Det hade gått flera veckor, och jag hade fortfarande inte hört något från Dawn. Jag visste inte vad hon gjorde, var hon befann sig eller någonting. Dom senaste veckorna hade jag umgåts mycket med Juliah, och hon var faktiskt mycket schysstare än vad jag hade trott från början. Visst, hon var väl lite väl klängig ibland, men jag gillade henne ändå. Hon var en bra vän.
"Kom, vi drar till parken", sa hon och tog min hand. Jag hänkade på, och vi gick tillsammans bort mot den lilla parken som låg i närheten. Det var inte så många människor där, ett fåtal småbarn som gungade och hade föräldrar som vakade över dom bara.

"Sjung."
"Va?", sa jag och rynkade pannan.

"Sjung något."

"Vad ska jag sjunga då?"
"Jag vet inte. Bara ta nån låt." Hon log mot mig. Jag kollade fundersamt upp mot den halvmulna himlen. Sedan bestämde jag mig för vilken låt jag skulle ta. Jag grabbade tag i Juliahs hand och förde den mot min axel, sedan tog jag hennes andra i min egen, och började sjunga:

'Cause it only happens once, once in a lifetime..."

Vi dansade runt på gräsmattan, och alla vuxna som satt i parken stirrade på oss som om vi var från vettet. Dock brydde sig varken jag eller Juliah, utan vi bara skrattade & sjöng. Äntligen började allt det tunga lyfta. Jag kände mig så lätt, så glad och... Lycklig? 

Jag & Dexter började gå mot parken. Vi gick och småpratade om allt och inget, och var nästan framme vid gungorna då jag hörde ett välkänt skratt och en låt som en gång i tiden hade varit en av mina favoriter. Vänta, var det inte...?

Jag vände mig om och fick syn på Justin. Först blev jag glad, men sedan nervös och ledsen efter bara några sekunder. Justin, som jag hade trott var ensam i parken, dansade nu runt och sjöng med Juliah. Jag blev genast ännu ledsnare. Varför var han med henne?

Plötsligt såg jag att hon makade sig närmare Justin, dom fick ögonkontakt och lutade sig mot varandra... Sedan möttes deras läppar.

"Nej", flämtade jag och satte händerna för munnen. Var det möjligt att må sämre än jag gjorde just nu? Jag ville kräkas, skrika och gråta på samma gång!

"Dawn?", sa Dexter, kanske lite väl högt och orligt, för Justin hade hört oss och avbröt kyssen. För bara några sekunder möttes våra blickar, och jag kunde se hans läppar forma mitt namn. Juliah vände sig om, och när hon fick syn på mig blängde hon surt. Jag tog Dexter's hand och sa åt honom att komma. Sedan småsprang vi hem till faster Georgina. Jag hörde Justin skrika mitt namn flera gånger, kanske följde han efter oss? Jag var ändå för ledsen för att ens bry mig. Så fort vi var hemma slängde jag mig på min säng och borrade ner ansiktet i kudden. Nu var det tillåtet att skrika. Jag tog ur mig all ilska, och sedan kom gråten som gjorde så det stockade sig i halsen. Hur kunde Justin hänga med Juliah? Och varför? Jag som ändå hade haft lite hopp kvar för att den en dag skulle kunna bli jag & Justin igen. Men nu... Nu var allt förstört. Precis allt.

Förlåt för att det inte kommit upp något nytt kapitel nu i helgen, men det har ju varit min tur att skriva, och jag har haft musikalträning hela helgen så jag har inte haft tid att skriva. Dock lovar jag att försöka lägga upp ett kapitel redan nu idag antingen innan eller efter jag haft teater. Hinner ju tyvärr inte skriva nu eftersom jag snart ska till skolan. :3

Ska kontakta Hannah under dagen!

Kram // Vendela

Jag låg i sängen i mitt nya rum. Det var beiga väggar och ganska tomt för att vara ärlig. det var den enkla sängen med ett bord bredvid och sedan en soffa mitt emot sängen. jag hade lagt in min väska på soffan och gitarren låg bredvid sängen. jag hade försökt att spela men jag hade tappat lusten allt jag kunde tänka på var dom förstörda instrumenten i skolsalen. jag drog handen genom håret allt jag kunde tänka på var skolan, Justin och Juliah som hade gråtit. Det var säkert hennes fel på något sätt som jag nu låg här.

"Dawn?" det knackades på dörren.

"Kom in" sa jag och satte mig upp i sängen.

"Jag kan inte sova" mumlade Dexter som kom in.

Jag vinkade honom närmare och när han slog sig ner på sängen så kramade jag om honom och pussade honom på pannan. jag gav honom ett brett leende innan jag tog upp gitarren och sjöng tyst för att Georgina inte skulle vakna. klockan var trotts allt elva ungefär.

Jag sjöng klart sången såg hur Dexter somnade bredvid mig. han log och jag la mig ner bredvid honom. bäddade om oss båda och somnade bredvid min bror.

 

 

ni får ursäkta så himla mycket jag vet att det är min tur att skriva men jag har verkligen fullt upp och imorgon börjar skolan så jag är jätte nervös ska ju börja första året på gymnasiet wow jag kommer bli så stor haha :) men jag tänker skriva kapitel 20 imorgon för jag tror nog att stressen har lagt sig då. Så jag skriver imorgon det lovar jag. 

Hoppas jag inte gör er allt för besvikna!♥

 

Jag satt i bilen påväg hem, och jag var sjukt trött. Det här dramat var bara för mycket för mig! Jag hissade ner bilrutan för att få lite frisk luft. Solen hade gått ner och det duggade ute. Plötsligt gick en tant rätt ut i gatan, fast att det lyste rött. Jag satte koncentrationen på vägen igen och tvärbromsade.

"Jävla idiot, jag kunde ju ha dött!", röt hon. Men hallå, det var ju hon som hade gått mot rött? Inte jag! Ändå var jag för trött för att slänga tillbaka en taskig kommentar, så istället gav jag henne bara en trött blick. När tanten hade kommit över gatan gasade jag på igen och körde iväg i full fart. Jag ville bara hem och sova! Dawn och Juliah fladdrade runt i mina tankar. Det kändes skönt att ha någon att prata med, någon som förstod. Juliah var en trevlig tjej, och jag vet inte varför jag inte lagt märke till henne förut? Söt var hon också, och hon hade en fin personlighet. Hon verkade så ärlig och snäll, även om jag hade sett henne som en rätt tuff person innan. Men ändå saknade jag Dawn... Fast det hon hade gjort var riktigt fel. Undrar vad hon gjorde i detta nu? Vad jag visste så hade hon ingenstans att ta vägen. Hennes pappa sitter ju inne, och hennes mamma... Ja.

Jag parkerade bilen och avbröt mina tankar. Hem ljuva hem, och sängen, Here I come!

Jag hade bott på ett vandrarhem under natten, och nu satt jag i parken, med min packning bredvid, och gungade.

Solen höll fortfarande på att gå upp över staden, och det kom lätta vindpustar från väster. Jag försvann in i djupa tankar. Jag tänkte på Dexter, på pappa, på Justin, på mamma... Åh va livet skulle varit enklare om min mamma hade varit vid livet!

Dexter var fortfarande kvar hos Alfredo, och jag skulle låta honom stanna där tills jag hittat ett hem för oss. Jag drog upp mobilen ur fickan och letade igenom min katalog. Jag fortsatte neråt och neråt på listan, och skulle precis ge upp då jag läste...: "Faster Georgina."

Jag & Dexter tyckte inte alls om våran faster. Hon var en skitstövel, precis som pappa, fast en rik sådan. Jag skulle aldrig gjort det här annars, men nu var hon min sista utväg... Jag tryckte på den gröna luren och ringde henne...

(Några timmar senare...)

 

Alfredo hade släppt av Dexter vid utkanten av parken, och nu hade vi tagit stadsbussen hem till faster Georgina. Vi sneddade över gatan och började gå mot hennes hus.

"Måste vi gå in?", klagade Dexter och kollade ledset på mig. Jag böjde mig ner så jag hade huvudet i hans nivå.

"Dexter. Georgina är vår enda chans. Hon är den enda vi känner som vi kan bo hos. Jag vet att du inte gillar henne, - det gör inte jag heller, men vi måste försöka åtminstone. Hon kanske har förändrats? Man vet aldrig." Innerst inne visste jag ju att hon inte alls hade förändrats. Hon var fortfarande en skitstövel, men jag ville pigga upp Dexter lite. Han nickade kort och tog min hand medans jag plingade på. Snabba klampanden hördes och plötsligt rycktes dörren upp.

"JAG VILL INTE HA NÅGRA KAKOR, HAR JAG JU SAGT. LÄMNA MIG IFRED!"

Både jag och Dexter hoppade till och kollade sedan förvirrat på henne.

"Åh, jaha. Var det bara ni. Stig på." Hon öppnade dörren ännu mer, men lät inte ett dugg välkomnande. Dexter stod kvar och tvekade lite.

"Men skynda på då, pojkvasker! Jag har inte hela dagen på mig!"

Han nästan flög in genom dörren och ställde sig bredvid mig.

"Middagen är färdig, förresten", sa Georgina och försvann ut i köket. Jag och Dexter drog av oss våra ytterkläder och följde efter in i huset. Det var stilrent och högt i tak i alla rum. Georgina hade gått om pengar, men ingen att dela dom med eller att skämma bort. Hon var också för snål för att skänka bort pengar till behövande.

"Jaha ja." Hon gav mig en bitter min när vi satt vid bordet. Jag petade runt med gaffeln i maten och visste inte riktigt vad jag förväntades säga, men jag skyndade mig med att säga att det var snällt av henne att låta oss bo här...

Jag kom in i skolan och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag ville springa efter Dawn och hålla om henne men det hon hade gjort var fel. Juliah hade smsat till mig och berättat och jag var så himla besviken på Dawn men samtidigt var det något som skrek inom mig att det inte var sant. jag blinkade bort tårarna och gick till Juliah som stod utanför musikrummet. hon stod lite halv lutad och tittade in. hennes blick var dragen mot gitarrerna.

"Jag hoppas att skolan kan få pengar att reparera skadorna" mumlade jag och ställde mig bredvid henne.

"Jag är ledsen för att det var Dawn" sa hon lågt och tittade ner i marken.

"Det var ju inte ditt fel" log jag.

Hon tittade upp på mig och jag såg att hon hade gråtit. jag drog tillbaka en hårslinga som hängde framför hennes ansikte. jag drog in henne i en kram och kände hur hon slappnade av.

När jag var i Justins famn kändes det tryggt på ett sätt som jag aldrig kännt förut. det var som om all oro, stress och alla känslor bara sköljdes bort och lämnade mig varm och fluffig. jag skrattade lite åt min tanke och kände hur Justin släptte mig lite.

"Jag måste hem igen men vi ses väl juliah?" frågade han.

"Ja du har mitt nummer nu så det är bara du ringer eller smsar om du vill ses eller bara prata någon gång"

"du är underbar" sa han och pussade mig på pannan.

jag rodnade och såfort han hade försvunnit så började jag fnittra som en galning.

 

 

"pappa?!" frågade jag när jag kom in i huset.

det var mörkt och luktade instängt och för första gången visste jag inte vart han var. det fanns alltid lappar när han gick ut, sms som sa när han kom hem eller telefonen som ringde och hans röst som berättade att han skulle vara borta över helgen. Nu såg det ut som huset inte används sedan förra gången jag var här. det sög till i magen och jag gick in i det stora köket. ingen lapp, inget sms och jag satt i en halvtimme och väntade på telefonsamtalet innan jag gav upp. jag duschade av mig lite snabbt innan jag drog på mig ett par enkla jeansshorts och en förstor tröja. jag satte mig ner framför tv:n men kunde inte slappna av alls. Jag visste ju att pappa antagligen var på jobbet, eller hos någon ny flickvän.

telefonen ringde och gjorde så att jag hoppade högt.

"Ahh hallå?" frågade jag lite osäkert.

"Juliah? förlåt om jag ringer men jag behöver prata" det var Justin.

"Jaha men kan du kanske komma över hit. Jag är ensam hemma och jag är super fånig men är lite rädd" skrattade jag.

jag berättade adressen och han ringde på dörren en kvart senare. Vi satte på musik och satte oss i soffan. han på ena sidan och lutad mot armstödet och jag likadant på andra sidan. 

"Så vad ville du prata om?" log jag blygt,

"inget speciellt jag kände bara att jag inte kunde sitta hemma och du sa tidigare..." han avslutade inte mening utan kliade sig själv i nacken. jag log.

"om du vil veta något speciellt är det bara du frågar" sa jag och sjönk längre ner så jag nästan låg ner.

"berätta om din familj" log han.

"det är en lång historia men visst. mina föräldrar träffades när min pappa kört in i en affär av misstag. han hade blivit full och mamma var den som anmälde honom. dagen efter på polisstationen satt dom bredvid varandra i väntan på att få komma in. dom började prata och det slutade med att mamma la ner anklagelsen och pappa behövde bara betala för ett nytt fönster. Dom fortsate att träffas rätt länge och pappa som var ganska rik skämde bort henne. fem år senare gifte dom sig på stranden och sedan så åkte dom runt jorden, jobbade ihop mer pengar och skaffade utbildning i olika ämnen. dom var perfekta för varandra.... men när jag kom så förändrades det väl. min mamma stack när jag var ett år gammal. 

så jag växte upp med pappa. han är snäll och ger mig saker men riktigt mer än så blir det inte. jag hade det tufft i skolan och jag var ganska mobbad först men jag fixade upp mitt ryckte. jag är inte så stolt över allt det som jag gjorde men visst jag blev populär. men det var svåra tider då jag inte hade några vänner alls."

Medans Juliah berättade så kände jag lite medlidande till henne. hon verkade alltid så tuff och nu när hon satt här framför mig var det som en helt annan Juliah. hon släppte ner skyddsmuren hon hade runt sig. hon sa att hon var nöjd med sitt liv men att det inte var perfekt. det var likadant hos mig. jag älskade att vara känd för alla fansen men ibland blev det för mycket.

"HUr känns det att vara känd då?" frågade hon och flyttade sig närmare mig.

"Hur ska det kännas?" skrattade jag.

hon ryckte på axlarna och så satt vi tysta en stund. jag tänkte precis säga något när jag märkte att hon sov. jag bar tyst upp henne i hennes rum och bäddade ner henne innan jag låste och åkte hem. Det var ganska skönt att få bort tankarna på Dawn för tillfället. dom hade varit i mitt huvud hela dagen.

 

---

Hey guys! förlåt att jag inte har skrivit något på ett tag men jag har kommit hem från Sälen iför går och igår så vilade jag mig men nu kom kapitel 18 upp. och Vendela har gjort ett jätte bra jobb och skrivit. Vi ska som sagt försöka uppdatera bättre men det är lite svårt när man försöker få kontakten men det fixar sig! hoppas ni gillar kapitlet! //Hanna

Helloo!

Nu är det så att jag ska sova hos min bästis idag, så jag kommer inte kunna skriva något på novellen. Dock har jag skickat perspektivsbilderna till Hannah (för bildarkivet är fortfarande ur funktion), så om hon vill, orkar & har tid så kanske hon kan skriva lite.

Jag kommer säkert med ett kapitel imorgon kväll om inte annat.

Puss, kram & ha det bäst!

// Vendela 

"Va? Jag har inte gjort något", sa jag och kollade chockat på alla. Jag vände mig mot lärarna, och dom tittade skeptiskt på mig.
"Vad? Jag är oskyldig, jag lovar!" Jag vände blicken mot eleverna. Även dom kollade misstroget på mig. Snälla ,säg att det här bara var en hemsk mardröm! Varför trodde dom mig inte?
"Dawn?", sa Mr.Stanford, skolans rektor. Jag vände mig om.
"Mitt kontor. NU!"
Han klämde sig igenom folkmassan av elever och gick i rask takt mot sitt kontor. När jag började gå drog eleverna sig undan, som om jag bar någon sorts smittsam sjukdom. Jag kände mig liten och bortkommen, och gick med blicken fastspikad i golvet.
När jag kom in på kontoret sa rektorn åt mig att sitta ner. Jag slog mig ner i en stor svart fotölj och bara väntade. På vad? Jag vet inte. En utskällning? En jättedyr räkning för alla trasiga instrument? Ett straff?
"Dawn", började han. "Du har mycket länge varit en av mina favoritelever, men sånt här kan jag inte tolerera! Bara för att du mår dåligt betyder det inte att du kan förstöra skolans tillhörigheter." Han såg på mig med en ledsen, men ändå sträng blick.
"Men jag har ju inte gjort något! Dessutom tror jag knappast att en enda person skulle kunna orsaka allt det här." Jag slog med armarna runt omkring mig.
"Dawn, vi kommer ingen vart när du skyller ifrån dig. Nästan alla är säkra på att det var du, och du är den enda som faktiskt har en aledning till att förtöra saker."
"Men hör du inte vad jag säger?! Jag är oskyldig!"
"Jag är ledsen, Dawn, men du är relegerad. Jag vill inte att du vistas på skolans område igen."
"Men, va? Vart ska jag då ta vägen?"
"Det är inte skolans problem. Vi kan inte göra något åt hur din pappa är eller vilka problem ni har i familjen."
Jag reste mig snabbt upp och började gå mot dörren.

"Adjö då", sa rektorn lugnt. Jag hade ju inte ens fått en andra chans?! Som tur var hade han i alla fall inte nämnt något om pengar. Jag skulle inte ha råd att ersätta alla instrument som gått förlorade.
Jag gick in på mitt och Lexi's rum och började packa ihop mina saker.
"Jag är ledsen, Dawn", sa Lexi som hade kommit in i rummet. Hon sträckte ut armarna, och jag vände mig om och lät mig bli omfamnad. 
"Jag är oskyldig", viskade jag, men rösten dog ut innan jag han prata klart.
"Jag vet, Dawn. Jag vet."
"Jag vet inte vart jag ska ta vägen", mumlade jag mot hennes axel.
"Jag önskar att jag kunde göra något, men vi har tyvärr inte plats för någon mer hemma hos oss..."
Jag nickade. "Men tack ändå." Jag vände mig om igen och torkade bort tårarna som rann ner för min kind. "Men nu måste jag fortsätta packa." 
När jag hade fått ner det sista och bytt om, så tog jag min rullväska och axelbandsväska och gav mig av. Ute på skolgården gick jag nästan in i Justin.
"Hej", sa jag och torkade ännu en tår.
Han svarade inte, utan bara granskade mig.
"Men säg något då?!"
Han bet sig i läppen och kollade på skolan.

"Jag vet inte vad jag ska säga..." Han vände blicken mot mig igen. "Jag är besviken på dig."
"Va? Tror du också att jag är skyldig?"
"Jag är ledsen...", mumlade han och började gå mot skolans ingång. Jag såg att han var påväg att börja gråta.
"Var är Dexter?", viskade jag, och jag visste att Justin hade hört mig för han stannade upp. Han vände sig inte om, men han mumlade tillbaka: "Alfredo har honom. Du behöver bara ringa honom så får du tillbaka din lillebror."
"Så... Det är slut nu?"
Justin stod och tänkte ett tag. Sedan sa han bara ett kort "ja", och försvann in i skolbyggnaden. Jag stampade i marken och ville skrika av smärta och ensamhet! Men istället tog jag mina väskor och småsprang bort från skolan. Det började spöregna, så jag gick under taket som stack ut längs med affärsgatan. Efter bara en liten bit behövde jag ställa ifrån mig väskorna och låta mig bryta ihop.

"Fan, fan, fan", mumlade jag och satte mig ner bredvid min packning. Vad skulle jag ta mig till? Nu hade jag ingen! Jag vilade huvudet i knäna. "Fan."

Hej kära ni!

Vi fick en söt kommentar igår, om att det är lite tråkigt att vi uppdaterar så sällan för att ni knappt kan hålla er tills ni får höra resten av historien och att det är svårt att vänta. Jag förstår precis, jag ber så jättemycket om ursäkt för att jag lagt kidrauhlstorys i andrahand! 

 

Jag lovar att bättra mig, och skriva oftare på kidrauhl. Att skriva är ju det bästa jag vet (efter att sjunga då, öhöh)!
Så från och med nu, förbered er på bättre uppdatering! Haha :D

Dock är det ju ibland lite svårt att planera med uppdateringen då vi är 2 stycken som skriver, och vi brukar ofta köra så att vi tar varannat kapitel (dock är Hannah bortrest nu, så jag kommer skriva kapitel 17 också :)). Men Hannah är ju ändå väldigt bra på att uppdatera! 

Kapitel 17 skulle jag tippa på, kommer upp i eftermiddag, och kanske kanske kanske att ni får ett kapitel till sen ikväll! c:

Och än en gång... Jag ber om ursäkt! :3
// Vendela

Klockan var lite över tolv på natten, och dom flesta låg och sov. Vi fick inte vistas utanför sovrummet på nätterna, och det fanns ju inte direkt något att göra där förutom att sova. Jag låg dock fortfarande vaken. Jag hade smugglat in Trisha hit, och Megan var ju redan här eftersom det var henne jag delade rummet med.
"Jag fattar inte. Vad är det du ska göra?", sa Megan förvirrat och pillade på en av mina gucciväskor. Dumma, blåsta Megan...
"Vad vi ska göra menar du? Jag har ju förklarat flera miljoner gånger!" Jag suckade.

Trisha förklarade allt en gång för alla för Megan, och den här gången nickade hon och det såg ut som att hon faktiskt förstod.
"Tiden är inne." Jag flyttade blicken mot klockan.
Trisha nickade, och Megan vände sig mot mig och sa: "Låt leken börja", med ett brett men slugt flin på läpparna.
Vi öppnade försiktigt dörren och låste sedan om oss. Sedan smög vi i den långa korridoren, och fortsatte mot caféterian.

"Jag ser inget", viskade Megan.
"Aj! Se dig för", klagade Trisha.

"Förlåt", viskade Megan tillbaka och försökte leta sig fram i mörkret. Jag var omringad av idioter, tänkte jag med en suck. Vi kunde inte tända någonstans eftersom dom vuxna på skolan skulle vakna då. Som tur var hade dom inte hört talas om lås inomhus, förutom till alla sovrum då förstås.

Vi ledde oss upp för den stora trappan och svängde sedan till höger, för om jag minns rätt så var det där musiksalen låg. När vi väl var där inne så stängde vi dörren och satte för det stora pianot så ingen skulle kunna öppna och komma på oss med vad vi gjorde.

"Det här ska bli så kul", sa Trisha och tjoade.
"Megan, ha sönder tangenterna på flygeln. Trisha, plocka isär trumsettet. Jag fixar gitarrerna!"

Dom nickade, och jag gick bort mot den lilla scenen där gitarrerna stod vilande i sina stativ. Jag drog med fingrarna längs med gitarrernas kroppar. Dom var så fina, men alltför snart skulle dom aldrig mer gå att använda. Jag hade alltid älskat gitarrer. Min gitarr var som min bästa vän. Men för att Justin skulle bli min var jag tvungen att göra det här, annars skulle jag aldrig bli av med Dawn. Jag stämde gitarrerna jättefel, hade sönder strängarna och bankade gitarrkropparna i betongfönsterbrädorna som fanns i salen. En efter en gick dom i bitar på ett eller annat sätt. Jag slängde den sista i golvet. Det hade varit min favorit.

Det bankade på dörren, folk drog i handtaget och höga röster hördes utanför.
"Psst, vi drar", viskade jag och vinkade till mig Trisha & Megan. Som tur var så var det rullgardiner för dörrfönstrena så ingen kunde se att det var vi, eller hur många vi var.
"Dawn kommer få fett med skäll imorgon", sa Megan och smidde sina händer medans vi skyndade in i den lilla skrubben bakom scenen. I den fanns ett fönster, som satt bredvid ett fönster som ledde till en korridor, och därifrån kunde man sedan ta sig till våra rum. Vi skyndade oss ut och klättrade över. Vi var på marknivå, så det skulle inte vara hela världen om vi trillade.
När vi sedan kom tillbaka så verkade ingen ha saknat oss. Alla låg och sov, så härifrån hade det antagligen inte hörts något. Vi smög in i våra rum och kröp ner i sängarna, sedan somnade vi också som om inget hade hänt.

Justin hade blivit bättre, och han kom och hälsade på i skolan då & då, men han var inte redo för att börja ha lektioner igen än. Jag hoppade till av att det bankade på dörren.
"Lexi! Dawn! Upp & hoppa och pallra er genast bort till musiksalen", sa en lärare med sträng röst. Både Lexi & jag flög upp ur sängarna.
"Vad är det om?", frågade Lexi och kollade förvirrat på mig.
"Inte en aning!" Jag lyfte på axlarna. Det knackade på dörren igen och jag & Lexi skyndade oss ut i bara pyjamas. 
"Vem kan ha ställt till med detta?", sa rektorn upprört. 
"Vadå?", frågade jag och petade en lärare på axeln.
"Har du inte hört? Någon har förstört i..." Hon han inte berätta klart innan Juliah avbröt henne.
"Åh, spela inte oskyldig Dawn. Alla fattar väl att det var du. Men bara för att du mår så jävla dåligt över din pappa och att han sköt Justin så behöver du ju inte ta ut det över oss andra?" Juliah började gråta. Vad sjutton hade hon sagt? Skulle jag ha orsakat det här? Jag vände mig om och hade allas blickar på mig...

---

Här är kapitel 16, kära vänner! Förlåt för att ni fått vänta så, men igår var jag tvungen att jobba med min andra novellblogg: Directionery, och idag blev jag avbruten i mitt skrivande p.g.a att jag var tvungen att sitta barnvakt. Men men, nu är det äntligen färdigskrivet! Vad kommer hända tror ni? o.o

Jag satt med Megan och Trisha vid maten. Megan satt med en tidning öppen samtidigt som hon åt lite på kladdkakan som vi fått som efterrätt. Hon skrattade lite då och då.

"Vad ska du göra med Dawn då?"

"Jag vet inte Tri har du några förslag..." frågade jag lite drömmande.

"kanske göra något hemskt och säga att det var Dawn. vi kan få henne relegerad det är super enkelt min kusin gjorde det mot en kille som var otrogen mot henne det var jätte roligt hon fick hela fotbollslaget att ljuga för henne" Trisha log stort och skrattade lite innan hon själv åt från kladdkakan vi delade.

"Jag vet inte det skulle vara kul" sa jag och tänkte över olika saker vi kunde göra. 

jag ville vara hemsk mot henne eftersom hon tagit Justin ifrån mig och ännu värre hon hade skadat honom. tekniskt sätt var det hon men alla dyrkade henne för att hon hunnit fram. vad var det för skit egentligen om hon aldrig åkt hem skulle han inte följt efter och blivit skjuten. om han däremot följt efter mig så skulle ha som farligast fått en bok på sig. jag tittade surt ner ot mina skor. hemska saker.... hemska saker... jag skulle kunna putta henne ner för en trapp. nej hon skulle kunna dö. vad kan jag göra?

"Har ni hört om Alfredo och Dexter dom hamnade i tidningen" log Megan mot mig.

"va få se!" jag ryckte tidningen ur hennes händer.

jag slängde tillbaka tidningen till Megan som bläddrade någr sidor innan hon skrattade igen.

"Asså Dawn förtjärnar inte honom. Plus hon är inte ens snygg" sa Trisha med ett skratt.

"fast det ska ju bli du och Justin" fnittrade Megan.

Trishade nickade menande och sparkade till mig under bordet fast jag reagerade inte.

"Vet ni Liam Hemsworth är het!

Justin sov för tillfället och jag satt bredvid sängen. Hans mamma skulle komma vilken sekund som helst. Jag var riktigt nervös för att träffa henne jag var dotter till mannen som skött hennes son. en knackning kom på dörren och jag släppte Justins hand.

"Ursäkta mig Miss Leyton jag kommer bara för att kolla hans värden" log en sjuksköterska mot mig.

jag log och nickade mot henne. Hon tittade på Justin, tittade till så att slangarna satt rätt och hon tog till och med bort några sedan tryckte hon på mer smärtstillande och vinkade hej då åt mig så jag blev ensam med Justin i rummet igen. när jag tittade på honom tog mitt hjärta ett skutt i bröstkorgen. jag började bli hopplöst förälskad i honom...

Hej igen, Vendela här!

Jag kommer tyvärr vara lite oaktiv nu i helgen, för min syster & co. är här på besök, så jag försöker spendera min tid med dom. Eheh. Men jag är tillbaka på söndag eftermiddag, promise!

Tror förresten att Hannah sa att hon har ett kapitel på G, fast är inte säker. Men vilket fall som helst så ska jag jobba på ett kapitel på söndag eftermiddag, som troligtvis kommer upp söndagkväll. Så nu vet ni, haha.

Vad tycker ni förresten om Justin Bieber's nya video till As Long As You Love Me?

U ok, Justin?


Jag tycker i alla fall att den var hur bra som helst, och jag verkligen älskar låten! Fast min absoluta favoritlåt från hans nya platta "Believe" är Fall. Just sayin!

Vilken är eran favorit? :)