Det hade gått flera veckor, och jag hade fortfarande inte hört något från Dawn. Jag visste inte vad hon gjorde, var hon befann sig eller någonting. Dom senaste veckorna hade jag umgåts mycket med Juliah, och hon var faktiskt mycket schysstare än vad jag hade trott från början. Visst, hon var väl lite väl klängig ibland, men jag gillade henne ändå. Hon var en bra vän.
"Kom, vi drar till parken", sa hon och tog min hand. Jag hänkade på, och vi gick tillsammans bort mot den lilla parken som låg i närheten. Det var inte så många människor där, ett fåtal småbarn som gungade och hade föräldrar som vakade över dom bara.

"Sjung."
"Va?", sa jag och rynkade pannan.

"Sjung något."

"Vad ska jag sjunga då?"
"Jag vet inte. Bara ta nån låt." Hon log mot mig. Jag kollade fundersamt upp mot den halvmulna himlen. Sedan bestämde jag mig för vilken låt jag skulle ta. Jag grabbade tag i Juliahs hand och förde den mot min axel, sedan tog jag hennes andra i min egen, och började sjunga:

'Cause it only happens once, once in a lifetime..."

Vi dansade runt på gräsmattan, och alla vuxna som satt i parken stirrade på oss som om vi var från vettet. Dock brydde sig varken jag eller Juliah, utan vi bara skrattade & sjöng. Äntligen började allt det tunga lyfta. Jag kände mig så lätt, så glad och... Lycklig? 

Jag & Dexter började gå mot parken. Vi gick och småpratade om allt och inget, och var nästan framme vid gungorna då jag hörde ett välkänt skratt och en låt som en gång i tiden hade varit en av mina favoriter. Vänta, var det inte...?

Jag vände mig om och fick syn på Justin. Först blev jag glad, men sedan nervös och ledsen efter bara några sekunder. Justin, som jag hade trott var ensam i parken, dansade nu runt och sjöng med Juliah. Jag blev genast ännu ledsnare. Varför var han med henne?

Plötsligt såg jag att hon makade sig närmare Justin, dom fick ögonkontakt och lutade sig mot varandra... Sedan möttes deras läppar.

"Nej", flämtade jag och satte händerna för munnen. Var det möjligt att må sämre än jag gjorde just nu? Jag ville kräkas, skrika och gråta på samma gång!

"Dawn?", sa Dexter, kanske lite väl högt och orligt, för Justin hade hört oss och avbröt kyssen. För bara några sekunder möttes våra blickar, och jag kunde se hans läppar forma mitt namn. Juliah vände sig om, och när hon fick syn på mig blängde hon surt. Jag tog Dexter's hand och sa åt honom att komma. Sedan småsprang vi hem till faster Georgina. Jag hörde Justin skrika mitt namn flera gånger, kanske följde han efter oss? Jag var ändå för ledsen för att ens bry mig. Så fort vi var hemma slängde jag mig på min säng och borrade ner ansiktet i kudden. Nu var det tillåtet att skrika. Jag tog ur mig all ilska, och sedan kom gråten som gjorde så det stockade sig i halsen. Hur kunde Justin hänga med Juliah? Och varför? Jag som ändå hade haft lite hopp kvar för att den en dag skulle kunna bli jag & Justin igen. Men nu... Nu var allt förstört. Precis allt.