@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 18 - You Have To Help Me
Jag skulle få åka hem om en timme. Jag hade fortfarande inte fått träffa varken Joe eller Justin. Läkarna sa att dom precis hade somnat i stolarna. Det var första gången på tre dagar som de sov, så läkarna tyckte att jag skulle låta dem sova. Vilket jag också föredrar att göra.
Hade jag verkligen en syster som heter Desiré? Min pappa kommer få många frågor när jag kommer hem. Han hade varit här två gånger när jag sov.
''When i see your face, there's not a thing that i would change.. Cause your amazing, just the way you are''.
Jag ryckte till av rösten bakom mig och vände mig om.
''Justin!'' Sa jag glatt och omfamnade honom i en stor kram. Han skrattade till och kramade mig hårt tillbaka.
''Välkommen tillbaka Jadie'', viskade han i mitt öra. Jag log brett.
''Tack Justin''.
''Får jag också vara med?'' Hördes Joes välbekanta röst. Jag ler större när jag får syn på honom och vi möts i en stor gruppkram.
''Får jag också vara med?'' Hördes Joes välbekanta röst. Jag ler större när jag får syn på honom och vi möts i en stor gruppkram.
''Vi har saknat dig'', sa Joe och log.
*
''Jag är hemma!'' Ropade jag när jag klev in i hallen. Det dröjde inte lång tid innan pappa stod framför mig med blodsprängda ögon. Han kramar om mig hårt.
*
''Jag är hemma!'' Ropade jag när jag klev in i hallen. Det dröjde inte lång tid innan pappa stod framför mig med blodsprängda ögon. Han kramar om mig hårt.
''Jag trodde att jag skulle förlora dig'', viskade han. Jag log svagt medans mina ögon fylldes med tårar.
''Så lätt blir du inte av med mig'', viskade jag tillbaka. ''Bra'', viskade han.
''Vad var det egentligen som hände?''
Jag tog mig ur hans grepp. ''Vi pratar i köket'', mumlade jag och drog av mig mina skor. Jag fortsatte ut till köket och slog mig ned vid köksbordet.
Pappa kom snabbt in i köket och slog sig ned mittemot mig.
''Nå?'' Sa han och kollade nyfiket på mig. Jag tog ett djupt andetag.
''Jag bråkade med Isabelle. En tjej i min klass. Hon sa att mamma gav sig av pågrund av mig. Så jag blev.. Ledsen och behövde rensa tankarna. Det finns ett ställe som Justin visade mig förut..''
''Justin?'' Avbröt pappa mig. Fan. Jag viftade med handen.
''Om man klättrar upp för ett berg och går över en stor äng så kommer man till ett litet berg precis vid vattnet. Justin sa att dit brukade han gå när han behövde rensa tankarna. Så jag skulle gå dit. När jag gick uppför berget hörde jag Justin sjunga där uppe så jag fick panik och försökte ta mig ner. Han blev skräckslagen när han såg mig och min blick fastnade på honom och när jag skulle sätta ner foten fanns det ingenting att sätta ner den på så.. Jag föll'', sa jag lågt.
Han nickade. ''Så det är Isabelles fel?'' Muttrade han. Jag skakade snabbt på huvudet.
''Nej''.
''Vem är Justin?'' Frågade han och kollade allvarligt på mig. Jag log.
''Vet du vem Justin Bieber är?'' Frågade jag. Han himlade med ögonen.
''Hur kan jag inte veta?! Det är det ända din syster lyssnar på!'' Sa han.
Jag brast ut i skratt.
''Jag har iallafall börjat umgås med honom. Han bor här i Atlanta'', sa jag och log.
Pappa stelnade till. ''Wow'', fick han fram till slut. ''Det kom som en chock..''
Jag nickade. ''Jag förstår det''.
Han flinade. ''När får man träffa pojken då? Jag måste ju godkänna honom'', sa han och log.
Jag himlade med ögonen och skrattade till. ''Vi är bara kompisar pappa!'' Sa jag allvarligt.
Han flinade och blinkade med ena ögat.
*
Jag ryckte till när min mobil började ringa. Dolt nummer.
*
Jag ryckte till när min mobil började ringa. Dolt nummer.
Jag trycker på grön lur och svarar.
''Hallå?'' Mumlade jag med chips i hela munnen. Ett skratt hördes i andra sidan av telefonen.
''Det är Justin!'' Sa han glatt. Jag spärrade upp ögonen och spottade ut chipsen på Sam som satt mittemot mig.
Han gav mig en äcklad blick. ''Fyfan vad du är äcklig!'' Sa han äcklat och försvann in på badrummet.
Både jag och Justin brast ut i skratt.
''Iallafall..'' Försökte han men började skratta igen. Jag skrattade till av hans gulliga skratt.
''Jag tänkte bara fråga om du kan komma över? Jag behöver hjälp med en sak'', sa han hoppfullt.
Jag log. ''Visst, men du får möta mig. Jag hittar inte'', sa jag och skrattade.
Han skrattade till. ''Visst, fontänparken?'' Frågade han. ''Yes! Om fem minuter!'' Sa jag glatt innan jag la på luren.
Jag sprang ut till hallen där jag mötte Sam. Han kollade hånfullt på mig.
Jag sprang ut till hallen där jag mötte Sam. Han kollade hånfullt på mig.
''Vänta bara, hämnden är ljuv'', mumlade han och försvann in till köket. Jag skrattade till och drog snabbt på mig skorna. Jag slet upp ytterdörren och sprang snabbt mot fontänparken. Jag var kanske inte i rätt skick för att springa, men jag hade bråttom. Vinden drog kraftigt om mitt hår och jag tänker tillbaka på när jag såg ljuset och det blåste kraftigt. Jag skakade snabbt på huvudet och fick syn på fontänen. På den satt Justin. Jag saktade ner lite och gick fram resten av biten.
''Du borde inte springa!'' Sa Justin allvarligt och omfamnade mig i en kram. Jag ryckte på axlarna och besvarade hans kram.
''Kom'', sa han och började gå förbi några hus. Jag följde snabbt efter honom.
Han gick upp på tröskeln utanför ett stort vitt hus. Jag log.
Han gick upp på tröskeln utanför ett stort vitt hus. Jag log.
''Bor du här?'' Frågade jag förvånat och följde med honom upp.
Han nickade och drog upp nycklarna ur fickan. Han låste snabbt upp dörren och klev in.
''Ingen är hemma'', mumlade han och drog av sig sina skor. Jag klev tveksamt in i huset och drog av mig skorna. Jag stängde dörren efter oss och följde med Justin upp på övervåningen. Han öppnade dörren till ett utav rummen. Jag klev in och granskade det stora rummet. Min blick fastnade direkt på hans vägg. Det stod J U S T I N med stora svarta bokstäver så då förstod jag att det var hans rum. Han hade en överdrivet stor säng.
Hans hus var väl ungefär lika stort som Joes, fast lite större. Hur kunde Joe ha ett så stort hus? Var det den där talangtävlingen Isabelle snackade om?
Justin tog fram sin gitarr och satte sig ned i soffan med den. Jag slog mig ned bredvid honom och granskar honom.
''Vad var det du ville snacka med mig om?'' Frågade jag. Han suckade. ''Jag träffade en flicka på stan tidigare idag. Hon var väl runt 10-års åldern. Hon berättade sin historia om hur hon flytt från Irak med någon gammal dam som hon inte kände. Hennes föräldrar blev skjutna i kriget och nu bor hon hos någon fosterfamilj som behandlar henne som skit. Hon bad mig på sina knän att skriva en låt till henne.. Och du måste hjälpa mig'', sa han och kollade ner i golvet.
Förlåt för att det tog så långt tid för kapitlet att komma upp, fick skriva om det två gånger -_-
Comments
POSTAT AV: Jenny
ahhh, jättebra!!! meeeeeeeeeeeer! :*)
POSTAT AV: Anonym
meeeeeeeeeeeeeeeeeeer!
POSTAT AV: Gabbi
AWESOOOME :D
POSTAT AV: Anonym
grymt!
//Ebba :D
POSTAT AV: gaby
kan inte du skriva i början av delen hur förra delen slutade ? :) för annars måste man scrolla ner till andra delen för att se hur den slutade xd
men det kanske bara e jag som gör det, vet inte men det skulle iallafall vara bra ! :)
din novell e skitbra ;)
POSTAT AV: sarah
aa jag tkr samma som gaby! men när kmr nästa del ut?
POSTAT AV: Steffi xD
Skit Bra ! :D
POSTAT AV: Anonym
omg aww va gulligt asbra
POSTAT AV: Anonym
jäääääääääätte bra!
gillar verkligen den elr nej, jag ÄLSKAR den!!♥
Trackback
