@ blinded

5

gif, tvd, and katherine pierce-bild
Leyla hade återigen varit igång med att fixa upp mig. Jag skulle strax åka med Justin (något hon inte var särskilt lycklig över) och möta några utav tjejerna. Sedan var det upp till mig att få dom att se bra ut, skulle jag misslyckas ville jag inte ens tänka på vilka konsekvenser jag skulle kunna få av Bruce.
I väntan på Justin gled mina tankar tillbaka på kvällen då jag träffat honom för första gången. Han hade verkat så trevlig, självklart hade han varit lite av ett mysterium men han verkade ändå som en kille som visste hur man hade kul. Jag hade aldrig kunnat tänka mig honom på ett ställe som detta. Men vad är det dom säger; skenet bedrar?
Jag visste att om jag skulle ta mig ut härifrån levande så behövde jag vara smart. Men också stark. Smart nog att komma på killarnas bra sida och inte göra dom upprörda, och för att göra det behövde jag vara stark. Jag kunde inte låta deras nedvärderande kommentarer trycka ner mig. Jag var tvungen att ta det med en nypa salt.
Plötsligt hördes en lätt knackning på dörren och innan jag hunnit reagera stod Justin i dörröppningen med ett par blåa jeans, en simpel vit t-shirt och ett par svarta solglasögon. Håret hade han fixat till med lite gel och dragit det bakåt.
När jag märkte att jag bokstavligt talat stirrade på honom drog jag snabbt bort blicken och kollade skamset ner i golvet. Skärp dig Hazel!
Till min förvåning hade han knackat. Tidigare hade han alltid bara öppnat dörren och stigit in, precis som resten som klev in här. Eller ja, han var egentligen inte lika våldsam när han slet upp dörren som resten av dem.
''Är du redo?''
Jag var säker på att hans fråga skulle kommit ut som en bestämd fråga, men av någon anledning kom den knappt ut som en liten viskning.
Jag mötte hans blick och en varm känsla spred sig igenom min kropp. Justin kunde få vem som helst att tro på att han var en riktig badboy, men jag visste att det var mer än så. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad han gjorde här.
''Ja,'' viskade jag tillbaka och mötte hans blick.
Han nickade och öppnade dörren som för att visa att jag skulle gå ut först. Som en lydande hund gjorde jag som jag blev tillsagd och steg ut i korridoren med Justin tätt bakom mig. Jag kunde känna hans andning i min nacke, men jag var snabb med att skaka bort tankarna som genast for upp i mitt huvud.
Justin trängde sig förbi mig och började gå igenom den långa korridoren och när vi slutligen nådde en dörr tog han tag i min hand och öppnade dörren. Antagligen för att jag inte skulle försöka springa iväg det första jag gjorde; men jag visste bättre.
Vi steg ut i värmen och jag kunde inte låta bli att le lite när solen träffade mig rakt i ansiktet. Jag kollade mig omkring, men jag hade aldrig sett stället förut. Det var ett stort mörkbrunt hus mitt i skogen, inga grannar så långt ögat kunde se. Framför oss stod fyra stycken bilar parkerade och jag undrade vilken som kunde tillhöra Justin. Den svarta Range Rovern han slängt in mig i den där kvällen fanns inte här. Åtminstonde inte just nu.
Vi började gå mot bilarna men min kropp frös till is när jag hörde Matts röst ropa bakom oss.
''Ey, Justin!''
Justin vände sig snabbt om men jag kunde inte röra mig. Frågan han hade ställt till Bruce igår var vad jag behövde höra för att förstå att han inte var klar med mig.
''När ni är klara där borta,'' började han och kom fram till oss, samtidigt som han tog tag i mitt ansikte och stirrade in i mina ögon med en sliskig blick, ''Ta med dig lilla Hazel här till mitt rum,'' fortsatte han och pressade därefter sina läppar mot mina våldsamt.
Därefter gav han mig ett flin och vände sig mot Justin. ''Förstått?''
Justin tog ett steg närmre Matt så att det bara skilde sig någon centimeter mellan dem. ''Lyssna här, Matt,'' spottade han och gav honom en ilsken blick. ''Prata inte med mig som om att du är min boss, jag lyssnar endast på Bruce. Vill du ha henne när vi är tillbaka så kom och hämta henne själv,'' fräste han och knuffade Matt åt sidan.
Matt stirrade förvånat på honom men försvann snabbt in i huset igen.
Som tidigare stod jag kvar på min plats, fastfrusen. Han tänkte göra det igen, som om att det inte hade varit tillräckligt. Han hade förstått hela mitt självförtroende. Han tänkte verkligen-
''Hey,'' sa Justin och var snabbt framme vid mig igen och tog tag i min arm för att hålla min balans uppe.
Utan att jag märkt det hade jag nästan ramlat ihop på marken.
Jag mötte hans blick och mina ögon fylldes med tårar. ''Justin, jag-''
''Jag förstår,'' avbröt han mig. ''Men det finns ingenting jag kan göra.''
Jag drog in ett djupt andetag och ryckte åt mig min arm ifrån honom. Han nickade bara kort och låste upp bilen till en vit Audi. Jag hoppade snabbt in i passagerarsätet och smällde igen dörren efter mig.
Han hoppade in på andra sidan och satte sig vid förarsätet. Han vred om nyckeln och startade bilen och vi började åka i tystnad.
bridge, gif, and justin bieber-bild

@ blinded

4

dean winchester, gif, and Jensen Ackles-bild
Jag kollade försiktigt upp på den långa mannen. Han hade brunt, lite ruffsigt hår men inte så att det såg illa ut. Hans brungröna ögon mötte mina och jag svalde hårt. Vad skulle hända nu? Skulle han döda mig? Skulle han våldta mig som den andra mannen hade gjort?
Jag fortsatte stirra honom i ögonen; i hopp om att hans ögon skulle avslöja vilken slags man han var och vad han tänkte. Men blicken var tom. Den avslöjade verkligen ingenting om vem han var.
''Detta är Hazel,'' sa Justin efter en väldigt lång stund av tystnad. ''Jag var tveksam först,'' fortsatte han och kastade en snabb blick på mig, ''Men sen slog det mig att du är en desperat man.''
Mannen framför mig himlade med ögonen åt det sista Justin hade sagt, och vände sedan blicken mot mig.
''Mitt namn är Bruce,'' sa han kort och jag kände mycket väl igen hans namn. Justin hade sagt att jag skulle prata med honom om varför jag befann mig här, det var uppenbart att han var chefen, om man ens kunde kalla honom så? 
Jag nickade tyst. ''Är du bra på sminkning, Hazel?'' Frågade han med ett allvarligt ansiktsuttryck.
Jag nickade snabbt, trots att jag inte var den bästa. Jag visste inte vad han skulle göra om jag svarade nej.
''Tror du att du skulle kunna få några utav mina tjejer att se bra ut?''
Jag kollade oförståendes på honom.
Han harklade sig, ''Du ser, Hazel,'' han kollade allvarligt in i mina ögon. ''Jag har ett jobb att sköta. Det jobbet innebär att jag måste få mina tjejer att se relativt attraktiva ut om någon ska vilja ha användning för dom under en timme.''
Det var då det slog mig. Detta var någon typ av sexhandel, men istället för att lägga till mig i listan av sina tjejer ville han att jag skulle ta hand om dom och få dom att se inbjudande ut.
''Jag kan göra det,'' sa jag bestämt.
Om det var vad jag behövde göra tills jag lyckats hitta en väg ut härifrån var det vad jag tänkte göra.
Bruce höjde på ögonbrynen och vände sin blick mot Justin. ''Jag gillar den här,'' sa han uppriktigt. ''Jag förstår inte varför det tog så lång tid att hitta henne? Du slösade min tid med tonårsfjortisarna du drog hit förr.'' 
Justin sa ingenting, men jag kunde se honom himla med ögonen i min ögonvrå.
Plötsligt öppnades dörren och jag vände mig om med ett ryck för att få syn på mannen som förgripit sig på mig någon dag tidigare. Mitt hjärta började snabbt banka hårdare och halsen blev torr samtidigt som paniken blev större av att bara se på honom.
Som att ha läst mina tankar mötte han min blick med en blinkning och vände sig sedan om mot Bruce.
''Jag råkade höra er konversation,'' förklarade han sig, ''Men jag har en fråga.''
Bruce suckade. ''Vad är det nu, Matt?''
''Skulle det skada om jag och Hazel här hade lite kul tillsammans när hon inte är upptagen med sitt jobb?''
Mina ögon spärrades upp automatiskt. Han kunde inte mena allvar. Jag vände mig panikslaget om mot Bruce med en vädjande blick, något han inte verkade se eller bry sig om.
''Sålänge hennes jobb inte påverkas så bryr jag mig faktiskt inte om vad ni gör.''
 
***
gif, Nina Dobrev, and the vampire diaries-bild
 
Jag ryckte till när dörren till mitt instängda rum plötsligt flög upp, samtidigt som paniken spred sig i min kropp. Han var väl inte här igen..?
Men till min lättnad var det Justin.
Varför jag blev lättad av det förstod jag inte; men vad jag visste var att Justin inte försökt ge sig på mig en enda gång sedan jag kom hit. Visst var det han som dragit hit mig och satt mig i denna situation, men på något sätt kändes det som om att han inte hade något annat val. Om Justin var det minsta som den trevliga och flirtiga killen jag träffat på baren den kvällen, så tvekade jag på om han hörde hemma här.
Han stängde dörren bakom sig och stannade till och bara stirrade på mig.
Jag la filten jag fått utav honom tidigare runt mina axlar och kollade frågandes på honom.
Han harklade sig snabbt. ''Jag kom för att berätta att du kommer börja ditt nya jobb redan imorgon eftermiddag,'' sa han och kollade in i mina rädda ögon. ''Jag kommer att hämta upp dig vid fyra-tiden och så kommer vi åka med min bil till ett annat ställe där du kommer få träffa några av tjejerna.''
Jag lät det han sagt sjunka in och nickade sedan långsamt. Han var påväg att gå igen men något inom mig sa åt mig att hindra honom innan det var försent och jag var ensam i mörkret igen.
''Vänta,'' bad jag och som jag hoppats stannade han med ryggen vänd mot mig. Jag hade bestämt mig för att inte fråga honom några personliga frågor, då det bara verkade irritera honom, men samtidigt ville jag inte att han skulle gå. Han var den ända utav dem som inte var ett svin mot mig.
''Jag har inte ätit någonting på flera dagar,'' mumlade jag och hoppades att han inte skulle skratta åt mig.
Han vände sig om och mötte min blick. ''Jag ska se vad jag kan göra,'' sa han med en bekymrad blick samtidigt som han drog en hand igenom sitt hår och öppnade dörren igen.
justin bieber, sexy, and gif-bild
 

@ blinded

3

 breaking, sadness, and tears-bild
Det var ljust ute nu. Jag hade inte sovit någonting, jag kunde inte ens kolla på sängen som stod på andra sidan av rummet. Det ända jag gjort hela natten var att tänka, samtidigt som tårar runnit en efter en. Jag hade försökt lista ut vad jag gjort dessa män, men inte lyckats komma på någon förklaring. Det var uppenbart att jag aldrig träffat dom innan, jag skulle aldrig kunna umgås med såna människor.
Dörren slets plötsligt upp och Justin klev in. Han stängde dörren bakom sig och vände sig om mot mig. Jag kollade upp på honom men vände snabbt bort blicken. Det var bättre att inte få någon ögonkontakt, han skulle säkert bara bli ännu argare och även han ge sig på mig.
''Vi måste fixa till dig,'' sa han och kollade bekymrat på mig.
Jag kollade oförståendes på honom, ''För vad?''
''För att du ska träffa chefen idag,'' sa han och dörren öppnades återigen, men denna gång var det en tjej som steg in. Hon hade blondt långt hår och blåa ögon, hon bar på en kort klänning som knappt nådde ner till knäna.
''Justin,'' sa hon glatt och släppte kläderna hon hade i famnen i golvet och hoppade upp i Justins famn. ''Som jag har saknat dig,'' viskade hon och pressade sina läppar mot hans.
Han var snabb med att besvara hennes kyss, samtidigt som han började dra av henne tröjan.
Jag harklade mig försiktigt för att få dom tillbaka till verkligheten.
Tjejen skrattade till och gav Justin en ursäktande blick, ''Vänta på mig i ditt rum,'' sa hon lågt och han nickade innan han försvann ut ur rummet.
Hon vände sig om till mig och tog upp kläderna ifrån golvet igen. ''Jag heter Leyla,'' sa hon och slängde kläderna på mig. ''Byt om till detta, vi har mycket jobb framför oss.''
 
***
 
Nina Dobrev, the vampire diaries, and elena gilbert-bild
Jag kände försiktigt med mina fingrar på mina läppar och suckade tungt. Leyla, som hon hette, hade gjort en total make over på mig. Jag var inte ens säker på hur jag själv såg ut då jag inte hade någon spegel, men efter allt jobb hon gjort gissade jag på att det var en rejäl skillnad.
Jag förstod fortfarande inte varför jag var tvungen att klä upp mig för att jag skulle få träffa chefen, varför var han så speciell? Och vad skulle han med mig till?
''Mycket bättre,'' sa Leyla och log för sig själv. ''Följ med mig!'' Sa hon och drog tag i min arm och släpade mig ut ur rummet. Vi kom in till något som liknade ett vardagsrum, det fanns en soffa, en stor plastma tv, och några dekorationer som jag inte orkade bry mig om.
Hon fortsatte släpa med mig längst korridoren och vi kom in i ett sovrum, som jag gissar är Justins eftersom att han satt där inne på sängen.
Han vände blicken mot Leyla, och sedan fastnade hans ögon på mig.
Han granskade mig länge, uppifrån och ner, men han sa ingenting. Hans ögon mötte mina och för ett ögonblick fastnade jag i hans hasselnötsbruna ögon. Dom var sorgsna. Han hade gått igenom någonting, kanske var det anledningen till att han gjorde såhär?
''Justin,'' harklade Leyla sig.
Justin drogs tillbaka till verkligheten och la sina ögon på Leyla. ''Du har gjort ett bra jobb,'' sa han uppmuntrande. ''Bruce kommer vara här inom trettio minuter, du kan slänga in henne på rummet igen så länge.''
Paniken av det instängda rummet kom snabbt. Jag var så röksugen, jag ville så gärna ha luft.
''Vänta,'' bad jag och kollade på Justin. ''Låt mig röka en cigg, snälla,'' bad jag.
Han kollade förvånat på mig och vände blicken till Leyla som nickade åt honom.
Han reste sig upp ur sängen och drog tag i min arm. ''Vänta här,'' sa han till Leyla och hon slog sig ner på hans säng.
Han drog med mig ut ur rummet och igenom korridoren och öppnade en dörr som ledde oss ut.
Jag granskade min omgivning i hopp om att kunna lista ut vart jag befann mig, men det var värdelöst.
''Vart är vi?'' Frågade jag utan att riktigt tänka mig för.
gif, kidrauhl, and justin-bild
''Sluta fråga så jävla mycket,'' sa Justin irriterat och räckte mig en cigg tillsammans med en tändare.
Jag blev tyst och tog emot ciggen och tände den. Jag drog in djupt och lättnaden sköljde över mig när jag blåste ut.
''Tack,'' sa jag tyst och Justin besvarade med en snabb nickning.
Jag passade på att njuta av den friska luften, efter att ha suttit inlåst i det där instängda rummet så var detta det skönaste som fanns.
''Justin,'' sa jag och kollade på honom med tårfyllda ögon. ''Snälla låt mig gå,'' bad jag och jag såg att han drog in en djup suck. ''Min lillebror har en hjärntumör, jag måste ta hand om honom,'' tårarna började rinna och jag kunde inte stoppa dom.
Justin blev tyst för ett ögonblick men fimpade sen sin egna cigg, ''Kom nu. Det är dags att träffa Bruce,'' sa han och ignorerade helt vad jag hade sagt.

@ blinded

2

gif, Nina Dobrev, and the vampire diaries-bild
Jag vaknade upp i ett mörkt rum med instängd lukt. Jag satte mig försiktigt upp och kollade mig omkring, det fanns inte mycket att se. Väggarna var målade i graffiti och det ända som fanns i rummet var en trästol framför ett träbord, samt en liten träsäng lite längre bort.
Jag svalde hårt. Efter att jag hade blivit inslängd i bilen hade en annan man slagit mig med något i huvudet och jag hade tuppat av. Vad ville dom? Varför var jag här? Vad hade jag gjort dom? Vad var klockan nu?
Så många tankar som snurrade omkring i mitt huvudet och jag hade inte svar på någon utav dom. Jag var säker på att jag inte träffat någon utav killarna förut, så vad dom ville med mig kunde jag inte förstå.
Plötsligt öppnades dörren och Justin, om han ens hette så, kom in med ett glas vatten. Han satte sig på huk framför mig och räckte mig glaset.
Jag kollade tveksamt på honom, hur kunde jag veta om det verkligen bara var vatten i det där glaset? Dessa killar var uppenbarligen inga vänliga typer och dom skulle kunna göra vad som helst.
''Ska du ha eller inte?!'' Frågade han högt, ''Jag har inte hela dagen på mig.''
Jag skakade bort mina hemska tankar och tog emot glaset. Jag drack snabbt upp allting och gav tillbaka det till honom.
Han reste sig upp igen och var på väg att lämna mig ensam i mörkret igen. 
''Vänta!'' Ropade jag och han stannade till. ''Vad vill ni med mig?'' Fick jag fram i en viskning.
Han vände sig om och var tyst för ett ögonblick, han granskade mig från topp till tå, som han gjort tidigare på baren. ''Du får ta det med Bruce,'' sa han och försvann snabbt ut ur rummet.
Bruce? Vem var Bruce? Kunde han vara bossen? 
Jag reste mig upp från golvet och gick långsamt fram till den lilla sängen och satte mig ner. Om jag bara varit starkare och inte gått till Oak överhuvudtaget så hade detta aldrig hänt.
Mina ögon blev tyngre att hålla upp och jag la mig motvilligt ner i sängen. Jag måste härifrån, men jag var så trött...
 
***
Jag vaknade med ett ryck när dörren slets upp igen. Denna gång var det inte Justin.
Mina ögon möttes med en lång, större man som bar på ett par svarta jeans och en läderjacka. Han hade kort, svart hår och mer kunde jag inte se pga mörkret. Han kom fram till mig och granskade mig noggrant, samtidigt som ett flin spred sig över hans läppar.
''Vi kommer ha så kul,'' flinade han och satte gränsle över mig i sängen.
''Vad gör du?!'' Skrek jag samtidigt som paniken tog över mig. Vad tänkte han göra? Tänkte han verkligen? Detta fick inte hända.
''Schhhh,'' viskade han och la ett finger på mina läppar. ''Om du är snäll mot mig, så är jag snäll mot dig,'' viskade han igen och försökte dra av mig tröjan.
''Låt mig vara!'' Sa jag högt och försökte knuffa bort honom, men det var förgäves. Han var dubbla min vikt och dubbelt så mycket starkare än jag.
Han tog ett hårt grepp om mina händer och kollade ilsket in i mina ögon, ''Lyssna här, du ska göra som jag säger, förstår du?'' Ilskan i hans röst gick inte ens att beskriva, det lät som om att han skulle slå till mig i vilken sekund som helst.''Gör du inte det, har jag tyvärr ingen nytta av dig,'' sa han och drog upp en pistol ur sin bakficka. ''Då får jag användning av den här istället,'' sa han, fortfarande ilsket och fortsatte kolla på mig. ''Förstår du, frågade jag?''
Jag kollade förskräckt på pistolen i hans hand och nickade långsamt.
Han flinade, ''Bra.''
Han slet upp min tröja så att den gick sönder och började fingra med att få upp min bh. Jag slöt ögonen och bad till Gud om att ett mirakel skulle ske.
 
***
 
crying, gif, and gifs-bild
Jag satt i min ensamhet endast med byxor och min bh på mig med tårarna rinnandes längs mina kinder. Min värsta mardröm hade blivit sann, det som jag var så säker på aldrig skulle hända mig hade hänt mig.
Han hade slitit av mig kläderna och våldtagit mig. Och när han väl var klar hade han tagit en cigg och flinat för sig själv. ''Detta måste vi göra om,'' hade han sagt innan han dragit på sig sina kläder och lämnat rummet.
Jag hade inte ens en tröja på mig, och jag frös. Dom hade inte lämnat någon filt åt mig, i min säng som jag inte ens kunde kolla på längre fanns endast en kudde och ett underlakan.
Jag torkade bort mina tårar men förstod snabbt att det var värdelöst, det kom bara nya hela tiden.
Jag la mina armar om min kropp och försökte att hålla mig varm, men ingenting hjälpte. Jag ville bara härifrån, ta mig hem och ta en lång dusch, tvätta bort denna skam och krama om min lillebror.
Plötsligt öppnades dörren igen och skräcken tog över mig, var han tillbaka? Tänkte han göra om det redan? Var det inte tillräckligt?
In kom dock Justin. Hans blick fastnade på min nakna överkropp och jag la återigen armarna om mig själv. Han kollade upp på mitt ansikte och sa ingenting. Han bara stirrade.
Efter en liten stund harklade han sig själv, ''Jag tog med en filt,'' mumlade han och kastade filten på mig innan han snabbt försvann ut ur rummet.

@ blinded

1

Bonnie, damon, and salvatore-bild
Jag drog in ett djupt andetag och kollade runt omkring mig. Ingen skulle se mig, men var det verkligen värt det? Jag himlade med ögonen åt mig själv, jag hade ingenting att förlora - varför stod jag ens och tvekade?
Jag svalde hårt och med skakande ben öppnade jag dörren till Oak. Jag såg mig omkring, ingen jag kände var här - antagligen för att det inte precis är något ställe där ungdomar brukar hänga, men det var precis det jag ville; att ingen skulle se mig.
Jag satte mig ned på en stol vid baren och synen av all alkohol fick det att bränna i min mun. Ingen återvändo nu, Hazel.
''Vad får det lov att vara?'' Jag avbröts av mina tankar när servitrisen stod framför mig.
Jag kollade upp på henne och granskade henne, hon var inte äldre än 20. Hennes långa blonda hår och opererade bröst var förmodligen anledningen till att chefen hade anställt henne.
''Vodka Redbull,'' sa jag och log svagt.
Hon nickade och försvann för ett ögonblick, men var snabbt tillbaka med mitt glas.
Jag nickade tacksamt och lukten av vodkan fick mina ögon att vattnas. Vad var det för väg jag hade valt egentligen?
Det var för två år sedan, jag var 17 och jag och min lillebror hade bott med våran moster i två månader medans mamma och pappa varit iväg på en jobbresa, det var äntligen dagen då dom skulle komma hem igen, vi hade saknat dom så mycket, det gick inte ens att beskriva. Jag och min lillebror satt och kollade ut genom fönstret i väntan på att taxin från flygplatsen skulle anlända, det var dagen innan julafton och vi hade köpt massa julklappar till dom för att visa hur mycket vi hade saknat dom. När jag suttit vid fönstret i över 30 minuter sprang jag in till vardagsrummet till min moster, ''Kommer dom snart eller?!''
Jag började bli trött, jag hade väntat så länge och hade ingen energi att vänta mer. Jag ville bara att dom skulle vara här nu och att vi skulle bli en hel familj igen. ''Oroa dig inte,'' Skrattade hon och vände sig mot tvn igen, ''Dom kommer säkert snart,'' sa hon och bytte kanal, och det var då nyheterna kom upp.
''Det är verkligen en tragedi,'' sa mannen på tvn och kollade på sin kollega.
Hans kollega nickade instämmande och vände blicken mot kameran, ''Vi visar bilderna från den tragiska händelsen ännu en gång,'' sa han och bilder på ett kraschlandat flygplan kom upp. ''Detta är alltså planet som var på väg från Miami till New York i eftermiddags,'' sa han och efter det hörde jag inte mer.
Jag frös till på plats och vände desperat min blick mot min moster vars ögon hade fyllts med tårar och det var då jag förstod att det var sant.
Mina ben började skaka och min bror kom inspringandes, ''Dom kommer ju inte!'' Suckade han uppgivet.
Mitt huvud vändes till honom och han såg förvirrad ut, ''Vad är det, Hazel? Mår du inte bra?'' Frågade han oroligt.
Jag skakade långsamt på huvudet och allt blev suddigt, ''Dom kommer inte hem,'' viskade jag och föll ner på knä. ''Dom är borta,'' tårarna rann ner längs mina kinder och allt blev svart.
Det var efter denna händelse som mitt liv hade gått i tusen bitar, jag visste inte vem jag var längre. Jag hade börjat umgås med fel människor, börjat dricka dagligen, vilket sedan gått vidare till tyngre saker, och när jag väl nått botten var det nog, jag såg hur mycket jag förstörde min bror och jag kämpade för att ta mig upp igen, och jag lyckades. Jag lyckades! Fram tills för tre veckor sedan, min bror började plötsligt blöda näsblod och föll ihop på golvet, och idag kom beskedet som inte fick komma. Han hade fått en hjärntumör.
Jag hade ingenting att leva för längre.
Jag suckade för mig själv och riktade glaset mot min mun, samtidigt som tveksamheten vällde över mig igen. Varför så dramatisk, Hazel? Drick eller drick inte.
Jag tog en stor klunk av vodkan och kollade mig omkring. Tanken av att någon jag kände skulle se mig gjorde mig orolig, det räckte med att en person såg mig och så skulle ryktena börja gå igen, tills jag slutligen hamnade på något rehabiliteringshem. Det spelade ingen roll om jag försökte med att jag bara behövde ett glas, efter allt jag gått igenom förut skulle ingen tro mig, det fanns inte en chans.
''Hey,'' hördes en hes stämma bredvid mig. ''Vad gör en tjej som dig sittandes ensam?''
 amazing, biebs, and beautiful-bild
Jag ryckte till lite och granskade killen som satt sig ned bredvid mig. Han var blond, vältränad och täckt i tatueringar. Hans hasselnötsbruna ögon var svåra att inte fastna i, men jag var snabb med att vända blicken ifrån dom. Han var ung, inte äldre än 25, vilket gjorde mig förvånad, vad gör en kille som honom på ett ställe som detta? Kanske hade han samma problem som mig? Kanske gömde han sig för någon?
Jag drogs tillbaka till verkligheten och mötte återigen hans lysande ögon, ''Och vad skulle jag vara för tjej?'' Frågade jag med höjda ögonbryn.
Han flinade lite, ''En tjej som inte passar in här,'' sa han och granskade mig från topp till tå. ''Du ser ut som en utav tjejerna som hänger på PopGlam,'' sa han, fortfarande med sitt flin fastklistrat på läpparna.
Jag skrattade. PopGlam var klubben för stadens divor, där alla mina gamla vänner hängde. Tragiskt nog hängde jag själv faktiskt där back in the days.
''Det är inte min grej,'' fick jag ur mig och tog ännu en klunk av min vodka.
Jag kände mig obekväm. Jag var inte här för att flirta med någon, jag ville bara ha min ensamhet och få rensa mina tankar, få ut smärtan jag så länge burit på, bara glömma bort den för en stund.
''Jag förstår,'' mumlade han och vände sig till servitrisen. ''Ett glas Jack,'' sa han och hon nickade innan hon försvann för ett ögonblick.
Hon var snabbt tillbaka med ett glas som hon ställde framför honom.
''Så,'' började han och mötte min blick, ''Jag heter Justin,'' sa han och väntade på att få höra mitt namn.
''Hazel.''
Han nickade och tog en klunk utav sitt glas, ''Du ser ut som en tjej som gillar utmaningar,'' sa han och kollade frågandes på mig.
Jag kollade förvirrat på honom, ''Och vad är din poäng med det?'' Frågade jag och log svagt, ''Har du en utmaning åt mig?''
Han nickade, ''Om du klarar av att dricka fler shots än mig, betalar jag hela din kväll,'' sa han och kollade uppmuntrandes på mig, ''Om inte, It's on you.''
Jag flinade, vad hade jag att förlora? Denna kille kände mig inte alls.
 
***
 
''Du har supit mig full sir,'' skrattade jag och tog tag i en stolpe för att hålla balansen och inte falla ihop på marken.
Han flinade, ''Här,'' sa han och räckte mig en cigg. 
Jag tog tacksamt emot den och tände den innan jag gav tillbaka tändaren till honom. Jag tog ett bloss och blåste ut, lättnaden tog över mig.
Hans telefon började plötsligt ringa och han ursäktade sig och drog upp den ur fickan, ''Hallå?'' Svarade han och blev tyst en stund. ''Jag har en åt dig,'' sa han och vände sig till mig och det där snälla leendet han burit på sina läppar hela kvällen var som bortblåst, ''Du kommer gilla henne,'' sa han och det var då jag förstod vad som höll på hända. ''Vi är utanför Oak,'' sa han och la på.
gif, gifs, and Nina Dobrev-bild
Jag kunde inte tro mina öron. Vad var detta för kille som jag spenderat hela kvällen med? Vad hade han för planer med mig? Var det en gruppvåldtäckt som höll på att ske? 
Paniken tog över mig och mina ögon fylldes med tårar, ''Du är äcklig,'' fick jag fram och var snabb med att ge honom en örfil.
Ljudet av min hand mot hans kind ekade över hela gatan. Jag tänkte inte bli ett offer för vad det än var han hade planerat, aldrig. Jag slängde min cigarett i marken och började snabbt gå ifrån honom men han var snabb med att dra tag i min arm.
''Lyssna din lilla hora,'' sa han aggressivt och vände mig mot honom, ''Du är uppenbarligen en patetisk nobody eftersom att du hänger ensam på en bar som denna,'' sa han och skrattade till, ''Vad spelar det för roll om jag väljer dig?''
''Väljer mig för vad?!'' Skrek jag ilsket och drog min arm ifrån honom.
''Oroa dig inte,'' sa han med ett flin, ''Jag har ingen nytta av dig. Jag är inte den typen,'' han vände sig om och i det ögonblicket stannade en svart Range Rover bredvid oss, ''Min chef dock,'' sa han och drog tag i mig och försökte få med mig till bilen.
''Släpp mig!'' Skrek jag panikslaget och försökte ta mig ur hans grepp, ''Hjälp mig!'' Skrek jag hjälplöst och hoppades på att någon skulle komma och rädda mig.
Han slog till mig hårt på kinden och tog ett hårdare grepp om min arm samtidigt som han släpade med mig till bilen, ''In och sätt dig!'' Sa han ilsket och knuffade in mig i bilen.