''Jag är ledsen'' viskade han. Jag ville skrika, men jag kunde inte. Något höll mig tillbaka, men jag vet inte vad.

''Snälla låt mig gå'' mumlade jag. ''Nej'' svarade han lågt. ''Min mamma har cancer, hon behöver mig'' sa jag och höll tillbaka tårarna. Han kollade ilsket på mig.

''Säg aldrig det där jävla ordet igen!'' Skrek han ilsket. Då slog det mig, mannen hade cancer. Han tryckte upp mig mot väggen och drog upp en kniv ur sin ficka. ''Nej snälla'', viskade jag och mina tårar började rinna igen.

''Jag är ledsen'' sa han igen och innan jag hann blinka kände jag ett kraftigt hugg i magen. Jag skrek och föll ihop på marken. Det sista jag såg innan allt blev svart var allt blod.

''Det går inte'' mumlade jag.

''Du måste'' sa mamma och gav mig min spruta. Jag suckade. ''Okej'', sa jag lågt och tog emot den. Jag skruvade upp locket och stirrade på mitt ben ett tag.

Till slut tryckte jag in sprutan i låret och skrek till. Smärtan, det gjorde så obeskrivligt ont. För en månad sedan var jag med om något hemskt. Jag trodde att jag skulle dö, med tanke på att jag hade leukemi. Istället fick jag börja med att ta sprutor, jag tog alltså tabletter innan det. Jag tog ut sprutan igen och räckte den till min mamma. Hon tog emot den med ett sorgset leende och gick in i huset igen. Jag satt kvar på verandan och kollade på alla stjärnor. För exakt en månad sedan var dom stjärnorna bland det sista jag såg. Exakt en månad sen, det var därför detta var en så besvärlig dag. Jag hatade att gå till skolan för jag var rädd att mannen skulle dyka upp igen. ''Du borde sova nu'' sa mamma. Jag reste mig upp och gick förbi henne och in till mitt sovrum. Jag la mig ned i sängen med täcket över mig. Jag stängde ögonen och suckade tungt.

Jävla Stratford...

---

Så, vad tycker ni om första kapitlet? Rätt kort jag vet, men detta var vad jag hade skrivit ner. Skriver mer i skolan imorn på ett löst papper så får ni det när jag kommer hem;) iaf, snälla kommentera. ALLA ni som läser detta! Vill verkligen veta vad ni tycker!