''Mamma!'' Ropade jag nästa dag efter att ha varit på affären. ''Här inne!'' Ropade hon tillbaka från vardagsrummet. Hon satt i soffan med en kopp kaffe och läste en tidning. Hon såg mycket friskare ut än igår. ''Hur mår du?'' Frågade jag. Hon kollade upp på mig och log. ''Jag mår fantastiskt. Tänkte precis ta en promenad, vill du följa med?'' Frågade hon. Jag tänkte efter. Varför inte? Det var längesen som jag och mamma gjorde något tillsammans. Jag nickade. ''Visst. Ska bara ställa in sakerna'', sa jag och gick ut med påsen till köket. Jag la in glassen i frysen, mjölken i kylskåpet och ostbollarna i skafferiet. Sedan gick jag ut till hallen igen och drog på mig skorna. Jag kastade en blick på mamma, som stod vid dörren och väntade. Jag log och följde med henne ut. Jag stängde dörren efter oss och låste. ''Var ska vi?'' Frågade jag och gick ikapp henne. Hon log svagt. ''Det finns ett ställe som din mormor brukade ta mig till när jag var ungefär tio år'' sa hon. Jag nickade. ''Var bor mormor?'' Frågade jag osäkert. Jag mindes inte om det var Kalifornien, Los Angeles eller här i Stratford. ''Kan du se till en sak åt mig?'' Frågade hon. Jag nickade långsamt och kollade frågandes på henne. ''När jag.. Går bort och far upp till himlen istället.. Kan du se till så att jag får en ljus begravning då? Det är så trist när alla är så mörkklädda. Jag vill ha en ljus begravning, med vita klänningar och ljusa kostymer'', sa hon drömmande. Jag svalde hårt och lät en tår rulla ned för min kind. ''Tänker du lämna mig?'' Frågade jag lågt. Hon kollade på mig med stora ögon och skakade snabbt på huvudet. ''Nej. Älskling'', sa hon och drog in mig i en kram. ''Men vi båda vet att det kommer en dag då jag...''
''Men jag då?! Jag har också cancer!'' Sa jag och märkte att tårarna blev fler och fler. Jag reste mig upp och började gråta hysteriskt. ''Cassie'', sa mamma och kollade allvarligt på mig. ''Du överlever det här sålänge du kämpar'', sa hon. Jag visste själv inte så mycket om min sjukdom. Mamma hade inte talat om så mycket. ''När kommer jag dö?'' Frågade jag allvarligt. Mamma kollade på mig med stora ögon, och skakade sedan på huvudet för sig själv. ''Du kommer inte dö'', sa hon. ''Sålänge du tar din medicin så kommer du klara dig! Förstår du det?'' Frågade hon. Jag skakade på huvudet. ''Du ljuger'', viskade jag. Hon skakade på huvudet. ''Det gör jag inte'', sa hon lugnt. ''Mamma, du måste fortsätta kämpa! Var har du tänkt att jag ska ta vägen?!'' Frågade jag upprört. Mamma suckade. ''Din mormor..'' Jag avbröt henne. ''Du snackade nyss skit om henne och nu tycker du att jag ska bo med henne?!'' Skrek jag och tårarna blev allt fler och fler.
''Det finns ingen annanstans att..'' Jag suckade tungt. ''Jag bor hellre med pappa'', sa jag lågt. Hon kollade förvånat på mig, men sedan såg hon riktigt arg ut.
''Du går inte nära den där mannen!'' Sa hon högt. ''Det är hans fel att du får gå igenom det här! Jag sa till honom att du skulle bo med honom men han vägrade ta emot dig!'' Skrek hon. Mina ögon var stora som klot, och nu kunde jag verkligen inte lugna ner mig. ''Så du tänkte också lämna mig?!'' Sa jag med tårarna rinnandes ned för kinderna. Hon suckade och kollade ned i sina händer. ''Jag hatar dig!'' Sa jag och sprang iväg och lämnade henne kvar ensam på berget. Jag var så omtyckt...

---

(Förlåt för bildlöst, hittade ingen bild...)