner kommer två kapitel! jag lovar tack för att ni har sånt tålamod :)