Det var ljust ute nu. Jag hade inte sovit någonting, jag kunde inte ens kolla på sängen som stod på andra sidan av rummet. Det ända jag gjort hela natten var att tänka, samtidigt som tårar runnit en efter en. Jag hade försökt lista ut vad jag gjort dessa män, men inte lyckats komma på någon förklaring. Det var uppenbart att jag aldrig träffat dom innan, jag skulle aldrig kunna umgås med såna människor.

Dörren slets plötsligt upp och Justin klev in. Han stängde dörren bakom sig och vände sig om mot mig. Jag kollade upp på honom men vände snabbt bort blicken. Det var bättre att inte få någon ögonkontakt, han skulle säkert bara bli ännu argare och även han ge sig på mig.

''Vi måste fixa till dig,'' sa han och kollade bekymrat på mig.

Jag kollade oförståendes på honom, ''För vad?''

''För att du ska träffa chefen idag,'' sa han och dörren öppnades återigen, men denna gång var det en tjej som steg in. Hon hade blondt långt hår och blåa ögon, hon bar på en kort klänning som knappt nådde ner till knäna.

''Justin,'' sa hon glatt och släppte kläderna hon hade i famnen i golvet och hoppade upp i Justins famn. ''Som jag har saknat dig,'' viskade hon och pressade sina läppar mot hans.

Han var snabb med att besvara hennes kyss, samtidigt som han började dra av henne tröjan.

Jag harklade mig försiktigt för att få dom tillbaka till verkligheten.

Tjejen skrattade till och gav Justin en ursäktande blick, ''Vänta på mig i ditt rum,'' sa hon lågt och han nickade innan han försvann ut ur rummet.

Hon vände sig om till mig och tog upp kläderna ifrån golvet igen. ''Jag heter Leyla,'' sa hon och slängde kläderna på mig. ''Byt om till detta, vi har mycket jobb framför oss.''

 

 

Jag kände försiktigt med mina fingrar på mina läppar och suckade tungt. Leyla, som hon hette, hade gjort en total make over på mig. Jag var inte ens säker på hur jag själv såg ut då jag inte hade någon spegel, men efter allt jobb hon gjort gissade jag på att det var en rejäl skillnad.

Jag förstod fortfarande inte varför jag var tvungen att klä upp mig för att jag skulle få träffa chefen, varför var han så speciell? Och vad skulle han med mig till?

''Mycket bättre,'' sa Leyla och log för sig själv. ''Följ med mig!'' Sa hon och drog tag i min arm och släpade mig ut ur rummet. Vi kom in till något som liknade ett vardagsrum, det fanns en soffa, en stor plastma tv, och några dekorationer som jag inte orkade bry mig om.

Hon fortsatte släpa med mig längst korridoren och vi kom in i ett sovrum, som jag gissar är Justins eftersom att han satt där inne på sängen.

Han vände blicken mot Leyla, och sedan fastnade hans ögon på mig.

Han granskade mig länge, uppifrån och ner, men han sa ingenting. Hans ögon mötte mina och för ett ögonblick fastnade jag i hans hasselnötsbruna ögon. Dom var sorgsna. Han hade gått igenom någonting, kanske var det anledningen till att han gjorde såhär?

''Justin,'' harklade Leyla sig.

Justin drogs tillbaka till verkligheten och la sina ögon på Leyla. ''Du har gjort ett bra jobb,'' sa han uppmuntrande. ''Bruce kommer vara här inom trettio minuter, du kan slänga in henne på rummet igen så länge.''

Paniken av det instängda rummet kom snabbt. Jag var så röksugen, jag ville så gärna ha luft.

''Vänta,'' bad jag och kollade på Justin. ''Låt mig röka en cigg, snälla,'' bad jag.

Han kollade förvånat på mig och vände blicken till Leyla som nickade åt honom.

Han reste sig upp ur sängen och drog tag i min arm. ''Vänta här,'' sa han till Leyla och hon slog sig ner på hans säng.

Han drog med mig ut ur rummet och igenom korridoren och öppnade en dörr som ledde oss ut.

Jag granskade min omgivning i hopp om att kunna lista ut vart jag befann mig, men det var värdelöst.

''Vart är vi?'' Frågade jag utan att riktigt tänka mig för.

''Sluta fråga så jävla mycket,'' sa Justin irriterat och räckte mig en cigg tillsammans med en tändare.

Jag blev tyst och tog emot ciggen och tände den. Jag drog in djupt och lättnaden sköljde över mig när jag blåste ut.

''Tack,'' sa jag tyst och Justin besvarade med en snabb nickning.

Jag passade på att njuta av den friska luften, efter att ha suttit inlåst i det där instängda rummet så var detta det skönaste som fanns.

''Justin,'' sa jag och kollade på honom med tårfyllda ögon. ''Snälla låt mig gå,'' bad jag och jag såg att han drog in en djup suck. ''Min lillebror har en hjärntumör, jag måste ta hand om honom,'' tårarna började rinna och jag kunde inte stoppa dom.

Justin blev tyst för ett ögonblick men fimpade sen sin egna cigg, ''Kom nu. Det är dags att träffa Bruce,'' sa han och ignorerade helt vad jag hade sagt.