@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 23 - I Love You More Than Anything Else (THE END!!)
Jag slog upp ögonen. Justin kommer hem imorgon... Det var så himla underbart att bara tänka på det. Det var alltså julafton imorgon. Kunde det bli bättre eller? Han kommer hem på julafton! Jag reste mig upp ur sängen och gick direkt in till badrummet. Jag granskade min egen spegelbild och skakade på huvudet med ett skratt. Jag tog fram hårborsten och borstade igenom mitt hår, därefter borstade jag tänderna. Jag skulle träffa Kat och hennes pojkvän Rano idag. Det skulle bli.. Intressant. Jag gick sedan fram till min laptop, startade den, loggade in på Spotify och slog på Rihannas låt, we found love. Jag började dansa runt till den och gick slutligen fram till min garderob. Jag stod länge och funderade vad jag skulle ta på mig. Till slut drog jag bara på mig ett par svarta jeans, en vit t-shirt med texten: ''You can make it happen''. California King Bed började spelas från min lista. Fråga inte, jag älskar Rihanna! Sedan satte jag mig ned i sängen och skickade iväg ett meddelande till Kat. Jag hade fått hennes nummer igår innan vi skiljdes åt. Hon var en riktigt bra vän, jag litar redan på henne.
''När ska vi träffas? I'm ready!'' Skickade jag. Sedan skickade jag även iväg ett till Justin. ''Imorgon ses vi! Kan knappt vänta!♥''
Svaret från Kat kom snabbt. Jag öppnade hennes meddelande och läste, ''Kom ner! Vi är utanför ditt hus :)''
Svaret från Kat kom snabbt. Jag öppnade hennes meddelande och läste, ''Kom ner! Vi är utanför ditt hus :)''
Jag spärrade upp ögonen och körde ner mobilen i fickan. Jag flög upp ur sängen och sprang ner till hallen. Jag drog på mig mina converse och sedan min skinnjacka. Jag måste verkligen köpa en ny jacka. Jag tog slutligen ett djupt andetag innan jag långsamt öppnade dörren. Utanför stod dom, det verkade dock som att jag störde något.. Han stod och skrek på henne, dom hade alltså inte upptäckt mig ännu.
''Du kan aldrig göra någonting rätt!'' Fräste han. ''Jag gör allt för dig, men du gör fan aldrig någonting för mig!''
Hon kollade förvånat på honom. ''Varför Katie?! Varför!'' Skrek han. Katie...? Till slut fick hon nog.
''Sluta skylla ifrån dig allting på mig! Jag har inte gjort dig ett jävla piss!'' Sa hon högt och hennes tårar började välla över. ''Det är sån jag är helt enkelt! Och kan inte du acceptera det så kanske du ska dra härifrån!'' Fortsatte hon och torkade bort sina tårar. Jag svalde hårt. ''Och kalla mig aldrig Katie igen!''
''Du heter ju så!'' Sa han förbannat.
Då blev jag ställd.
''Det spelar ingen roll vad jag heter! Kalla mig Kat!'' Fräste hon. Jag himlade med ögonen och drog igen dörren lite till så att dom inte skulle upptäcka mig.
''Snälla'', suckade hon. ''Rose kommer vilken sekund som helst.'' Han nickade med höjda ögonbryn. ''Sluta håll på som du gör då!'' Skrek han. ''Men sluta håll på själv!'' Skrek hon tillbaka. Hon gav sig inte. Men vad för det för fel på grabben..?
''Snälla sluta'' sa hon lite lägre. Han blev tyst och kollade på henne ett tag. Sedan slog han armarna om henne. ''Förlåt'' sa han. Hon nickade. ''Förlåt själv.''
Jag pustade ut och slog upp dörren. Jag stängde den efter mig och blickarna vändes åt mitt håll. ''Hej Kat!'' Vinkade jag och gick fram till henne. Jag omfamnade henne i en kram som hon besvarade.
''Hej'', sa hon och log. ''Det här är min kille, Rano. Rano, det här är min kompis, Rose.''
Jag och Rano skakade hand med ett varsitt leende. ''Vart ska vi?'' Frågade jag och log. Rano verkade inte ha en susning om vart vi skulle gå, medans Kat log. ''Vi ska till mitt favoritcafé! Det heter 'The Estellas'. Ni kommer älska det'', sa hon och log. Jag nickade och gick med dom mot cafét. När vi kommit fram, beställt tre latte och slagit oss ned vid ett bord granskade jag paret framför mig. Dom var riktigt söta tillsammans, dock var jag riktigt nyfiken på vad bråket innan handlade om.
*
''Mamma, jag är hemma!'' Ropade jag. Jag fick inget svar. Klockan var 22.43. Var skulle hon befinna sig nu? Jag sparkade av mig mina skor och gick vidare ut till köket. Där fann jag en lapp... Det var ifrån mamma. Jag skrattade till, det är klart. Vem annars? Jag läste lappen. ''Hej gumman! Jag är på jobbet. Jag slutar sent inatt. Vi ses imorgon bitti. God jul! Puss och kram, godnatt. /Mamma.''
Jag log lite när jag läste ''God jul.'' Jul. Justin. Åh. Jag skrattade till åt mina töntiga tankar. Jag gillade honom verkligen. Vad jag visste, så gillade han mig också. Och det hoppades jag att han gjorde.. Han är så fin på alla sätt.
Jag drog upp mobilen ur fickan och såg att jag hade ett nytt meddelande från Justin. Jag log lite och öppnade meddelandet. ''Jag kan inte vänta tills vi träffas imorgon kväll! Jag blir så glad när jag tänker på det!! Jag saknar dig jättemycket. Jag ringer dig vid elva ikväll, puss.♥''
Jag kastade en blick på klockan. 22.50. Han skulle alltså ringa om tio minuter. Jag drog av mig min jacka och öppnade kylskåpet. Jag hällde upp ett stort glas juice och satte mig ned vid köksbordet med mobilen framför mig. Jag tog en klunk av juicen och ställde sedan ner glaset på bordet. Jag började nynna lite på Justins låt, Mistletoe. Jag flämtade till när min mobil började ringa. Jag tog upp den från bordet och kollade på skärmen. Justin. Jag log brett och tryckte på grön lur. ''Heeeej!'' Sa jag överlyckligt. ''Hej baby'' sa han lyckligt. Jag log. ''Imorgon ses vi'' sa jag. ''Ja. Jag kan knappt vänta'' sa han och jag märkte direkt att han log.
''Vilken tid kommer du ungefär?'' Frågade jag nyfiket. Han skrattade, ''ungefär vid sju.''
Jag nickade för mig själv. ''Okej.''
När vi hade pratat färdigt la jag mig ned i soffan framför Greys Anatomy, och somnade till det.
*
Jag tog den sista tonen i ''Mistletoe'' och med det var konserten över. Alla konserter var avklarade. Jag skulle hem tre inatt. Om tre timmar. Mina Beliebers jublade åt mig, skrek och applåderade. Jag log stort åt dom och vinkade försiktigt. Dom blev hysteriska. Det var riktigt kul faktiskt. Jag skrattade till i micken och några 'aww' hördes igenom skriken. ''Ni har ingen aning om hur mycket ni betyder för mig! Jag älskar er med hela mitt hjärta och utan er skulle jag inte stå här idag. Ni kan verkligen inte förstå hur mycket ni betyder. Det går heller inte att förklara i ord... Då skulle jag absolut göra det! Tack Paris, jag älskar er!'' Ropade jag. Dom skrek och var helt hysteriska. Jag log ett sista leende, kastade en slängkyss och sprang in backstage igen. Mina fans är verkligen det bästa som har hänt mig någonsin. Jag log åt tanken och när jag kom in till Scooter och alla dom andra rann svetten. Usher gav mig en highfive, likaså Scooter. Mamma drog in mig i en kram som jag snabbt besvarade. Mama Jan var inte långt efter med att krama mig. Jag besvarade hennes kram också. ''Boys 2 men'' sa jag och log åt dom. Dom hade sjungt med mig till U Smile och Fa La La. ''Tack grabbar'' sa jag och log stort. Dom skrattade och kramade om mig alla tre. Jag kramade dom tillbaka, avfyrade ett leende och sprang sen in i min loge. Livet kunde inte bli bättre. Jag drog av mig mina scenkläder och drog sedan på mig ett par gråa mjukisbyxor, och en matchande grå tjocktröja till det. Sen sprang jag ut ur min loge och fram till Alfredo. ''Aye, kan du hjälpa mig av med den här saken?'' Frågade jag med ett leende och syftade på micken. Alfredo skrattade och hjälpte mig att få bort den. ''Tack bro'' sa jag och sprang och lämnade den till Usher. Sen la jag mig ner i soffan helt utmattad och skickade iväg ett meddelande till Rose. ''Jag åker om typ två timmar! How awesome isn't that?!? :D♥''
När vi hade pratat färdigt la jag mig ned i soffan framför Greys Anatomy, och somnade till det.
*
Jag tog den sista tonen i ''Mistletoe'' och med det var konserten över. Alla konserter var avklarade. Jag skulle hem tre inatt. Om tre timmar. Mina Beliebers jublade åt mig, skrek och applåderade. Jag log stort åt dom och vinkade försiktigt. Dom blev hysteriska. Det var riktigt kul faktiskt. Jag skrattade till i micken och några 'aww' hördes igenom skriken. ''Ni har ingen aning om hur mycket ni betyder för mig! Jag älskar er med hela mitt hjärta och utan er skulle jag inte stå här idag. Ni kan verkligen inte förstå hur mycket ni betyder. Det går heller inte att förklara i ord... Då skulle jag absolut göra det! Tack Paris, jag älskar er!'' Ropade jag. Dom skrek och var helt hysteriska. Jag log ett sista leende, kastade en slängkyss och sprang in backstage igen. Mina fans är verkligen det bästa som har hänt mig någonsin. Jag log åt tanken och när jag kom in till Scooter och alla dom andra rann svetten. Usher gav mig en highfive, likaså Scooter. Mamma drog in mig i en kram som jag snabbt besvarade. Mama Jan var inte långt efter med att krama mig. Jag besvarade hennes kram också. ''Boys 2 men'' sa jag och log åt dom. Dom hade sjungt med mig till U Smile och Fa La La. ''Tack grabbar'' sa jag och log stort. Dom skrattade och kramade om mig alla tre. Jag kramade dom tillbaka, avfyrade ett leende och sprang sen in i min loge. Livet kunde inte bli bättre. Jag drog av mig mina scenkläder och drog sedan på mig ett par gråa mjukisbyxor, och en matchande grå tjocktröja till det. Sen sprang jag ut ur min loge och fram till Alfredo. ''Aye, kan du hjälpa mig av med den här saken?'' Frågade jag med ett leende och syftade på micken. Alfredo skrattade och hjälpte mig att få bort den. ''Tack bro'' sa jag och sprang och lämnade den till Usher. Sen la jag mig ner i soffan helt utmattad och skickade iväg ett meddelande till Rose. ''Jag åker om typ två timmar! How awesome isn't that?!? :D♥''
Hennes svar kom snabbare än väntat. Vad gjorde hon uppe nu? Jag flinade och öppnade sms:et. ''Åh! Kan inte vänta!♥♥''
Jag skrattade till och la ner mobilen bredvid mig i soffan. Jag stängde ögonen i hopp om att få lite sömn.
*
''Justin. Hjärtat. Vakna''.
Det var mammas ljusa stämma. Jag slog upp ögonen försiktigt och kliade mig i ögonen. ''Ska vi åka?'' Frågade jag förvirrat. Hon nickade och log. Jag reste mig långsamt upp och sträckte på mig samtidigt som jag gäspade. Jag tog upp min mobil ifrån soffan och kollade på klockan. Den var kvart i tre. ''Vi ska till bussen'' sa hon och log. ''Sen åker vi med den i två timmar, därefter åker vi med flyget. Så du får sova i två timmar till. Bara du kommer nu'' sa hon och log. Jag nickade och stoppade ner mobilen i fickan innan jag reste mig upp. Jag följde med mamma till bussen med Kenny bakom oss. Jag hoppade in i bussen och la mig ned i sängen direkt.
*
''Vi är på flygplatsen. Justin vakna.''
*
''Vi är på flygplatsen. Justin vakna.''
Det var mammas röst igen. Jag reste mig upp med ett ryck och gick snabbt ut ur bussen med dom andra. Vi gick in till flygplatsen och jag satte mig ned på en bänk i väntan på att dom skulle ropa ut när flyget kom. Jag höll precis på att somna när det ekade i högtalarna.
''Godkväll. Vi vill bara berätta att flyg 786 mot Atlanta har blivit inställt. Flyg 786 mot Atlanta har blivit inställt. Vi beklagar. Nästa flyg mot Atlanta avgår imorgon klockan 16.44. Klockan 16.44.''
''Godkväll. Vi vill bara berätta att flyg 786 mot Atlanta har blivit inställt. Flyg 786 mot Atlanta har blivit inställt. Vi beklagar. Nästa flyg mot Atlanta avgår imorgon klockan 16.44. Klockan 16.44.''
Jag trodde inte mina öron. Jag sparkade det hårdaste jag kunde på en stolpe och skrek rakt ut. Jag drog snabbt upp mobilen ur fickan. Ingen täckning. Skämtar dom med mig eller?!
Klockan slog 20.00. Jag skrek rakt ut och började hoppa runt i huset som en galning. Överlycklig var vad jag var just nu. Jag log och skrattade. Jag vet inte riktigt varför jag skrattade, jag var helt enkelt så glad. Justin skulle vara här om max tio minuter. Det lovade han igår. Jag tog mig en titt i spegeln en sista gång. Mitt hår hade jag plattat och jag hade även tagit på mig dom finaste kläderna jag hade. Jag vet inte riktigt varför, det var väl ett speciellt ögonblick. Jag slet upp yterdörren och stängde den efter mig. Det kunde väl inte skada om jag gick och mötte honom på vägen? Jag skuttade runt och när jag fick syn på en liten figur lite längre bort började jag springa. När jag kom närmare såg jag till min besvikelse att det inte var Justin. Jag suckade och stannade mellan husen och väntade. Jag började frysa så jag drog jackan tätare om mig. När klockan slog nio var jag helt frusen. Justin hade inte kommit... Jag började till min besvikelse att gå mot hans hus. När jag hörde killröster bakom mig fick jag panik. Jag hatade att vara ute ensam på kvällarna. Jag ökade takten och när dom kom närmare började jag springa istället. Jag sprang det snabbaste jag kunde över gatorna och utan att jag hade märkt det stod jag mitt ute i gatan och ljuset blev starkare. Jag vände mig om med ett ryck och såg hur nära bilen var. Jag stelnade till och kunde inte ta mig därifrån. Jag var i chocktillstånd. Jag kunde se mannen i bilens uttryck, han var riktigt chockad. Men han saktade inte ner. Jag skrek och med det kände jag hur bilen körde på mig och jag flög flera meter innan jag föll mot marken och slog i huvudet i någonting. Det sista jag såg var alla folk omring mig, allt ljus och blodet från mitt huvud. Sen blev det svart..
''Äntligen!'' Sa jag frustrerat när vi kom hem klockan halv tolv. Jag kastade mina väskor på sängen och log ursäktande åt mamma, fast jag var riktigt arg. Jag tog fram presenten som jag skulle ge till Rose. Jag hade inte kunnat höra av mig till henne heller, för det fanns ingen jävla täckning! Jag la ner presenten i min ficka och gick ut till mamma som satt i köket och försökte hålla sig vaken.
Klockan slog 20.00. Jag skrek rakt ut och började hoppa runt i huset som en galning. Överlycklig var vad jag var just nu. Jag log och skrattade. Jag vet inte riktigt varför jag skrattade, jag var helt enkelt så glad. Justin skulle vara här om max tio minuter. Det lovade han igår. Jag tog mig en titt i spegeln en sista gång. Mitt hår hade jag plattat och jag hade även tagit på mig dom finaste kläderna jag hade. Jag vet inte riktigt varför, det var väl ett speciellt ögonblick. Jag slet upp yterdörren och stängde den efter mig. Det kunde väl inte skada om jag gick och mötte honom på vägen? Jag skuttade runt och när jag fick syn på en liten figur lite längre bort började jag springa. När jag kom närmare såg jag till min besvikelse att det inte var Justin. Jag suckade och stannade mellan husen och väntade. Jag började frysa så jag drog jackan tätare om mig. När klockan slog nio var jag helt frusen. Justin hade inte kommit... Jag började till min besvikelse att gå mot hans hus. När jag hörde killröster bakom mig fick jag panik. Jag hatade att vara ute ensam på kvällarna. Jag ökade takten och när dom kom närmare började jag springa istället. Jag sprang det snabbaste jag kunde över gatorna och utan att jag hade märkt det stod jag mitt ute i gatan och ljuset blev starkare. Jag vände mig om med ett ryck och såg hur nära bilen var. Jag stelnade till och kunde inte ta mig därifrån. Jag var i chocktillstånd. Jag kunde se mannen i bilens uttryck, han var riktigt chockad. Men han saktade inte ner. Jag skrek och med det kände jag hur bilen körde på mig och jag flög flera meter innan jag föll mot marken och slog i huvudet i någonting. Det sista jag såg var alla folk omring mig, allt ljus och blodet från mitt huvud. Sen blev det svart..
''Äntligen!'' Sa jag frustrerat när vi kom hem klockan halv tolv. Jag kastade mina väskor på sängen och log ursäktande åt mamma, fast jag var riktigt arg. Jag tog fram presenten som jag skulle ge till Rose. Jag hade inte kunnat höra av mig till henne heller, för det fanns ingen jävla täckning! Jag la ner presenten i min ficka och gick ut till mamma som satt i köket och försökte hålla sig vaken.
''Vi firar julen imorgon'' sa hon och jag såg hur hon försökte hålla tillbaka tårarna. Jag gick fram och omfamnade henne i en kram. ''Det är okej mamma'' sa jag och höll tillbaka mina tårar. ''Vi kan fira imorgon. Det är inte vårat fel att flyget blev inställt, eller hur?'' Sa jag och log försiktigt. Hon nickade. ''Precis.'' Hon torkade bort sina tårar och reste sig upp ifrån stolen. Hon kramade om mig hårt och jag besvarade hennes kram.
''Gå nu över till Rose'' sa hon och log. Jag nickade. ''Klarar du dig?'' Frågade jag osäkert. Hon nickade och skrattade. ''Självklart. Annars ringer jag bara Roses mamma.''
Jag nickade och pussade henne på pannan. ''Vi ses sen. Jag älskar dig'' sa jag och gick ut till hallen. ''Jag älskar dig också hjärtat!'' Ropade hon efter mig. Jag log för mig själv och smällde igen dörren efter mig. Jag började gå i kylan mot Roses hus och när jag stod utanför hade jag knappt någon känsel kvar i händerna. Jag bankade hårt på dörren och väntade. När ingen öppnade efter två minuter höjde jag på ögonbrynen och blev riktigt förvånad. Då ringde min mobil. Jag drog upp den ur fickan och kollade på displayen. Mamma. Jag tryckte på grön lur och blev helt ställd när jag hörde henne gråta hysteriskt i andra änden. ''Mamma, vad händer?'' Frågade jag oroligt och svalde hårt. ''Det.. Det är Rose'' stammade hon fram. Mina ögon spärrades automatiskt upp. ''Mamma du måste berätta för mig nu på en gång! Vad har hänt med Rose?!'' Frågade jag och paniken inom mig växte och blev större och större. Jag hörde hur hon tog djupa andetag. Hon försökte lugna ner sig själv så att hon kunde berätta för mig vad som pågick.
''Hon ligger på sjukhus..'' Viskade hon. Mina ögon spärrades upp ännu mer och jag blev yr i huvudet. ''Vad hände?!'' Frågade jag panikslaget. Mitt hjärta slog snabbare och snabbare.
''Hon blev påkörd....''
Där stannade det.
''Vilket sjukhus?'' Viskade jag med gråten i halsen. ''Det vanliga. Atlanta Emergency'' sa hon. Jag nickade och slängde på luren. Fan. Hon kunde inte se mig. Skitsamma. Jag körde ner mobilen i fickan och började springa mot sjukhuset. Det låg tio minuter härifrån men om jag sprang skulle jag komma dit snabbare. Skuldkänslorna vräkte över mig medans jag sprang. Om jag hade kommit i tid hade ingenting av detta hänt. Egentligen borde jag inte känna mig skyldig. Det var inte mitt fel att flyget stängdes in. Men varför kände jag mig då så skyldig?!
Jag halkade på isen och gled ner för backen. Jag åkte ut på gatan och svor för mig själv. Jag kravlade mig upp och kände blixtrarna på mig. Paparazzis. Toppen! Jag kollade mig omkring. Bilarna närmade sig. Jag hade verkligen inte tid med att bli påkörd just nu... ''Jävla skit'' muttrade jag för mig själv och sprang iväg från gatan så jag kom till trottoaren. Då började jag springa det snabbaste jag kunde. Jag höll på snubbla på isen flera gånger, men jag hade ingen mer tid! När jag kom fram till sjukhuset sprang jag upp för alla trappor och andades ut när jag kom till receptionen. ''Rose Stone!'' Skrek jag åt henne. Hon spärrade upp ögonen och kollade förvånat på mig, medans hon skrev in något på datorn framför henne.
''Hon opereras. Hon får inte ha besökare just nu'' sa hon. Jag skrek massa svordomar åt henne. ''Låt.Mig.Se.Henne!'' Sa jag förbannat. Det skulle vara många rubriker i tidningarna imorgon. Det visste jag. Jag orkade bara inte bry mig för tillfället. Hon tog upp en telefon. ''Jag ska ringa och kolla med Dr. Smith'' sa hon. Jag nickade och försökte lugna ner mig lite. ''Okej.. Jag förstår'' sa hon och la på luren. Hon skakade på huvudet. ''Du får sätta dig och vänta i väntrummet. Dr. Smith hämtar dig när hon kan ta emot besök. Just nu opereras hon'' sa hon. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skrika åt henne. Det gick inte. ''Jävla fittställe!'' Sa jag förbannat. Jag gick fram och tillbaka i korridorerna men satte mig ned tillslut. Det här var verkligen inte likt mig. Men allt jag ville var att åtminstonde få se Rose. Viska i hennes öra att jag alltid kommer finnas här, och säga att det kommer bli bra. Vadsomhelst. Jag torkade bort mina tårar som börjat rinna och väntade på svar från Dr. Smith.
*
''Justin.''
Jag slog upp ögonen, gäspade och kollade upp på läkaren som stod framför mig. Hur länge hade jag sovit? Det spelade ingen roll. Han stod framför mig nu. Jag reste mig upp så att jag stod precis framför honom. Jag svalde hårt. ''Dr. Smith'' sa han och sträckte fram sin hand. ''Justin'', mumlade jag. ''Men det verkade du redan veta.''
Han skrattade. ''Jo, det är klart. Min son är ett stort fan.'' Jag ryckte till. ''Din son?''
Han log. ''Ja.''
Jag kunde inte låta bli att le brett. ''Hälsa honom ifrån mig'' sa jag. Han nickade. ''Absolut. Han lär dock inte tro mig'', sa han. Jag skrattade.
''Så.. Hur är det med Rose?'' Frågade jag och körde ner mina händer i jeansfickorna. Han kollade ned på sitt papper framför sig. ''Det ser rätt bra ut'', sa han. ''Jag måste medge att hon har allvarliga skador. Men inga livshotande'' fortsatte han. Jag nickade och pustade ut. ''Hon fick en kraftig smäll i huvudet. Det bokstavligt... Rann blod.''
Jag spärrade upp mina ögon. ''Hon hade tur. Det hade hon verkligen'' sa han och log. Jag stod som fastfrusen och visste inte hur jag skulle reagera.
''Får jag träffa henne?'' Frågade jag. Han tänkte till. ''Kör till'' sa han och började gå i korridoren. Jag följde osäker efter honom och när vi kom till en stor vit dörr tryckte han ner handtaget. Jag svalde hårt och kollade in i rummet. Där låg hon. Hennes läpp var sprucken, hon hade några sår i ansikten, hennes hår stod åt alla håll, hon hade ett blodigt bandage runt huvudet och hennes ögon var slutna. Trots det, var hon så himla vacker.
''Hon hör dig. Hon är vaken, hon har bara lite svårt att få upp ögonen'' sa han. Jag nickade. ''Tack.''
Han log. ''Jag lämnar er ensamma'' sa han och stängde dörren försiktigt efter sig. Jag gick fram till sängen och la mig försiktigt ned bredvid henne i sängen. ''Rose'', viskade jag. Hon rörde inte en min. Jag började tvivla på om hon verkligen hörde mig. ''Jag älskar dig'', sa jag lågt. Där ryckte hon till. ''Justin'' viskade hon. Jag flämtade till. Hennes ögon var fortfarande slutna men jag såg hur hon kämpade för att få upp dem.
''Varför kom du inte?'' Viskade hon. En tår rann ner ifrån hennes kind. Jag kollade ner på mina händer. ''Mitt flyg blev inställt. Jag försökte verkligen få tag på dig, men det fanns ingen täckning'' sa jag och suckade.
''Justin?'' Sa hon. Jag kollade på henne. ''Ja?'' Mumlade jag. Hon log. ''Jag älskar dig också'' sa hon och slog upp ögonen.
*
Det hade gått en månad sedan jag blev påkörd av den där bilen. Jag satt just nu ute på en bänk tillsammans med Justin.
''Kan du hålla hunden lite?'' Frågade han. Jag nickade och tog tag i kopplet och höll i hunden så hårt jag kunde.
Tro det eller inte, men vi hade köpt en hund. Jag hade hur mycket tid som helst för den. Så jag tog hand om henne varje gång Justin var ute på turnéer och så vidare, medans han försökte spendera mycket tid med henne när han var hemma. Han skulle till Stratford i Canada om en vecka. Han skulle tydligen träffa sin mormor och morfar. Sen skulle han till Toronto för att träffa sin pappa och sina två småsyskon. Men han kommer tillbaka två veckor senare. Helt okej för mig faktiskt, vi har klarat oss utan varann så mycket längre.
''Du förstår inte'' sa Justin. Jag kollade oförstående på honom.
''Förstår inte vadå?'' Frågade jag nyfiket. Han log. ''Hur mycket jag älskar dig!'' Sa han. Jag log ett stort leende och slog mina armar om honom, samtidigt försökte jag hålla ett stadigt grepp om kopplet. Han kysste mig passionerat på läpparna. Jag log och kysste honom tillbaka.
''Ska vi gå hem till mig?'' Föreslog Justin. Jag nickade ivrigt.
Justin var nu i Stratford. Han åkte igår, och jag saknade honom redan. Jag tar tillbaka det där om att det var helt okej för mig. Jag ville ha han här. Nu!
Jag satte mig upp i sängen och loggade in på Skype som Justin bett mig bli medlem på innan han åkte iväg. Jag förstod inte särskilt mycket, men det var rätt bra för då kunde jag prata med Justin på ett annat sätt när han var borta. Jag var inloggad. Justin var inloggad. Jag log. Han ringde direkt till mig. Jag log brett och besvarade hans videosamtal. Justin ploppade upp på skärmen och inte jag långt därefter.
''Godmorgon!'' Sa han glatt. ''Godmorgon'' sa jag och log.
''Du kan aldrig ana hur mycket jag saknar dig!'' Sa han och suckade. Jag log. ''Jo, det kan jag.'' Han kollade upp på mig. ''För jag saknar dig dubbelt så mycket'', sa jag och log. Han kollade ned igen och jag såg på långa vägar att han rodnade. Jag log ännu större. ''Du är så gullig Biebs!'' Sa jag. Han kollade upp på mig med röda kinder och pekade finger åt mig. Jag antar att han hade hört för mycket gulligt. Jag brast ut i skratt. ''Hämnd'', sa han bara och log.
*
''Kat!'' Skrattade jag. Hon tog ut sugröret ur näsan och skrattade med mig. ''Vadå?!'' Skrattade hon. Jag skakade på huvudet och försökte lugna ner mig. ''Världens bästa dag!'' Skrattade hon fram. Jag nickade instämmande och andades djupa andetag. Vi hade varit och shoppat, och sedan dragit till McDonalds som slutat med... Nja, Kat stoppade in sugrör i sina näsborrar. Behöver jag ens säga mer? ''Vi ses imorgon. Right?'' Sa Kat och kramade om mig. Jag nickade och besvarade hennes kram. ''Det gör vi'', sa jag och skrattade till.
''Du kan aldrig ana hur mycket jag saknar dig!'' Sa han och suckade. Jag log. ''Jo, det kan jag.'' Han kollade upp på mig. ''För jag saknar dig dubbelt så mycket'', sa jag och log. Han kollade ned igen och jag såg på långa vägar att han rodnade. Jag log ännu större. ''Du är så gullig Biebs!'' Sa jag. Han kollade upp på mig med röda kinder och pekade finger åt mig. Jag antar att han hade hört för mycket gulligt. Jag brast ut i skratt. ''Hämnd'', sa han bara och log.
*
''Kat!'' Skrattade jag. Hon tog ut sugröret ur näsan och skrattade med mig. ''Vadå?!'' Skrattade hon. Jag skakade på huvudet och försökte lugna ner mig. ''Världens bästa dag!'' Skrattade hon fram. Jag nickade instämmande och andades djupa andetag. Vi hade varit och shoppat, och sedan dragit till McDonalds som slutat med... Nja, Kat stoppade in sugrör i sina näsborrar. Behöver jag ens säga mer? ''Vi ses imorgon. Right?'' Sa Kat och kramade om mig. Jag nickade och besvarade hennes kram. ''Det gör vi'', sa jag och skrattade till.
När jag kom hem la jag in alla påsar i garderoben och la mig sedan helt utmattad i sängen. Jag skrek till när det plingade till i min mobil. Jag vet inte varför jag skrek, blev rädd. Jag drog upp mobilen ur fickan och öppnade sms:et som var ifrån Justin.
''Jag vet inte hur jag ska förklara i ord hur mycket jag älskar dig och hur mycket du betyder för mig. Jag älskar dig med hela mitt hjärta och kommer alltid att göra det. Jag kommer aldrig låta dig gå.. Aldrig låta dig lämna mig. Själv kommer jag aldrig lämna dig. Det vore ju helt.. Dumt och sjukt? Du är den ända tjejen som får mig att känna såhär. Jag vet inte hur du gör, men sättet du gör det på... Jag får rysningar när du rör mig. Jag önskar verkligen att jag kunde förklara på ett bättre sätt. Men jag vet inte vad jag ska säga... Jag sitter just nu och gråter av lycka. Töntigt va? Men det är sanningen. Jag kommer tillbaka om en och en halv vecka. Då ska jag aldrig lämna dig. Jag ska sova med dig vid min sida hela tiden.. Jag vet inte hur vi ska lösa det, men det gör vi. Du kan ju följa med mig på turnéer och bli hemskolad? Jag vet inte. Men jag ska aldrig mer lämna dig. Mitt hjärta. Jag älskar dig mer än allt annat. /Justin''.
Sådär! ''Things really changed'' är nu avslutad! Vad tycker ni? Hoppas ni orkade läsa allt. Haha!
Sådär! ''Things really changed'' är nu avslutad! Vad tycker ni? Hoppas ni orkade läsa allt. Haha!
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 22 - I Miss You
''Under the mistletoe.. With you, shawty with you.. With you, under the mistletoe..''
Förlåt för uppehållet. Now i'm back on the road! :)
Justins vackra röst som sjöng i radion gav mig rysningar. Mamma log åt mig. ''Gumman. Du måste sluta fundera så mycket.. Jag förstår att du saknar honom, men lev livet istället''.
Jag ryckte till. Hur visste hon? ''Vi är ju bara kompisar'' sa jag och log. Mamma nickade med höjda ögonbryn. ''Jasså'' sa hon, tog sin kaffekopp och försvann ut ur köket. Jag själv satt kvar helt förstelnad. Jag skakade på huvudet, höjde radion och började dansa runt till ''Moves like Jagger'' som började spelas, samtidigt som jag plockade undan frukosten. När låten tagit slut och jag fått undan allting satte jag mig ned vid köksbordet och stirrade ut igenom köksfönstret. Jag kollade på ringen jag fått av Justin som satt på mitt finger. Jag snurrade den lite och log. Justin var så... Jag vet verkligen inte hur jag skulle beskriva honom. Perfekt! Han kommer tillbaka snart. Det är snart Julafton! Jag log brett gick ut till hallen. Jag drog på mig mina svarta converse och min skinnjacka, sedan gick jag in till vardagsrummet där mamma satt.
''Kan jag.. Få lite pengar?'' Frågade jag. Det kändes konstigt att be om pengar igen. Mamma satte kaffet i halsen och började hosta hysteriskt. Jag satte händerna i sidan och himlade med ögonen.
''Julklappar..'' Mumlade jag. Hon skrattade och skakade på huvudet för sig själv. ''Jag trodde nästan du gått tillbaka till the-diva-Rose men självklart kan du det'' sa hon och reste sig upp ur soffan. Hon gick ut till köket och jag följde efter. Hon öppnade sin handväska och tog ut sin plånbok, sedan drog hon pengar som hon körde ner i min ficka. Jag höjde på ögonbrynen. ''Kolla inte hur mycket det är, du märker om det tar slut'' sa hon och blinkade med ena ögat innan hon försvann in till vardagsrummet igen. Jag skakade på huvudet och smällde igen ytterdörren efter mig.
''Vad önskar du dig?'' Skickade jag iväg till Justin. Jag gick mot centrum och när jag kom fram visste jag inte var jag skulle gå in någonstans. Justin hade inte svarat ännu och jag hade ingen aning om vad mamma önskade sig.
''Rose!'' Ropade en röst bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på Kat som kom gåendes mot mig.
''Hej Kat!'' Ropade jag och vinkade åt henne. Hon log och skyndade sig fram till mig. Efter att hon sagt sitt namn igår hade min mobil ringt, det var mamma så jag var tvungen att dra direkt. Jag hann inte lära känna henne, men vi kanske hade mer tid nu?
Hon vinkade med handen framför mina ögon. Jag skrattade till och hälsade på henne. ''Vad gör du här?'' Frågade jag. Hon log. ''Jag ska köpa julklappar. Självdå?''
Jag skrattade. ''Samma här! Sällskap?'' Frågade jag och log. Hon skrattade och nickade. ''Absolut!'' Sa hon. Vi började gå lite längre in i centrum. ''Så, vilka ska du köpa till?'' Frågade jag. Hon tänkte efter ett tag. ''Min mamma, min brorsa, min andra brorsa, min syster, min andra syster och min kille'' sa hon. Jag tänkte till och brast ut i skratt.
Det plingade till i min mobil. Jag drog upp den direkt ur jackfickan och log när jag såg att meddelandet var ifrån Justin. Jag öppnade det och läste.
''En toalett!!!♥'' Stod det. Jag brast ut i skratt och Kat som stod bakom mig brast också ut i skratt. Jag antog att hon läst det ovanför också där jag frågat vad han önskat sig. ''Vem är Justin?'' Frågade hon sedan och log. Jag log tillbaka. ''Min k...'' Jag tystnade och visste inte vad jag skulle säga. Hon kollade förvirrat på mig. ''Kompis'' la jag till. Hon log och skakade på huvudet. ''I don't think so'' sa hon och log. ''Berätta.''
Paniken växte och jag fick inte fram några ord. Vad skulle jag säga? Justin kanske inte ville att jag berättade sanningen redan? Var vi ens tillsammans? Det kändes som det, men ändå inte.
''Det är Justin Bieber eller hur?'' Sa hon. Jag flämtade till och kollade på henne med stora ögon. ''Jag har sett er förut'' sa hon och log. ''Ni är jättesöta tillsammans.''
Mina kinder hettade till och jag började automatiskt att le. ''Haha, du rodnar!'' Sa hon glatt. Jag himlade med ögonen, andades ett djupt andetag och skrattade. Jag skickade iväg ännu ett meddelande till Justin.
''Hahahaha! Men snälla :) säg nåt! ♥''
Kat log. ''Medans han klurar ut vad han önskar sig så får du hjälpa mig med vad jag ska köpa till min kille!'' Sa hon och fortsatte le. Jag nickade och stoppade ner mobilen i fickan igen. ''Vad heter han?'' Frågade jag nyfiket. Hon lös upp. ''Rano'' sa hon. Jag nickade. Hon drog med mig in på någon smyckeaffär. ''Köp ett halsband med ett 'K' på?'' Sa jag och log. Hon lös upp. ''Ja! Du är bäst!'' Sa hon. Hon gick runt i smyckeaffären tills hon fick syn på ett vackert halsband md ett stort 'K' på. Det var av äkta silver och en fin diamant på.
''Åh. Jag har inte råd'' sa hon lågt. Jag undersökte halsbandet och kollade lidande på henne. ''Hur mycket fattas?'' Frågade jag. Hon suckade. ''100 dollar'' mumlade hon. Jag drog upp pengar ur min ficka och räknade tills jag fick ihop 100 dollar. Jag hade massa pengar kvar så jag kunde lika gärna ge henne hundra dollar. ''Här'', sa jag och räckte dom till henne. Hon spärrade upp ögonen och skakade på huvudet. ''Nej... Jag kan inte'' mumlade hon. Jag la pengarna i hennes hand. ''Ta dom bara'' sa jag och log.
''Jag vet inte vad jag ska säga.. Tack.. Tack så jättemycket!'' Sa hon och slängde armarna om mig. Jag besvarade hennes kram och log. ''Inga problem'' sa jag och skrattade till.
Det plingade till i mobilen. Jag drog upp den ur fickan igen medans Kat betalade för halsbandet. ''Du behöver inte köpa något♥ vad önskar du dig? :)''
Jag skrattade och skakade på huvudet. Vilken mupp.
*
Mina ben var bokstavligt talat helt döda när jag kom hem sent på kvällen. Till mamma hade jag köpt ett vackert armband med hennes favoritcitat som ingen mindre än Justin lärt henne; ''Follow you're dreams, they will come true'' och en kaffekopp där det stod; ''Världens bästa mamma ♥''
Och till Justin hade jag köpt en silverring med en diamant på. Hoppas att han blir nöjd. Jag ryckte till när min mobil plötsligt började ringa. Jag satte mig ned på sängen och tog upp den ur jackfickan. Nej, jag hade fortarande inte tagit av mig jackan. Det var Justin som ringde. Jag lös upp och tryckte på grön lur.
*
Mina ben var bokstavligt talat helt döda när jag kom hem sent på kvällen. Till mamma hade jag köpt ett vackert armband med hennes favoritcitat som ingen mindre än Justin lärt henne; ''Follow you're dreams, they will come true'' och en kaffekopp där det stod; ''Världens bästa mamma ♥''
Och till Justin hade jag köpt en silverring med en diamant på. Hoppas att han blir nöjd. Jag ryckte till när min mobil plötsligt började ringa. Jag satte mig ned på sängen och tog upp den ur jackfickan. Nej, jag hade fortarande inte tagit av mig jackan. Det var Justin som ringde. Jag lös upp och tryckte på grön lur.
''Hej Biebs'' sa jag glatt. ''Hej! Jag saknar dig'' sa han lite dystert. Jag log. ''Jag saknar dig också. Men se det positivt, hur lång tid är det kvar?'' Frågade jag och började räkna med fingrarna.
''Öhh.. Ungefär två veckor'' svarade han. Jag log. ''Precis, det är rätt snart'' sa jag. ''Ja'' sa han. ''Jag hoppas dom här två veckorna går snabbt'' sa han och jag märkte hur han log.
''Jag med'' sa jag och log. Han skrattade till. ''Så, vad gör du?'' Frågade han. Jag kollade mig omkring i mitt rum. Det var rätt stökigt. Kläder över hela golvet. Åh. ''Ingenting. Sitter och kollar runt i mitt rum som behöver städas, självdå?'' Frågade jag. Justin skrattade till sitt änglalika skratt.
''Sitter och kollar runt i hotellrummet'' sa han. Jag log och kunde inte låta bli att skratta till. ''Jag saknar dig Justin'' sa jag och log sorgset för mig själv. Han suckade. ''Jag saknar dig också.''
Förlåt för uppehållet. Now i'm back on the road! :)
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Min anledning
Hej. Förlåt för att jag inte har uppdaterat någonting, men det har hänt väldigt mycket i mitt privatliv så jag har verkligen inte haft lust att blogga! Men imorgon kommer det 2 kapitel så stay tuned :) Tack för tålamodet!
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 21 - I'm Kat
''Fett soft hotellrum!'' Sa jag glatt när jag satt mig ned i sängen. Scooter och Usher nickade instämmande. ''Vi ses imorgon grabben, Alfredo kommer och joinar dig senare. Han är på väg. Se till och vila ordentligt nu'' sa Scooter och klappade mig på huvudet. Jag nickade. ''Det ska jag'' sa jag och log. Usher log, ''godnatt.''
''Godnatt'' sa jag. Dom stängde dörren efter sig och den gick själv i lås. Jag drog direkt upp mobilen ur fickan och tog ett foto på hotellrummet med den. Jag skickade iväg fotot till Rose. ''Well, en positiv sak är nog hotellrummet! ;) önskar bara att du var här :(''
Sedan laddade jag upp den på twitter också. ''This is where i'm spending the next two days, pretty good huh?''
Det plingade till i mobilen. Rose. Jag öppnade hennes meddelande. ''Åh! Fyfan vad soft! Om jag bara var där nu! :(''
Jag log lite och la huvudet på kudden.
Klockan slog 02.13. Jag kunde verkligen inte sova. Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig upp. Jag tog upp mobilen ifrån skrivbordet och skickade iväg ett sms till Justin.
Klockan slog 02.13. Jag kunde verkligen inte sova. Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig upp. Jag tog upp mobilen ifrån skrivbordet och skickade iväg ett sms till Justin.
''Är du vaken? Förlåt om jag väckte dig!'' Skrev jag. Jag reste mig upp ur sängen och gick in till badrummet. Jag granskade min spegelbild. Mitt hår stod åt alla håll och jag såg väl rent ut sagt ut som ett spöke. Om jag hade varit mitt gamla jag så skulle jag bokstavligt ha skrikit av panik just nu och letat fram hårspray och smink. Det plingade till i mobilen ifrån mitt rum. Jag gick ut ur badrummet och la mig ned i sängen med täcket över mig. Jag tog fram min mobil och öppnade Justins sms.
''Det är lugnt Shawty, jag är vaken :) Kolla vilka underbara fans jag har!
''
Jag log stort. Jag knappade in ett svar, ''bästa fansen du har! ;) Eller snarare.. Beliebers :)''
Jag la undan mobilen på skrivbordet igen och stängde ögonen i hopp om att kunna somna.
*
''Rose! Vakna!''
''Jag log stort. Jag knappade in ett svar, ''bästa fansen du har! ;) Eller snarare.. Beliebers :)''
Jag la undan mobilen på skrivbordet igen och stängde ögonen i hopp om att kunna somna.
*
''Rose! Vakna!''
Jag slog upp ögonen med ett ryck och satte mig snabbt upp i sängen.
''Godmorgon'' sa mamma och log åt mig. ''Godmorgon'' mumlade jag. Hon drog snabbt på sig sina skor.
''Klockan är halv två så jag tänkte väcka dig'' sa hon. Jag skrattade, ''du lyckades bra'' sa jag. Hon flinade och kollade sig en sista gång i spegeln innan hon kollade medlidande på mig.
''Jag börjar jobbet om en timme så jag måste gå nu. Jag slutar vid tio ikväll så jag är hemma elva'' sa hon och log. Jag nickade. ''Hejdå!'' Sa hon glatt.
''Hejdå'' sa jag och log. Jag reste mig upp ur sängen och gick in till badrummet.
*
Okej, att vara ute i skogen var inte riktigt min grej men jag kände ändå för en promenad. Jag svor för mig själv och knäckte kvisten istället för att den skulle vara ivägen. Jag kämpade mig förbi alla träd och kom till slut ut på en äng. Jag pustade ut och gick över ängen tills jag kom till ett berg. Jag suckade och började klättra upp för det. När jag väl kom upp kollade jag ut över vattnet. Det var världens finaste utsikt. Jag gick en liten bit över berget och ryckte till när jag fick se en annan tjej sitta och kolla ut över vattnet. Hon såg ut att vara i min ålder. Jag smög fram och satte mig försiktigt ned bredvid henne. Hennes ansiktuttryck såg... Sorgset ut. Hon verkade vara rädd för någonting.
*
Okej, att vara ute i skogen var inte riktigt min grej men jag kände ändå för en promenad. Jag svor för mig själv och knäckte kvisten istället för att den skulle vara ivägen. Jag kämpade mig förbi alla träd och kom till slut ut på en äng. Jag pustade ut och gick över ängen tills jag kom till ett berg. Jag suckade och började klättra upp för det. När jag väl kom upp kollade jag ut över vattnet. Det var världens finaste utsikt. Jag gick en liten bit över berget och ryckte till när jag fick se en annan tjej sitta och kolla ut över vattnet. Hon såg ut att vara i min ålder. Jag smög fram och satte mig försiktigt ned bredvid henne. Hennes ansiktuttryck såg... Sorgset ut. Hon verkade vara rädd för någonting.
''Hej'' sa jag försiktigt. Hon flämtade till och kollade på mig. ''Hej'' mumlade hon och kollade ut över vattnet. Det blev tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga, men den här tjejen såg inte ut att må bra.
''Vad tänker du på?'' Frågade jag. Hon kollade förvånat på mig. ''Vad har du med det att göra?'' Frågade hon. Jag ryckte på axlarna, ''jag undrade bara.''
Hon himlade med ögonen. ''Allas liv är inte perfekta'' sa hon lågt. Jag spärrade upp ögonen. ''Påstår du att mitt liv är perfekt?'' Frågade jag. Hon ryckte på axlarna. ''Hörde du inte det?'' Mumlade hon.
Jag rynkade ögonbrynen. Okej, den här tjejen var långt ifrån schyst. Hon var iskall. Kaxig. Jag vet inte vad, men jag gillade det inte.
''Jag driver'' sa hon och log. ''Jag heter Kat'' sa hon och sträckte fram sin hand. Jag brast ut i skratt. ''Rose'' sa jag och skakade den.
Så, satt uppe och skrev eftersom att uppdateringen har varit lite låg! Men vad tycker ni? :)
Publicerades; 02.19.
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 20 - Spain, Here We Come
Fyra timmar kvar, sen var Justin borta i tre veckor. Det är inte så värst lång tid, men jag visste att det skulle kännas som en evighet...
''Vad tänker du på?'' Frågade Justin. Jag la mitt huvud på hans axel. ''Ingenting'' sa jag och pressade fram ett leende. Han höjde på ögonbrynen. ''Jag ser att det är något'' sa han bekymrat. Jag suckade. ''Du åker om fyra timmar'' mumlade jag. Han kastade en blick på klockan och svalde hårt, ''fan'' sa han lågt. Jag nickade. Han drog in mig i sin famn och la sina armar runt min midja. Jag la mina armar runt hans nacke och kollade in i hans vackra hasselnötsbruna ögon. De glänste och det såg ut som att han skulle börja gråta.
''Snälla följ med mig'' viskade han. Jag kollade ned i golvet med en suck. ''Om jag kunde, så skulle jag'' viskade jag. Han tog sin tumme under min haka så att jag kollade in i hans ögon igen. ''Jag kommer sakna dig'' viskade han. Jag log svagt, ''jag kommer sakna dig också.''
*
''Nej'' sa jag lågt när klockan slog 18.00. Justin kollade stumt på klockan. ''Nu'', sa han lågt. Jag suckade. Han drog in mig i en stor kram. Jag besvarade kramen och ville verkligen bara stå sådär i flera timmar. Scooter tutade i bilen utanför, jag svalde hårt.
''Jag kommer Scooter!'' Ropade Justin. Han kollade in i mina ögon och log sorgset. ''Jag kommer snart tillbaka'', sa han och kysste mig. Jag nickade och besvarade hans kyss.
''Jag ska tänka på dig!'' Sa han och vinkade innan han försvann ut ur huset. ''Jag ska tänka på dig också'' viskade jag efter honom och kollade på honom i fönstret. Han vände sig om och slängde en slängkyss till mig. Jag log och fångade den. Han log innan han hoppade in i bilen bredvid Usher där bak. Jag stod kvar och såg hur bilen åkte iväg och försvann. Fan. Han var borta.
När vi lämnat gatan vräkte skuldkänslorna över mig.. Jag lämnade Rose ensam. Hennes pappa hade precis lämnat henne, och nu gjorde jag det också? Jag skulle i och för sig komma tillbaka. Rose är stark. Hon kommer klara det. Jag drog upp min mobiltelefon ur byxfickan och knappade in ett nytt meddelande.
''Jag saknar dig shawty♥'' skrev jag och skickade iväg det till henne. ''Spanien, här kommer vi!'' Sa Usher glatt och gav mig en highfive. Jag log brett och besvarade den. ''Det kommer bli grymt'' sa Scooter. Jag nickade instämmande. ''Att bara få se mina fans är grymt'' sa jag och log. Det plingade till i min mobil. Jag fiskade upp den ur fickan och läste sms:et som var ifrån Rose.
''Jag saknar dig också Biebs. Jag sitter fortfarande kvar och kollar ut igenom fönstret i hopp om att ett mirakel ska ske och att du kommer tillbaka. Men ha så kul nu! Dina fans är dom bästa :) Vi ses snart!♥''
Jag log. Rose var den ända tjejen jag träffat som respekterar att jag måste åka iväg på turnéer och konserter då och då. Hon är också den ända som respekterar mina fans. Jag undrar bara hur det kommer bli när dödshoten börjar. Hon är nog verkligen den starkaste människan på denna jord.
Det var helt tyst i huset.... Mamma befann sig på sitt nya jobb, som läkare. Pappa var borta.. Den ända som befann sig i huset var jag. Ensamma jag. Om bara pappa var här nu.. Då hade vi förmodligen suttit och skämtat om allt möjligt. Vi skulle sitta och dricka ett stort glas oboy var. Det var liksom våran grej, skämta med oboy. Åh. Varför?!
Jag kollade ned i bordet. Alla minnen, alla stunder..... Allting var som bortblåst.
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 19 - I Won't Leave You (DEL 2)
Framspolning 3 dagar;
Jag satt vid mitt skrivbord och pluggade matte. Det var nog mitt sämsta ämne. Jag suckade för tredje gången och fick lust att riva matteboken i småbitar.
Jag satt vid mitt skrivbord och pluggade matte. Det var nog mitt sämsta ämne. Jag suckade för tredje gången och fick lust att riva matteboken i småbitar.
''Gissa vem som har med sig kinamat?'' Frågade Justin bakom mig. Jag vände mig om med ett ryck, lös upp och pekade på honom. ''Du!'' Sa jag glatt.
Han nickade med ett flin. ''Ge mig en puss om du vill ha'', sa han och log. Jag reste mig upp från stolen och pussade Justin på kinden. Han rynkade sina ögonbryn och skakade på huvudet. ''Skulle inte tro det va'', sa han och kysste mig passionerat.
Jag log mot hans läppar och besvarade hans kyss. ''Let's eat'', sa han sedan. Jag skrattade till med en nickning. ''Vad pluggar du för något?'' Frågade han och kollade över min axel. Jag suckade, ''matte.''
Han gjorde någon konstig grimas. ''Jag hatar matte'', sa han och slog sig ned på golvet. Jag skrattade, ''då är vi två.''
Jag och Justin hade bestämt att vi skulle ha filmkväll, för imorgon på eftermiddagen skulle han åka på sin turné. Jag skakade av mig tanken och satte mig ned på golvet mittemot Justin. ''Asså jag kan hämta stolar'' sa jag och log. Han skrattade. ''Det är lugnt.''
Jag log och tog emot min mat och ett par kinapinnar. ''Jag kan inte fatta att jag åker imorgon'' suckade Justin. Jag skakade på huvudet, ''inte jag heller.''
Han mumlade något för sig själv. ''Vi byter ämne'', sa han och log. Jag nickade instämmande.
*
''Vilken film vill du se?'' Frågade Justin och satte sig ned framför min dvd-spelare. Jag ryckte på axlarna, ''ta vilken som helst. Jag har ändå sett alla'' sa jag och log. Han nickade och stoppade in någon skiva i dvd;n. ''Vilken film tog du?'' Frågade jag. Han flinade, ''det får du se.''
*
''Vilken film vill du se?'' Frågade Justin och satte sig ned framför min dvd-spelare. Jag ryckte på axlarna, ''ta vilken som helst. Jag har ändå sett alla'' sa jag och log. Han nickade och stoppade in någon skiva i dvd;n. ''Vilken film tog du?'' Frågade jag. Han flinade, ''det får du se.''
Filmen började och då såg jag vilken det var, Mean Girls. Jag visste att han tagit den för att retas med mig bara för att jag var precis som hon Regina förut. Bortskämd, elak, populär och en riktig diva.
Justin la sig ned i min säng och öppnade sin famn. ''Kom'' viskade han. Jag kröp ner i sängen och la mitt huvud på hans bröstkorg. ''Let's watch the old Rose'', sa han och skrattade. Jag himlade med ögonen men kunde inte låta bli att skratta till.
När vi var i mitten av filmen var jag tvungen att fråga. ''Hur länge blir du borta?'' Frågade jag. Jag kände hur Justin ryckte till. ''Öh...'' Mumlade han. Men då kom jag på det. Han skulle komma hem på julafton.. Alltså om tre veckor. Det var ju inte så..... Länge.
''Tre veckor'' sa jag. Justin nickade. ''Jag kommer sakna dig'' sa han. Jag log svagt, ''jag kommer sakna dig också.''
Jag försökte koncentrera mig på filmen, men jag var för trött. Mina ögon stängdes automatiskt hela tiden.
*
Jag vaknade med ett ryck. Jag kollade mig omkring. Justin var kvar... Men känslan av att han snart skulle åka iväg, om exakt sex timmar, gjorde mig illamående.
*
Jag vaknade med ett ryck. Jag kollade mig omkring. Justin var kvar... Men känslan av att han snart skulle åka iväg, om exakt sex timmar, gjorde mig illamående.
10 kommentarer för mer. (Förlåt, men det känns så värdelöst att skriva när man får typ 4 kommentarer fast jag har omkring 200 unika om dagen, jag får bara mer när jag ber om det så...)
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 19 - I Won't Leave You (DEL 1)
När kyssen avslutades kände jag blandade känslor. Och jag hade så svårt att förstå att Justin Bieber precis kysst mig. Han kollade djupt in i mina ögon och det såg ut som om att han väntade på min reaktion. Han såg rätt orolig ut, som att han hade gjort något fel. Jag kunde inte låta bli att le försiktigt åt hans gulliga ansikte. Han såg så liten och oskyldig ut... Det kom dock inget leende på hans läppar.
''Justin'' viskade jag. Han kollade oroligt på mig, ''du har inte gjort något fel'' försäkrade jag honom. Han pustade ut och ett litet leende lekte på hans läppar.
''Jag tror att..'' Försökte han och sänkte huvudet. ''Jag tror att jag är kär i dig'' mumlade han. Jag ryckte till och spärrade upp ögonen.
Var Justin Bieber kär i mig? No freaking way! Det var omöjligt! Han kunde få vilken tjej han ville?!
''Är det sant?'' Var det ända som kom ur mig. Jag var tvungen att få veta. Han nickade långsamt, ''ja'' viskade han.
Ett stort leende spreds sig på mina läppar. Jag slängde mina armar hårt om honom och han besvarade min kram direkt.
''Lämna mig aldrig'' mumlade jag. Han skakade på huvudet, ''det ska jag inte.''
Alla möjliga tankar åkte runt i mitt huvud. Jag kysste henne, hon gillade mig, eller? Jag sa att jag inte skulle lämna henne, jag ska på turné snart. Vad har jag nu gjort? Hon kommer aldrig vilja ha ett långdistansförhållande!
''Rose'' sa jag och suckade. Hon kollade frågande på mig. ''Jag ska på turné snart'' mumlade jag. Hon nickade sakta.
''Är du borta på julen?'' Frågade hon. Jag kisade med ögonen och började räkna. Då slog det mig, jag kommer hem på julafton!
''Jag kommer hem på julafton'' mumlade jag, ''på kvällen.''
Hon log svagt, ''då hinner vi fira det iallafall.''
Jag nickade med ett brett leende och drog in henne i min famn igen.
Detta var bara del 1 på detta kapitel! Del 2 kommer lite senare! Give me some comments and i'll write it long :D
Detta var bara del 1 på detta kapitel! Del 2 kommer lite senare! Give me some comments and i'll write it long :D
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 18 - The Most Perfect Girl
''Jag är så trött!'' Utbrast jag när jag slängde mig i sängen. Justin slängde sig i sin säng och andades ut. ''Jag med!'' Sa han. Jag log, ''det förstår jag.''
''Jag är så ledsen'' sa Rose plötsligt och kollade ner på sitt täcke. Jag kollade oförstående på henne. ''För vadå?''
Han skrattade till och satte sig upp. Jag satte mig också upp och kollade in i hans mörka, glittrande perfekta ögon.
''Jag är så ledsen'' sa Rose plötsligt och kollade ner på sitt täcke. Jag kollade oförstående på henne. ''För vadå?''
Hon suckade tungt. ''För att jag behandlade dig sådär förut'' sa hon, ''du är en så fantastisk människa! Hur kunde jag behandla dig sådär?'' Frågade hon. Jag log svagt och reste mig upp ur sängen. Jag ställde mig framför Rose och sträckte fram mina händer. Hon tog tag i dom och jag drog upp henne. Jag satte min tumme under hennes haka så att hon kollade in i mina ögon.
''Hörru'', sa jag och log. ''Oroa dig inte. Det är över nu, eller hur?'' Sa jag. Hon nickade. ''Jo, men...'' Hon andades tungt. ''Jag var så elak!''
Jag skrattade till och ryckte på axlarna. ''Glöm det'' sa jag. Hon skakade på huvudet, ''det går inte'' mumlade hon. Jag log, ''lita på dig själv så går allt.'' Hon drog undan min tumme och kollade generat ner i golvet. Jag skrattade. ''Du rodnar!'' Sa jag och log. Hon kollade på mig med en mördarblick. ''Nej'' sa hon. Jag flinade bara och la mina armar runt hennes midja. ''Vad vill du göra?'' Frågade jag. Jag ville byta samtalsämne, för jag visste att det var jobbigt för henne att prata om blyghet, det var inte riktigt hennes.. Favoritämne. Hon ryckte på axlarna. ''Jag vet inte. Sova?'' Sa hon. Jag spärrade upp ögonen. ''Sova?!''
Hon skrattade till och nickade, ''ja.'' Jag skakade på huvudet. ''Vi tar ett foto och laddar upp det på twitter'' sa jag. Hon spärrade upp ögonen. Jag flinade och drog upp min telefon ur fickan.
''Nej snälla'' mumlade hon. ''Jag vill sova och jag är inte riktigt redo för att få massa hat från dina fans ännu'' sa hon. Jag nickade förstående och stoppade ner mobilen i fickan igen. ''Okej.. Gå och lägg dig'' sa jag lågt. Hon kollade upp på mig. ''Är du säker? Snälla bli inte ledsen''. Jag log svagt, ''det är okej. Godnatt'' sa jag och kramade om henne. Hon nickade och gick och la sig i sin säng. Hon drog täcket över sig och stängde ögonen. Jag kollade på den drömmande flickan framför mig ett bra tag. Hon var så.. Söt. ''Justin, kan du komma lite?''
Jag ryckte till av mammas röst. Jag nickade och smög ut ur rummet. Jag stängde dörren försiktigt efter mig och gick ner till nedervåningen till mamma och Roses mamma. Jag ställde mig vid dörröppningen och kollade frågande på dom båda två som satt vid bordet.
''Sätt dig'' sa Roses mamma och log åt mig. Jag svalde och satte mig ned mittemot mamma. ''Vad är det?'' Frågade jag och började bli rätt orolig.
''Så, du och Rose..'' Började mamma. Jag himlade med ögonen. Toppen. Roses mamma avbröt henne,
''vi ser på er båda två hur mycket ni gillar varann. Varför gör ni ingenting?'' Frågade hon. Jag kollade förvånat på henne. ''Va?'' Var det ända jag fick fram.
''Justin. Du är en riktigt fantastisk kille! Jag vet att Rose gillar dig, hennes sätt att kolla på dig. Du får henne liksom glad när hon är på dåligt humör. Jag vet att du är Justin Bieber och får alla tjejer glada, men inte ens jag får Rose att bli glad.. Hon kommer behöva dig nu, för jag har en riktigt dålig nyhet att berätta'' sa hon.
Mina kinder hettade till av hennes fina ord, men när jag tänkte tillbaka på det sista hon sa så kollade jag oroligt på henne.
''Som du kanske vet... Så är hennes pappa i Kina'' sa hon. Jag nickade och kollade förvirrat på henne. ''Han har bestämt sig för.. Att inte komma hem. Han tycker att hans jobb påverkar oss för mycket, och han kan inte säga upp sig. Han sa att han kanske kommer tillbaka... Men han tvivlar på det''. Hon brast ut i gråt.
Jag spärrade upp mina ögon och sänkte blicken.
''Vilken..... Idiot'' sa jag rakt ut.
''Jag vill att du berättar det för henne'' sa hon och torkade bort sina tårar. Jag spärrade upp mina ögon igen, ''va?''
''Som jag sa så är du den ända som får henne glad! Och du är den ända hon lyssnar på'' sa hon.
Tankarna snurrade omkring i mitt huvud och till slut orkade jag inte sitta kvar längre, jag reste mig upp ur stolen och sprang upp på rummet igen. När jag kom upp stod Rose innanför sovrumsdörren och kollade på mig med tårfyllda ögon.
''Han kommer inte hem igen, eller hur?'' Viskade hon. För tredje gången spärrades mina ögon upp. Jag svalde hårt och mina ögon fylldes med tårar. Sakta en efter en började dom rinna efter varann. Rose brast ut i gråt. ''Snälla gråt inte'' mumlade jag och drog in henne i en kram.
''Jag hatar mitt liv'' viskade hon och började gråta hysteriskt. Jag suckade. ''Snälla, säg inte så'' viskade jag.
Jag släppte henne försiktigt och kollade in i hennes ögon. Jag torkade försiktigt bort hennes tårar. ''Alla lämnar mig'' sa hon. Jag skakade på huvudet. ''Jag lämnar dig aldrig'' sa jag lågt. Hon nickade, ''jo. Efter den här semestern... Då åker du på turné'' viskade hon.
''Följ med mig då'' sa jag. Hon skakade på huvudet. ''Det går ju inte...'' Mumlade hon.
Jag nickade, ''det går.''
Hon kramade om mig hårt igen och snyftade till. ''Jag vet inte vad du gör med mig... Men jag blir alltid glad när jag är med dig. Även om någon dött så kan jag le igen efter fem minuter om jag är med dig'' sa hon. Jag bet mig i läppen för att inte skrika ut något olämpligt som 'jag älskar dig Rose!'
Men älskar, det är nog ett alledes för starkt ord. Vi har inte ens kysst varann... Men hur kan jag då känna såhär för den här tjejen? Hon gör mig.. Galen, rent ut sagt.
''Vad är det du gör med mig?'' Mumlade jag. Hon kollade förvånat på mig. Jag slog handen för pannan. ''Sa jag det där högt precis?'' Frågade jag. Hon skrattade till och nickade.
''Förlåt'' mumlade jag. Hon skrattade, ''du har inget att be om ursäkt för.''
Min mage pirrade till, men som tur var så hördes det ingenting. Jag ville bara skrika ut min lycka. Jag ville pressa mina läppar hårt mot hennes. Men vore det fel? Jag visste ju inte vad hon kände! Skulle jag chansa?
Jag tog ett djupt andetag och la mina händer runt hennes midja.
''Vet du vad?'' Sa jag och andades tungt. ''Vadå?'' Sa hon och log åt mig.
''Vet du vad?'' Sa jag och andades tungt. ''Vadå?'' Sa hon och log åt mig.
''Du är den mest perfekta tjejen jag har träffat'' sa jag och utan att tänka mig för pressade jag mina läppar mot hennes.
Oooh, first kiss! Hur tror ni Rose reagerar? Ångrar hon sig eller ser hon Justin på samma sätt? :)
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
All I Want Is You
Har ni hört att Justins nya album ''Under The Mistletoe'' precis har släppts? Det finns på både Spotify och Itunes. Vilken är eran favorit? Jag har redan hittat min. Den heter ''All I Want Is You.'' Den är så himla fin! Så, vilken är eran favorit? :)
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 17 - Justins Friend
Stress var väl det ända ordet som befann sig i mitt huvud just nu. Scooter sa att han bara skulle åka iväg och hämta Carin, men han hade varit borta i över tre timmar och konserten skulle börja om mindre än en timme. Ryan var borta också. Han hade slutat för att leva sin dröm... Om han bara var här nu.. Då skulle jag ha på mitt rätt scenkläder och antagligen sitta och slappna av i en soffa. Men det kunde jag verkligen inte göra.. Jag ringde Scooter för tjugosjunde gången men fick inget svar. Jag svor högt för mig själv och kastade min telefon i soffan.
''Justin'', det var Roses ljusa stämma. Jag vände mig om och stirrade frågandes på henne. Hon log och det såg ut som att hennes leende lyste upp hela rummet.
''Goda nyheter'' sa hon, ''Scooter är här om fem minuter''.
Jag pustade ut. ''Tack och lov! Men varför tog det så lång tid?'' Frågade jag och rättade till min keps. Hon skrattade. ''Galna fans'', förklarade hon. Jag nickade, ''okej.''
''Justin!''
Jag vände mig om med ett ryck. Det var Mama Jan. ''Kom nu, vi ska kolla rösten!'' Ropade hon. Jag nickade och vände mig om mot Rose igen.
''Vi ses senare'' sa jag. Hon nickade. Jag kramade om henne och sprang sedan in till Mama Jans rum. Jag stängde dörren bakom mig och slog mig ned i soffan.
''Vad är det på gång mellan dig och Rose egentligen?'' Frågade hon. Jag höjde på ögonbrynen. ''Ingenting'' sa jag förvånat. Hon kollade på mig med en otrovärdig blick, sen ryckte hon på axlarna.
''Hon är en fin tjej'' sa hon. Jag nickade, ''ja det är hon. Det är hon verkligen.''
''Rose!''
''Rose!''
Jag vände mig om med ett ryck och möttes av Scooters förvirrade uttryck. ''Det är så du heter visst?''
Jag nickade, ''det är jag det.''
''Men vem är du?'' Frågade han och skrattade till. Jag log. ''Justins kompis'' sa jag och sträckte fram handen. Han nickade, ''Scooter. Förlåt''. Jag skrattade, ''det är lugnt.''
''Men har du sett Justin någonstans? Vi har ont om tid'', sa han. Jag tänkte efter, han försvann ju in till Mama Jan. Hette hon så?
''Ja. Han är och tränar på rösten med Mama Jan'' sa jag. Han nickade och kastade en blick på klockan. ''Då hoppas jag att dom har tränat klart för om tjugo minuter ska han stå på scenen och innan det ska han ha scenkläder på sig och vi ska ha bett en liten bön'' sa han. Jag nickade, ''gå in och säg till dom bara'' sa jag och log. Scooter nickade och försvann iväg mot rummet.
Jag satte mig ned i soffan och drog upp min mobiltelefon ur jeansfickan. Ett nytt meddelande ifrån något nummer som inte fanns i min kontaktlista.
Jag öppnade meddelandet. ''Jag saknar dig i mina armar. Kom tillbaka till mig. Snälla''
Jag spärrade upp ögonen och förstod verkligen ingenting. Vem i helvete var denna person?
''Rose, kom!''
Jag kollade upp. Det var Pattie. Jag tryckte snabbt ner mobilen i fickan igen och reste mig upp ifrån soffan. Jag gick och ställde mig mellan Pattie och Justin i ringen. Det var dags för bönen. Pattie och Justin tog min hand och jag kände att Justin höll den mycket hårdare än vad Pattie gjorde. Jag kramade Justins hand hårt tillbaka och stängde ögonen.
''Kära gud, vi vill tacka dig för allt du gör. För att du ger oss mat på bordet och tak över huvudet... Och speciellt för att du ger Justin den här chansen, han är dig evigt tacksam. Tack. Amen.''
Pattie släppte min hand. Jag öppnade ögonen och alla hade släppt taget om varanns händer. Förutom Justin, han höll fortfarande ett hårt grepp om min hand.
Jag log osäkert åt honom och han log brett tillbaka. Han drog in mig i en kram och jag andades in vaniljdoften.
''Lycka till'' sa jag och log. ''Tack så jättemycket.''
Jag släppte motvilligt taget och han log åt mig innan han sprang mot scenen.
''Atlanta! Är ni redo?!'' Hörde jag honom ropa inte långt efter. Jag gick närmre scenen så att jag kunde se honom. Han satte sig i ett hjärta med sin gitarr och hissades långsamt uppåt. Jag stod och kollade på honom och han började sjunga på Never Let You Go. Jag kunde verkligen inte göra något annat utom att le.
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 16 - A Special Girl
''Shawty with you, with you.. Under the mistletoe'' hörde jag Justins fina stämma sjunga inifrån badrummet. Jag log brett. Hans sångröst var verkligen unik, det borde jag ha märkt tidigare. Eller kanske hade jag gjort det, utan att riktigt kunna inse det.
Sånt där ''mellankapitel'' som måste vara med ibland! Jag behöver lite kritik och åsikter :) Berätta gärna vad jag borde ändra på osv! 10 Kommentarer för mer :)
''Under the mistletoe'' sjöng jag med. Justin flämtade till och toalett dörren öppnades snabbt. Jag spärrade upp ögonen och undersökte hans ansikte. Han lös upp och log ett änglalikt leende.
''Vad fint du sjunger'' sa han och fortsatte le. Jag skakade på huvudet, ''om det är någon som sjunger fint här så är det du. Fast det får du väl höra flera miljoner gånger om dagen'' sa jag och skrattade till. Justin flinade, ''kanske'' sa han och försvann in på rummet. Jag skrattade och gick in på badrummet. Jag låste toadörren och borstade mina tänder, när jag var klar fastnade min blick på diamant ringen som låg på handfatet. Jag tog upp den och granskade den. Den var av äkta silver och äkta diamanter. Vem köper något sådant? Jag höll ett hårt grepp om ringen och tog med den in till sovrummet. Justin låg i sin säng med täcket över sig. ''Är du vaken?'' Frågade jag.
''Mmm..'' Mumlade han. Jag log. ''Du glömde din ring på handfatet'' sa jag. ''Äh'' mumlade han. ''Du kan få den.''
Jag spärrade upp ögonen och det kändes som att min haka skulle falla i golvet närsomhelst, ''du skojar'' sa jag.
Han skakade på huvudet och öppnade sina ögon. ''Jag fick den av min mormor'' förklarade han, ''hon ville att jag skulle ge den till någon speciell.''
Jag rynkade på ögonbrynen. ''Men jag är inte speciell!'' Sa jag förvånat. Justin spärrade upp sina ögon.
''Du är den mest speciellaste tjejen jag har träffat'' sa han. Jag skakade på huvudet med ett skratt och kände hur generad jag blev. ''Sådär säger du säkert till alla'' sa jag och skruvade på ringen på fingret. Jag kröp ner under mitt täcke och stängde ögonen.
''Tro vad du vill, men det är sanningen'' viskade Justin. Jag funderade på vad han sagt men min hjärna stängdes av totalt och jag somnade direkt.
*
''Vakna!'' Skrek Justin i mitt öra. Jag flög upp ur sängen skrikandes och kollade förskräckt på Justin. Han flinade. ''Jag sa ju att jag kunde väcka henne!'' Ropade han. Förmodligen till min mamma, eftersom att hon aldrig lyckas.
*
''Vakna!'' Skrek Justin i mitt öra. Jag flög upp ur sängen skrikandes och kollade förskräckt på Justin. Han flinade. ''Jag sa ju att jag kunde väcka henne!'' Ropade han. Förmodligen till min mamma, eftersom att hon aldrig lyckas.
''Ditt... Monster!'' Utbrast jag förvirrat. Han skrattade, ''förlåt'' sa han och drog upp mig ifrån golvet. ''Jag har en konsert idag vilket betyder att vi kommer ifrån det här träsket iallafall i några timmar'' sa han och log. Jag lös upp. ''Yes!'' Utbrast jag och gav honom en highfive. Han besvarade den glatt.
''Så, byt om! Vi ska vara i arenan om två timmar och det ligger en och en halvtimme härifrån'' sa han. Jag nickade och sprang snabbt in på badrummet.
Sånt där ''mellankapitel'' som måste vara med ibland! Jag behöver lite kritik och åsikter :) Berätta gärna vad jag borde ändra på osv! 10 Kommentarer för mer :)
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
En till novellblogg!
Jag har skapat en till novellblogg där jag ska börja skriva på en novell som heter ''Thanks to you''. Jag kommer självklart fortsätta skriva här! :) Men gå in på bloggen och kommentera så jag vet om handlingen är bra! :)
Justinbiebznovell.blogg.se
Justinbiebznovell.blogg.se
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 15 - We Got Lost
''Fryser du?'' Frågade Justin. Jag ryckte på axlarna, ''lite kanske.'' Sanningen var att jag frös riktigt mycket. Jag kunde knappt röra mina fingrar, jag hade gåshud och jag hackade tänder. Han tog snabbt av sig sin jacka. ''Jag ser att du fryser mer än vad du säger att du gör'' sa han. Jag skrattade, ''du behöver inte ge mig din jacka. Då fryser ju du istället'' sa jag.
*
Det hade blivit kväll. Jag och Justin gick fortfarande ute och pratade om allt möjligt. ''Gillar du inte honom?'' Skrattade Justin. Jag skakade på huvudet och försökte andas mellan mina skrattattacker. ''Han är typ den största nörden någonsin!'' Skrattade jag. Justin nickade instämmande, ''kolla!'' Utbrast han. ''Det snöar!''
Han skrattade, ''det gör inget.'' Jag suckade och drog på mig hans jacka. Den var varm och skön. ''Tack'' sa jag och log. Han log stort tillbaka, ''no big deal.''
''Fem dagar kvar tills vi lämnar det här träsket'' sa jag och skrattade. Justin skrattade med mig, ''ja.'' Sa han. ''Det känns rätt tråkigt faktiskt..''
Jag kunde inget annat än att hålla med. Det var faktiskt rätt trevligt här, jag och Justin hade kommit varann mycket närmare. ''Jag håller med'' mumlade jag. Jag drog jackan tätare om mig och andades in vinterluften. ''Jag ska på turné snart'' sa han och kollade ner i marken. Jag blev genast ledsen. Fan.
''När?'' Frågade jag. Han suckade, ''om två veckor.'' Jag blev på mycket sämre humör, men pressade fram ett stort leende ändå.
''Se det positivt'' sa jag, ''dina fans älskar dig. Du älskar dom, och jag vet att dom gör dig glad'' sa jag. Justin nickade med ett brett leende, ''sant.''
*
Det hade blivit kväll. Jag och Justin gick fortfarande ute och pratade om allt möjligt. ''Gillar du inte honom?'' Skrattade Justin. Jag skakade på huvudet och försökte andas mellan mina skrattattacker. ''Han är typ den största nörden någonsin!'' Skrattade jag. Justin nickade instämmande, ''kolla!'' Utbrast han. ''Det snöar!''
Jag kollade upp på himlen. Mycket rätt, snöflingor föll långsamt ner mot marken. Jag lös upp och började springa runt i cirklar, precis som när jag varit yngre.
Jag slutade inte förns Justin ropade på mig, ''hörru!'' Ropade han högt. Jag vände mig om och kollade på honom, han stod och pekade på mig. Jag skrattade till.
''Förlåt om jag stör din lilla barnstund'' sa han, ''men vi måste nog börja gå tillbaka nu.'' Jag nickade och skrattade färdigt innan jag tog ett djupt andetag och sprang ikapp Justin. Vi började långsamt gå. ''Här, du kan få din jacka nu'' sa jag. Justin skakade på huvudet, ''nej. Jag vill inte att du ska frysa'' sa han och log. Jag log brett tillbaka, ''du är så söt'' sa jag och fick lust att lägga mig ner på marken och göra snöänglar. Dock gick det inte, det fanns inte tillräckligt med snö.
''Jag är hungrig'' sa Justin. Jag skrattade till och nickade, ''jag med.''
*
Jag smällde igen ytterdörren efter oss. Klockan var halv nio på kvällen och vi var äntligen tillbaka i huset. ''Var har ni varit?'' Frågade Pattie. Hon och mamma stod direkt framför oss.
*
Jag smällde igen ytterdörren efter oss. Klockan var halv nio på kvällen och vi var äntligen tillbaka i huset. ''Var har ni varit?'' Frågade Pattie. Hon och mamma stod direkt framför oss.
''Vi gick vilse'' sa jag. Justin nickade, för att hålla med mig. Mamma skakade på huvudet för sig själv. ''Jag visste det!'' Sa hon. Pattie skrattade och kollade på oss.
''Är ni hungriga?'' Frågade hon. Jag nickade, ''ja!'' Utbrast vi samtidigt.
Sorry för kass update!
Sorry för kass update!
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 14 - What Are You Doing To Me?
''Jag saknar dig'' sa jag tyst och snyftade till i telefonen. Jag hade precis fått reda på att min pappa hade fått ett nytt arbete i Kina och skulle inte komma hem förns om två månader. Tro det eller inte, men han arbetar som en fotograf. Eller snarare, en paparazzi.
''Jag saknar dig också mitt hjärta'' sa han lågt. Jag stängde ögonen hårt och tänkte tillbaka på tiden då pappa jobbade som lastbilschaufför. Allt hade varit så mycket bättre då.
''Måste du ta erbjudandet?'' Viskade jag. Jag hörde en tung suck i andra änden, och visste mycket väl att det var ett 'ja.'
Jag svalde hårt och kollade på Justin som hade vaknat igen, ''ja tyvärr'' sa han. Jag nickade och kände hur mina tårar började rinna igen.
''Okej. Jag älskar dig'' sa jag. Pappa snyftade till i luren. ''Jag älskar dig också. Ta hand om mamma. Ta hand om Justin'' sa han och snyftade till igen. ''Jag kommer hem snart.''
Jag nickade. ''Hejdå pappa.''
Jag la motvilligt på luren och borrade ner ansiktet i knät. Justin reste sig upp ur sin säng och kollade på mig med en bekymrad blick. Han satte sig ned i min säng bredvid mig.
''Vad händer?'' Frågade han och la armen om mig. Han tog sin tumme och torkade bort mina tårar med den.
''Min pappa'' suckade jag. Justin nickade förstående. Han visste mycket väl att min pappa var paparazzi och var borta väldigt ofta.
''Han har fått ett erbjudande i Kina och kommer inte hem förns om två månader'' mumlade jag. Justin drog in mig i sin famn och jag la mitt huvud på hans bröstkorg.
''När jag är på turnéer och saknar min familj..'' Började han och tog ett djupt andetag. ''Då tänker jag på hur glada dom är för min skull'' viskade han. ''Din pappa, han är en riktigt bra pappa. Han är så sjukt stolt över dig och han saknar dig grymt mycket. Därför måste du visa honom att du är stark. Prata med honom i telefon på kvällarna, det kommer bli bättre. Jag lovar. Han kommer tillbaka snart'' sa Justin. Jag kollade upp på honom. ''Jag vet inte hur du får mig på så bra humör. Men tack'' sa jag och log stort. Han log minst lika stort som mig.
''Allt för dig'' viskade han och pussade mig på pannan. Vi satt tysta och stirrade på väggen framför oss. Jag lutade mitt huvud på Justins axel och mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Till slut lät jag dom stängas.
*
Nästa morgon vaknade jag av att solen lyste in i rummet. Jag slog försiktigt upp ögonen och såg att Justin låg bredvid mig. Jag hade fortfarande mitt huvud på hans axel.
Jag kliade mig i ögat och satte mig upp försiktigt. Jag kollade på Justins ansikte. Han var så.. Söt. Nej, söt var inte riktigt bra nog. Jag skakade på huvudet. Vad är det han gör med mig...?
Jag gäspade och reste mig försiktigt upp ur sängen. Jag ställde mig framför fönstret och kollade ut. Solen lyste, men det såg riktigt kallt ut. Det var frost överallt. Jag log. Vintern var påväg, jag älskade vintern.
''Fint väder va?''
Jag ryckte till av Justins röst. Jag vände mig om och log brett. Hans hår stod åt alla håll och just då var han det ända som existerade i min värld. Jag förstod verkligen inte... Vad han gjorde med mig. Jag ville bara slå armarna hårt om honom och pressa mina läppar hårt mot hans. Jag stängde ut tanken. Det skulle jag aldrig kunna göra.
''Ja'' svarade jag och log.
''Vill du ta en promenad senare?'' Frågade han. Jag nickade, ''självklart'' log jag och drog på mig min ring på fingret.
''Of Course''.
''Jag saknar dig också mitt hjärta'' sa han lågt. Jag stängde ögonen hårt och tänkte tillbaka på tiden då pappa jobbade som lastbilschaufför. Allt hade varit så mycket bättre då.
''Måste du ta erbjudandet?'' Viskade jag. Jag hörde en tung suck i andra änden, och visste mycket väl att det var ett 'ja.'
Jag svalde hårt och kollade på Justin som hade vaknat igen, ''ja tyvärr'' sa han. Jag nickade och kände hur mina tårar började rinna igen.
''Okej. Jag älskar dig'' sa jag. Pappa snyftade till i luren. ''Jag älskar dig också. Ta hand om mamma. Ta hand om Justin'' sa han och snyftade till igen. ''Jag kommer hem snart.''
Jag nickade. ''Hejdå pappa.''
Jag la motvilligt på luren och borrade ner ansiktet i knät. Justin reste sig upp ur sin säng och kollade på mig med en bekymrad blick. Han satte sig ned i min säng bredvid mig.
''Vad händer?'' Frågade han och la armen om mig. Han tog sin tumme och torkade bort mina tårar med den.
''Min pappa'' suckade jag. Justin nickade förstående. Han visste mycket väl att min pappa var paparazzi och var borta väldigt ofta.
''Han har fått ett erbjudande i Kina och kommer inte hem förns om två månader'' mumlade jag. Justin drog in mig i sin famn och jag la mitt huvud på hans bröstkorg.
''När jag är på turnéer och saknar min familj..'' Började han och tog ett djupt andetag. ''Då tänker jag på hur glada dom är för min skull'' viskade han. ''Din pappa, han är en riktigt bra pappa. Han är så sjukt stolt över dig och han saknar dig grymt mycket. Därför måste du visa honom att du är stark. Prata med honom i telefon på kvällarna, det kommer bli bättre. Jag lovar. Han kommer tillbaka snart'' sa Justin. Jag kollade upp på honom. ''Jag vet inte hur du får mig på så bra humör. Men tack'' sa jag och log stort. Han log minst lika stort som mig.
''Allt för dig'' viskade han och pussade mig på pannan. Vi satt tysta och stirrade på väggen framför oss. Jag lutade mitt huvud på Justins axel och mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Till slut lät jag dom stängas.
*
Nästa morgon vaknade jag av att solen lyste in i rummet. Jag slog försiktigt upp ögonen och såg att Justin låg bredvid mig. Jag hade fortfarande mitt huvud på hans axel.
Jag kliade mig i ögat och satte mig upp försiktigt. Jag kollade på Justins ansikte. Han var så.. Söt. Nej, söt var inte riktigt bra nog. Jag skakade på huvudet. Vad är det han gör med mig...?
Jag gäspade och reste mig försiktigt upp ur sängen. Jag ställde mig framför fönstret och kollade ut. Solen lyste, men det såg riktigt kallt ut. Det var frost överallt. Jag log. Vintern var påväg, jag älskade vintern.
''Fint väder va?''
Jag ryckte till av Justins röst. Jag vände mig om och log brett. Hans hår stod åt alla håll och just då var han det ända som existerade i min värld. Jag förstod verkligen inte... Vad han gjorde med mig. Jag ville bara slå armarna hårt om honom och pressa mina läppar hårt mot hans. Jag stängde ut tanken. Det skulle jag aldrig kunna göra.
''Ja'' svarade jag och log.
''Vill du ta en promenad senare?'' Frågade han. Jag nickade, ''självklart'' log jag och drog på mig min ring på fingret.
''Of Course''.
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 13 - A Black Cat
Vi gick tysta in i huset och det såg rent ut sagt förjävligt ut. Golven var inte särskilt hållbara, och det såg ut som att hela huset skulle rasa samman närsomhelst. ''Ärligt talat,'' sa Justin och suckade tungt, ''vi kan inte stanna här!''
*
Klockan slog halv två och jag hade fortfarande inte somnat fast jag var hur trött som helst. Det var någonting som hindrade mig ifrån att somna, men jag vet inte vad. Kanske var det huset?
Jag nickade instämmande. ''Snälla kan vi inte bara åka hem igen?'' Mumlade jag.
Både mamma och Pattie skakade på huvudet, ''vi ger det en chans'' sa Pattie och mamma nickade för att instämma.
''Här sover ni'' sa mamma och slog upp en dörr. Jag kikade in och spärrade upp ögonen när jag såg rummet. Trägolvet var trasigt, flera plankor hade ramlat ner och om någon utav oss skulle gå i sömnen så skulle vi också ramla ner. Det fanns två träsängar och en liten brasa. Det var allt. Inte ens en liten tv.
''Här sover ni'' sa mamma och slog upp en dörr. Jag kikade in och spärrade upp ögonen när jag såg rummet. Trägolvet var trasigt, flera plankor hade ramlat ner och om någon utav oss skulle gå i sömnen så skulle vi också ramla ner. Det fanns två träsängar och en liten brasa. Det var allt. Inte ens en liten tv.
''Jag trodde vi kom hit för att ha kul'' muttrade Justin.
''Var inte så negativa!'' Sa Pattie. ''Vi kommer ha kul!''
Jag suckade tungt och ställde min väska bredvid den ena sängen. ''Jag sover här, om det är okej?'' Sa jag och kollade trött på Justin. Han nickade, ''visst.''
Han satte sig ned på sin säng och det brakade till. Jag brast ut i skratt och Justin började också skratta.
''Gud vad kul vi ska ha här'' sa Justin ironiskt. Jag nickade, ''jättekul.''
*
Klockan slog halv två och jag hade fortfarande inte somnat fast jag var hur trött som helst. Det var någonting som hindrade mig ifrån att somna, men jag vet inte vad. Kanske var det huset?
Jag reste mig upp ur sängen och gick ner för den lilla trappan och in till köket. Jag öppnade kylskåpet och tog ut bunken med saft jag tagit med mig hemifrån. Jag skruvade upp locket och drack direkt ifrån flaskan.
''Kan du inte heller sova?''
Jag flämtade till av Justins röst och jag var riktigt nära på att smälla till honom med saftbunken.
''Förlåt!'' Utbrast han och började gapskratta. Jag tog handen för hjärtat och försökte lugna ner mig.
''Din lilla...'' Fick jag fram. Justin fortsatte skratta och tog saftbunken ifrån mig. ''Jag är så törstig'' sa han och drack direkt ur den. Jag flinade, ''hoppas du inte har bacillskräck Biebs'' sa jag. Han spottade ut saften över golvet. Jag stirrade förvånat på honom och han brast ut i skratt igen, ''skoja bara'' sa han och drack en klunk till. Jag skrattade och skakade på huvudet för mig själv.
''Du är galen'' sa jag och log. Han log brett, ''jag vet.''
Helt plötsligt knakade det till i trappan och mitt hjärta slog ett extraslag. Jag tog handen för munnen för att inte skrika. Mamma och Pattie sov ju här på nedervåningen, och det var bara jag och Justin som befann oss där uppe? Inte just då, men ingen annan var där!
''Vad var det där?'' Viskade Justin och kollade förskräckt på mig. Jag ryckte på axlarna, ''ingen aning'' sa jag med stora ögon.
''En katt!'' Utbrast Justin och pekade. Jag kollade neråt och fick syn på en stor svart katt som satt inne i köket nu. Jag spärrade upp ögonen, ''det måste ha varit den'' fortsatte han.
''Men hur i..'' Började jag.
Han skakade på huvudet. ''Jag har verkligen ingen aning Rose'' sa han och kollade på mig med öppen mun.
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 12 - We Can't Stay Here
''Åh, kolla svanarna!'' Utbrast jag. Justin följde min blick och han lös upp när han såg på dem. Vi hade precis käkat på McDonalds och nu satt vi bara vid parken och tog det lugnt innan vi skulle fortsätta åka i två timmar.
''Kom'' log Justin och drog med mig bort till svanarna. Jag pressade ihop ögonen. Justin skrattade, ''kom igen, dom är inte farliga'' sa han och drog upp sin iPhone ur fickan. Han började fotografera dem, vilket kanske inte var särskilt smart. Svanarna kom en efter en emot oss.
''Shit'' muttrade Justin och tappade sin iPhone i leran. Jag brast ut i skratt, men när jag såg hur nära svanarna var fick jag panik. Justin stod kvar som förstelnad, så jag antog att jag fick spela hjälten i det hela. Jag tog snabbt upp hans iPhone, räckte honom den och drog med honom bort ifrån svanarna. Han andades tungt när vi satte oss ned på parkbänken, ''det var nära ögat'' sa han och pustade ut.
Jag nickade. ''Yes'', mumlade jag.
''Du är en hjälte'' sa han och skrattade till. Jag log, ''visst är jag?''
Han flinade och kollade ned på sin iPhone som han höll i handen. Den var väl rent ut sagt.. Skitig. Nej fel ord, förstörd.
''Fan'' sa han och började tvätta av den på sin tröja. Jag brast ut i skratt igen, ''du är galen'' log jag. Justin nickade och kollade djupt in i mina ögon, ''på ett bra sätt hoppas jag'' sa han och log.
Jag nickade, ''självklart.''
''Ungar, kom nu vi ska åka!'' Ropade mamma bakom oss. Jag blinkade och reste mig upp ifrån bänken. Justin sträckte ut sin hand så jag drog upp honom ifrån bänken.
''Let's go'' mumlade jag.
''Två timmar till i en bil'' muttrade Justin. Jag skrattade till, ''det klarar vi.''
*
''I just need somebody to love..''
*
''I just need somebody to love..''
Justins röst ekade i radion. Både jag och han började sjunga med och vi skrattade som galningar när jag sjöng fel text.
''Du sjunger jättebra'' berömde Justin när låten var slut och Lady Gagas låt Alejandro började spelas istället. ''Du borde satsa på din sångkarriär'' fortsatte han.
Jag brast ut i skratt och skakade på huvudet, ''nej tack'' sa jag och log. ''Jag kan inte sjunga.''
Justin spärrade upp sina ögon. ''Skämtar du med mig eller?'' Frågade han. Jag log generat och skakade på huvudet, ''nej.''
''Vi är framme!'' Utbrast Pattie. Jag vände blicken mot fönstret och kollade ut på spökhuset utanför, ''ni.. Skämtar va?'' Fick jag fram. Jag vände mig om och Justin såg lika förvånad ut som mig.
''Jag... Jag förstår att det var billigt'' stammade mamma fram. Jag svalde hårt.
''Kör hem mig'' pep jag. Justin nickade instämmande.
''Huset kanske inte ser sådär.. Jätte hemtrevligt ut, men det är bara ett hus så jag tycker vi ger det ett försök'' sa Pattie och log.
Jag skakade på huvudet. ''Aldrig i livet!'' Utbrast Justin. Jag höll med honom till hundra procent, här kan vi ju knappast stanna i en hel vecka.
''Snälla kan vi inte åka hem?'' Viskade jag. Mamma skakade på huvudet, ''jag håller med Pattie. Vi stannar över natten iallafall och ser hur det är'' sa hon och log. Jag kollade på Justin med skräckslagna ögon, och han mötte min blick med lika skräckslagna ögon.
''Hjälp'' mimade jag.
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 11 - Under The Mistletoe
''Justin! Tänd lampan!'' Skrattade jag. Jag såg i mörkret hur Justin skakade på huvudet. Han skrattade till, ''fotografera mig nu'' flinade han. Jag höjde på ögonbrynen, ''hur ska jag kunna fotografera dig i mörkret?'' Frågade jag. Justin brast ut i skratt.
''Nu för tiden finns det effekter på kameror'' sa han. Jag nickade, ''juste''. Jag tryckte på en knapp och effekten gjorde så att det blev ljust i rummet. Jag höjde på ögonbrynen, ''vad coolt!'' Sa jag och log.
Justin skrattade ännu en gång, ''i know, right?''
Jag log. Justin ville att jag skulle försöka fotografera honom till hans nya album ''Under the Mistletoe'', vilket bara var på skämt förstås. För det första kunde jag inte fotografera, och för det andra måste det vara någon proffsig typ.
''Okej, nu kör vi'' mumlade jag och riktade kameran mot Justins ansikte.
''Ungar, kom nu vi ska åka!'' Ropade Pattie från nedervåningen. ''Skynda dig!'' Väste Justin och kollade in i kameran med en intensiv blick. Jag tog snabbt kortet och log för mig själv utan att ha sett resultatet.
''Ungar!'' Ropade Pattie. Jag slängde snabbt ner kameran i min väska och sprang ner för trappan med Justin tätt bakom mig.
''Men bilden då?'' Mumlade Justin. Jag flinade. ''Vi kollar på den senare'' sa jag och drog på mig mina skor. Justin nickade och gjorde detsamma.
Mamma hade hyrt en liten stuga som vi skulle bo i, i ungefär en vecka. Mamma och Pattie tyckte det var så längesen vi alla gjorde någonting tillsammans. Pappa var iväg på något jobbarbete så han kunde inte följa med. Det skulle självklart bli kul att åka dit, men att bo i samma rum som Justin låter inte lika lockande. Inget illa menat då, men han snarkar som en gris.
''Får jag se bilden nu?'' Frågade Justin när vi satt i bilen. Jag tog fram min laptop ur väskan, ''jag ska bara redigera den först'' mumlade jag och drog upp kameran också. Jag kollade på alla nytagna bilder och log när jag såg bilden på Justin. Han kollade in i kameran och såg... Riktigt bra ut. Jag skakade på huvudet för mig själv och laddade över bilden till datorn. Sedan gick jag in på Photoshop och började redigera den.
Jag skrev ''JUSTIN BIEBER'' med stora, röda och glittriga bokstäver. Under skrev jag ''Under the Mistletoe'' med vit text. Sedan la jag dit några snöflingor, och när bilden var helt färdig log jag brett. Jag sparade den till datorn och visade den för Justin. Han gapade och slet inte blicken ifrån datorn.
''Wow'', fick han fram. Han tog upp sin iPhone ur sin ficka och sin usb-kabel. Han satte in sladden i datorn och förde över bilden till sin telefon. Han fortsatte hålla på med den.
''Vad gör du?'' Frågade jag nyfiket. Justin kollade upp från skärmen och la ner sin iPhone i fickan igen.
''Jag skickade bilden till Scooter och sa att det blir bilden till albumet'' sa han. Jag gapade och vände min blick till bilden som var på datorn.
''Skojar du med mig?'' Fick jag fram. Justin skakade på huvudet. Det plingade till i hans mobil. Han tog snabbt upp den, stirrade på skärmen en stund och lös upp. Han visade mig meddelandet som var ifrån Scooter.
''Vem är konstnären bakom detta?! Denna bild blir det definitivt!!!''
Jag spärrade upp mina ögon och det kändes som att jag skulle tuppa av vilken sekund som helst. Skulle jag få äran att.. Få vara fotograf.. Jag stängde ögonen och skakade på huvudet.
''Ta det lugnt!'' Utbrast Justin och la sin ena arm runt mig, ''men du måste vilja det också'' la han till.
Mina kinder hettade till.
''Självklart'' sa jag, ''ofta man inte vill?''
Justin skrattade och ryckte bort sin arm, ''grymt'' sa han. ''Tack Rose''. Jag kollade in i hans ögon och log. ''Tack själv''.
Mamma hostade till, ''vi ska äta här'' sa hon och svängde in vid McDonalds. ''Wow Rose'' mumlade Justin. ''Om du äter här så tror jag verkligen att du har lämnat the diva Rose bakom dig'' sa han och log.
Jag log, ''Give me a cheesburger''.
Alla brast ut i skratt. Justin la sin arm runt mig igen, ''i'm glad you're back'' sa han och log brett.
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Mistletoe
Förlåt, min mammas födelsedag firades igår! Det kommer kapitel ikväll.
Jag är tvungen att lägga ut den här trailern, ifall ni inte har hört den så måste ni verkligen lyssna på den! Absolut värt det. Är det bara jag som tycker att Justin verkligen har förändrats sen 2009? På ett bra sätt förstås..
Love it.
Jag är tvungen att lägga ut den här trailern, ifall ni inte har hört den så måste ni verkligen lyssna på den! Absolut värt det. Är det bara jag som tycker att Justin verkligen har förändrats sen 2009? På ett bra sätt förstås..
Love it.
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Jag är inte död..
Förlåt.
Det är så mycket som händer just nu, och så har jag varit riktigt upptagen den här veckan! Jag kan garantera att det blir bättre i helgen. Imorgon är jag upptagen hela dagen, men på kvällen/natten kommer det upp något/några kapitel! I don't know yet. Förlåt iallafall.. Nu vet ni.
Det är så mycket som händer just nu, och så har jag varit riktigt upptagen den här veckan! Jag kan garantera att det blir bättre i helgen. Imorgon är jag upptagen hela dagen, men på kvällen/natten kommer det upp något/några kapitel! I don't know yet. Förlåt iallafall.. Nu vet ni.
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 10 - Old Times
''Jag försöker'' muttrade jag för mig själv och dunkade huvudet hårt mot väggen. Justin gick förbi mig med ett brett flin på läpparna. Han slog sig ned i våran soffa och började kolla på någon hockeymatch. Jag försökte kontrollera min ilska men det gick verkligen inte. Jag vill bara slå på något. Jag slog handen hårt i väggen så att det blev ett litet hål. Jag svor för mig själv och gick in till vardagsrummet där Justin satt. Jag stängde av tvn och ställde mig framför den.
Det hade blivit mörkt. Vi gick tysta hemåt, ''så..'' Började jag för att avbryta tystnaden. ''Vad händer imorgon?'' Frågade jag. Justin gjorde en grimas, men log sedan.
''Hey, vad gör du?!'' Frågade Justin och jag skymtade ett flin.
Jag andades ett djupt andetag för att lugna ner mig.
''Jag försöker!'' Upprepade jag. Han höjde på ögonbrynen och kollade förvirrat på mig. ''Försöker vadå?''
''Jag har bett om ursäkt. Och visst, jag förstår om du inte förlåter mig! Men varför håller du på såhär för?! Du pratar med mig som att vi alltid varit vänner, flinar åt mig, gör narr av mig...'' Jag skrattade till åt hur gammalt det lät men fortsatte, ''och det är inte roligt Justin! Förlåt mig eller inte men snälla håll inte på såhär!'' Sa jag och suckade tungt. Justin log svagt innan han sa, ''du har rätt.'' Han reste sig upp ur soffan och kom fram till mig. Jag höjde på ögonbrynen. Han omfamnade mig i en kram och jag besvarade den med ett osäkert leende.
Han släppte taget om mig och log, ''vänner?'' Sa han. Jag nickade. Yes! ''Vänner'' sa jag och log.
*
''Vi kommer göra oss illa!'' Sa jag och kollade hopplöst på Justin. Han skakade på huvudet, ''det går bra'' sa han och satte sig på cykeln. Jag tog ett djupt andetag och satte mig ned där bak på pakethållaren.
''Jag fattar inte att jag gör det här'' mumlade jag. Justin skrattade till och hans blick fastnade på den branta backen. Jag kollade ner för den och svalde hårt. Den ända anledningen till att jag väljer att åka ned för den var för att Justin kallade mig feg. Han sa att han åkt ner för den flera gånger och att det gått hur bra som helst.
*
''Vi kommer göra oss illa!'' Sa jag och kollade hopplöst på Justin. Han skakade på huvudet, ''det går bra'' sa han och satte sig på cykeln. Jag tog ett djupt andetag och satte mig ned där bak på pakethållaren.
''Jag fattar inte att jag gör det här'' mumlade jag. Justin skrattade till och hans blick fastnade på den branta backen. Jag kollade ner för den och svalde hårt. Den ända anledningen till att jag väljer att åka ned för den var för att Justin kallade mig feg. Han sa att han åkt ner för den flera gånger och att det gått hur bra som helst.
''Ska jag berätta en sak?'' Sa Justin plötsligt. Jag nickade, ''vadå?''
Han brast ut i skratt, ''ärligt talat så har jag aldrig åkt ner från den här backen.''
Jag spärrade upp ögonen, ''va?'' Han skrattade och började cykla. ''Nej!'' Skrek jag men det var försent. Vi åkte ner för backen riktigt snabbt och det ända jag hann göra var att knipa ihop mina ögon riktigt hårt. Jag skrek och kände hur vinden tog ett kraftigt tag om mitt hår. Allting gick så fort. Ifall vi skulle ramla nu, så skulle det sluta riktigt illa.
''Vi klarade det!'' Utbrast Justin. Jag slog upp ögonen och log lättat när jag såg att vi stod på en gräsmatta.
''Yes!'' Sa jag ivrigt och gav Justin en highfive. Han besvarade den glatt.
*
''Vi klarade det!'' Utbrast Justin. Jag slog upp ögonen och log lättat när jag såg att vi stod på en gräsmatta.
''Yes!'' Sa jag ivrigt och gav Justin en highfive. Han besvarade den glatt.
*
Det hade blivit mörkt. Vi gick tysta hemåt, ''så..'' Började jag för att avbryta tystnaden. ''Vad händer imorgon?'' Frågade jag. Justin gjorde en grimas, men log sedan.
''Ingen aning'' sa han och ryckte på sina axlar. Men jag såg på långa vägar att han döljde någonting för mig.
''Okej'', svarade jag. ''Vi ses väl någon gång'' sa Justin och log när vi stod utanför mitt hus. Jag nickade.
''Det gör vi nog.''
''Det gör vi nog.''
''Ta hand om dig då'' mumlade han. Jag nickade, ''du med.''
Han log. ''Kram?'' Sa han. Jag skrattade till och omfamnade honom i en kram. ''Hejdå'', sa han och log. ''Hejdå Bieber'' sa jag och kastade en slängkyss till honom. På skoj förstås.
Han skrattade, ''gör aldrig om det där'' sa han. Jag skakade på huvudet. ''I won't'', mumlade jag. Han skrattade till en sista gång innan han försvann in i mörkret. Jag log när jag öppnade dörren och stängde den bakom mig.
Han skrattade, ''gör aldrig om det där'' sa han. Jag skakade på huvudet. ''I won't'', mumlade jag. Han skrattade till en sista gång innan han försvann in i mörkret. Jag log när jag öppnade dörren och stängde den bakom mig.
Idag hade jag varit med.. Den där gamla Justin. Justin som alltid log, skrattade, var glad, rolig, fantastisk, trevlig och han var min vän. Och det hoppades jag att han alltid skulle vara. Jag undrade om han såg samma sida ifrån mig. Mitt gamla jag, men ändå mitt nya. Det plingade till i mobilen, och där fick jag svaret.
''Jag är glad att du är tillbaka, the same Rose Stone! ;) /Justin''
''Jag är glad att du är tillbaka, the same Rose Stone! ;) /Justin''
Jag log.
