@ Dreams Do Come True (AVSLUTAD)
Kapitel 56 - In Norway
En del av detta chapter är verklighetsbaserat som ni kommer att märka, hoppas det är okej. Anledningen till att jag valde att göra det är för jag älskar Norge och en utav mina bästa vänner befinner sig där just nu och jag vet inte hur hon mår. ♥
''Vi måste till Norge'' säger jag bestämt och han nickar. ''Jag vet Justin, jag vet'' säger han och kollar allvarligt på mig.
''Men du har en konsert kvar att göra, vi kan åka efter den inatt'' säger han och jag nickar.
MARY'S PERSPEKTIV:
Tårarna börjar rinna när jag läser tidningen som Justin läst innan han sprang upp till hotellrummen. Jag reser mig upp gråtandes och börjar leta efter Justin. Jag får syn på han när han står lutad mot väggen.
''Justin..'' Får jag fram och han vänder blicken mot mig. En tår rinner ner för hans kind och han kommer fram och kramar om mig hårt.
''Vi åker dit inatt efter konserten'' säger han och jag nickar. Jag släpper taget och kollar in i hans tårögda ögon.
*
Efter konserten hoppar vi alla utmattade in i turnébussen som vi ska åka med till flygplatsen. Jag loggar in på twitter och blir tårögd när jag ser Justins senaste tweet. ''my prayers go out to everyone in Norway, #prayfornorway''
Jag skriver en ny tweet. ''On our way to Norway, #prayfornorway''.
*
Vi kliver ut från flygplatsen i Norge och när jag får syn på en flicka med en lila tröja med texten 'Support Jary' springer jag glatt fram till henne utan att tänka mig för.
''Hej!'' Säger jag och sträcker fram min hand. ''Mary Jansen!'' Säger hon och slänger armarna om mig. Jag kollar runt i området och här ser det ut som att inget har hänt. ''Han..'' Börjar hon men brister ut i gråt. Jag kollar förvånat på henne. Justin kommer fram och vi sätter oss på knä framför flickan. ''Han sköt min mamma'' säger hon och hennes tårar forsar ner och då brister det för både mig och Justin. Vi kramar om henne hårt. ''Vart är din pappa?'' Frågar Justin och flickan skakar på huvudet. ''Han jobbar i Sverige'' får hon fram mellan tårarna och jag blir stum.
''Du får följa med oss'' säger Justin och jag nickar och tar hennes hand. Hon ser ut att vara runt 7 år. ''Vad heter du?'' Frågar jag med ett frampressat leende och torkar mina tårar. ''Sarah'' säger hon och ler svagt. ''Vilket fint namn!'' Säger jag menande och hon ler. ''Tack''.
Jag fortsätter hålla hennes hand och vi går fram till resten av crewet. Justin viskar nånting i Scooters öra och han nickar. Tillsammans börjar vi alla gå mot den hemska delen av landet.
*
När vi kommer fram är det blodigt överallt och påsar över kropparna. Jag brister ut i gråt och tar mina händer för Sarah's ansikte. Vi skyndar oss en bit bort för att hon ska slippa se allt. Någon utav kropparna skulle ju kunna vara hennes mamma. När vi gått en bit sätter vi oss alla ner.
''Jag behöver lite tid för mig själv, jag kommer snart'' säger jag med ett frampressat leende och går en bit bort ifrån dom andra.
Tårarna forsar ner längs mina kinder och jag snubblar på nånting. Jag reser mig snabbt upp och utan att kolla vad det är springer jag det snabbaste jag kan tillbaka till dom andra och dom kollar panikslagna på mig.
''Det är lugnt, jag bara.. Snubblade på nåt'' säger jag och sätter mig ner bredvid Sarah.
Det här är hemskt. Det kunde lika gärna varit Atlanta. Och vad ska hända med Sarah? Och alla andra barn för den delen.. Jag får en stor klump i halsen och kämpar för att inte börja gråta igen. Men lyckas jag? Nej.
När ni nu läst detta tycker ni säkert att det är så 'overkligt' osv. Men det är faktiskt såhär det är i Norge just nu.. ♥
bra :)
det är hemskt det som hänt i Norge ;/ tycker det var fint gjort att tillägna ett inlägg för dem :)
Får själv tårar i ögonen :'(
Det är så hemskt. Och hoppas din kompis mår bra. :o
skit bra!
Hela Norgehändelsen är helt sjukt.. fattar inte att det finns såna sjuka människor.
Hela Norgehändelsen är helt sjukt.. fattar inte att det finns såna sjuka människor.
WOW! Detta kapitel fick mig att gråta! Allting i Norge är så hemskt, min kompis kunde ha varit död nu men hon var inte där när det hände.
Men det är så hemskt så att man knappt kan tro att allt är sant :'/
det här kapitlet är nog det enda "novellkapitlet" som fått mig gråta såhär mycket. när jag läste att hennes mamma blev skjuten slog det mig rakt i hjärtat, för jag förlorade själv min mamma när jag var 7 och får nästan aldrig träffa min pappa. nu bor jag med min halvbror och hans familj. det är så himla fint att du skrev detta till norge, jag har släktingar där och var glad över att det inte hänt dom något. du skriver jätte bra och har suttit och läst hela dagen, men nu måste jag samla mig! puss /din beundrare! ;)
