Jag försökte öppna mina tunga ögonlock och såg mig försiktigt omkring. Allt var suddigt, men jag kunde urskilja vissa saker. Rummet jag var i var fyllt av pipande maskiner med slangar kopplade till min kropp. Jag försökte lyfta handen för att stryka bort min svettiga lugg från pannan, men stoppades av alla slangar.
"Så du är vaken nu?", sa Dawn som satt vid min sängkant och försökte sig på ett litet leende. Dock såg det mer bedrövat och oroat ut.
"Jaa." Jag andades tungt, trots smärtan i brösten, och log vagt. Det kändes tryggt att ha Dawn vid min sida.
"Låt mig hjälpa dig med det där", sa hon och drog bort luggen från mitt ansikte.
"Tack, Dawn." Jag började vänja mig vid ljuset och allt var inte lika suddigt längre. Rummet var vitt och hade orange gardiner vid fönstrena. Det fanns en soffa i ena hörnet av rummet, och en stol precis bredvid min säng, och det var där Dawn satt.
"Vad hände?", frågade jag lite förvirrat och försökte förgäves komma på varför jag hade så ont.
"Du och min pappa... Bråkade. Han sköt dig, men jag kom i sista sekunden och ringde ambulansen direkt."
Jag nickade förstående, sedan försökte jag sätta mig upp, men kroppen tog emot och jag stönade av smärta.
"Lägg dig ner igen. Det är inte bra för din kropp att sitta i det här läget." Dawn fixade till med kuddarna bakom min nacke. Sedan satte hon sig ner igen och tog min hand.
"Du tänker inte gå va?", viskade jag hest.
"Nejdå. Jag stannar så länge du vill ha mig här."
"Då kommer du få sitta där för alltid", sa jag och flinade.
"Jag fattar inte hur du kan skämta när du nyligen vaknat och fått reda på att du blivit skjuten", sa Dawn och skakade skrattandes på huvudet.
Det dunkade till i magen igen och jag stönade ljudligt.
"Vi kanske borde be om smärtstillande", sa Dawn och böjde sig fram för att trycka på den röda knappen vid sängen.
"Nej!"
"Varför inte? Du har ju ont?"
"Men då kommer jag somna, och jag vill inte sova när du är här..."
"Men Justin, du behöver vila. Och jag kommer vara här när du vaknar igen."
Jag såg in i hennes vackra ögon, och önskade för allt i världen att jag kunde sätta mig upp och böja mig fram.
Dawn tryckte på knappen och en kvinlig röst hördes i högtalaren.
"Ja?"
"Smärtstillande åt Bieber, tack."
"Ska bli. Jag kommer direkt!"
Bara någon minut senare så var kvinnan inne i rummet och hjälpte mig.
"Sådär ja. Sov så gott, Mr.Bieber", sa hon och försvann ut igen.
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och att hjärnan försökte dra mig bort till en annan dimension, men jag ville så gärna stanna med Dawn.
"Kom", viskade jag hest, och Dawn lutade sig mot mig. Jag försökte fästa ögonen vid henne, men mina ögonlock var så tunga...
Plötsligt böjde hon sig fram och kysste mig. Det var precis lika härligt som jag hade drömt om. Men allt för snart lutade hon sig tillbaka, smekte mig över håret och viskade: "Sov gott, Justin", och innan jag ens han svara så var jag i en annan värld...

Lektionerna med Justin hade blivit inställda då han låg på sjukhus efter att ha blivit skjuten av Dawns pappa. Ryktet spred sig snabbt på skolan, så nu visste alla om att det var hennes pappa som orsakat Justin skadan. Dawn hade inte heller setts till på länge, men hon var väl antagligen med Justin, och det störde mig något så enormt. Varför ville han ens ha med henne att göra när hennes pappa hade skjutit honom? Justin skulle leva mindre farligt med mig, för min pappa skulle aldrig få för sig att skjuta honom. Varför välja Dawn över huvud taget? Hon var en ful, fattiglapp som inte var bra på någonting. Hon kunde ju inte ens ta hand om sin lillebror? Jag däremot, har pengar, vet vart alla innefester hålls, känner alla och får allt jag pekar på. Det finns inget som Dawn har som inte jag har. Eller? Vad var det Justin såg i Dawn?

När jag var liten så sa min mamma åt mig att kämpa för allt vad jag var värd, för då skulle jag till slut nå mitt mål. Var Justin kanske mitt mål? Då var jag redo att kämpa. Jag skulle satsa. Allt. Justin skulle bli min. Inte Dawn's, och inte någon annans. Bara min.

---

Här är kapitel 14, kära vänner!
Kram // Vendela

Jajemen! Tjenamors på er, läsare!
Har saknat bloggen grymt mycket, må jag säga, och er också såklart. Hihi. c:

Har ju varit borta från bloggen i typ 5 veckor (och kom hem idag), då jag sovit över med min bästis & varit ensam hemma 1 vecka, varit i Umeå 2 veckor, hos min syster 1 vecka och nu 1 vecka på Gotland. Men nu ska jag inte åka bort igen på ett bra tag, jag lovar.

Nejmen nu måste jag sätta igång med kapitel 14! STAY TUNED.
*JättePeppadTjej.se*

Kram // Vendela

"Dawn jag vill tillbaka" mumlade Dexter.

"Du kan vara lugn Justin är bra med personer" Log Alfredo.

Vi hade knappt kört i fem minuter och Dexter var orolig.

"Alfredo tack för att du tar hand om oss men snälla stanna jag vet vad min pappa kan göra ta hand om Dexter bara snälla?" frågade jag och kände på mig att något dåligt hade hänt eller kommer att hända.

Han nickade och körde in mot kanten.

"Var snäll nu Dexter jag eller Justin smsar dig senare Alfredo tack igen"log jag och pussade Dexter på pannan och vinkade hej då mot dom medans dom körde iväg. jag vände mig om och gick jag tvekade och undrade om jag skulle springa eller inte men istället valde jag att ta genvägen. jag hörde ett skott och mitt hjärta hoppade över ett slag mina tankar kom i överflöd och jag sprang den sista biten. det hade visat sig att genvägen faktiskt var en omväg men nu srpang jag och hann precis runda huset när jag såg någon springa bort. jag sprang in och letade igenom vår lägenhet men ingen var där och det såg ut som dom bråkat men var var Justin? jag sprang ut igen och hörde någon kvida. jag tittade över allt det var ganska mörkt nu men då såg jag gestalten på marken. jag sprang fram och kände tårarna komma.

"Justin? Nej snälla dö inte!" sa jag och föll på knä bredvid honom.

han var varm och blek. hans ena hand höll för ett sår vid revbenen. jag drog upp mobilen och ringde efter en ambulans. jag lyfte upp Justins huvud i mitt knä. Jag grät och försökte göra allt så han inte somnade. 

"Justin.. snälla somna inte" mumlade jga när han nästan helt stängde ögonen.

"Dawn jag tänker inte dö för dig som din mamma gjorde" sa han svagt.

"Det vet jag bara du inte somnar så fixar det sig jag lovar smärtan är snart över"

" Jag gillar dig verkligen Dawn jag tänker inte såra dig på något sätt" sa han och log lite.

"Sluta Justin bara andas okej?" skrattade jag lite.

När jag såg Dawn så hoppade mitt hjärta över ett slag. om jag dog nu så visste jag redan att jag var kär i henne. jag kunde inte ljuga längre. jag gillade henne verkligen. Hon mumlade hela tiden fram att jag inte fick dö eller somna. jag tyckte att somna in skulle vara en bra död. men smärtan vid revbenen rev i mig så det fanns inte en chans att jag skulle somna nu. 

Dawns pappa såg inte speciellt läskig ut men ändå blev jag lite rädd när han kom emot mig. 

"Sluta slå dina barn!" sa jag argt och svalde skräcken.

"Berätta inte för mig hur jag ska ta hand om mina barn" fräste han fram.

han luktade alkohol nu när han stod så nära kände jag av det men man såg tydligt på sättet han gick på, sättet han beteede sig på, Dawns mamma hade dött var det därför han hela tiden drack?

"du borde inte dricka nu när du är den enda föräldern kvar" sa jag tyst.

han smällde till mig så jag åkte in i soffan. jag skakade av känslan och ställde mig snabbt på fötter och hann precis undvika flaskan som kom emot mig. 

"Tala aldrig om Damaria.. du kände henne inte" sa han och slog efter mig igen.

"Hon var speciell. Alltid så snäll. hon tog hand om oss tre... när Dexter kom så blev hon sjuk. ingen vet vad det var och hon ville inte till sjukhuset men en dag föll hon ihop och jag ringde sjukhuset... vad skulle jag ha gjort?" tårar rullade ner.

"hon dog. Bilkrasch... ambulansen... det var vinter ska du veta och den sladdade på isen. lastbilen framför kunde inte stanna så den körde rätt in i bilen. En överlevde. Dawn hade åkt med... hon var inte gammal heller. sju år och hon kravlade ut ur den brinande bilen. hon bröt benet och jag visste inget försen dagen efter då hennes doktor ringde mig och berättade. Dom hade tydligen hittat henne."

han harklade sig lite.

"Hon kunde lika gärna dött" muttrade han fram och tog en ny öl från kylskåpet och svepte ner allt i fem stora klunkar. jag visste inte vad skulle jag säga.

"Bara för att din fru dog ska du inte ta ut det på dina två barn. dom förtjänar bättre" sa jag och tittade på honom där han staplade fram mot mig.

"Hon ser exakt ut som min fru och min son... min son han är som hon. sättet han pratar på, skrattet jag mår fan illa av dom två!" skrek han i mitt ansikte och smällde till mig i magen.

utan att tveka slog jag snabbt tillbaka och slet mig ifrån honom. jag stormade ut från huset och skakade. Dawn hade aldrig berättat för mig.

jag sjönk ner mot dörren och hörde hur hennes pappa gick runt där inne och grät. Bilen var inte kvar den hade åkt och min mobil pep till jag kunde inte röra mig. jag var som förlamad. tankarna gick runt och jag kände mig dålig. nu visste jag varför Dawn inte ville prata så mycket. jag undrade vad mer pappan hade gjort mot dom. vad skulle jag kunna göra för att hjälpa henne?

jag reste mig sakta upp och började gå ifrån huset när dörren flög upp.'

"Håll dig borta från min familj!" hörde jag och jag vände mig om.

pistolen var riktad mot mig och jag bara blinkade mot honom och han sköt. jag föll mot marken.

Hejsan ni får ursäkta för jätte dålig uppdatering Vendela är fortfarande borta och har inte hört av sig och jag har inte haft tid. Men nästa kapitel kommer imorgon, jag kan inte garantera vilken tid men imorgon kommer den och om jag hinner kommer två kapitel! jag lovar tack för att ni har sånt tålamod :)

Pappa kom in stormandes med en flaska öl i handen. Jag vågade inte göra något annat ään att fösa Dexter bakom mig. Pappa kom vinglit fram mot mig och jag kände hjärtat slå dubbel slag. vad skulle han göra vad allt jag kunde tänka på när hans ansikte var några centimeter i från mitt. 

"Så det passar att komma nu?" det stank ur hans mun och jag ville spy.

"Jag sa att jag skulle vara borta" mumlade jag fram.

"Så du var tvungen att ta med dig livvakter också?" röt pappa och pekade ut mot gatan.

Jag tittade ut mot där pappa pekade. Justin log stort åt någon i en bil innan bilen åkte iväg och Justin ställde sig för att titta. Jag var rädd när han började gå mot oss, mot lägenheten. man såg klart in genom fönstret men han hade inte sett oss. En smäll fick mig att vakla till. Jag la min svala hand på kinden. Pappa höjde handen igen och skrek något innan han slog mig igen. Dexter kom fram och bad honom sluta. tårarna rullade ner från hans kinder, han skulle inte behöva se det här.

Jag hörde hur dörren slets upp, någon smällde igen den och innan jag visste ordet var så stod Justin mitt emellan mig och min pappa. Jag var så rädd att jag skakade. 

"Låt henne vara ditt svin!" skrek Justin argt medans han hjälpte mig upp från golvet.

Dexter sprang fram och slog armarna runt mig. 

"Dawn kan du gå ut och vänta på Alfredo han borde komma när som helst" hans röst lät hes men jag tvekade inte. 

"Pappa jag är hemma!" skrek jag och satte mig ner i den stora soffan.

det enda jag såg var ett långt svart hår och ett för vit leende som kom in i rummet. Pappas nya flickvän som bara höll masken tänkte jag förtvivlat. hennes ögon spändes i mitt ansikte och leendet försvann till en bister min.

"Nu är det så här att han är ute och handlar när han kommer tillbaka ska du uppträda trevligt mot mig uppfattat? Ingen dum kommentar utan bara leenden och kalla mig mamma imorgon"

"Jag tänker inte kalla dig mamma" sa jag argt och for upp. "Du har ingen rätt att vara här överhuvudtaget!"

"Juliah så säger du inte till Moa! gå till ditt rum och tänk över vad du säger unga dam!" sa pappa surt från dörren.

jag tänkte säga något tillbaka men jag skulle förlora endå så jag nickade och försvann upp på mitt rum. han verkade inte ens glad att se mig tänkte jag.

så fort jag kommit till mitt rum klättrade jag ut genom fönstret. jag joggade en bit innan jag satte mig ner under ett träd. alla gånger som mamma tagit mig hit och läst böcker för mig. mina ögon tårades. inga av dom där bimbosarna var min mamma, jag saknade henne. jag tittade ut och ställde mig upp. Det var skönt att vara själv. jag började sakta nynna på en egen melodi och kom snart på att det var snart middag. även om jag inte ville spendare en sekund till med den där Moa så älskade jag fortfarande pappa och jag ville träffa honom. med solen som värmde ryggen steg jag trottsigt tillbaka hem.

Jag skakade, bilen hade släpt av mig för några sekunder sedan och ändå kunde jag inte gå in. Juliahs ord dunkad ei huvudet. hade olyckan verkligen hänt eller var det bara elakt prat från hennes sida. jag ville spy, jag ville inte gå in men Dexter kanske behövde mig. Jag log åt hur han såg ut för några år sedan. Han hade kramat mig för att jag skrivit en låt åt honom Dexters sång. han var så snäll, så oförstörd. det var när mamma fortfarande levde, då pappa inte var ett dumt fyllo. helgen hade kommit det var därför jag var här. egentligen skulle jag inte tillbaka hit så fort men Dexter kanske behövde mig. tröttsamt så låste jag upp dörren. det var tyst inne och för min smak lite för tyst. jag sprang till Dexters rum och hörde hur någon andades ansträngt.

"Dexter!" Frågade jag förfärat medans jag slog upp dörren.

Min bror, min kära lillebror satte sig upp i sängen. han var fortfarande i drömmarna men jag brydde mig inte jag stängde dörren och satte mig bredvid honom på sängen. Min kära lillebror.

"Jag älskar dig Dexter" mumlade jag medans jag kramade om honom. "Snälla säg att pappa inte varit hemsk mot dig" jag kände hur han skakade i min famn av gråten.

"Han försvann dagen efter du åkte, han har fortfarande inte kommit tillbaka, Jag är rädd Dawn" snyftade han fram.

"Schh jag är här nu det  kommer bli bra okej? jag var så rädd för dig. Jag kommer att behöva åka men jag ska fixa det okej?" frågade jag och tittade in i hans gröna ögon.

Jag hade hjälpt iväg Dawn. Hon hade varit helt förstörd, när jag hade kramat om henne och försökt trösta henne så kände jag själv hur något inom mig förändrades. Säg inte att jag fått känslor för Dawn?! visst ag älskade hennes skratt, musik smaken var förträfflig, hennes röst fick mig i någon sorts trans och leendet som jag skulle vilja klistra fast på hennes läppar. det skulle vara hon men vad hade jag sagt till Scooter?

"Jag ska vara lärare för ett par tonåringar inte sk ajag falla för någon med långt hår och bröst"

tänkte jag bittert. det var exakt vad som hade hänt. Jag ville inte och hoppades att Dawn inte kände på samma sätt. Jag kunde inte vara ihop med henne men samtidigt vem skulle kyda henne?

Juliah var odräglig men hennes vänner gjorde det inte bättre. Megan var de tinte fel på hon ville bara vara cool det var Trish man skulle akta sig för det sa åtminostone Dawn. 

jag kom på mig själv med att sakna henne när jag skulle somna på natten. skärp dig Justin! Hur har hon det nu då? slår pappan henne?, hur var det med hennes lillebror vad hette han.. Dexter. jag undrade så att det gnagd ei huvudet. hur stod jag ut. jag satte mig upp i sängen. Anton hade somnat för länge sen och bara sagt att jag inte skulle tänka så mycke tpå henne men det var omöjligt! jag gick till köket och kom ihåg när jag gått in på henne och mjölet åkt i golvet. jag skrattade tyst för mig själv. jag drack lite mjölk och tittade sedan på den stora bänken där vi suttit och lyssnat på musik. höll jag på att bli kär eller var vi bästa vänner? jag behövde verkligen svar så jag visste exakt vart jag skulle imorgon. Men tänk om det var försent tänkte jag och slog upp mobilen och ringde snabbt till den första jag kom att tänka på.

"Alfredo kan du hämta upp mig... ja jag vet att klockan är mycket kom och hämta mig det är viktigt"

femton minuter senare körde Alfredo upp bredvid mig. han rullade ner fönstret och stirrade surt på mig. jag ryckte lite i kragen på min tröja.

"Jag lovar det är viktigt" han nickade svagt åt mig och skolan försvann snabbt bakom oss.

Jag gick fram till Dawn under lunch rasten. Hon märkte inte ens att jag kom eftersom hon var helt inne i sin konversation med Lexi. jag trodde nästan jag skulle skratta när båda två förvånat tittade upp mot mig och Megan

"Dawn har du inte hört om din bror?" frågade Megan och satte handen för hjärtat.

"vad menar du?" sa Dawn och la huvudet på sne är hon en barnunge eller.

"Ja olyckan med din fyllepappa alla pratar väl om det" sa jag snabbt och slog mig ner på bänken bredvid Dawn.

"Men vem kan skylla på din pappa det var ju endå du som uppforstade din bror eller hur?" fortsatte jag och jag såg tårarna som bildades i hennes ögon.

"det kan inte vara lät att vara en hora som lämnas med en bror och en pappa som våldtar en hela tiden fast du får ju egentligen vad du förtjänar" sa Megan och satte sig bredvid Lexi.

Dawn ställde sig upp och sprang ut ur rummet jag följde snabbt efter med Megan efter mig.

"Men lilla dawn ska du springa hem till din fyllepappa nu eller? wow du gillar verkligen att bli slagen eller hur" sa jag och tog tag i hennes arm där man såg ett stort blåmärke. jag flinade emot henne.

"vad vill du mig?" frågade hon med gråten i rösten.

"jag vill att du försvinner är det uppfattat?" sa Juliah lågt.

"exakt ingen vill ha dig här, du är fucking oönskad din lilla slampa" sa Megan och sköt fram hakan så hon såg tjurig ut.

"Men vad håller ni på med?!" Skrek en välbekant röst.

jag vände ner ansiktet mot marken och ryckte åt mig min arm så en välbekant smärta illade upp till axeln. Juliah stammade fram en ursäkt medans hon och hennes hemska kompis gick där ifrån. Lexi hade inte följt med mig men vem ville vara med mig? jag torkade tårarna när jag kände en arm runt mina axlar och hans kropp som var så nära mig. han ledde mig bort från allt och upp för några trappor. han stängde dörren bakom oss och satte mig ner på hans säng. 

"vad var det där om? hur kunde dom säga så där till dig?" frågade Justin upprört.

"dom säger jämnt sånt där det är inget" sa jag fort och torkade bort nya tårar.

Justin föll på knä framför mig.

"varför?"

frågan gjorde ont. jag ville inte förklara mitt liv för honom. han var super stjärna och skulle glömma bort mig så fort lovet började. hans hand låg på min kind och med tummen torkade han undan några tårar som fortfarande rullade ner för min kind. det svarta håret låg framför mina ögon så varsamt strök Justin undan det och sedan lutade han sig fram.

"Jag är så ledsen Dawn"

hans läppar var några millimeter ifrån mina, hans ögon tindrade på ett speciellt sätt och mitt hjärta bulltade hårt i bröstet. precis då kom en annan kille in. hans bruna hår var lite slarvigt lagt men han log mot oss tills han såg att jag grät.

Justin drog in mig i en kram som kändes varm och jag glömde helt bort Juliah och hennes hemska kompisar men endå fruktade jag tills nästa gången dom skulle säga något.

Ni får ursäkta mig så mycket men jag blev sjuk så jag orkade inte sitta vid datorn

men jag mår bättre nu och nästa kapitel kommer upp redan i kväll! :)

//Hanna