Det var ljust ute nu. Jag hade inte sovit någonting, jag kunde inte ens kolla på sängen som stod på andra sidan av rummet. Det ända jag gjort hela natten var att tänka, samtidigt som tårar runnit en efter en. Jag hade försökt lista ut vad jag gjort dessa män, men inte lyckats komma på någon förklaring. Det var uppenbart att jag aldrig träffat dom innan, jag skulle aldrig kunna umgås med såna människor.

Dörren slets plötsligt upp och Justin klev in. Han stängde dörren bakom sig och vände sig om mot mig. Jag kollade upp på honom men vände snabbt bort blicken. Det var bättre att inte få någon ögonkontakt, han skulle säkert bara bli ännu argare och även han ge sig på mig.

''Vi måste fixa till dig,'' sa han och kollade bekymrat på mig.

Jag kollade oförståendes på honom, ''För vad?''

''För att du ska träffa chefen idag,'' sa han och dörren öppnades återigen, men denna gång var det en tjej som steg in. Hon hade blondt långt hår och blåa ögon, hon bar på en kort klänning som knappt nådde ner till knäna.

''Justin,'' sa hon glatt och släppte kläderna hon hade i famnen i golvet och hoppade upp i Justins famn. ''Som jag har saknat dig,'' viskade hon och pressade sina läppar mot hans.

Han var snabb med att besvara hennes kyss, samtidigt som han började dra av henne tröjan.

Jag harklade mig försiktigt för att få dom tillbaka till verkligheten.

Tjejen skrattade till och gav Justin en ursäktande blick, ''Vänta på mig i ditt rum,'' sa hon lågt och han nickade innan han försvann ut ur rummet.

Hon vände sig om till mig och tog upp kläderna ifrån golvet igen. ''Jag heter Leyla,'' sa hon och slängde kläderna på mig. ''Byt om till detta, vi har mycket jobb framför oss.''

 

 

Jag kände försiktigt med mina fingrar på mina läppar och suckade tungt. Leyla, som hon hette, hade gjort en total make over på mig. Jag var inte ens säker på hur jag själv såg ut då jag inte hade någon spegel, men efter allt jobb hon gjort gissade jag på att det var en rejäl skillnad.

Jag förstod fortfarande inte varför jag var tvungen att klä upp mig för att jag skulle få träffa chefen, varför var han så speciell? Och vad skulle han med mig till?

''Mycket bättre,'' sa Leyla och log för sig själv. ''Följ med mig!'' Sa hon och drog tag i min arm och släpade mig ut ur rummet. Vi kom in till något som liknade ett vardagsrum, det fanns en soffa, en stor plastma tv, och några dekorationer som jag inte orkade bry mig om.

Hon fortsatte släpa med mig längst korridoren och vi kom in i ett sovrum, som jag gissar är Justins eftersom att han satt där inne på sängen.

Han vände blicken mot Leyla, och sedan fastnade hans ögon på mig.

Han granskade mig länge, uppifrån och ner, men han sa ingenting. Hans ögon mötte mina och för ett ögonblick fastnade jag i hans hasselnötsbruna ögon. Dom var sorgsna. Han hade gått igenom någonting, kanske var det anledningen till att han gjorde såhär?

''Justin,'' harklade Leyla sig.

Justin drogs tillbaka till verkligheten och la sina ögon på Leyla. ''Du har gjort ett bra jobb,'' sa han uppmuntrande. ''Bruce kommer vara här inom trettio minuter, du kan slänga in henne på rummet igen så länge.''

Paniken av det instängda rummet kom snabbt. Jag var så röksugen, jag ville så gärna ha luft.

''Vänta,'' bad jag och kollade på Justin. ''Låt mig röka en cigg, snälla,'' bad jag.

Han kollade förvånat på mig och vände blicken till Leyla som nickade åt honom.

Han reste sig upp ur sängen och drog tag i min arm. ''Vänta här,'' sa han till Leyla och hon slog sig ner på hans säng.

Han drog med mig ut ur rummet och igenom korridoren och öppnade en dörr som ledde oss ut.

Jag granskade min omgivning i hopp om att kunna lista ut vart jag befann mig, men det var värdelöst.

''Vart är vi?'' Frågade jag utan att riktigt tänka mig för.

''Sluta fråga så jävla mycket,'' sa Justin irriterat och räckte mig en cigg tillsammans med en tändare.

Jag blev tyst och tog emot ciggen och tände den. Jag drog in djupt och lättnaden sköljde över mig när jag blåste ut.

''Tack,'' sa jag tyst och Justin besvarade med en snabb nickning.

Jag passade på att njuta av den friska luften, efter att ha suttit inlåst i det där instängda rummet så var detta det skönaste som fanns.

''Justin,'' sa jag och kollade på honom med tårfyllda ögon. ''Snälla låt mig gå,'' bad jag och jag såg att han drog in en djup suck. ''Min lillebror har en hjärntumör, jag måste ta hand om honom,'' tårarna började rinna och jag kunde inte stoppa dom.

Justin blev tyst för ett ögonblick men fimpade sen sin egna cigg, ''Kom nu. Det är dags att träffa Bruce,'' sa han och ignorerade helt vad jag hade sagt.

Jag vaknade upp i ett mörkt rum med instängd lukt. Jag satte mig försiktigt upp och kollade mig omkring, det fanns inte mycket att se. Väggarna var målade i graffiti och det ända som fanns i rummet var en trästol framför ett träbord, samt en liten träsäng lite längre bort.

Jag svalde hårt. Efter att jag hade blivit inslängd i bilen hade en annan man slagit mig med något i huvudet och jag hade tuppat av. Vad ville dom? Varför var jag här? Vad hade jag gjort dom? Vad var klockan nu?

Så många tankar som snurrade omkring i mitt huvudet och jag hade inte svar på någon utav dom. Jag var säker på att jag inte träffat någon utav killarna förut, så vad dom ville med mig kunde jag inte förstå.

Plötsligt öppnades dörren och Justin, om han ens hette så, kom in med ett glas vatten. Han satte sig på huk framför mig och räckte mig glaset.

Jag kollade tveksamt på honom, hur kunde jag veta om det verkligen bara var vatten i det där glaset? Dessa killar var uppenbarligen inga vänliga typer och dom skulle kunna göra vad som helst.

''Ska du ha eller inte?!'' Frågade han högt, ''Jag har inte hela dagen på mig.''

Jag skakade bort mina hemska tankar och tog emot glaset. Jag drack snabbt upp allting och gav tillbaka det till honom.

Han reste sig upp igen och var på väg att lämna mig ensam i mörkret igen. 

''Vänta!'' Ropade jag och han stannade till. ''Vad vill ni med mig?'' Fick jag fram i en viskning.

Han vände sig om och var tyst för ett ögonblick, han granskade mig från topp till tå, som han gjort tidigare på baren. ''Du får ta det med Bruce,'' sa han och försvann snabbt ut ur rummet.

Bruce? Vem var Bruce? Kunde han vara bossen? 

Jag reste mig upp från golvet och gick långsamt fram till den lilla sängen och satte mig ner. Om jag bara varit starkare och inte gått till Oak överhuvudtaget så hade detta aldrig hänt.

Mina ögon blev tyngre att hålla upp och jag la mig motvilligt ner i sängen. Jag måste härifrån, men jag var så trött...

 

Jag vaknade med ett ryck när dörren slets upp igen. Denna gång var det inte Justin.

Mina ögon möttes med en lång, större man som bar på ett par svarta jeans och en läderjacka. Han hade kort, svart hår och mer kunde jag inte se pga mörkret. Han kom fram till mig och granskade mig noggrant, samtidigt som ett flin spred sig över hans läppar.

''Vi kommer ha så kul,'' flinade han och satte gränsle över mig i sängen.

''Vad gör du?!'' Skrek jag samtidigt som paniken tog över mig. Vad tänkte han göra? Tänkte han verkligen? Detta fick inte hända.

''Schhhh,'' viskade han och la ett finger på mina läppar. ''Om du är snäll mot mig, så är jag snäll mot dig,'' viskade han igen och försökte dra av mig tröjan.

''Låt mig vara!'' Sa jag högt och försökte knuffa bort honom, men det var förgäves. Han var dubbla min vikt och dubbelt så mycket starkare än jag.

Han tog ett hårt grepp om mina händer och kollade ilsket in i mina ögon, ''Lyssna här, du ska göra som jag säger, förstår du?'' Ilskan i hans röst gick inte ens att beskriva, det lät som om att han skulle slå till mig i vilken sekund som helst.''Gör du inte det, har jag tyvärr ingen nytta av dig,'' sa han och drog upp en pistol ur sin bakficka. ''Då får jag användning av den här istället,'' sa han, fortfarande ilsket och fortsatte kolla på mig. ''Förstår du, frågade jag?''

Jag kollade förskräckt på pistolen i hans hand och nickade långsamt.

Han flinade, ''Bra.''

Han slet upp min tröja så att den gick sönder och började fingra med att få upp min bh. Jag slöt ögonen och bad till Gud om att ett mirakel skulle ske.

 

 

Jag satt i min ensamhet endast med byxor och min bh på mig med tårarna rinnandes längs mina kinder. Min värsta mardröm hade blivit sann, det som jag var så säker på aldrig skulle hända mig hade hänt mig.

Han hade slitit av mig kläderna och våldtagit mig. Och när han väl var klar hade han tagit en cigg och flinat för sig själv. ''Detta måste vi göra om,'' hade han sagt innan han dragit på sig sina kläder och lämnat rummet.

Jag hade inte ens en tröja på mig, och jag frös. Dom hade inte lämnat någon filt åt mig, i min säng som jag inte ens kunde kolla på längre fanns endast en kudde och ett underlakan.

Jag torkade bort mina tårar men förstod snabbt att det var värdelöst, det kom bara nya hela tiden.

Jag la mina armar om min kropp och försökte att hålla mig varm, men ingenting hjälpte. Jag ville bara härifrån, ta mig hem och ta en lång dusch, tvätta bort denna skam och krama om min lillebror.

Plötsligt öppnades dörren igen och skräcken tog över mig, var han tillbaka? Tänkte han göra om det redan? Var det inte tillräckligt?

In kom dock Justin. Hans blick fastnade på min nakna överkropp och jag la återigen armarna om mig själv. Han kollade upp på mitt ansikte och sa ingenting. Han bara stirrade.

Efter en liten stund harklade han sig själv, ''Jag tog med en filt,'' mumlade han och kastade filten på mig innan han snabbt försvann ut ur rummet.

Jag drog in ett djupt andetag och kollade runt omkring mig. Ingen skulle se mig, men var det verkligen värt det? Jag himlade med ögonen åt mig själv, jag hade ingenting att förlora - varför stod jag ens och tvekade?

Jag svalde hårt och med skakande ben öppnade jag dörren till Oak. Jag såg mig omkring, ingen jag kände var här - antagligen för att det inte precis är något ställe där ungdomar brukar hänga, men det var precis det jag ville; att ingen skulle se mig.

Jag satte mig ned på en stol vid baren och synen av all alkohol fick det att bränna i min mun. Ingen återvändo nu, Hazel.

''Vad får det lov att vara?'' Jag avbröts av mina tankar när servitrisen stod framför mig.

Jag kollade upp på henne och granskade henne, hon var inte äldre än 20. Hennes långa blonda hår och opererade bröst var förmodligen anledningen till att chefen hade anställt henne.

''Vodka Redbull,'' sa jag och log svagt.

Hon nickade och försvann för ett ögonblick, men var snabbt tillbaka med mitt glas.

Jag nickade tacksamt och lukten av vodkan fick mina ögon att vattnas. Vad var det för väg jag hade valt egentligen?

Det var efter denna händelse som mitt liv hade gått i tusen bitar, jag visste inte vem jag var längre. Jag hade börjat umgås med fel människor, börjat dricka dagligen, vilket sedan gått vidare till tyngre saker, och när jag väl nått botten var det nog, jag såg hur mycket jag förstörde min bror och jag kämpade för att ta mig upp igen, och jag lyckades. Jag lyckades! Fram tills för tre veckor sedan, min bror började plötsligt blöda näsblod och föll ihop på golvet, och idag kom beskedet som inte fick komma. Han hade fått en hjärntumör.

Jag hade ingenting att leva för längre.

Jag suckade för mig själv och riktade glaset mot min mun, samtidigt som tveksamheten vällde över mig igen. Varför så dramatisk, Hazel? Drick eller drick inte.

Jag tog en stor klunk av vodkan och kollade mig omkring. Tanken av att någon jag kände skulle se mig gjorde mig orolig, det räckte med att en person såg mig och så skulle ryktena börja gå igen, tills jag slutligen hamnade på något rehabiliteringshem. Det spelade ingen roll om jag försökte med att jag bara behövde ett glas, efter allt jag gått igenom förut skulle ingen tro mig, det fanns inte en chans.

''Hey,'' hördes en hes stämma bredvid mig. ''Vad gör en tjej som dig sittandes ensam?''

 

Jag ryckte till lite och granskade killen som satt sig ned bredvid mig. Han var blond, vältränad och täckt i tatueringar. Hans hasselnötsbruna ögon var svåra att inte fastna i, men jag var snabb med att vända blicken ifrån dom. Han var ung, inte äldre än 25, vilket gjorde mig förvånad, vad gör en kille som honom på ett ställe som detta? Kanske hade han samma problem som mig? Kanske gömde han sig för någon?

Jag drogs tillbaka till verkligheten och mötte återigen hans lysande ögon, ''Och vad skulle jag vara för tjej?'' Frågade jag med höjda ögonbryn.

Han flinade lite, ''En tjej som inte passar in här,'' sa han och granskade mig från topp till tå. ''Du ser ut som en utav tjejerna som hänger på PopGlam,'' sa han, fortfarande med sitt flin fastklistrat på läpparna.

Jag skrattade. PopGlam var klubben för stadens divor, där alla mina gamla vänner hängde. Tragiskt nog hängde jag själv faktiskt där back in the days.

''Det är inte min grej,'' fick jag ur mig och tog ännu en klunk av min vodka.

Jag kände mig obekväm. Jag var inte här för att flirta med någon, jag ville bara ha min ensamhet och få rensa mina tankar, få ut smärtan jag så länge burit på, bara glömma bort den för en stund.

''Jag förstår,'' mumlade han och vände sig till servitrisen. ''Ett glas Jack,'' sa han och hon nickade innan hon försvann för ett ögonblick.

Hon var snabbt tillbaka med ett glas som hon ställde framför honom.

''Så,'' började han och mötte min blick, ''Jag heter Justin,'' sa han och väntade på att få höra mitt namn.

''Hazel.''

Han nickade och tog en klunk utav sitt glas, ''Du ser ut som en tjej som gillar utmaningar,'' sa han och kollade frågandes på mig.

Jag kollade förvirrat på honom, ''Och vad är din poäng med det?'' Frågade jag och log svagt, ''Har du en utmaning åt mig?''

Han nickade, ''Om du klarar av att dricka fler shots än mig, betalar jag hela din kväll,'' sa han och kollade uppmuntrandes på mig, ''Om inte, It's on you.''

Jag flinade, vad hade jag att förlora? Denna kille kände mig inte alls.

 

***

 

''Du har supit mig full sir,'' skrattade jag och tog tag i en stolpe för att hålla balansen och inte falla ihop på marken.

Han flinade, ''Här,'' sa han och räckte mig en cigg. 

Jag tog tacksamt emot den och tände den innan jag gav tillbaka tändaren till honom. Jag tog ett bloss och blåste ut, lättnaden tog över mig.

Hans telefon började plötsligt ringa och han ursäktade sig och drog upp den ur fickan, ''Hallå?'' Svarade han och blev tyst en stund. ''Jag har en åt dig,'' sa han och vände sig till mig och det där snälla leendet han burit på sina läppar hela kvällen var som bortblåst, ''Du kommer gilla henne,'' sa han och det var då jag förstod vad som höll på hända. ''Vi är utanför Oak,'' sa han och la på.

Jag kunde inte tro mina öron. Vad var detta för kille som jag spenderat hela kvällen med? Vad hade han för planer med mig? Var det en gruppvåldtäckt som höll på att ske? 

Paniken tog över mig och mina ögon fylldes med tårar, ''Du är äcklig,'' fick jag fram och var snabb med att ge honom en örfil.

Ljudet av min hand mot hans kind ekade över hela gatan. Jag tänkte inte bli ett offer för vad det än var han hade planerat, aldrig. Jag slängde min cigarett i marken och började snabbt gå ifrån honom men han var snabb med att dra tag i min arm.

''Lyssna din lilla hora,'' sa han aggressivt och vände mig mot honom, ''Du är uppenbarligen en patetisk nobody eftersom att du hänger ensam på en bar som denna,'' sa han och skrattade till, ''Vad spelar det för roll om jag väljer dig?''

''Väljer mig för vad?!'' Skrek jag ilsket och drog min arm ifrån honom.

''Oroa dig inte,'' sa han med ett flin, ''Jag har ingen nytta av dig. Jag är inte den typen,'' han vände sig om och i det ögonblicket stannade en svart Range Rover bredvid oss, ''Min chef dock,'' sa han och drog tag i mig och försökte få med mig till bilen.

''Släpp mig!'' Skrek jag panikslaget och försökte ta mig ur hans grepp, ''Hjälp mig!'' Skrek jag hjälplöst och hoppades på att någon skulle komma och rädda mig.

Han slog till mig hårt på kinden och tog ett hårdare grepp om min arm samtidigt som han släpade med mig till bilen, ''In och sätt dig!'' Sa han ilsket och knuffade in mig i bilen.