@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

~ That Should Be Me - EPILOG ~

"Du är välkommen att hälsa på när du vill, min flicka", sa pappa och kramade om mig. Jag log och kramade honom tillbaka. 
"Men nu måste jag kila vidare så jag inte blir sen till middagen!"
"Middagen?" Jag lyfte på ögonbrynen.
"Eh ja... Jag har träffat en ny nu, - Maggie heter hon."
"Åh, okej... Ha så kul då." Jag nickade och vinkade av pappa som hoppade in i bilen och körde iväg.
"Har du allt nu?", frågade mamma och lastade in den sista kartongen i bagaget.
"Jag tror det." Jag öppnade bildörren och satte min väska på golvet framför sätet. Ljudet av en bil som bromsade in fångade min uppmärksamhet, och när jag vände mig om fick jag syn på Justin & Dawn som klev ur hans bil.
"Hej!", sa dom i kör och kom fram till mig.
"Hej!" Jag log.
"Här." Dawn sträckte fram en liten ask till mig. Jag tog fundersamt emot den och tackade. När jag öppnade den fick jag se ett jättefint halsband med berlock föreställande ett hjärta gjort av små, glittriga pärlor i silver & vitt. 
"Aww, ni hade inte behövt...", började jag, men blev avbruten.
"Jo. Vi tänkte att... När du tittar på det så... Kanske du kommer ihåg oss, även fast du fått nya coola vänner." Dawn log lätt.
Jag kollade ner i marken och log generat.
"Tack. Jag menar det verkligen. Tack!" Jag sträckte ut armarna och kramade om Dawn.
"Vi kommer sakna dig..." Hon gungade lite fram och tillbaka med mig i famnen, och släppte mig sedan.
"Jag kommer sakna er med!"
Justin tog ett steg fram och svepte in mig i en kram han också. Med den ena handen masserade han min rygg, och med den andra lekte han lite i mitt hår. Hans kram var varm & skön, precis som jag minns dom. Jag hade gärna stannat där ett tag till, men jag visste att det var dags att åka.
"Vi ses", sa jag och gick tillbaka till bilen.
"Det kan du skriva upp", sa Justin och flinade. Det gjorde ont i mig att lämna dom, men samtidigt var jag riktigt spänd på att börja mitt så kallade nya liv med mamma. Jag var påväg att sätta mig i bilen när jag kom på en sak... 
"Du, Dawn?" 
Hon stannade till. "Jaa?"
"Jag har pratat med Mr.Stanford... Jag berättade att det var jag som förstörde instrumenten, och inte du. Jag har också skänkt så mycket pengar till skolan som behövdes för att återställa alla instrument och grejer... Å jag skulle hälsa att du är välkommen tillbaka på måndag." Jag log.
"Skojar du?" Hon kollade chockat på mig.
"Nej, inte den här gången." Jag skakade på huvudet. "Du har talang, Dawn. Live your dream." Jag log och hoppade in i bilen. När jag hade stängt igen bildörren vände jag mig om och såg Dawn le stort mot mig och mima tack. Jag vinkade som svar, och sedan körde vi iväg.
Vi hade varit hos Juliah och vinkat av henne när hon åkte, och nu var vi just hemkomna från att ha hämtat Dexter hos Alfredo.
"Så, vad vill ni hitta på?", sa jag och lyfte upp Dexter på köksbänken så att han satt och dinglade med benen.
"Kan vi inte se en film?", frågade han och la huvudet på sned.
"Jo visst", skrattade jag. "Vilken film vill du se, buddy?"
"Björnbröder!" Han hoppade ner från bänken och försvann snabbt ut i vardagsrummet. Jag vände mig mot Dawn och gav henne en blir-det-bra-blick och log. Hon nickade och tog min hand. Sedan gick vi in i vardagsrummet och satte på filmen. När den började kröp vi ner i soffan, och Dawn drog åt sig en filt och la över oss alla. Dexter satt precis i mellan oss, och jag hade armen bakom deras ryggar. Jag kände mig av någon anledning lyckligare än någonsin. För första gången på länge så var allt så himla toppen! Och bortsett från mamma, pappa, Jazmyn & Jaxon så umgicks jag just nu med världens finaste människor...
Det kändes konstigt att inte ha Juliah i närheten längre, men jag visste att vi skulle ses mycket ändå. Efter mycket gråt & skratt började filmen närma sig sitt slut, och Dexter var påväg att somna. 
"Jag tror det är dags för någon att sova", sa jag och flinade samtidigt som jag tittade på Dexter. Han mumlade något ohörbart, som man gör när man går in i dimman för att joina John Blund. Innan det var för sent lyfte jag upp honom i famnen, nickade mot Justin, och bar upp Dexter för trappan. Jag hjälpte honom med att borsta tänderna och drog sedan på honom pyjamasen och bäddade ner honom bland dom nya lakanen. 
"Dawn?", mumlade Dexter.
"Ja?"
"Jag gillar Justin..."
"Jag gillar dig med, bro", sa Justin som hade dykt upp från ingenstans och nu stod lutad i dörrkarmen.
Dexter log, och innan jag han räkna till 3 hade han somnat. Jag strök honom över huvudet och reste mig sedan från sängen och följde med Justin in i vårat sovrum. Jag tog mina sovkläder och min necessär och försvann sedan in i badrummet. När jag hade bytt om, gjort mig i ordning och sedan kommit tillbaka in i sovrummet låg Justin redan i sängen. Jag gick fram till sängen och lyfte undan det tjocka, fluffiga täcket och la mig bredvid honom. 
"Kom", sa han och klappade sig lätt på magen. Jag makade mig närmare honom, och han lyfte upp mig så sin mage. Ljudet av hans hjärta och hans lugna andetag ekade i mina öron när jag lutade huvudet mot hans bröst. Justin log och nynnade på någon låt för sig själv medans han lät sina fingrar röra sig upp och ner längs med min ryggrad. Jag rös av välbehag och kunde inte förmå mig att le jag också.
"Justin?" Jag fick hans uppmärksamhet och försökte fortsätta meningen. Det var kämpigt, för trots allt så var detta ganska stora och meningsfulla ord i min värld. "Jag älskar dig." Plötsligt kändes allt så självklart. Jag älskade honom! Över allt annat. Mer än någon eller något annat. 
"Jag älskar dig också." Han strök mig över huvudet och jag kollade upp på honom. Sedan lutade jag mig fram och kysste honom. Efter en liten stund drog han sig tillbaka några centimeter och kollade djupt in i mina ögon. "Jag skulle inte ha något emot att uppleva det här varje dag." Han log, och detsamma gjorde jag, och våra läppar möttes igen...

Nu är That Should Be Me officiellt slut! Vad tyckte ni om den? Storyn blev kanske lite kort och snabbt inpå redan i början, men i alla fall. (:
 
Förresten, Hanna skrev ju ett inlägg igår ang. nästa novell. Vi båda är lite pigga på att skriva en slags fantasy(/övernaturlig) novell med Justin Bieber, men vi vill höra era åsikter innan vi bestämmer oss. Hiss / Diss? 
Vad vill ni att vi ska skriva om? Det är ju trots allt för er vi skriver, och er vi ska underhålla. Haha c:
Kram // Vendela

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 26 - The End

jag tittade chockat på henne. hade hon verkligen frågat om jag ville flytta in hos henne? Vart bodde hon ens om hon hade sagt det så hade jag helt glömt bort det nu...
"Flytta in hos dig?? Jag... jag" stammade jag fram.
"Du behöver inte om du inte vill" sa Cornelia och misstog mig för att vara upprörd.
"Nej inte alls jag vill... jag har alltid önskat att du skulle komma tillbaka och nu... men vart bor du någonstans?" log jag och kramade om henne. det kändes inte alls konstigt när hon la armarna om mig.
"Andra sidan staden precis vid utkanten. jag har precis fått ett jobb där också och jag är säker på att vi kan fixa så att du kommer till din skola. Jag vill att du ska vara lycklig Juliah. min underbara dotter" sa hon med ett leende och pussade mig på håret.
 
nästa morgonen vaknade jag och trodde att allt detta hade varit en dum dröm. sedan kollade jag mobilen och såg att hon hade smsat mig. hon hade sjuk skrivit mig från skolan så att vi skulle kunna packa och flytta i lugn och ro. men det fanns även ett sms från Dawn.
 
Jag hade vaknat och hört att Juliah inte var i skolan. Lexi var lite av en skvallrare när det kom till sånt här men eftersom jag hade all tid i världen och ville veta mer om hennes mamma så hade jag skickat ett sms till henne.
Hej Juliah det är Dawn jag fick ditt nummer av Justin :)
men jag tänkte att vi kunde väl prata lite!
jag fick tillbaka ett snabbt svar från henne.
Javisst självklart! du kan komma över och hjälpa mig packa! :)

Justin släppte av mig och gav mig en kyss.
"Jag ringer dig sen okej älskling" sa han innan han körde iväg.
jag knackade på och Juliah öppnade ungefär en minut senare. Hon kramade om mig och drog upp mig på sitt rum. det var giantiskt. nästan lika stort om inte större än rummet jag hade haft hos faster Georgina.
"Förlåt att det är så stökigt men allt ska ner i väskor och lådor.. du har inget emot att hjälpa mig va?" hon lät lite orolig i slutet av meningen men jag skrattade och sa att det inte var något problem alls.
faktiskt när Juliah och jag hade kommit en bit in på vårt samtal fanns det inga problem alls.
Efter att jag släppt av Dawn åkte jag iväg till Alfredo och steg in. Han och Dexter satt och spelade video spel så jag satt och tittade på.
" HEY BRO" sa Alfredo efter ett tag och gav mig en high five.
"Hej Justin" log Dexter och jag skulle nästan säga att han verkade blyg.
"Tjena grabbar får man vara med och spela?"
Alfredo hämtade en till konsol och sedan satt vi alla tre och spelade medans vi åt på chips och drack läsk. Dexter hade haft det bra hos honom och Dawn hade nästan hälsat på dom varenda dag. mest dom gångerna då jag var tvungen och jobba eftersom hon tyckte att det var att tränga sig på om jag inte var hemma samtidigt.
Jag och Dawn var lyckliga tillsammans och jag önskade att hon snart kunde acceptera att jag faktiskt ville att hon helt och hållet skulle bo hos mig även om hon inte kunde betala för det jag älskade henne verkligen.
Dawn höll på att vika mina kläder när jag tittade på henne.
"Du är lycklig hos Justin eller hur?" frågade jag.
"Ja.... mycket mer än vad jag vill medge. Det har alltid varit jag och min bror men nu är det som om Justin är en pappa och jag är mamman åt Dexter. det känns konstigt men jag älskar honom verkligen" hon log stort och tittade ner i marken.
"jag är glad för er skull jag är ledsen för att jag fick dig relegerad från skolan... du är verkligen bra på musik, på livet... på allt" sa jag med ett skratt
jag förklarade mitt liv i korta drag för henne och hon berättade om sitt vi var inte så olika som jag hade trott och förutom mina elaka kompisar så skulle nog jag och Dawn ha varit vänner för längesen.
Dawn kom hem på kvällen och berättade vilkenn underbar dag hon hade haft med Juliah. Do hade bblivit bra vänner det visste jag redan och jag hade en hemlighet eller rättare sagt en överraskning som jag sprack för att berätta för henne.
"Dawn?" jag tog hennes händer i mina med ett leende.
"Vad är det Justin?" hon såg lite oroad ut men log ändå.
"Jo jag har en överraskning åt dig har du något emot att sitta i bilen i två timmar ungefär?" log jag.
hon skrattade och skakade på huvudet.
 
Jag hade satt på henne ögonbindel och ledde nu in henne i huset. när jag tog av den hörde jag ett stort wow komma från hennes läppar innan jag kände hennes armar runt mig och jag gav henne en kyss.
"gillar du vårt nya hus?" skrattade jag.
"Jag älskar det och jag älskar dig!"
"du är så vacker och jag älskar dig också Dawn" sa jag och kysste henne igen.

Så jag hoppas att ni gillar sista kapitlet och Vendela ska senare skriva en epilog^^
tack för att ni alla stannat och läst det har betytt jätte mycket för både mig och Vendela tack så himla mycket♥
//Hanna

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 25 - You Never Loved Me

 
 
 
"Juliah, snälla vänta!", ropade Cornelia upprört efter mig. Jag skyndade in i huset och sprang ner i källaren. Förmodligen skulle hon inte hitta mig här, och då skulle hon kanske ge upp och lämna mig ifred?
Jag satte mig ner i hörnet och hulkade. Varför var hon tvungen att komma tillbaka nu? Nu när allt redan var fullständigt kaos?
Jag kunde höra hennes fotsteg uppe i hallen.
"Juliah?"
Jag satte handen för munnen så hon inte skulle höra mig kvida.
Det gjorde så ont, - så fruktansvärt ont. Varför var jag tvungen att drabbas av detta hemska liv? Vad hade jag gjort för att förtjäna allt det här? Om inte mamma hade lämnat mig som liten så skulle jag inte varit en idiotisk, snobbig och elak tjej! Jag skulle varit lycklig, aldrig varit ensam, - utan alltid haft någon att prata med.
Cornelia gick nu ner för trappan som ledde till källaren. Jag måste ha lämnat dörren öppen. Fan!
"Juliah?", ropade hon ännu en gång. Hon kom fram till dörren och kikade in i rummet.
"GÅ!", skrek jag ilsket och började gråta ännu mer.
"Gumman, jag menade inte att göra dig upprörd. Vet du varför jag kom tillbaka?" Hon pratade mjukt och rörde sig mot mig.
"Jag vill inte ha dig här. Snälla, bara gå och lämna mig ifred.", kved jag.
"Hey, jag vill inte lämna dig. Inte igen. Aldrig mer." Hon andades hackigt. "Jag är verkligen ledsen, fast jag vet att ett litet förlåt inte kan förändra något. Livet kommer aldrig gå tillbaka till hur det brukade vara, men vi kan väl i alla fall försöka? Jag älskar dig, gumman."
"Sluta kalla mig gumman! Du är inte min mamma! Det var du aldrig!" Jag kollade ilsket på henne medans tårarna forsade ner för mina kinder. "Gå nu!"
"Jag vet att det här är svårt för dig. Det är svårt för mig också. Men jag kom tillbaka hit för att hitta dig. Jag ångrade mig så över att jag lämnade dig i första taget. Jag har tänkt på dig varje dag sedan den dagen jag stack..."
"Sluta ljug, jag vet att du inte lämnat mig en jävla tanke! Du älskade aldrig mig! Jag var väl för svår att älska för att få vara en del i ditt liv, så du lämnade mig med min jävla pappa. Vet du hur jobbigt jag har haft det i alla dessa år? Att ständigt behöva stå ut med att pappa drar hem olika kvinnor och ber mig kalla dom mamma och låtsas som att allt är frid och fröjd? Kan du ens leva dig in i hur det är att vara jag?"
Cornelia satte sig på huk framför mig. Tårarna rann ner för hennes kinder och ögonen var alldeles röda.
"Jag är så ledsen, så ledsen. Jag trodde att jag gjorde det bästa när jag lämnade dig. Jag älskade inte din pappa längre, jag vet inte om jag någonsin gjorde det, men jag hade väldigt ont om pengar och tänkte att du skulle få det bättre ställt om du stannade med pappa..." Hon tog ett djupt andetag. "Men jag lovar dig, jag skulle göra allt för att få ta igen alla år med dig. Kan du förstå hur mycket jag önskar att jag hade fått vara med om dina första steg? Dina första ord och tappade tänder? Alla födelsedagar?..."
Jag såg ner i golvet.
"Jag ringde till er, varje födelsedag, men ni svarade aldrig. Jag antog att din pappa inte ville att du skulle ha kontakt med mig."
"Du kunde ha åkt hit", mumlade jag surt. 
"Jag vet, men jag var feg. Väldigt feg." Hon snörvlade och torkade bort tårarna. "Jag ser så mycket av mig i dig. Vi är mer lika än du tror." Cornelia försökte sig på ett litet léende, och jag kunde själv inte låta bli att le lite.
"Jag älskar dig av hela mitt hjärta, mitt barn."
Jag tänkte efter lite innan jag svarade: "...Jag älskar dig också. Mamma."
"Smile", sa Justin och log.
Tumblr_m8jdndhidn1rcyd22o1_500_large
Jag flinade och log in i kameran.
"Kom, vi går ut", sa jag sedan och tog hans hand.
Vi drog på oss skorna i hallen och gick sedan ut i det soliga vädret. Vi gick hand i hand, och när vi passerade parken fick vi syn på ett välkänt ansikte.
Justin & jag vinkade mot Juliah, och hon vinkade glatt tillbaka. Men vänta, det var någon som gick bredvid henne? Jag granskade kvinnan bredvid Juliah och kunde inte komma på att jag sett henne innan. Men hon var förvånadsvärt lik Juliah själv. Samma blonda, lockiga hår och klara ögon. Samma leende och ansiktsdrag... Vi gick närmare dom och hälsade.
"Det här är Cornelia, min mamma", sa Juliah och gjorde en presenterande gest mot kvinnan bredvid sig.
"Trevligt att råkas", sa Cornelia och sträckte fram handen för att hälsa på mig och Justin ordentligt. Av Juliah fick vi också varsin kram. Hon & jag hade aldrig så mycket som petat på varandra innan men nu hade vi kramats? Det här var kanske början på en lång och fin vänskap...
"Vilka fina vänner du har", sa mamma och la armen om mig.
"Jag vet", sa jag och log för mig själv.
"Du, jag har tänkt lite... Jag vet att pappa ger dig allt, att du har ett stort & lyxigt rum och alla dina vänner här... Men jag undrar, skulle du vilja flytta med mig hem?"

Here you go! Förlåt för att det dröjt så, och att det blev så kort... Men men. Hoppas det duger!
Kram xx // Vendela

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 24 - Kicked out but with a happy ending



"Förlåt Juliah det var aldrig mening att bara gå där ifrån!" sa Cornelia efter mig.
jag hade gått ur bilen jag kunde inte förstå hur den här kvinnan kunde komma tillbaka efter så många år och att hon fortfarande vill gå tillbaka som om jag var ett år igen och skulle vänta på henne med vid öppna armar. jag hade alltid saknat min mamma av vad jag kommer ihåg. jag hatade att vara den där tjejen utan mamma. 
"Juliah kom tillbaka!" Cornelia skrek fortfarande efter mig.
"Låt mig vara!" skrek jag upprört tillbaka och torkade bort tårarna från ögonen.
Jag kunde förstå varför detta skulle hända mig först Justin och nu min egen mamma. Jag skulle jätte gärna bara vilja springa tillbaka och slå armarna om henne och gråta medans hon tröstade mig men hon var en främling.
Vi försökte slappna av framför en film den kvällen det hade blivit lejon kungen eftersom dexter såg början med oss mennu var allt jag kunde tänka på var Juliahs ansikte som var så ledsamt. det plågade mig mer än att jag ville det skulle göra. Justin försökte uppmuntra mig men jag visste att även han inte mådde bra över Juliah. Jag undrade vad hon gjorde nu... precis då sa Scar länge leve kungen. Vi hade säkert sett om filmen för andra gången nu.
"DAWN KOM GENAST IN HIT" skrek min faster och jag hörde något gå sönder.
Jag pussade Justin på kinden innan jag gick ut från mitt rum och in i vardagsrummet där Georgina stod och stampade med foten, på golvet låg en vas som hon ofta pratade om.
"DAWN JAG VILL HA PENGAR FÖR DENNA VAS SOM TJUVEN SOM ÄR DIN BROR HADE SÖNDER! jag vill ha pengarna nu! genast stå inte bara och stirra på mig som en dum kossa?!" hon gick från asförbannad, till lite lugnare till helt bitchig mot mig. jag vet att man inte ska säga att någon är bitchig men hennes sätt att prata med båda mig och Dexter var hemskt.
"Men jag har inga pengar att ge dig" sa jag och sköt fram hakan när jag kände Dexter lägga armarna om mig.
"Då är ni utkastade" sa hon lugnt och pekade mot dörren.
"Men...men vi har ingenstans att ta vägen" mummlade Dexter.
"Nehe inte mitt problem heller din lilla snorunge" snäste hon åt Dexter.
Jag tog hans hand och drog ut honom från rummet. jag bad honom hämta sina saker jag hade en plan men Justin var tvungen att hjälpa. Jag hatade att be honom om tjänster men detta var ett måste...
 Efter att Dawn hade förklarat sin plan så kunde jag inget annat än att hålla med henne. Dom kunde inte stanna här, dom varken fick eller ville. Jag skulle ha Dawn hos mig och Dexter skulle sova hos Alfredo. 
"Ey Alfredo jag har en plan som du måste lyssna på mannen" sa jag och försökte låta så possitiv till idén som möjligt. Jag förklarade i några minuter och sedan hörde jag hur han skrattade.
"Sure man ta med lill killen hit"
Jag nickade mot Dawn och hon hjälpte Dexter in i min bil. När Alfredo visat runt både Dawn och Dexter i hans hus så lämnade vid Dexter. Dawn kramade honom hårt och pussade honom på pannan som mödrar brukade göra när dom lämnar sina barn på dagis för första gången.
 
Dawn låg bredvid mig i sängen. Det hade varit en jobbig dag och det var faktiskt ganska sent. Jag hade en aning ont i ryggen men det var inget mer med det, alla andra tankar kunde komma sen eftersom Dawn hade sitt huvud på mitt bröst. hon ritade saker på min mage och pratade om hennes barndom. henne hår luktade jordgubbar, hela hon var så lätt att jag var rädd om jag flyttade på mig skulle hon gå sönder.jag andades sakta och log.
"Så vad tycker du?" frågade hon och såg upp på mig.
"Förlåt vad sa du?" frågade jag och tittade in i hennes underbara ögon.
"Du lyssnade inte" hennes min blev ledsen och fundersam.
"Vem kan lyssna när en sån underbar ängel som du ligger här tillsammans med mig?" log jag och kysste henne. Hon log mot mig och tog min hand i sin. Det var ett perfekt ögonblick

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 23 - That Should Be Me

Jag låg utslagen på min säng och kollade upp i taket. Det hade gått tre dagar sedan Justin lämnade mig i parken för att springa efter Dawn. Jag kände mig tom, ensam och övergiven. Justin hade inte varit min länge alls, och Dawn hade redan fått honom tillbaka. Jag hade inte fått ett enda meddelande från honom, - han hade inte ens ringt?! Betydde jag inget längre? Var jag bara a second choice eller en ersättare medans Dawn var borta i Justin's liv? Jag suckade och kliade mig lite i mina fuktiga ögon. Jag vred huvudet mot nattduksbordet och klickade på låsuppkanppen på mobilen. Inget nytt meddelande från Justin... Det enda som fanns var tusentals sms från Trisha & Megan som undrade varför jag inte svarade. Jag orkade verkligen inte bry mig och låste mobilen igen. För bara tre dagar sedan hade jag varit lyckligare än någonsin. Jag hade för en gångs skull känt mig hel, jag kände att jag inte var ensam. Att det faktiskt fanns människor kvar på jorden som brydde sig om mig, men nu... Nu var allt annorlunda och tillbaks till det vanliga. Eller inte riktigt, för nu var det något som gapade tomt inom mig. Den lyckliga delen av mitt hjärta som jag en gång hade ägt vilade just nu hos Justin, vare sig han fortfarande ville ha det eller ej. Kvar var bara det smutsiga tusenbitarspusslet till hjärta. Åh, om bara mamma var här nu! Hon skulle sitta bredvid mig på sängen, stryka mig över pannan, viska att allt skulle bli bra och lågt sjunga en fin sång för mig. Hon skulle säga att hon fanns här för mig, - vad som än hände, och att hon aldrig skulle lämna mig. Men det gjorde hon. Trots det kunde jag inte skylla på henne.
 

Jag kom att tänka på låten Safe & Sound. Det var en av mina favoriter. Tårarna började rinna ner för mina kinder, och jag mumlade tyst med i låten...
 
"I remember tears streaming down your face
when I said I'll never let you go
But all those shadows almost killed your light
I remember your said don't leave me here alone
But all that's dead and gone and passed tonight...

Just close your eyes
the sun is going down
You'll be alright
no one can hurt you now
Come morning light
you and I'll be safe and sound."

Jag reste mig upp och gick fram till min väggspegel. Mascaran hade runnit nerför mina kinder och mitt hår var ruffsigt. Kort sagt såg jag helt hemsk ut. Jag kollade ut genom fönstret och det såg rätt mulet ut. Det började kanske dra ihop sig till regn? Hur som helst ville jag inte vara instängd på mitt rum längre. Jag ville gå ut, få lite frisk luft! Jag tog min sminkväska & hårborste och skyndade in i badrummet för att göra mig i ordning. Sedan bytte jag om till lite fräschare kläder, drog på mig skorna och låste dörren bakom mig.

Det kändes bättre än bäst att vara tillsammans med Dawn igen! Vi var ute på en liten promenad, i okända kvarter för att slippa bli igenkända, och gick hand i hand. Dawn's varma små händer passade bra i mina. Vi skulle just svänga runt hörnet på ett hus då vi nästan gick in i någon. Och denna någon var inte vem som helst...
"Juliah?", sa jag chockat.
Dawn tittade besvärat bort mot ett annat håll för att slippa möta Juliah's blick.
"Hej", sa Juliah och mötte min blick.

Det kändes som att vi stirrade in i varandras ögon i evigheter, ända tills hon flyttade blicken ner i marken.
"Du, eh... Ringde eller sms:ade inte?" Det var mer som ett påstående än en fråga när orden kom ur hennes mun.
Jag var påväg att säga varför skulle jag men han ändra mig innan jag yttrade mig. Jag tänkte efter lite och insåg att jag bara hade lämnat Juliah där i parken för tre dagar sen, för att springa efter Dawn. Det var kanske inte så schysst, bara sådär, utan att höra av sig...? 
"Juliah, jag är leds...", jag han inte avsluta meningen innan jag blev avbruten.
"Du behöver inte säga något. Jag förstår. Jag var bara en ersättare för henne där." Juliah pekade på Dawn.
"Ersättare? Vadå, tror du att jag utnyttjat dig? Jag såg dig som min vän!"
"Vän? Sen när kysser vänner varandra?"
"Än sen om jag gjorde ett misstag...", skrek jag, men meningen dog ut när jag insåg vad jag sa. Juliah gick från arg till ledsen och sårad.
"Juliah, jag är ledsen... Jag menade inte-."
"Jo, det gjorde du. Kyssen var inget misstag, - jag är det jävla misstaget! Ingen vill ha mig ändå! Alla som jag på något vis har kär lämnar mig på ett eller annat sätt i sticket i slutändan! Jag har förlorat min mamma, min pappa finns inte där för mig, och nu du..." Tårar började rinna nerför hennes kinder och jag mådde hemskt dåligt inom mig. Jag visste ju precis vad Juliah gått igenom. Jag tänkte tillbaka på den där dagen jag var hemma hos Juliah för första gången. Hon hade tagit emot mig när jag mådde dåligt och behövde någon att prata med. Hon hade lyssnat snällt och berättat om sina egna problem också.
"Där ser du. Jag har rätt, för du säger ju inget! Grattis, lev lyckligt i alla era jävla dagar och så vidare, jag orkar inte det här längre! Fattar ni inte hur jobbigt det här är för mig? Dag ut och dag in har jag sett er två ha hur roligt som helst tillsammans, och hela tiden tänkt that should be me!"
"Jag... Jag förstår inte?" Jag kände mig helt förvirrad. Vad menade hon?
"Fattar du inte? Jag är också kär i dig! Är inte det glasklart?"
 
Juliah's ord hade kommit som en smäll på käften. Jag visste varken vad jag skulle säga eller göra?! Mina känslor var ju för Dawn, men jag tyckte verkligen synd om Juliah. Även Dawn stod tyst och hon visste nog inte heller vad hon skulle göra. Jag övervägde att krama om Juliah och försöka trösta henne, fast jag var inte säker på att det var en bra idé. Kanske skulle det bara göra allt värre? Till slut tog Dawn ett steg fram och var påväg att lägga armarna om Juliah's hals, men precis i sista sekunden skrek Juliah att Dawn skulle lämna henne ifred och började springa iväg. Great.
"Juliah!" Jag ropade efter henne men hon vände sig inte om utan fortsatte springa. Att springa efter var ingen idé, för jag menar, vad skulle jag göra? Det här sort of triangeldramat var bara för mycket! Självklart ville jag vara Juliah's vän, men skulle det gå utan att det blev för konstigt med alla känslor från alla håll och kanter?
Jag drog handen genom håret och la armen om Dawn, och hon lutade sig mot min bröstkorg.
Tårarna forsade ner för mina kinder och jag ville bara skrika av smärta. Att älska men inte vara älskad tillbaka var nog den hemskaste känslan som fanns! Jag råkade springa in i en ung kvinna, och hon röt åt mig att se mig för.
"Kärring", mumlade jag surt tillbaka och fortsatte springa. Jag skymtade en telefonkiosk lite längre bort och sprang fram till den och knappade in pappas nummer. Inget svar. Jag provade alla hans mobilnummer, men han svarade inte på något. Bara den där jävlan röstbrevlådan!
Jag sjönk ner på golvet i telefonkiosken och lutade huvudet mellan knäna med armarna runt om mig så jag blev liten som en boll, drog efter andan och hulkade. Plötsligt hoppade jag till av att det knackade på dörren till kiosken. Jag kollade ledset upp och fick syn på ett ansikte som tillhörde en främling som på något sätt kändes bekant. Det var en ung kvinna med blont lockigt hår, nästan precis som mitt fast en lite mörkare nyans, blåa ögon och rödmålade läppar. Hon lyfte på ögonbrynen som i en -får-jag-lov-att-öppna-min och jag nickade vagt. Dörren öppnades och kvinnan satte sig på huk bredvid mig.
"Men lilla vän, hur är det fatt?" Hennes röst kändes också bekant. Den fick mig på något sätt att tänka på hemma...? Hon väntade på ett svar på sin fråga, och jag kunde ju inte precis förmå mig att säga att jag mår bra. När jag förblev tyst la hon en hand på min rygg och masserade den lite. "Behöver du skjuts någonstans? Min bil står runt hörnet..."
Jag nickade. Just nu ville jag bara hem, och vad gick fortare än att åka bil?
"Kom", sa hon och drog upp mig på fötter. När vi satt i bilen presenterade hon sig som Cornelia.
"Vad heter du då, min vän?"
"Juliah..."
"Åh, vilket fint namn! Jag älskar det namnet. Min dotter heter det."
"Aha, hur gammal är hon?" Jag hade alltid varit ensam om att heta just Juliah med h på slutet under min uppväxt, så jag kunde inte minnas att jag träffat på någon annan tjej med samma namn.
"Jadu, hon måste vara omrking 17 år idag... Jag har inte träffat henne sen hon var 1 år gammal. Förresten, vart bor du? Så jag vet vart jag ska släppa av dig menar jag."
Jag var helt förstummad över hennes berättelse. Vem var den här kvinnan? Pappa hade aldrig riktigt pratat om min mamma, så jag var inte helt hundra på vad hon hette, för han kallade henne bara för C, och min mamma lämnade mig när jag var 1 år gammal...
"Där", flämtade jag och pekade på pappas stora, vita hus.
Cornelia saktade in och vände långsamt huvudet åt mitt håll.
"Juliah? Juliah Edwards?"
"Ja", sa jag tveksamt.
"Åh du store tid!" Hon satte handen för hjärtat och kollade chockat på mig...

Here you go, loves! Som jag sa i förra inlägget så ber jag så väldigt mycket om ursäkt för seg uppdatering. Allt är helt mitt fel, and I'm sorry. Men jag hoppas att detta kapitel kan gottgöra lite. :3
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker/tror kommer hända, osv.
Kram // Vendela
 

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 22 - Beggin' on your knees

två dagar senare och ungefär hundra missade telefon samtal från Lexi så svarade jag äntligen. 
"Dawn seriöst min spelning är ikväll och jag är jätte nervös jag hatar verkligen det Justin gjorde mot dig men snälla kom med mig! jag komemr svimma om jag inte ser dig i publiken!" skrek Lexi.
"Okej då vilken tid?" frågade jag trött.
"jag kommer och hämtar dig vid sju, det är två timmar dit så det är bäst att du snyggar till dig eftersom jag gissar att du sitter i mysisbyxor och din favorit tröja! kom igen nu Dawn du kan få en mycket bättre kille än Justin" jag kunde nästan höra hennes leende.'
"Vadå bara för att du och Anton äntligen har börjat flörta?! Bara låt mig vara tills du hämtar mig jag vill inte vara taskig men jag är jätte lät retlig just nu Lexi" sa jag irriterat.
"Okey då syns snygging"
hon la på och jag gick över till min väska som fortfarande låg på golvet. jag hade inte packat upp än jag hade inte så mycket att klä upp mig för längre.Jag drog fram ett par slitna jeans och ett vit linne med U.S.As flagga på som Lexi älskade. jag fixade snabbt till håret och sminkade mig innan jag slog upp en bok och skumläste ända tills Lexis pappa kom och hämtade upp mig.
Jag stod framför dörren och tvekade. Klockan var väl inte så sent så man inte kunde knacka på? Mina tankar strömade ohc jga rodnade när jag tänkte på Dawns blick på mig innan hon sett på Juliah.Varför skulle jag gå och få känslor för Juliah när Dawn bara kunde ge mig en blick som fick mig att bli kär på nytt?
Jag knackade på och hörde någon skrika innan dörren slogs upp.
"Vad vill du mig! Jag missar mitt tv pogram, förstår du hur svårt det är att hålla tider i det här huset är? Va?!"skrek hon och stirrade på mig.
-2Ursäkta mig men jag letar efter Dawn" sa jag försiktigt.
"Hon är väl här någonstans in mig dig jag har inte hela kvällen på mig... DEXTER!!!" skrek hon och försvann.
Efter några sekunder kom Dexter emot mig, han log lite osäkert och drog in mig längre in i huset. Det var otroligt fint men den där kvinnan verkade inget bättre än deras pappa.
"Dawn är inte här hon skulle någonstans med Lexi men kan du stanna här med mig ett tag? Faster Greorgina skrämmer mig.... snälla bara en liten stund?"
"Självklart grabben" log jag och bärde upp honom cirka tre steg innan jag fick sätta ner honom igen.
det fick åtminstone ett litet leende på hans läppar.

"Det är min tur nu önska mig lycka till" log Lexi.
Jag gav henne en high five "High Five för turen" sa jag och blinkade mot henne.
 
No it don't, come easy.
No it don't come fast.

Lock me up inside your garden.
Take me to the riverside.

Fire, burning me up,
Desire, taking me so much higher
And leaving me whole

There you were, in your black dress 
Moving slow, to the sadness.
I could watch you dance for hours.
I could take you by my side.
När Lexi kom av scenen klappade jag händerna och kramade om henne så hårt att hon började skratta.
"Jo jag har en överraskning du vet låten som jag tvingade dig att lyssna på förut? Jo den ska vi två uppträda bara följ efter mig okej du borde verkligen sjunga igen Dawn kom du har en underbar röst" sa hon och drog mig upp på scenen.
 
Lexi:
You had it all the day you told me (told me) you want me
I had it all but let you fool me (fool me) completely
Yeah I was so stupid to give you all my attention
'Cause the way you played me exposed your true intentions
 
båda:
And one day I'll have you beggin' on your knees for me
Yeah one day I'll have you crawlin' like a centipede
You mess with me and mess with her so I'll make sure you get what you deserve
Yeah one day you'll be beggin' on your knees for me
 
 
Dawn:
So watch your back cause you don't know when or where I can get you
I've set the trap and when I'm done then you'll know what I've been through
So oh Mr.Player do you feel like the man now?
And I bet your nervous cause this song makes you freak out
 
 
båda:
And one day I'll have you beggin' on your knees for me
Yeah one day I'll have you crawlin' like a centipede
You mess with me (yeah) and mess with her (yeah) so I'll make sure you get what you deserve (yeah)
Yeah one day you'll be beggin' on your knees for me

I know I'm being bitter but I'ma drag you under
'Cause you just don't, don't deserve happy ever after
For what you did to me after you told me you never felt that way
It was only just a game
you had it all
 
 
Dawn:
And one day
And one day I'll have you beggin' on your knees for me (beggin' on your knees for me)
Yeah one day I'll have you crawlin' like a centipede (crawlin' like a centipede)
You mess with me (yeah) and mess with her (yeah) so I'll make sure you get what you deserve (yeah)
Yeah one day you'll be beggin' on your knees for me
 
När vi sjöng det sista så kom Justin in genom dörren. Vi hade hoppat runt och dansat på scen och jag hade varit glad och faktiskt glömt bort honom för ett ögonblick. Nu tittade han ledsamt på mig och jag gav mikrofonen åt Lexi innan jag sprang av scenen med tårar i ögonen. Jag hörde hur han skrek mitt namn men jag sprang ut på gatan för den friska luften.Dörren öppnades och stängdes och jag såg hans lila supra skor. 
"vad vill du Justin?" frågade jag och tittade in i hans ögon.
hans läppar smakade vanilj och hans kropp skickade ilningar uppför min ryggrad. Han kysste mig, jag kunde inte förstå det var allting bra nu eller? Våra läppar maserade varandra och jag log.
 

Hejhej förlåt att det tog sådan tid!
Jag har haft fullt upp med skolan, läxor och vänner men här kom det och det är lite extra långt också ;)
//Hanna♠

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 21 - Hurt

Det hade gått flera veckor, och jag hade fortfarande inte hört något från Dawn. Jag visste inte vad hon gjorde, var hon befann sig eller någonting. Dom senaste veckorna hade jag umgåts mycket med Juliah, och hon var faktiskt mycket schysstare än vad jag hade trott från början. Visst, hon var väl lite väl klängig ibland, men jag gillade henne ändå. Hon var en bra vän.
"Kom, vi drar till parken", sa hon och tog min hand. Jag hänkade på, och vi gick tillsammans bort mot den lilla parken som låg i närheten. Det var inte så många människor där, ett fåtal småbarn som gungade och hade föräldrar som vakade över dom bara.
"Sjung."
"Va?", sa jag och rynkade pannan.
"Sjung något."
"Vad ska jag sjunga då?"
"Jag vet inte. Bara ta nån låt." Hon log mot mig. Jag kollade fundersamt upp mot den halvmulna himlen. Sedan bestämde jag mig för vilken låt jag skulle ta. Jag grabbade tag i Juliahs hand och förde den mot min axel, sedan tog jag hennes andra i min egen, och började sjunga:

"When I close my eyes, I see me and you at the prom
We've both been waiting so long for this day to come
Now that it's here, let's make it special
 
I can't deny, there's so many thoughts in my mind
The DJ's playing my favorite song, ain't no chaperons
This could be the night of your dreams
 
Only if you give the first dance to me
I'm gon' cherish every moment
'Cause it only happens once, once in a lifetime..."

Vi dansade runt på gräsmattan, och alla vuxna som satt i parken stirrade på oss som om vi var från vettet. Dock brydde sig varken jag eller Juliah, utan vi bara skrattade & sjöng. Äntligen började allt det tunga lyfta. Jag kände mig så lätt, så glad och... Lycklig? 


Jag & Dexter började gå mot parken. Vi gick och småpratade om allt och inget, och var nästan framme vid gungorna då jag hörde ett välkänt skratt och en låt som en gång i tiden hade varit en av mina favoriter. Vänta, var det inte...?
Jag vände mig om och fick syn på Justin. Först blev jag glad, men sedan nervös och ledsen efter bara några sekunder. Justin, som jag hade trott var ensam i parken, dansade nu runt och sjöng med Juliah. Jag blev genast ännu ledsnare. Varför var han med henne?
Plötsligt såg jag att hon makade sig närmare Justin, dom fick ögonkontakt och lutade sig mot varandra... Sedan möttes deras läppar.
"Nej", flämtade jag och satte händerna för munnen. Var det möjligt att må sämre än jag gjorde just nu? Jag ville kräkas, skrika och gråta på samma gång!
"Dawn?", sa Dexter, kanske lite väl högt och orligt, för Justin hade hört oss och avbröt kyssen. För bara några sekunder möttes våra blickar, och jag kunde se hans läppar forma mitt namn. Juliah vände sig om, och när hon fick syn på mig blängde hon surt. Jag tog Dexter's hand och sa åt honom att komma. Sedan småsprang vi hem till faster Georgina. Jag hörde Justin skrika mitt namn flera gånger, kanske följde han efter oss? Jag var ändå för ledsen för att ens bry mig. Så fort vi var hemma slängde jag mig på min säng och borrade ner ansiktet i kudden. Nu var det tillåtet att skrika. Jag tog ur mig all ilska, och sedan kom gråten som gjorde så det stockade sig i halsen. Hur kunde Justin hänga med Juliah? Och varför? Jag som ändå hade haft lite hopp kvar för att den en dag skulle kunna bli jag & Justin igen. Men nu... Nu var allt förstört. Precis allt.

Här är kapitel 21, mina vänner! Förlåt förlåt förlåt för att det dröjt så, men jag har varit upptagen i helgen och början av veckan. Men nu lovar jag att bättra mig med uppdateringen. Dock kanske detta inlägg blev lite kort, men jag har en hel del läxor att ta tag i som ska vara klara tills imorgon så jag måste tyvärr stoppa här.
Kram // Vendela

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 20 - A thousand years

Lyssna medans ni läser
Jag låg i sängen i mitt nya rum. Det var beiga väggar och ganska tomt för att vara ärlig. det var den enkla sängen med ett bord bredvid och sedan en soffa mitt emot sängen. jag hade lagt in min väska på soffan och gitarren låg bredvid sängen. jag hade försökt att spela men jag hade tappat lusten allt jag kunde tänka på var dom förstörda instrumenten i skolsalen. jag drog handen genom håret allt jag kunde tänka på var skolan, Justin och Juliah som hade gråtit. Det var säkert hennes fel på något sätt som jag nu låg här.
"Dawn?" det knackades på dörren.
"Kom in" sa jag och satte mig upp i sängen.
"Jag kan inte sova" mumlade Dexter som kom in.
Jag vinkade honom närmare och när han slog sig ner på sängen så kramade jag om honom och pussade honom på pannan. jag gav honom ett brett leende innan jag tog upp gitarren och sjöng tyst för att Georgina inte skulle vakna. klockan var trotts allt elva ungefär.
 
I have died everyday waiting for you
Darling don't be afraid I have loved you
For a thousand years
I'll love you for a thousand more
 
Jag sjöng klart sången såg hur Dexter somnade bredvid mig. han log och jag la mig ner bredvid honom. bäddade om oss båda och somnade bredvid min bror.
Time stands still
Beauty in all she is
I will be brave
I will not let anything take away
What's standing in front of me
Every breath
Every hour has come to this

One step closer
 
sjöng jag med radion jag och pappa skulle iväg på en sen midnatts middag med hans nya flickvän. pappa stängde av radion och tittade på mig jag visste inte om jag gjort något fel.
"Juliah jag vill att detta ska hålla så snälla sköt dig denna gång" så han strängt.
"Inte mitt fel för dom andra gångerna jag gjorde ingenting!" sa jag och la armarna i kors över bröstet. 
"inte ett ord okej?" sa pappa och stannade bilen.
I have died everyday waiting for you
Darling don't be afraid I have loved you
For a thousand years
I'll love you for a thousand more

And all along I believed I would find you
Time has brought your heart to me
I have loved you for a thousand years
I'll love you for a thousand more
 
 
sjöng mamma medans hon lagade mat. jag gick upp till henne och pussade henne på kinden innnan jag tog ett mjölk glas. jag log mot henne.
"hur mår du?" frågade hon.
"bättre gör knappt ont längre" log jag.
"Det är bara för att du tog din medicin för fem minuter sedan" skrattade hon och serverade maten på det stora bordet.
Scooter kom ner och satte sig bredvid mig och några sekunder senare kom Kenny. Måltiden var ovanligt tyst så mina tankar for åt ett helt annat hål. Dawn. jag tänkte på Dawn igen. hur hon hade spenderat otroligt mycket tid på sjukhuset med mig, gett upp sin familj för mig hon pratade aldrig om sig själv, Dexter och enda gången vi tog upp hennes familjsa hon förlåt för hur hennes pappa hade uppträdit. men jag tänkte även på Juliah. började jag få känslor för henne eller var det bara för att jag saknade Dawn?
Jag slog bort tankarna och kom in i samtalet som dom börjat utan mig. den kvällen låg jag och tänkte på vad Dawn gjorde just nu. helt omedvetande om att hon bodde två kvarter bort och sov med sin bror. Jag ville se henne igen... kanske låta henne förklara men jag kunde inte. Jag visste inte om jag ville låta henne förklara bara så att mitt hjärta skulle brista igen.
 
And all along I believed I would find you
Time has brought your heart to me
I have loved you for a thousand years
I'll love you for a thousand more
 
 
sjöng jag tyst precis samma låt som mamma sjunigt. jag måste ta reda på vad det är för låt tänkte jag innan jag somnade.

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 19 - New Home


Jag satt i bilen påväg hem, och jag var sjukt trött. Det här dramat var bara för mycket för mig! Jag hissade ner bilrutan för att få lite frisk luft. Solen hade gått ner och det duggade ute. Plötsligt gick en tant rätt ut i gatan, fast att det lyste rött. Jag satte koncentrationen på vägen igen och tvärbromsade.
Tumblr_m89y1dixbd1rsqmcuo1_500_large
"Jävla idiot, jag kunde ju ha dött!", röt hon. Men hallå, det var ju hon som hade gått mot rött? Inte jag! Ändå var jag för trött för att slänga tillbaka en taskig kommentar, så istället gav jag henne bara en trött blick. När tanten hade kommit över gatan gasade jag på igen och körde iväg i full fart. Jag ville bara hem och sova! Dawn och Juliah fladdrade runt i mina tankar. Det kändes skönt att ha någon att prata med, någon som förstod. Juliah var en trevlig tjej, och jag vet inte varför jag inte lagt märke till henne förut? Söt var hon också, och hon hade en fin personlighet. Hon verkade så ärlig och snäll, även om jag hade sett henne som en rätt tuff person innan. Men ändå saknade jag Dawn... Fast det hon hade gjort var riktigt fel. Undrar vad hon gjorde i detta nu? Vad jag visste så hade hon ingenstans att ta vägen. Hennes pappa sitter ju inne, och hennes mamma... Ja.
Jag parkerade bilen och avbröt mina tankar. Hem ljuva hem, och sängen, Here I come!
Jag hade bott på ett vandrarhem under natten, och nu satt jag i parken, med min packning bredvid, och gungade.
Solen höll fortfarande på att gå upp över staden, och det kom lätta vindpustar från väster. Jag försvann in i djupa tankar. Jag tänkte på Dexter, på pappa, på Justin, på mamma... Åh va livet skulle varit enklare om min mamma hade varit vid livet!
Dexter var fortfarande kvar hos Alfredo, och jag skulle låta honom stanna där tills jag hittat ett hem för oss. Jag drog upp mobilen ur fickan och letade igenom min katalog. Jag fortsatte neråt och neråt på listan, och skulle precis ge upp då jag läste...: "Faster Georgina."
Jag & Dexter tyckte inte alls om våran faster. Hon var en skitstövel, precis som pappa, fast en rik sådan. Jag skulle aldrig gjort det här annars, men nu var hon min sista utväg... Jag tryckte på den gröna luren och ringde henne...

(Några timmar senare...)
 
Alfredo hade släppt av Dexter vid utkanten av parken, och nu hade vi tagit stadsbussen hem till faster Georgina. Vi sneddade över gatan och började gå mot hennes hus.
"Måste vi gå in?", klagade Dexter och kollade ledset på mig. Jag böjde mig ner så jag hade huvudet i hans nivå.
"Dexter. Georgina är vår enda chans. Hon är den enda vi känner som vi kan bo hos. Jag vet att du inte gillar henne, - det gör inte jag heller, men vi måste försöka åtminstone. Hon kanske har förändrats? Man vet aldrig." Innerst inne visste jag ju att hon inte alls hade förändrats. Hon var fortfarande en skitstövel, men jag ville pigga upp Dexter lite. Han nickade kort och tog min hand medans jag plingade på. Snabba klampanden hördes och plötsligt rycktes dörren upp.
"JAG VILL INTE HA NÅGRA KAKOR, HAR JAG JU SAGT. LÄMNA MIG IFRED!"
Både jag och Dexter hoppade till och kollade sedan förvirrat på henne.
"Åh, jaha. Var det bara ni. Stig på." Hon öppnade dörren ännu mer, men lät inte ett dugg välkomnande. Dexter stod kvar och tvekade lite.
"Men skynda på då, pojkvasker! Jag har inte hela dagen på mig!"
Han nästan flög in genom dörren och ställde sig bredvid mig.
"Middagen är färdig, förresten", sa Georgina och försvann ut i köket. Jag och Dexter drog av oss våra ytterkläder och följde efter in i huset. Det var stilrent och högt i tak i alla rum. Georgina hade gått om pengar, men ingen att dela dom med eller att skämma bort. Hon var också för snål för att skänka bort pengar till behövande.
"Jaha ja." Hon gav mig en bitter min när vi satt vid bordet. Jag petade runt med gaffeln i maten och visste inte riktigt vad jag förväntades säga, men jag skyndade mig med att säga att det var snällt av henne att låta oss bo här...

Fuu, nu har jag varit sådär dålig på att uppdatera igen! Men jag har haft lite fullt upp med att fixa i ordning en sorts "tävling" eller vad man ska säga, på min egna blogg. ;3
Men i alla fall, hur ska det nu gå för Dawn & Dexter? Och kommer Justin dra sig tillbaka till Dawn, eller komma närmare Juliah?
Kram // Vendela

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 18 - Open up

Jag kom in i skolan och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag ville springa efter Dawn och hålla om henne men det hon hade gjort var fel. Juliah hade smsat till mig och berättat och jag var så himla besviken på Dawn men samtidigt var det något som skrek inom mig att det inte var sant. jag blinkade bort tårarna och gick till Juliah som stod utanför musikrummet. hon stod lite halv lutad och tittade in. hennes blick var dragen mot gitarrerna.
"Jag hoppas att skolan kan få pengar att reparera skadorna" mumlade jag och ställde mig bredvid henne.
"Jag är ledsen för att det var Dawn" sa hon lågt och tittade ner i marken.
"Det var ju inte ditt fel" log jag.
Hon tittade upp på mig och jag såg att hon hade gråtit. jag drog tillbaka en hårslinga som hängde framför hennes ansikte. jag drog in henne i en kram och kände hur hon slappnade av.
När jag var i Justins famn kändes det tryggt på ett sätt som jag aldrig kännt förut. det var som om all oro, stress och alla känslor bara sköljdes bort och lämnade mig varm och fluffig. jag skrattade lite åt min tanke och kände hur Justin släptte mig lite.
"Jag måste hem igen men vi ses väl juliah?" frågade han.
"Ja du har mitt nummer nu så det är bara du ringer eller smsar om du vill ses eller bara prata någon gång"
"du är underbar" sa han och pussade mig på pannan.
jag rodnade och såfort han hade försvunnit så började jag fnittra som en galning.
 
 
"pappa?!" frågade jag när jag kom in i huset.
det var mörkt och luktade instängt och för första gången visste jag inte vart han var. det fanns alltid lappar när han gick ut, sms som sa när han kom hem eller telefonen som ringde och hans röst som berättade att han skulle vara borta över helgen. Nu såg det ut som huset inte används sedan förra gången jag var här. det sög till i magen och jag gick in i det stora köket. ingen lapp, inget sms och jag satt i en halvtimme och väntade på telefonsamtalet innan jag gav upp. jag duschade av mig lite snabbt innan jag drog på mig ett par enkla jeansshorts och en förstor tröja. jag satte mig ner framför tv:n men kunde inte slappna av alls. Jag visste ju att pappa antagligen var på jobbet, eller hos någon ny flickvän.
telefonen ringde och gjorde så att jag hoppade högt.
"Ahh hallå?" frågade jag lite osäkert.
"Juliah? förlåt om jag ringer men jag behöver prata" det var Justin.
"Jaha men kan du kanske komma över hit. Jag är ensam hemma och jag är super fånig men är lite rädd" skrattade jag.
jag berättade adressen och han ringde på dörren en kvart senare. Vi satte på musik och satte oss i soffan. han på ena sidan och lutad mot armstödet och jag likadant på andra sidan. 
"Så vad ville du prata om?" log jag blygt,
"inget speciellt jag kände bara att jag inte kunde sitta hemma och du sa tidigare..." han avslutade inte mening utan kliade sig själv i nacken. jag log.
"om du vil veta något speciellt är det bara du frågar" sa jag och sjönk längre ner så jag nästan låg ner.
"berätta om din familj" log han.
"det är en lång historia men visst. mina föräldrar träffades när min pappa kört in i en affär av misstag. han hade blivit full och mamma var den som anmälde honom. dagen efter på polisstationen satt dom bredvid varandra i väntan på att få komma in. dom började prata och det slutade med att mamma la ner anklagelsen och pappa behövde bara betala för ett nytt fönster. Dom fortsate att träffas rätt länge och pappa som var ganska rik skämde bort henne. fem år senare gifte dom sig på stranden och sedan så åkte dom runt jorden, jobbade ihop mer pengar och skaffade utbildning i olika ämnen. dom var perfekta för varandra.... men när jag kom så förändrades det väl. min mamma stack när jag var ett år gammal. 
så jag växte upp med pappa. han är snäll och ger mig saker men riktigt mer än så blir det inte. jag hade det tufft i skolan och jag var ganska mobbad först men jag fixade upp mitt ryckte. jag är inte så stolt över allt det som jag gjorde men visst jag blev populär. men det var svåra tider då jag inte hade några vänner alls."
Medans Juliah berättade så kände jag lite medlidande till henne. hon verkade alltid så tuff och nu när hon satt här framför mig var det som en helt annan Juliah. hon släppte ner skyddsmuren hon hade runt sig. hon sa att hon var nöjd med sitt liv men att det inte var perfekt. det var likadant hos mig. jag älskade att vara känd för alla fansen men ibland blev det för mycket.
"HUr känns det att vara känd då?" frågade hon och flyttade sig närmare mig.
"Hur ska det kännas?" skrattade jag.
hon ryckte på axlarna och så satt vi tysta en stund. jag tänkte precis säga något när jag märkte att hon sov. jag bar tyst upp henne i hennes rum och bäddade ner henne innan jag låste och åkte hem. Det var ganska skönt att få bort tankarna på Dawn för tillfället. dom hade varit i mitt huvud hela dagen.
 

Hey guys! förlåt att jag inte har skrivit något på ett tag men jag har kommit hem från Sälen iför går och igår så vilade jag mig men nu kom kapitel 18 upp. och Vendela har gjort ett jätte bra jobb och skrivit. Vi ska som sagt försöka uppdatera bättre men det är lite svårt när man försöker få kontakten men det fixar sig! hoppas ni gillar kapitlet! //Hanna

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 17 - Expelled


"Va? Jag har inte gjort något", sa jag och kollade chockat på alla. Jag vände mig mot lärarna, och dom tittade skeptiskt på mig.
"Vad? Jag är oskyldig, jag lovar!" Jag vände blicken mot eleverna. Även dom kollade misstroget på mig. Snälla ,säg att det här bara var en hemsk mardröm! Varför trodde dom mig inte?
"Dawn?", sa Mr.Stanford, skolans rektor. Jag vände mig om.
"Mitt kontor. NU!"
Han klämde sig igenom folkmassan av elever och gick i rask takt mot sitt kontor. När jag började gå drog eleverna sig undan, som om jag bar någon sorts smittsam sjukdom. Jag kände mig liten och bortkommen, och gick med blicken fastspikad i golvet.
När jag kom in på kontoret sa rektorn åt mig att sitta ner. Jag slog mig ner i en stor svart fotölj och bara väntade. På vad? Jag vet inte. En utskällning? En jättedyr räkning för alla trasiga instrument? Ett straff?
"Dawn", började han. "Du har mycket länge varit en av mina favoritelever, men sånt här kan jag inte tolerera! Bara för att du mår dåligt betyder det inte att du kan förstöra skolans tillhörigheter." Han såg på mig med en ledsen, men ändå sträng blick.
"Men jag har ju inte gjort något! Dessutom tror jag knappast att en enda person skulle kunna orsaka allt det här." Jag slog med armarna runt omkring mig.
"Dawn, vi kommer ingen vart när du skyller ifrån dig. Nästan alla är säkra på att det var du, och du är den enda som faktiskt har en aledning till att förtöra saker."
"Men hör du inte vad jag säger?! Jag är oskyldig!"
"Jag är ledsen, Dawn, men du är relegerad. Jag vill inte att du vistas på skolans område igen."
"Men, va? Vart ska jag då ta vägen?"
"Det är inte skolans problem. Vi kan inte göra något åt hur din pappa är eller vilka problem ni har i familjen."
Jag reste mig snabbt upp och började gå mot dörren.
"Adjö då", sa rektorn lugnt. Jag hade ju inte ens fått en andra chans?! Som tur var hade han i alla fall inte nämnt något om pengar. Jag skulle inte ha råd att ersätta alla instrument som gått förlorade.
Jag gick in på mitt och Lexi's rum och började packa ihop mina saker.
"Jag är ledsen, Dawn", sa Lexi som hade kommit in i rummet. Hon sträckte ut armarna, och jag vände mig om och lät mig bli omfamnad. 
"Jag är oskyldig", viskade jag, men rösten dog ut innan jag han prata klart.
"Jag vet, Dawn. Jag vet."
"Jag vet inte vart jag ska ta vägen", mumlade jag mot hennes axel.
"Jag önskar att jag kunde göra något, men vi har tyvärr inte plats för någon mer hemma hos oss..."
Jag nickade. "Men tack ändå." Jag vände mig om igen och torkade bort tårarna som rann ner för min kind. "Men nu måste jag fortsätta packa." 
När jag hade fått ner det sista och bytt om, så tog jag min rullväska och axelbandsväska och gav mig av. Ute på skolgården gick jag nästan in i Justin.
"Hej", sa jag och torkade ännu en tår.
Han svarade inte, utan bara granskade mig.
"Men säg något då?!"
Han bet sig i läppen och kollade på skolan.
Tumblr_m877uttwuc1qk1nyyo1_500_large
"Jag vet inte vad jag ska säga..." Han vände blicken mot mig igen. "Jag är besviken på dig."
"Va? Tror du också att jag är skyldig?"
"Jag är ledsen...", mumlade han och började gå mot skolans ingång. Jag såg att han var påväg att börja gråta.
"Var är Dexter?", viskade jag, och jag visste att Justin hade hört mig för han stannade upp. Han vände sig inte om, men han mumlade tillbaka: "Alfredo har honom. Du behöver bara ringa honom så får du tillbaka din lillebror."
"Så... Det är slut nu?"
Justin stod och tänkte ett tag. Sedan sa han bara ett kort "ja", och försvann in i skolbyggnaden. Jag stampade i marken och ville skrika av smärta och ensamhet! Men istället tog jag mina väskor och småsprang bort från skolan. Det började spöregna, så jag gick under taket som stack ut längs med affärsgatan. Efter bara en liten bit behövde jag ställa ifrån mig väskorna och låta mig bryta ihop.
"Fan, fan, fan", mumlade jag och satte mig ner bredvid min packning. Vad skulle jag ta mig till? Nu hade jag ingen! Jag vilade huvudet i knäna. "Fan."

Här har ni kapitel 17! Förlåt för att det dröjt, men arkivet är fortfarande inaktiverat. Dock löste jag det ändå, tack vare att jag har perspektivsbilderna kvar på datorn. Pjuuh!
Enjoy!
Kram // Vendela

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 16 - Don't play innocent


Klockan var lite över tolv på natten, och dom flesta låg och sov. Vi fick inte vistas utanför sovrummet på nätterna, och det fanns ju inte direkt något att göra där förutom att sova. Jag låg dock fortfarande vaken. Jag hade smugglat in Trisha hit, och Megan var ju redan här eftersom det var henne jag delade rummet med.
"Jag fattar inte. Vad är det du ska göra?", sa Megan förvirrat och pillade på en av mina gucciväskor. Dumma, blåsta Megan...
"Vad vi ska göra menar du? Jag har ju förklarat flera miljoner gånger!" Jag suckade.
Trisha förklarade allt en gång för alla för Megan, och den här gången nickade hon och det såg ut som att hon faktiskt förstod.
"Tiden är inne." Jag flyttade blicken mot klockan.
Trisha nickade, och Megan vände sig mot mig och sa: "Låt leken börja", med ett brett men slugt flin på läpparna.
Vi öppnade försiktigt dörren och låste sedan om oss. Sedan smög vi i den långa korridoren, och fortsatte mot caféterian.

"Jag ser inget", viskade Megan.
"Aj! Se dig för", klagade Trisha.
"Förlåt", viskade Megan tillbaka och försökte leta sig fram i mörkret. Jag var omringad av idioter, tänkte jag med en suck. Vi kunde inte tända någonstans eftersom dom vuxna på skolan skulle vakna då. Som tur var hade dom inte hört talas om lås inomhus, förutom till alla sovrum då förstås.
Vi ledde oss upp för den stora trappan och svängde sedan till höger, för om jag minns rätt så var det där musiksalen låg. När vi väl var där inne så stängde vi dörren och satte för det stora pianot så ingen skulle kunna öppna och komma på oss med vad vi gjorde.
"Det här ska bli så kul", sa Trisha och tjoade.
"Megan, ha sönder tangenterna på flygeln. Trisha, plocka isär trumsettet. Jag fixar gitarrerna!"
Dom nickade, och jag gick bort mot den lilla scenen där gitarrerna stod vilande i sina stativ. Jag drog med fingrarna längs med gitarrernas kroppar. Dom var så fina, men alltför snart skulle dom aldrig mer gå att använda. Jag hade alltid älskat gitarrer. Min gitarr var som min bästa vän. Men för att Justin skulle bli min var jag tvungen att göra det här, annars skulle jag aldrig bli av med Dawn. Jag stämde gitarrerna jättefel, hade sönder strängarna och bankade gitarrkropparna i betongfönsterbrädorna som fanns i salen. En efter en gick dom i bitar på ett eller annat sätt. Jag slängde den sista i golvet. Det hade varit min favorit.
Det bankade på dörren, folk drog i handtaget och höga röster hördes utanför.
"Psst, vi drar", viskade jag och vinkade till mig Trisha & Megan. Som tur var så var det rullgardiner för dörrfönstrena så ingen kunde se att det var vi, eller hur många vi var.
"Dawn kommer få fett med skäll imorgon", sa Megan och smidde sina händer medans vi skyndade in i den lilla skrubben bakom scenen. I den fanns ett fönster, som satt bredvid ett fönster som ledde till en korridor, och därifrån kunde man sedan ta sig till våra rum. Vi skyndade oss ut och klättrade över. Vi var på marknivå, så det skulle inte vara hela världen om vi trillade.
När vi sedan kom tillbaka så verkade ingen ha saknat oss. Alla låg och sov, så härifrån hade det antagligen inte hörts något. Vi smög in i våra rum och kröp ner i sängarna, sedan somnade vi också som om inget hade hänt.

Justin hade blivit bättre, och han kom och hälsade på i skolan då & då, men han var inte redo för att börja ha lektioner igen än. Jag hoppade till av att det bankade på dörren.
"Lexi! Dawn! Upp & hoppa och pallra er genast bort till musiksalen", sa en lärare med sträng röst. Både Lexi & jag flög upp ur sängarna.
"Vad är det om?", frågade Lexi och kollade förvirrat på mig.
"Inte en aning!" Jag lyfte på axlarna. Det knackade på dörren igen och jag & Lexi skyndade oss ut i bara pyjamas. 
"Vem kan ha ställt till med detta?", sa rektorn upprört. 
"Vadå?", frågade jag och petade en lärare på axeln.
"Har du inte hört? Någon har förstört i..." Hon han inte berätta klart innan Juliah avbröt henne.
"Åh, spela inte oskyldig Dawn. Alla fattar väl att det var du. Men bara för att du mår så jävla dåligt över din pappa och att han sköt Justin så behöver du ju inte ta ut det över oss andra?" Juliah började gråta. Vad sjutton hade hon sagt? Skulle jag ha orsakat det här? Jag vände mig om och hade allas blickar på mig...

Här är kapitel 16, kära vänner! Förlåt för att ni fått vänta så, men igår var jag tvungen att jobba med min andra novellblogg: Directionery, och idag blev jag avbruten i mitt skrivande p.g.a att jag var tvungen att sitta barnvakt. Men men, nu är det äntligen färdigskrivet! Vad kommer hända tror ni? o.o
Kram // Vendela

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 15. liam hemsworth is hot!

Jag satt med Megan och Trisha vid maten. Megan satt med en tidning öppen samtidigt som hon åt lite på kladdkakan som vi fått som efterrätt. Hon skrattade lite då och då.
"Vad ska du göra med Dawn då?"
"Jag vet inte Tri har du några förslag..." frågade jag lite drömmande.
"kanske göra något hemskt och säga att det var Dawn. vi kan få henne relegerad det är super enkelt min kusin gjorde det mot en kille som var otrogen mot henne det var jätte roligt hon fick hela fotbollslaget att ljuga för henne" Trisha log stort och skrattade lite innan hon själv åt från kladdkakan vi delade.
"Jag vet inte det skulle vara kul" sa jag och tänkte över olika saker vi kunde göra. 
jag ville vara hemsk mot henne eftersom hon tagit Justin ifrån mig och ännu värre hon hade skadat honom. tekniskt sätt var det hon men alla dyrkade henne för att hon hunnit fram. vad var det för skit egentligen om hon aldrig åkt hem skulle han inte följt efter och blivit skjuten. om han däremot följt efter mig så skulle ha som farligast fått en bok på sig. jag tittade surt ner ot mina skor. hemska saker.... hemska saker... jag skulle kunna putta henne ner för en trapp. nej hon skulle kunna dö. vad kan jag göra?
"Har ni hört om Alfredo och Dexter dom hamnade i tidningen" log Megan mot mig.
"va få se!" jag ryckte tidningen ur hennes händer.
Dexter Leyton och Alfredo Flores kom in på sjukhuset några timmar efter att Bieber skrivits in. 
Vi fick inte riktigt prata med pojkarna men Alfredo var i chock och en av våra journalister frågade hur dom fått veta.
- Min syster skickade ett sms för några minuter sen och Alfredo skulle passa mig så vi kom hit.
svarade Dexter lite svagt säkert för rädslan...
- Din pappa då?, frågade en utav papparazzisarna som fanns på platsen.
Dexter hade suckat och sprungit efter Alfredo.
det finns källor över allt som säger att Leyton syskonenes pappa skjutit Justin och det är därför dom stannar hos honom medans en annan liten fågel har viskat i mitt öra om en okänd romans mellan Dawn Leyton och Justin Bieber.

jag slängde tillbaka tidningen till Megan som bläddrade någr sidor innan hon skrattade igen.
"Asså Dawn förtjärnar inte honom. Plus hon är inte ens snygg" sa Trisha med ett skratt.
"fast det ska ju bli du och Justin" fnittrade Megan.
Trishade nickade menande och sparkade till mig under bordet fast jag reagerade inte.
"Vet ni Liam Hemsworth är het!
Justin sov för tillfället och jag satt bredvid sängen. Hans mamma skulle komma vilken sekund som helst. Jag var riktigt nervös för att träffa henne jag var dotter till mannen som skött hennes son. en knackning kom på dörren och jag släppte Justins hand.
"Ursäkta mig Miss Leyton jag kommer bara för att kolla hans värden" log en sjuksköterska mot mig.
jag log och nickade mot henne. Hon tittade på Justin, tittade till så att slangarna satt rätt och hon tog till och med bort några sedan tryckte hon på mer smärtstillande och vinkade hej då åt mig så jag blev ensam med Justin i rummet igen. när jag tittade på honom tog mitt hjärta ett skutt i bröstkorgen. jag började bli hopplöst förälskad i honom...

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 14 - Stay


Jag försökte öppna mina tunga ögonlock och såg mig försiktigt omkring. Allt var suddigt, men jag kunde urskilja vissa saker. Rummet jag var i var fyllt av pipande maskiner med slangar kopplade till min kropp. Jag försökte lyfta handen för att stryka bort min svettiga lugg från pannan, men stoppades av alla slangar.
"Så du är vaken nu?", sa Dawn som satt vid min sängkant och försökte sig på ett litet leende. Dock såg det mer bedrövat och oroat ut.
"Jaa." Jag andades tungt, trots smärtan i brösten, och log vagt. Det kändes tryggt att ha Dawn vid min sida.
"Låt mig hjälpa dig med det där", sa hon och drog bort luggen från mitt ansikte.
"Tack, Dawn." Jag började vänja mig vid ljuset och allt var inte lika suddigt längre. Rummet var vitt och hade orange gardiner vid fönstrena. Det fanns en soffa i ena hörnet av rummet, och en stol precis bredvid min säng, och det var där Dawn satt.
"Vad hände?", frågade jag lite förvirrat och försökte förgäves komma på varför jag hade så ont.
"Du och min pappa... Bråkade. Han sköt dig, men jag kom i sista sekunden och ringde ambulansen direkt."
Jag nickade förstående, sedan försökte jag sätta mig upp, men kroppen tog emot och jag stönade av smärta.
"Lägg dig ner igen. Det är inte bra för din kropp att sitta i det här läget." Dawn fixade till med kuddarna bakom min nacke. Sedan satte hon sig ner igen och tog min hand.
"Du tänker inte gå va?", viskade jag hest.
"Nejdå. Jag stannar så länge du vill ha mig här."
"Då kommer du få sitta där för alltid", sa jag och flinade.
"Jag fattar inte hur du kan skämta när du nyligen vaknat och fått reda på att du blivit skjuten", sa Dawn och skakade skrattandes på huvudet.
Det dunkade till i magen igen och jag stönade ljudligt.
"Vi kanske borde be om smärtstillande", sa Dawn och böjde sig fram för att trycka på den röda knappen vid sängen.
"Nej!"
"Varför inte? Du har ju ont?"
"Men då kommer jag somna, och jag vill inte sova när du är här..."
"Men Justin, du behöver vila. Och jag kommer vara här när du vaknar igen."
Jag såg in i hennes vackra ögon, och önskade för allt i världen att jag kunde sätta mig upp och böja mig fram.
Dawn tryckte på knappen och en kvinlig röst hördes i högtalaren.
"Ja?"
"Smärtstillande åt Bieber, tack."
"Ska bli. Jag kommer direkt!"
Bara någon minut senare så var kvinnan inne i rummet och hjälpte mig.
"Sådär ja. Sov så gott, Mr.Bieber", sa hon och försvann ut igen.
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och att hjärnan försökte dra mig bort till en annan dimension, men jag ville så gärna stanna med Dawn.
"Kom", viskade jag hest, och Dawn lutade sig mot mig. Jag försökte fästa ögonen vid henne, men mina ögonlock var så tunga...
Plötsligt böjde hon sig fram och kysste mig. Det var precis lika härligt som jag hade drömt om. Men allt för snart lutade hon sig tillbaka, smekte mig över håret och viskade: "Sov gott, Justin", och innan jag ens han svara så var jag i en annan värld...

Lektionerna med Justin hade blivit inställda då han låg på sjukhus efter att ha blivit skjuten av Dawns pappa. Ryktet spred sig snabbt på skolan, så nu visste alla om att det var hennes pappa som orsakat Justin skadan. Dawn hade inte heller setts till på länge, men hon var väl antagligen med Justin, och det störde mig något så enormt. Varför ville han ens ha med henne att göra när hennes pappa hade skjutit honom? Justin skulle leva mindre farligt med mig, för min pappa skulle aldrig få för sig att skjuta honom. Varför välja Dawn över huvud taget? Hon var en ful, fattiglapp som inte var bra på någonting. Hon kunde ju inte ens ta hand om sin lillebror? Jag däremot, har pengar, vet vart alla innefester hålls, känner alla och får allt jag pekar på. Det finns inget som Dawn har som inte jag har. Eller? Vad var det Justin såg i Dawn?
När jag var liten så sa min mamma åt mig att kämpa för allt vad jag var värd, för då skulle jag till slut nå mitt mål. Var Justin kanske mitt mål? Då var jag redo att kämpa. Jag skulle satsa. Allt. Justin skulle bli min. Inte Dawn's, och inte någon annans. Bara min.

Här är kapitel 14, kära vänner!
Kram // Vendela

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 13. just breathe

"Dawn jag vill tillbaka" mumlade Dexter.
"Du kan vara lugn Justin är bra med personer" Log Alfredo.
Vi hade knappt kört i fem minuter och Dexter var orolig.
"Alfredo tack för att du tar hand om oss men snälla stanna jag vet vad min pappa kan göra ta hand om Dexter bara snälla?" frågade jag och kände på mig att något dåligt hade hänt eller kommer att hända.
Han nickade och körde in mot kanten.
"Var snäll nu Dexter jag eller Justin smsar dig senare Alfredo tack igen"log jag och pussade Dexter på pannan och vinkade hej då mot dom medans dom körde iväg. jag vände mig om och gick jag tvekade och undrade om jag skulle springa eller inte men istället valde jag att ta genvägen. jag hörde ett skott och mitt hjärta hoppade över ett slag mina tankar kom i överflöd och jag sprang den sista biten. det hade visat sig att genvägen faktiskt var en omväg men nu srpang jag och hann precis runda huset när jag såg någon springa bort. jag sprang in och letade igenom vår lägenhet men ingen var där och det såg ut som dom bråkat men var var Justin? jag sprang ut igen och hörde någon kvida. jag tittade över allt det var ganska mörkt nu men då såg jag gestalten på marken. jag sprang fram och kände tårarna komma.
"Justin? Nej snälla dö inte!" sa jag och föll på knä bredvid honom.
han var varm och blek. hans ena hand höll för ett sår vid revbenen. jag drog upp mobilen och ringde efter en ambulans. jag lyfte upp Justins huvud i mitt knä. Jag grät och försökte göra allt så han inte somnade. 
"Justin.. snälla somna inte" mumlade jga när han nästan helt stängde ögonen.
"Dawn jag tänker inte dö för dig som din mamma gjorde" sa han svagt.
"Det vet jag bara du inte somnar så fixar det sig jag lovar smärtan är snart över"
" Jag gillar dig verkligen Dawn jag tänker inte såra dig på något sätt" sa han och log lite.
"Sluta Justin bara andas okej?" skrattade jag lite.
När jag såg Dawn så hoppade mitt hjärta över ett slag. om jag dog nu så visste jag redan att jag var kär i henne. jag kunde inte ljuga längre. jag gillade henne verkligen. Hon mumlade hela tiden fram att jag inte fick dö eller somna. jag tyckte att somna in skulle vara en bra död. men smärtan vid revbenen rev i mig så det fanns inte en chans att jag skulle somna nu. 
"Dawn jag tänker inte dö för dig som din mamma gjorde" sa jag svagt och var nära att hosta.
"Det vet jag bara du inte somnar så fixar det sig jag lovar smärtan är snart över"
" Jag gillar dig verkligen Dawn jag tänker inte såra dig på något sätt" sa jag och log lite, stolt över att orden kom ut. äntligen så hade jag sagt det som jag grubblat över.
"Sluta Justin bara andas okej?" skrattade hon lite.
ambulansen kom snart och jag hade inte ens märkt att hon ringt efter någon. när jag kom upp på båren så fattade jag hur kall marken hada varit. det sista jag såg var himlen sedan blev det mörkt.

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 12. Stay out of it

Dawns pappa såg inte speciellt läskig ut men ändå blev jag lite rädd när han kom emot mig. 
"Sluta slå dina barn!" sa jag argt och svalde skräcken.
"Berätta inte för mig hur jag ska ta hand om mina barn" fräste han fram.
han luktade alkohol nu när han stod så nära kände jag av det men man såg tydligt på sättet han gick på, sättet han beteede sig på, Dawns mamma hade dött var det därför han hela tiden drack?
"du borde inte dricka nu när du är den enda föräldern kvar" sa jag tyst.
han smällde till mig så jag åkte in i soffan. jag skakade av känslan och ställde mig snabbt på fötter och hann precis undvika flaskan som kom emot mig. 
"Tala aldrig om Damaria.. du kände henne inte" sa han och slog efter mig igen.
"Berätta då?!" skrek jag och hann precis duka när en ny flaska kom emot mig.
Han stelnade till och stirrade på mig som om jag sagt något riktigt hemskt eller som om jag slagit honom. han stirrade oförstående innan han harklade sig lite och tittade mot dörren. Varken Dawn eller Dexter var  på väg in, jag trodde inte ens att dom stod utanför och försökte lyssna. Jag hörde Alfredos bil rulla upp på gatan och några avlägsna röster. dom skulle aldrig höra om han berättade nu.
"Hon var speciell. Alltid så snäll. hon tog hand om oss tre... när Dexter kom så blev hon sjuk. ingen vet vad det var och hon ville inte till sjukhuset men en dag föll hon ihop och jag ringde sjukhuset... vad skulle jag ha gjort?" tårar rullade ner.
"hon dog. Bilkrasch... ambulansen... det var vinter ska du veta och den sladdade på isen. lastbilen framför kunde inte stanna så den körde rätt in i bilen. En överlevde. Dawn hade åkt med... hon var inte gammal heller. sju år och hon kravlade ut ur den brinande bilen. hon bröt benet och jag visste inget försen dagen efter då hennes doktor ringde mig och berättade. Dom hade tydligen hittat henne."
han harklade sig lite.
"Hon kunde lika gärna dött" muttrade han fram och tog en ny öl från kylskåpet och svepte ner allt i fem stora klunkar. jag visste inte vad skulle jag säga.
"Bara för att din fru dog ska du inte ta ut det på dina två barn. dom förtjänar bättre" sa jag och tittade på honom där han staplade fram mot mig.
"Hon ser exakt ut som min fru och min son... min son han är som hon. sättet han pratar på, skrattet jag mår fan illa av dom två!" skrek han i mitt ansikte och smällde till mig i magen.
utan att tveka slog jag snabbt tillbaka och slet mig ifrån honom. jag stormade ut från huset och skakade. Dawn hade aldrig berättat för mig.
jag sjönk ner mot dörren och hörde hur hennes pappa gick runt där inne och grät. Bilen var inte kvar den hade åkt och min mobil pep till jag kunde inte röra mig. jag var som förlamad. tankarna gick runt och jag kände mig dålig. nu visste jag varför Dawn inte ville prata så mycket. jag undrade vad mer pappan hade gjort mot dom. vad skulle jag kunna göra för att hjälpa henne?
jag reste mig sakta upp och började gå ifrån huset när dörren flög upp.'
"Håll dig borta från min familj!" hörde jag och jag vände mig om.
pistolen var riktad mot mig och jag bara blinkade mot honom och han sköt. jag föll mot marken.

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 11. Dad trouble

Pappa kom in stormandes med en flaska öl i handen. Jag vågade inte göra något annat ään att fösa Dexter bakom mig. Pappa kom vinglit fram mot mig och jag kände hjärtat slå dubbel slag. vad skulle han göra vad allt jag kunde tänka på när hans ansikte var några centimeter i från mitt. 
"Så det passar att komma nu?" det stank ur hans mun och jag ville spy.
"Jag sa att jag skulle vara borta" mumlade jag fram.
"Så du var tvungen att ta med dig livvakter också?" röt pappa och pekade ut mot gatan.
Jag tittade ut mot där pappa pekade. Justin log stort åt någon i en bil innan bilen åkte iväg och Justin ställde sig för att titta. Jag var rädd när han började gå mot oss, mot lägenheten. man såg klart in genom fönstret men han hade inte sett oss. En smäll fick mig att vakla till. Jag la min svala hand på kinden. Pappa höjde handen igen och skrek något innan han slog mig igen. Dexter kom fram och bad honom sluta. tårarna rullade ner från hans kinder, han skulle inte behöva se det här.
Jag hörde hur dörren slets upp, någon smällde igen den och innan jag visste ordet var så stod Justin mitt emellan mig och min pappa. Jag var så rädd att jag skakade. 
"Låt henne vara ditt svin!" skrek Justin argt medans han hjälpte mig upp från golvet.
Dexter sprang fram och slog armarna runt mig. 
"Dawn kan du gå ut och vänta på Alfredo han borde komma när som helst" hans röst lät hes men jag tvekade inte. 
"Pappa jag är hemma!" skrek jag och satte mig ner i den stora soffan.
det enda jag såg var ett långt svart hår och ett för vit leende som kom in i rummet. Pappas nya flickvän som bara höll masken tänkte jag förtvivlat. hennes ögon spändes i mitt ansikte och leendet försvann till en bister min.
"Nu är det så här att han är ute och handlar när han kommer tillbaka ska du uppträda trevligt mot mig uppfattat? Ingen dum kommentar utan bara leenden och kalla mig mamma imorgon"
"Jag tänker inte kalla dig mamma" sa jag argt och for upp. "Du har ingen rätt att vara här överhuvudtaget!"
"Juliah så säger du inte till Moa! gå till ditt rum och tänk över vad du säger unga dam!" sa pappa surt från dörren.
jag tänkte säga något tillbaka men jag skulle förlora endå så jag nickade och försvann upp på mitt rum. han verkade inte ens glad att se mig tänkte jag.
så fort jag kommit till mitt rum klättrade jag ut genom fönstret. jag joggade en bit innan jag satte mig ner under ett träd. alla gånger som mamma tagit mig hit och läst böcker för mig. mina ögon tårades. inga av dom där bimbosarna var min mamma, jag saknade henne. jag tittade ut och ställde mig upp. Det var skönt att vara själv. jag började sakta nynna på en egen melodi och kom snart på att det var snart middag. även om jag inte ville spendare en sekund till med den där Moa så älskade jag fortfarande pappa och jag ville träffa honom. med solen som värmde ryggen steg jag trottsigt tillbaka hem.

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 10. I'm Scared About You

Jag skakade, bilen hade släpt av mig för några sekunder sedan och ändå kunde jag inte gå in. Juliahs ord dunkad ei huvudet. hade olyckan verkligen hänt eller var det bara elakt prat från hennes sida. jag ville spy, jag ville inte gå in men Dexter kanske behövde mig. Jag log åt hur han såg ut för några år sedan. Han hade kramat mig för att jag skrivit en låt åt honom Dexters sång. han var så snäll, så oförstörd. det var när mamma fortfarande levde, då pappa inte var ett dumt fyllo. helgen hade kommit det var därför jag var här. egentligen skulle jag inte tillbaka hit så fort men Dexter kanske behövde mig. tröttsamt så låste jag upp dörren. det var tyst inne och för min smak lite för tyst. jag sprang till Dexters rum och hörde hur någon andades ansträngt.
"Dexter!" Frågade jag förfärat medans jag slog upp dörren.
Min bror, min kära lillebror satte sig upp i sängen. han var fortfarande i drömmarna men jag brydde mig inte jag stängde dörren och satte mig bredvid honom på sängen. Min kära lillebror.
"Jag älskar dig Dexter" mumlade jag medans jag kramade om honom. "Snälla säg att pappa inte varit hemsk mot dig" jag kände hur han skakade i min famn av gråten.
"Han försvann dagen efter du åkte, han har fortfarande inte kommit tillbaka, Jag är rädd Dawn" snyftade han fram.
"Schh jag är här nu det  kommer bli bra okej? jag var så rädd för dig. Jag kommer att behöva åka men jag ska fixa det okej?" frågade jag och tittade in i hans gröna ögon.
Jag hade hjälpt iväg Dawn. Hon hade varit helt förstörd, när jag hade kramat om henne och försökt trösta henne så kände jag själv hur något inom mig förändrades. Säg inte att jag fått känslor för Dawn?! visst ag älskade hennes skratt, musik smaken var förträfflig, hennes röst fick mig i någon sorts trans och leendet som jag skulle vilja klistra fast på hennes läppar. det skulle vara hon men vad hade jag sagt till Scooter?
"Jag ska vara lärare för ett par tonåringar inte sk ajag falla för någon med långt hår och bröst"
tänkte jag bittert. det var exakt vad som hade hänt. Jag ville inte och hoppades att Dawn inte kände på samma sätt. Jag kunde inte vara ihop med henne men samtidigt vem skulle kyda henne?
Juliah var odräglig men hennes vänner gjorde det inte bättre. Megan var de tinte fel på hon ville bara vara cool det var Trish man skulle akta sig för det sa åtminostone Dawn. 
jag kom på mig själv med att sakna henne när jag skulle somna på natten. skärp dig Justin! Hur har hon det nu då? slår pappan henne?, hur var det med hennes lillebror vad hette han.. Dexter. jag undrade så att det gnagd ei huvudet. hur stod jag ut. jag satte mig upp i sängen. Anton hade somnat för länge sen och bara sagt att jag inte skulle tänka så mycke tpå henne men det var omöjligt! jag gick till köket och kom ihåg när jag gått in på henne och mjölet åkt i golvet. jag skrattade tyst för mig själv. jag drack lite mjölk och tittade sedan på den stora bänken där vi suttit och lyssnat på musik. höll jag på att bli kär eller var vi bästa vänner? jag behövde verkligen svar så jag visste exakt vart jag skulle imorgon. Men tänk om det var försent tänkte jag och slog upp mobilen och ringde snabbt till den första jag kom att tänka på.
"Alfredo kan du hämta upp mig... ja jag vet att klockan är mycket kom och hämta mig det är viktigt"
femton minuter senare körde Alfredo upp bredvid mig. han rullade ner fönstret och stirrade surt på mig. jag ryckte lite i kragen på min tröja.
"Jag lovar det är viktigt" han nickade svagt åt mig och skolan försvann snabbt bakom oss.

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 9. Tears

Jag gick fram till Dawn under lunch rasten. Hon märkte inte ens att jag kom eftersom hon var helt inne i sin konversation med Lexi. jag trodde nästan jag skulle skratta när båda två förvånat tittade upp mot mig och Megan
"Dawn har du inte hört om din bror?" frågade Megan och satte handen för hjärtat.
"vad menar du?" sa Dawn och la huvudet på sne är hon en barnunge eller.
"Ja olyckan med din fyllepappa alla pratar väl om det" sa jag snabbt och slog mig ner på bänken bredvid Dawn.
"Men vem kan skylla på din pappa det var ju endå du som uppforstade din bror eller hur?" fortsatte jag och jag såg tårarna som bildades i hennes ögon.
"det kan inte vara lät att vara en hora som lämnas med en bror och en pappa som våldtar en hela tiden fast du får ju egentligen vad du förtjänar" sa Megan och satte sig bredvid Lexi.
Dawn ställde sig upp och sprang ut ur rummet jag följde snabbt efter med Megan efter mig.
"Men lilla dawn ska du springa hem till din fyllepappa nu eller? wow du gillar verkligen att bli slagen eller hur" sa jag och tog tag i hennes arm där man såg ett stort blåmärke. jag flinade emot henne.
"vad vill du mig?" frågade hon med gråten i rösten.
"jag vill att du försvinner är det uppfattat?" sa Juliah lågt.
"exakt ingen vill ha dig här, du är fucking oönskad din lilla slampa" sa Megan och sköt fram hakan så hon såg tjurig ut.
"Men vad håller ni på med?!" Skrek en välbekant röst.
jag vände ner ansiktet mot marken och ryckte åt mig min arm så en välbekant smärta illade upp till axeln. Juliah stammade fram en ursäkt medans hon och hennes hemska kompis gick där ifrån. Lexi hade inte följt med mig men vem ville vara med mig? jag torkade tårarna när jag kände en arm runt mina axlar och hans kropp som var så nära mig. han ledde mig bort från allt och upp för några trappor. han stängde dörren bakom oss och satte mig ner på hans säng. 
"vad var det där om? hur kunde dom säga så där till dig?" frågade Justin upprört.
"dom säger jämnt sånt där det är inget" sa jag fort och torkade bort nya tårar.
Justin föll på knä framför mig.
"varför?"
frågan gjorde ont. jag ville inte förklara mitt liv för honom. han var super stjärna och skulle glömma bort mig så fort lovet började. hans hand låg på min kind och med tummen torkade han undan några tårar som fortfarande rullade ner för min kind. det svarta håret låg framför mina ögon så varsamt strök Justin undan det och sedan lutade han sig fram.
"Jag är så ledsen Dawn"
hans läppar var några millimeter ifrån mina, hans ögon tindrade på ett speciellt sätt och mitt hjärta bulltade hårt i bröstet. precis då kom en annan kille in. hans bruna hår var lite slarvigt lagt men han log mot oss tills han såg att jag grät.
Justin drog in mig i en kram som kändes varm och jag glömde helt bort Juliah och hennes hemska kompisar men endå fruktade jag tills nästa gången dom skulle säga något.

@ That Should Be Me (AVSLUTAD)

Chapter 8. Toxic

När jag vaknade på morgonen kunde jag knappt tro att natten hade hänt om inte mjöl mmärket på mina byxor fortfarande syntes klart. natten hade slutat med att Justins mobil hade ringt och han hade lämnat mig. jag hade ätit upp och gått tillbaka till mitt och Lexis rum och somnat. klockan kanske hade varit tre eller något och Justin var så enkel att prata med. nu fanns inget annat än minnet för varför skulle han vilja prata med mig igen för?
"Dawn kom igen vi ska ha gitarr lektion med Mrs. Beth" skrek Lexi som redan var fullt påkläd och höll i sin gitarr.
" Kommer snart Lexi" sa jag och hoppade upp ur sängen.
jag satte snabbt på mig ett par ljusblå jeans och en kofta. jag orkade inte sätta på mig någon t-shirt så jag hoppades att inget speciellt skulle hända och att jag skulle få ha koftan igen dragen. jag tog min gitarr och vi gick båda till lektionen. den var seg och tråkig och jag kunde redan det som Mrs. Beth försökte lära oss. jag hade själv lärt mig spela gitarr men från början hade de tvarit min mammas dröm att jag skulle spela gitarr. men nu blev det inte så. inte riktigt men jag försökte.
"okej öva nu på vad jag lärt er så syns vi på måndag!" skrek hon över klockan som ringde ut.
jag och Lexi skrattade lite åt hur hennes ögon såg så stora ut i hennes glasögon ungefär som en uggla och hoon påminde lite om den där skumma proffesron hos Harry Potter. hon som spådde i teet och spåkullorna.
1270889509174 f.jpg
Efter min paino lektion så kände ag mig på dåligt humör. det hade inte gått bra mest för jag var nybörjare men läraren gav mig inte chanserna som jag behövde eler hjälpen för den delen. Trisha gick bredvid mig och trummade med fingrarna på hennes handväska som hon fått av mig.
"Tri snälla sluta" sa jag giftigt och tittade ner på henne fingrar.
"förlåt" sa hon snabbt och log giftigt tillbaka mot mig men hon slutade åtminstone.
vi gick till lektionen med Justin. sång lektion och jag tänkte på förra gången. vilket beröm jag fått. vi fick stå och vänta några minuter men snart släpptes vi in och då kom hon. puckot och hennes vännnina. hoppas att Trisha hade en bra plan över att få bort dom!
"Okej så nu hr hälften av klassen sjungit för oss så jag vill ha upp Dawn på scen" log Justin flörtigt och vinkade fram henne. jag gjorde kräkljud ot Trisha som började skratta högljudt.
Dawn sänkte huvudet ännu längre ner och knöt nävarna och började nynna på en melodi innan hon bröt ut i en kraftig sång. det var helt tyst tills hon sjungit klart och jag kunde itne ens hitta på något elakt. det hade varit bra... för bra. Justin smörade för henne innan nästa man kom upp. hon måste försvinna snabbt om Justin ska bli min!

förlåt att det blev lite tråkigt men det kommer hända mer i nästa kapitel. så titta när nästa kommer upp ;) //Hanna