"Juliah, snälla vänta!", ropade Cornelia upprört efter mig. Jag skyndade in i huset och sprang ner i källaren. Förmodligen skulle hon inte hitta mig här, och då skulle hon kanske ge upp och lämna mig ifred?

Jag satte mig ner i hörnet och hulkade. Varför var hon tvungen att komma tillbaka nu? Nu när allt redan var fullständigt kaos?

Jag kunde höra hennes fotsteg uppe i hallen.

"Juliah?"

Jag satte handen för munnen så hon inte skulle höra mig kvida.

Det gjorde så ont, - så fruktansvärt ont. Varför var jag tvungen att drabbas av detta hemska liv? Vad hade jag gjort för att förtjäna allt det här? Om inte mamma hade lämnat mig som liten så skulle jag inte varit en idiotisk, snobbig och elak tjej! Jag skulle varit lycklig, aldrig varit ensam, - utan alltid haft någon att prata med.

Cornelia gick nu ner för trappan som ledde till källaren. Jag måste ha lämnat dörren öppen. Fan!

"Juliah?", ropade hon ännu en gång. Hon kom fram till dörren och kikade in i rummet.

"GÅ!", skrek jag ilsket och började gråta ännu mer.

"Gumman, jag menade inte att göra dig upprörd. Vet du varför jag kom tillbaka?" Hon pratade mjukt och rörde sig mot mig.

"Jag vill inte ha dig här. Snälla, bara gå och lämna mig ifred.", kved jag.

"Hey, jag vill inte lämna dig. Inte igen. Aldrig mer." Hon andades hackigt. "Jag är verkligen ledsen, fast jag vet att ett litet förlåt inte kan förändra något. Livet kommer aldrig gå tillbaka till hur det brukade vara, men vi kan väl i alla fall försöka? Jag älskar dig, gumman."

"Sluta kalla mig gumman! Du är inte min mamma! Det var du aldrig!" Jag kollade ilsket på henne medans tårarna forsade ner för mina kinder. "Gå nu!"

"Jag vet att det här är svårt för dig. Det är svårt för mig också. Men jag kom tillbaka hit för att hitta dig. Jag ångrade mig så över att jag lämnade dig i första taget. Jag har tänkt på dig varje dag sedan den dagen jag stack..."

"Sluta ljug, jag vet att du inte lämnat mig en jävla tanke! Du älskade aldrig mig! Jag var väl för svår att älska för att få vara en del i ditt liv, så du lämnade mig med min jävla pappa. Vet du hur jobbigt jag har haft det i alla dessa år? Att ständigt behöva stå ut med att pappa drar hem olika kvinnor och ber mig kalla dom mamma och låtsas som att allt är frid och fröjd? Kan du ens leva dig in i hur det är att vara jag?"

Cornelia satte sig på huk framför mig. Tårarna rann ner för hennes kinder och ögonen var alldeles röda.

"Jag är så ledsen, så ledsen. Jag trodde att jag gjorde det bästa när jag lämnade dig. Jag älskade inte din pappa längre, jag vet inte om jag någonsin gjorde det, men jag hade väldigt ont om pengar och tänkte att du skulle få det bättre ställt om du stannade med pappa..." Hon tog ett djupt andetag. "Men jag lovar dig, jag skulle göra allt för att få ta igen alla år med dig. Kan du förstå hur mycket jag önskar att jag hade fått vara med om dina första steg? Dina första ord och tappade tänder? Alla födelsedagar?..."

Jag såg ner i golvet.

"Jag ringde till er, varje födelsedag, men ni svarade aldrig. Jag antog att din pappa inte ville att du skulle ha kontakt med mig."

"Du kunde ha åkt hit", mumlade jag surt. 

"Jag vet, men jag var feg. Väldigt feg." Hon snörvlade och torkade bort tårarna. "Jag ser så mycket av mig i dig. Vi är mer lika än du tror." Cornelia försökte sig på ett litet léende, och jag kunde själv inte låta bli att le lite.

"Jag älskar dig av hela mitt hjärta, mitt barn."

Jag tänkte efter lite innan jag svarade: "...Jag älskar dig också. Mamma."

"Smile", sa Justin och log.

Jag flinade och log in i kameran.

"Kom, vi går ut", sa jag sedan och tog hans hand.

Vi drog på oss skorna i hallen och gick sedan ut i det soliga vädret. Vi gick hand i hand, och när vi passerade parken fick vi syn på ett välkänt ansikte.

Justin & jag vinkade mot Juliah, och hon vinkade glatt tillbaka. Men vänta, det var någon som gick bredvid henne? Jag granskade kvinnan bredvid Juliah och kunde inte komma på att jag sett henne innan. Men hon var förvånadsvärt lik Juliah själv. Samma blonda, lockiga hår och klara ögon. Samma leende och ansiktsdrag... Vi gick närmare dom och hälsade.

"Det här är Cornelia, min mamma", sa Juliah och gjorde en presenterande gest mot kvinnan bredvid sig.

"Trevligt att råkas", sa Cornelia och sträckte fram handen för att hälsa på mig och Justin ordentligt. Av Juliah fick vi också varsin kram. Hon & jag hade aldrig så mycket som petat på varandra innan men nu hade vi kramats? Det här var kanske början på en lång och fin vänskap...

"Vilka fina vänner du har", sa mamma och la armen om mig.

"Jag vet", sa jag och log för mig själv.

"Du, jag har tänkt lite... Jag vet att pappa ger dig allt, att du har ett stort & lyxigt rum och alla dina vänner här... Men jag undrar, skulle du vilja flytta med mig hem?"