jag slängde surt ifrån mig väskan så den studsade mot väggen i hallen. såklart hade pappa gett mig utegångsförbud över natten. jag hade inte ens blivit full tänkte jag argt och stirrade på honom. Inget inte ens medkänslan fick jag tillbaka i hans tomma blick. jag gick till mitt rum och slängde lite exktra hårt i dörren.

"nu ska han få lära sig lite om "vuxen livet"" sa jag argt och slängde mig själv i sängen och la armen över ögonen. jag ville verkligen försvinna eftersom det var idag den stora festen hos Julia var. dumma Julia, dumma Matilda, dumma Felicia och dumma dumma pappa. jag behövde gå på den där festen!

"Juliah?" papas röst hördes ända från nedervåningen.

"Ja?!" skrek jag argt tillbaka fast jag ville förlåta honom.

det var inte hans fel egentligen det var hans duma bimbo som tvingat mig erkänna och tvingat pappa ge mig ett straff. varför kunde pappa inte förstå att dom är bara några blåsta brudar som är runt tjugo? det är skitäckligt eftersom han själv är snart femtio.

"Du får gå på festen om fdu lovar att komma hem till två högst och inget drickande!"

"Tack pappa älskar dig!" skrek jag snabbt av glädje och skuttade över till min Walk in closet

jag tittade igenom skor, klännigar och diadem och smink. jag ville vara fin men inte för uppkläd.

jag suckade irriterat. mitt liv vart skit varför var jag tvungen att ha andvänt den där rosa fina klänning i förr går?, dumma pappa....

 

När Julia äntligen kom och hämtade mig så hade jag på mig en vit klänning till knäna med spets, cowboy boots och ett brunt diadem i mitt utsläppta blonda hår. Jag hade inte sminkat mig eftersom jag visste att Julia hade gjort något otroligt med festen. Vilket antingen betydde en stor baksmälla imorgon, en super kändis eller att hon bjudit in alla snygga killar i skolan.

”Du Juliah?” frågan var tvekande.

”japp” sa jag och lekte lite med klänningsfållen.

”Matilda har tagit din kille... kommer du ihåg Robin?”

”hon kan ta honom” avbröt jag henne.

”säkert för Robin går runt och säger att dom redan ligger med varandra”

”jaha grattis till sexet då ska jag baka en tårta också?” flinade jag och Julia började skratta. Hon parkerade bilen utanför sitt hus som redan var ljusare än vad det brukade vara under dagen, folket sprang in och ut och hälften var redan fulla.

Då såg jag Matilda ligga på verandan och hångla med en blek kille som hade svart hår... dumma Robin som tror att Matilda. Kära Matilda, den blonda, långa, lite blåsta tjejen som gör allt för att få min uppmärksamhet. Hur kan han tro att Matilda inte ska dumpa honom imorgon?

 

När jag kom in i rummet så dånade musiken så högt att min puls började följa rytmen. Det gjorde mig illamående så jag gick direkt mot köket och hällde upp något vit och sliskigt i en röd plastmugg. Jag svalde fort och grimaserade innan jag hällde upp ett till glas, jag gjorde detta två gånger till innan jag gick ut i vardagsrummet igen. Hela luften stank av svett och skvaller. Klockan var snart elva och festen hade inte ens börjat än. Den skulle officiellt börja tolv men eftersom Felicia inte kommit än så fick vi vänta.

Min lilla grupp stod längre bort och snackade skit om någon ny tjej som skulle börja snart eller hade börjat. Som man kunde bry sig mer? Ibland undrade jag varför jag var vän med dom... ingen av oss gillade varandra egentligen. Bara lösa rykten om oss alla och passionen för skvaller som fört oss tillsammans och nu var vi populärast på hela skolan.

klockan slog ett när Felicia kom in med en stor flaska vodka och sin bror bakom sig som hade ännu mer alkohol med sig. jag var tvungen att sätta mig, allt hade gjort mig yr och det hjälpte inte att jag säkert var på tjugonde glaset redan. jag sket i överraskingen jag ville bara hem och sova. jag gav Julia, Matilda och Felicia hastiga kramar och visade att jag skulle ut. där ringde jag taxi och åkte hem.

"betala" sa chauffören som tydligen var från Iran eller Irak.

"sätt det på notan... Edwards det borde finns där" fnissade jag sluddrigt och steg ut.

efter ett gäng svordomar så åkte taxin vidare och jag staplade upp till mitt sovrum. jag spydde en gång innan jag somnade. och jag vet inte ens om jag bara var trött eller om det var alkoholen för klockan var ju bara tio eller hur?

---

ja eftersom Vendela skrev om Dawn i första tänkte jag ta och visa hur en kväll hos Juliah kan se ut.

Jag smög försiktigt in i lägenheten för att inte väcka pappa som låg och sov på soffan i vardagsrummet. Klockan var snart två, och om en halvtimme skulle jag cykla iväg och hämta Dexter vid hans skola. Jag tog av mig skorna och gick ut i köket för att ställa in maten i kylskåpet som jag nyligen hade handlat. Pappa grymtade till på soffan och satte sig sedan upp.
"Vad gör du hemma redan?"
"Vadå, jag slutar alltid tidigt på fredagar?", sa jag skakade på huvudet. Pappa bara höjde på ögonbrynen och vände sig sedan mot teven för att byta kanal.
"Jag är hungrig. Kan du fixa något att äta?"
"Jag måste hämta Dexter först. Jag fixar mat när vi kommer hem." Jag suckade.
"Aha."
Jag satte mig vid datorn lite tills det var dags att dra.

Dexter kom ut från skolan, och precis utanför dörrarna stod Dexters mobbare. Dom knuffade ner honom för trappan och skrattade.
"Stick iväg, era småglin!", skrek jag och sprang fram till Dexter. "Är du okej?"
"Jag tror det", sa han och kollade efter killarna som flinande sprang därifrån.
Jag hjälpte honom upp, la armen om hans axlar och började gå mot min cykel.
"Hoppa på." Jag nickade mot pakethållaren. Dexter satte sig, och jag började cykla hemåt igen.

Vi hade nyligen ätit middag, och nu ville pappa ha "en liten stund för sig själv", vilket betydde att han skulle supa sig full som alla andra helger.
Jag satt på mitt rum och spelade gitarr & sjöng tyst.

"Pappa, måste du alltid...", mumlade Dexter i vardagsrummet. Jag slutade spela för att försöka höra vad han sa.
"Det angår inte dig vad jag gör. Sköt du ditt så sköter jag mitt!", röt pappa.
"Men mina kompisars föräldrar dricker aldr..."  Det lät som att pappa smällde till Dexter i ansiktet. Plötsligt knackade det på min dörr. Jag gick fram och öppnade, och där stod Dexter med ett rött märkte på ena kinden efter slaget. Hans ögon var rödsvullna och han var helt gråtfärdig.
"Kom", sa jag lugnt och kramade om honom. Det var ingen idé att gräla mot pappa när han var i det där skicket. Det bästa man kunde göra var att smita undan, stänga in sig på sitt rum eller gå ut. Det lättaste var att bara drömma sig bort, men jag kunde inte tillåta mig själv att göra det. Dexter behövde mig. Vi satte oss på min säng och jag började spela gitarr igen, men den här gången för Dexter, så han skulle slippa höra när pappa skriker och muttrar. Efter en stund somnade han, och jag stoppade om honom och la mig sedan bredvid med en arm tryggt vilande runt om honom...

---

Kanske lite seg början, men jag tänkte att ni skulle få leva er in i hur vardagen ser ut hemma hos familjen Leyton. Novellen kommer ju komma igång mer sen.

 

 

Så nu har Vendela och jag börjat på en ny novell. Så den heter That Should Be Me och ja ni ser det kommer bli lite drama, romantik och såklart Justin Bieber.

Vi tänkte att Juliah skulle spelas av Taylor Swift och Justin Bieber av Justin Bieber då :)

Men Dawn kommer bara få en speciell förklaring på sig själv och sedan kommer hon få olika bilder på sig själv hoppas att ni gillar den :) //Hanna

Hej kära läsare!

Nu är ju novellen You Make Me Smile slut, men det betyder inte att vi kommer sluta skriva. Jag & Hanna håller på och jobbar med en ny novell, och handlingen har vi bestämt, men namn på karaktärer och lite sånt fattas fortfarande.

Jag hoppas ni har lite tålamod, haha. :)
Ville bara säga det!

Kram // Vendela

"Cassie du är mitt allt" viskade jag henne i örat när jag kramade om henne.

"varför? du kan ju få vem som helst" svarade hon trottsigt och jag såg att hon var nära att gråta. jag ville inte att hon skulle göra det.

"För ända sedan vi träffades så har du fått mig att le, du har varit snäll mot mig och förstått mig. du behandlar mig som en vanlig kille och du är inte rädd att säga vad du tycker eller känner. Jag älskar dig Cassie för du är så otroligt stark... du har räddat mig på sätt jag inte kan förklara för då skulle du skratta mig rätt upp i ansiktet. Men Cassie du är mitt allt och jag älskar dig och skulle inte byta dig mot allt guld i världen eller ens alla tjejer i världen."

sa jag och kysste henne tills hon slet sig ur mitt grepp.

Allt Justin hade sagt var för bra för att vara sant. Jag log bara jag tänkte på det men hur kunde jag veta om han inte valde att svika mig igen? allt kanske ändå hade varit ett missförstånd hela tiden men det hade verkligen sårat mig mer än någonsin...

"Justin" allt jag hade fått fram var en viskning men han tittade in i mina ögon. Hans tindrade och förklarade hans kärlek bättre för mig än vad hans ord hade gjort. Jag ville verkligen inte förlora honom igen. Jag hade märkt det när jag var med Ed och jag älskade verkligen Justin. jag fick fram ett litet leende på läpparna.

"Jag älskar dig mer än allt annat på jorden" sa jag och kysste honom.

"Cassie kom tillbaka" skrattade Justin efter mig när vi sprang runt i sanden. Vi var inne på hans nästa turné och det kändes helt otroligt att jag fick åka med honom igen. Jag hade inte pratat så mycket med pappa eller min familj men Justin och Pattie var min nya familj. Det kändes helt otroligt att åka till alla ställena som Justin uppträdde i och just nu stod vi på en strand i Brasilien. Jag sprang runt en stor sten och gömde mig medans jag höll på att skratta så mycket att jag grät. jag kikade fram men såg inte Justin så jag lutade mig tillbaka mot stenen tankfullt innan jag kände hans varma armar runt mig.

"Säg att du älskar mig" viskade han och höll om mig så hårt att jag inte kunde springa iväg.

jag skakade på huvudet och försökte slingra mig ur greppet medans jag fortsatte att skratta.

"jo säg det" sa Justin igen och pussade mig på kinden.

"okej då jag älskar dig" skrek jag av skratt då han börjat kittla mig.

"jag älskar dig mer Cassie" sa han och kysste mig.

Jag gäspade och satte mig sedan upp i sängen. Medan jag sträckte på mig tittade jag runt i rummet. Vart var jag? Efter en liten stund kom jag på att jag hade somnat hos Ed. Jag drog handen genom håret och gick ut i köket.
"Godmorgon, sömntuta", sa Ed och flinade.
"Godmorgon", sa jag och log.
Ed gav mig en skål med yoghurt och jag tog emot den och satte mig vid bordet.



"Justin, kom igen nu. Cassie kommer snart tillbaka ska du se. Pattie är kvar på hotellet och väntar ifall hon skulle dyka upp", sa Alfredo för att lugna mig.

Jag skakade bara på huvudet och lutade mig mot ett metallräcke. Jag hade tränat inför kvällens konsert hela förmiddagen, och jag var helt slut. Egentligen ville jag inte ens vara här. Jag ville vara med Cassie. Varför kunde inte allt bara bli bra igen?

"Tack för att jag fick sova här inatt, men nu måste jag verkligen gå", sa jag och drog på mina kängor.

"No problems", sa Ed och log. "Men du, jag kan skjutsa dig till hotellet, så du inte går vilse, haha."
"Tack, men..."
"Men vadå?"
"Äh", sa jag och suckade.
Ed låste dörren till lägenheten, och sedan gick vi ut till parkeringen där bilen stod.

"Tack än en gång. För allt", sa jag och klev ur bilen.
"Vi ses", sa han bara och körde iväg.
När jag kom in föll jag rakt i armarna på Pattie.
"Åh vännen! Vart har du varit? Vi har varit så oroliga!" Pattie grät, och jag kände en hård klump i magen.
"Lugn, Pattie. Jag har... Haft det bra. Jag var hos en vän. Förlåt för att jag inte ringde eller nåt..."
"Åh, det är okej. Du är ju här nu. Men lova att aldrig göra om det!"
"Jag lovar", sa jag och kramade tillbaka.
"Justin är på sitt rum... Han skulle egentligen ha tränat inför kvällens konsert just nu, men han orkade bara med några timmar i förmiddags. Han har varit så ledsen medan du varit borta. Helt förstörd", sa hon och försökte torka tårarna.
"Jag ska prata med honom."
"Gör så", sa Pattie och klappade mig på ryggen innan hon gick iväg.

Jag knackade lite lätt på dörren, och Justin öppnade försiktigt. Han såg riktigt sliten ut, och hans ögon var röda och svullna. När han såg mig spärrade han upp ögonen och viskade: "Cassie?".
"Hej Justin", sa jag och tittade ner i golvet.
Han öppnade dörren ännu mer och slängde sig sedan runt min hals.
"Förlåt. Förlåt, Cassie. Förlåt. Jag ville aldrig kyssa Sandra. Hon kysste mig. Cassie, jag vill inte ha någon annan än dig. Jag älskar dig. Kan du någonsin förlåta mig?"

Tårar började rinna nerför mina kinder, och jag kramade om Justin. Jag ville så gärna tro Justin, men kunde jag det? Sandra var grymt mycket sötare än jag, och om han kunde få tjejer som henne, varför i all världen skulle han vilja ha mig då?

Hej kära läsare!

Jag är ledsen att jag inte skrev nästa kapitel i söndags, men vårat internet dog i lördagskväll, och vi fick tillbaka det igårkväll så jag har inte hunnit skriva. Har ju haft skola idag, och sedan hängde jag med kompisar, gick på teater, osv. Nästa kapitel kommer i alla fall upp imorgon förmiddag, så frukta icke! Haha. c; 
Men jag ville bara säga att jag är ledsen för att ni fått vänta så... :3

Kram! // Vendela

"Ska vi dra hem till mig?", frågade Ed.
"Mm, visst", sa jag och reste mig. Ed la armen om mig, men jag lät den ligga på mina axlar. Det kändes skönt att veta att någon faktiskt brydde sig om mig för stunden.

Ed's lägenhet var liten och stökig, men på något vis ändå mysig. Vi satt och snackade om allt möjligt i flera timmar. Det hade börjat mörkna ute, och jag kollade på klockan. Den visade att klockan var 10. 
"Jag kanske borde..." Jag han inte avsluta meningen, för Ed hade böjt sig fram och kysst mig. Jag hade trott det skulle kännas bra, men det gjorde det inte. Jag gillade verkligen Ed, men jag kunde inte sluta tänka på Justin. Men han hade ju varit otrogen mot mig, ellerhur? Jag hade fortfarande starka känslor kvar för Justin, och jag hatade det. Han gillade ju inte mig längre. Han hade den där skrämmande, söta, vitblonda tjejen? Men allt kändes bara så fel just nu.
"Cassie, jag kan bli vad du än vill att jag ska vara för dig. Jag kan..."
Jag avbröt honom.
"Var snäll och förbli min vän då. Jag är ledsen, men mitt hjärta tillhör någon annan, även om jag just nu inte vill att det ska det..."
Ed tog min hand.
"Jag... Jag borde gå", sa jag och drog åt mig min hand. Sedan gick jag ut i hallen och satte på mig skorna."
"Vart ska du ta vägen?"
Jag tänkte efter... Jag var inte redo för att gå tillbaka till hotellet och möta Justin ännu. Så jag svarade: "Jag vet inte. Någonstans där jag kan få va ifred och tänka". Jag öppnade dörren och sprang ut. Det spöregnade ute och det hade det gjort hela eftermiddagen, så jag blev dyngsur nästan direkt när jag kom ut.
"Cassie!", ropade Ed efter mig. Jag vände mig om.
"Vad?"

"Du kan inte vara ensam ute i det här vädret? Du kommer frysa ihjäl! Du kan sova hos mig inatt?"
"Men..."
"Jag ska inte kyssa dig igen, jag lovar. Snälla Cassie, bara gör mig en tjänst och kom in igen."
Jag stod ett tag och övervägde om jag skulle följa med in, eller vart jag annars skulle ta vägen, och bestämde mig till slut för att följa med.

"Okej då."
Ed log snällt mot mig. 
När vi kom in hoppade jag in i duschen, och fick sedan låna en stor t-shirt och en hoodie av Ed. Han fixade också middag, och sen satt vi och såg på teve hela kvällen. Till slut somnade jag, men jag kunde känna att Ed lyfte upp mig och la mig i sin säng...

---

Förlåt för att kapitlet blev så kort, men min bästis kommer till mig när som helst och ska sova här inatt. Jag kanske skriver ett kapitel imorgon kväll, om jag har tid.

Fina läsare.

Jag har bestämt mig för att sluta skriva här. Jag ber jättemycket om ursäkt, men jag känner att jag inte har inspirationen kvar.. MEN! Det är inte slutet för mitt skrivande, inte.

1: Ni som ville läsa novellen om Justin och Mary, kika in på http://drbieberr.webblogg.se/ och där hittar ni den. Jag kommer att fortsätta skriva på den novellen så fort som möjligt, och det blir snart, tro mig.

2: Jag har skapat en till novellblogg där jag kommer att skriva noveller. Jag lovar er bättre uppdatering osvosv. Den hittar ni på http://myjbstorys.webblogg.se/

Förlåt mig. Jag vet inte varför jag gjorde detta beslut. Men jag önskar Hannah och Vendela ett stort lycka till iallafall! Och tjejer, om ni lägger ner skrivandet, ta INTE bort bloggen. Vem vet vad som händer i framtiden? Fortsätt med denna e-mailen och ha samma lösenord, då jag har flera bloggar på detta konto. FÖRLÅT MIG! Men min tid är verkligen ute här, har ingen skrivlust eller någonting kvar, så jag tänkte börja om på nytt, på en ny blogg. Det här är nog mitt svåraste beslut hittils, och självklart kommer jag att fortsätta läsa novellerna Hannah och Vendela skriver! Jag kanske kommer tillbaka en vacker dag om tjejerna slutar skriva, bloggen ska aldrig läggas ner. Kärlek till er alla och jag hoppas att ni fortsätter följa mina andra noveller! Älskar er. ♥

Jag hittade ingentsans paris och det var nästan ingen idé att fråga någon eftersom alla svarade på franska.

"Hej ursäkta vet du vart det här ligger?" frågade jag en tjej och pekade på hotellet på kartan.

ja, jag hade hittat en karta men det hade knappt hjälpt.

"Ja du går ner för den här gatan tills du når torget och sedan svänger du höger och rakt fram innan du svänger vänster" svarade hon med ett leende. "tack så mycket" sa jag och följde hennes beskrivning.

När jag kom mot torget var det så vackert att jag nästan svimmade.

det kanske var lite överdrivet men de tvar verkligen vackert. det var en fotän mitt på torget där flera tonåringar satt runt, gatorna var sten belagda och gatulamporna såg gammeldagsa ut så jag trodde nästan att jag hade landat i 1970 talet eller något. på torgets hörn så fanns det träd och blommor och även en del caféer som dom vuxna satt i. Dom skrattade och tittade efter sina barn som lekte lite längre bort.

Jag log och tog upp en kamera. Jag fotade och log innan jag tog ett på mig själv.

För ett tag glömde jag alla bekymmer om Justin. min hjärna hade en egen strid om jag skulle fortsätta älska honom eller om jag skulle hata honom och just nu stod det på hata.

jag började gråta igen så jag gick ifrån torget och svängde höger.

Där stod hon det kändes som om någon slagit mig i magen. Hennes vita hår som blåste i vinden gjorde att hon såg så hemma stad ut att man nästan trodde att hon var fransk och från 1970 talet förutom att hon var ung och var mer klädd som ett emo. Jag skyndade mig förbi henne och gömde ansiktet bakom mitt hår.

hon märkte mig inte ens och vart hade Justin tagit vägen?

Jag hade följt efter Cassie men hittade inte hennes någonstans. Det kändes som om jag gick runt i cirklar och jag kom inte ens långt innan ett fan eller någon kom upp och började prata med mig.

"ursäkta men jga måste hitta min vän" sa jag så fort som möjligt och slet mig ur deras grepp.

hur kunde hon ha så stort försprång. Jag sprang genom gatorna.

jag kom in på ett torg som var litet och hade en fontän i mitten. Vattnet som forsade ur den såg så rent ut att det nästan var magikst. jag ville gå fram och titta närmare men jag kunde inte. Då såg jag henne. Cassie skyndade genom torget. hade hon sett mig?

Jag sprang efter och såg Sandra sitta uppflugen på en bänk på gatan som Cassie svängde in på.

Sandra tittade ut över folk samlingen och det var nästan ett under hur hon inte märkte Cassie som skyndade sig igenom. Vad hade jag egentligen gjort?

Men det var inte min mening och sandra hade slängt sig på mig.

"Åhh Justin där är du!" skrek Sandra när hon fick syn på mig.

"Sandra låt mig vara!" skrek jag tillbaka.

Jag hann skymta att hon putade med läpparna och fladdrade med ögonfransarna med stora hundvalpsögon mot mig. Jag bara himlade med ögonen och letade efter Cassie med blicken.

Jag måste ha sprunigt fel för på något sätt var jag tillbaka vid fontänen.

allt jag hade hört var Sandra som skrek på Justin och jag hade sprungit iväg med gråten i halsen. Jag hade kanske sprunigt i tio minuter och var på ruta ett igen. Men torget var lika magiskt som förut.

Varför kändes det så mycket mindre endsamt än att stå på detta underbara torg.

"Gillar du det?" frågade en kille som ställde sig bredvid mig.

"Ja, det är så vackert" svarade jag lungt.

"Det heter fontän torget, folk säger att det är platsen som har stannat. Det sägs vara magiskt löjligt va?" skrattade killen mot mig.

"Inte alls... jag tror på det" sa jag och tittade ner på stenarna på marken.