Han svor för sig själv och drog snabbt luvan över huvudet och drog på sig ett par solglasögon. Jag höjer på ögonbrynen och skakade på huvudet för mig själv. ''Justin!'' Sa Jazmyn glatt och springer glatt fram till honom. Vad är det för fel på den här killen? Först tappar han bort sin syster och sedan svär han för sig själv, drar på ett par solglasögon och drar luvan över huvudet? Folk dom här dagarna är inte riktigt normala. Jag andas in den friska luften och tar ett djupt andetag.

''Du kanske borde hålla bättre koll på din syster'', säger jag lågt och kollar in i hans ögon. Eller snarare på hans solglasögon. Han skrattar till och nickar.

''Ja'', viskar han och skakar på huvudet. Jag rynkar ögonbrynen. Kan han inte prata heller?

Han bär upp Jazmyn i sin famn och hon försöker dra av honom hans solglasögon. ''Nej Jazmyn'', viskar han och tar ner hennes hand. Jag skakar på huvudet för mig själv.

''Jag måste gå nu'', mumlar jag. Han släpper ner Jazmyn och kollar ner i marken.

''Okej'', sa han och kollade upp. ''Jag förstår, tack för hjälpen!'' Sa han lite högre. Hans hesa röst lät så.. Förstörd.

''Dåliga stämband?'' Frågar jag och skrattar till. Han rycker på axlarna och flinar lite. ''I guess''.

''Aja, jag ska gå nu. Ha koll på din syster'', sa jag och log. Han skrattar till och nickar. ''Det ska jag''.

''Hejdå Jazmyn'', sa jag och log brett. Hon gör en sorgsen blick och springer fram och omfamnar mig i en kram. Jag skrattar till och besvarar hennes kram innan jag skyndar mig hemåt.

Den där killen var skum. Antingen så har han riktigt dåliga stämband eller så skriker han för mycket. Hans syster däremot, hon var urgullig.

Jag sliter upp ytterdörren till huset och går långsamt in i hallen och drar av mig mina skor. ''Pappa?'' Ropar jag och går ut till köket. Han sitter vid bordet och kollar på mig med blodsprängda ögon och jag ser att han har gråtit.

Det bildas en klump i halsen som jag inte kan svälja ner. Jag brister ut i gråt och slår armarna om min pappa. Han kramar om mig hårt och för första gången på länge känner jag ingen lukt av alkohol. ''Jag älskar dig min underbara dotter'', viskar han i mitt öra. Jag ler svagt. ''Jag älskar dig också pappa''.

''Jag vet att jag har varit ett svin. Men jag älskar er verkligen, jag ska sluta med allt drickande, jag lovar! Jag kan aldrig riskera att förlora er alla'', viskar han med tårarna rinnandes längs hans kinder.

''Tack pappa'' viskar jag och kramar om honom hårdare.

*

Det var nu kväll och pappa har varit nykter hela dagen. Det känns annorlunda på ett bra sätt. Det känns som att jag äntligen har fått min gamla pappa tillbaka. Jag ler lite åt tanken och skriver ett nytt inlägg på Facebook.

*

Nästa morgon var det skola och jag var otroligt glad på morgonen när jag klev in i skolans korridor.

''Jadie!'' Hördes Joes välbekanta röst bakom mig. Jag vänder mig om och ler stort åt honom. ''Hej Joe!'' Säger jag glatt och omfamnar honom i en kram.

''Vad glad du är idag då'', säger han och ler brett. ''Vad har jag missat?''

Jag skrattar till och rycker på axlarna. ''Min pappa är tillbaka'', säger jag och ler stort. Han lyser upp.

''Det är ju fantastiskt!'' Säger han glatt. Jag skrattar till åt hans reaktion och skyndar mig fram till mitt skåp. Jag drar upp nyckeln ur jackfickan och låser upp låset. Jag kollar snabbt på schemat. Franska om fem minuter. Jag suckar tungt och tar ut min franska mapp, min penna och mitt sudd ur skåpet.

*

''Skills!'' Säger Joe glatt när han kastat en godis i luften och återigen lyckats fånga den med munnen. Jag himlar med ögonen och försöker återigen. Miss. Igen.

''Hur lyckas du?!'' Frågar jag och suckar tungt. Han skrattar till och rycker på axlarna. ''Det handlar om skills bruden. Något du inte har'', säger han och flinar. Jag slår till honom löst på armbågen och skrattar till.

Han kastar upp ännu en godis i luften och den hamnar återigen i hans mun. Jag himlar med ögonen och rycker till när det plingar till i min mobil. Jag drar upp den ur fickan och ler när pappas namn står på skärmen.

''Hej Jadie! Jag har äntligen lärt mig att skicka meddelanden från mobilen!! Jag undrar bara när du kommer hem?'' Jag brister ut i skratt och visar Joe smset. Han brister ut i skratt och skakar på huvudet. ''Din pappa är för skön'', säger han och flinar. Jag nickar instämmande och skriver in ett svar.

*

Av någon anledning börjar jag tänka på Joe. Han är inte som andra killar, man kan liksom vara sig själv med honom. Och hans stil.. Den är så cool. Han bryr sig inte alls om vad folk tycker om honom och därför är han så omtyckt i hela skolan. Tjejerna dreglar över honom som vilsna hundvalpar men ändå väljer han att umgås med mig. Det bästa är också att man inte blir tillsammans med honom med ett knäpp, det går liksom att vara bästa vänner. Vilket känns.. Fantastiskt. Dock vet jag att han har problem med en kille i våran pararellklass. Dylan.

Dylan är raka motsatsen mot vad Joe är. Dylan har ingenting. Han är patetisk, elak och våldsam. Det är iallafall vad jag har hört. Joe har också berättat att Dylan slog till honom med knytnäven en gång i magen, vilket rektorn såg så att han blev avstängd från skolan i en hel vecka. Jag skrattar till åt tanken och skakar på huvudet för mig själv.

Jag drar snabbt på mig mina slitna nikeskor och börjar gå mot Joes hus. Vi skulle tydligen kolla på några filmer med Kevin också. När jag kommer fram knackar jag försiktigt på dörren. Hans mamma öppnar dörren efter några sekunder. Hon lyser upp när hon får se mig.

''Hej Jadie!'' Säger hon glatt. Jag ler stort. ''Hej!'' Svarar jag lika glatt. Hon ler. ''Joe är uppe på sitt rum. Han mår inte så bra, han behöver nog dig nu'', säger hon. Jag nickar misstänksamt och hon släpper mig. Jag drar snabbt av mig mina skor och springer upp på övervåningen. Bara inte Dylan har gjort någonting nu..

Jag trycker försiktigt ner handtaget till Joes rum och öppnar försiktigt dörren. Jag stänger den bakom mig och jag skriker till när jag får se Joe sitta helt sönderslagen på sin säng. Han kollar trött på mig.

''Vad har hänt?!'' Frågar jag och sätter mig ner bredvid honom. Han kollar tomt på mig. ''Dylan har hänt'' säger han. Hur kommer det sig att det händer samma dag som jag tänker på honom? Är det något slags tecken?

''Driver du eller?!'' Frågar jag panikslaget. Han skakar bara på huvudet och kollar tomt på mig.

''Joe'', viskar jag. Han ler svagt och rycker på axlarna. ''Jag är så ledsen!'' Säger jag lågt.

---

Fööörlåt för den dåliga uppdateringen... För er som gillar ''Joe'' så heter han G-Dragon på riktigt och medverkar i bandet ''BigBang'' :)