''Upp! Du ska städa!'' Ropade någon utanför mitt rum. Jag suckade tungt, kliade mig i ögonen och gick upp.
''Sex dagar kvar'' mumlade jag för mig själv. Jag drog på mig ett par blåa jeans och en vit t-shirt. Sedan satte jag upp mitt hår i en slarvig tofs. Sminket struntade jag i. Jag lämnade mitt sovrum och drog på mig mina sandaler, sedan gick jag ut och började plocka undan alla ölburkar och liknande från festen igår kväll.
''Har du kul?''
Jag vände mig om och log när jag fick syn på Christoffer. ''Jättekul'' mumlade jag. Han log.
''Låt mig hjälpa dig'' sa han och plockade upp tre ölflaskor. Jag log tacksamt och kastade ölburkarna i soppåsen.
''Det var trevligt igår'' sa han. Jag nickade. ''Det var det.''

*

Det hade blivit kväll, och jag satt ute på gungsoffan på baksidan. En kvist knäcktes bakom mig, jag vände mig om med ett ryck och där kom kvinnan som jag träffat första gången, som jag fortfarande inte lärt mig namnet på.
''Hej'' sa hon med ett leende. ''Hej'' hälsade jag. Hon satte sig ned bredvid mig och började gunga på soffan. ''Jag har pratat med din mamma'' sa hon allvarligt. Jag kollade på henne med stora ögon. ''Och jag vet allt om din bakgrund'' fortsatte hon.
Fan. Jag svalde hårt.
''När du åker härifrån så vill jag att du har lärt dig en riktig läxa'' sa hon. ''Jag vill att du har blivit en bättre människa, och att du behandlar den där pojken mycket bättre. Han mår tydligen riktigt uselt efter ditt meddelande, tyvärr minns jag inte hans namn...''
''Justin'' avbröt jag henne. Hon nickade och log. ''Justin'' sa hon. ''Han är en riktigt bra pojke. Han gör mycket bra saker, så jag förstår inte varför du behandlar honom som du gör. Jag vill inte säga det, men du är en riktigt dålig människa. Jag hoppas du har lärt dig mycket av det här. Tänk om du var Justin och han var du? Skulle du tycka att det var roligt att bli behandlad sådär? Stackars pojke''.
Mitt hjärta slog snabbt. Hon hade rätt. Varför hade jag behandlat honom som jag gjort? Tjejen med världens attitydsproblem var nu bara en liten flicka som kände sig riktigt... Osäker.
Jag reste mig snabbt upp ur soffan och sprang gråtandes in på mitt rum. Jag satte mig i sängen och drog fram min laptop. Jag skrev in ''weheartit.com'' och sökte på ''Justin Bieber''.
I säkert en halvtimme satt jag och kollade på samma bild, samma kille, samma utstrålning, samma leende och samma person.

Jag stängde ögonen hårt. Varför behandlade jag honom så illa? Han är ju.. Fantastisk. Fantastiskt snäll, fantastiskt..
Jag skakade på huvudet. Jag måste be om ursäkt, frågan är bara om han fortfarande finns där när jag kommer hem.
''Men kom ihåg att en vacker dag finns jag inte här för dig längre. Då kommer jag ha gått vidare, kom ihåg det''. Jag mindes dom orden som igår. Jag drog upp min mobiltelefon ur fickan. Ett nytt meddelande. Jag öppnade det, ifrån mamma. Jag suckade tungt och klickade bort det utan att läsa. Jag skrev in ett nytt meddelande.
''Förlåt'' skrev jag och skickade iväg det till Justin.

*

Jag vaknade upp i en sliten soffa. Jag lös upp. Jag ska hem idag!

I en vecka har jag varit här nu, och det är en hel vecka kvar. Hur ska jag stå ut?! Jag städar ungefär åtta timmar per dag, vilket är åtta timmar mer än vad jag städar hemma. Allt jag kunde göra nu var att vänta. Klockan var halv sju och om en halvtimme skulle dom komma in för att tvinga mig att städa. En halvtimmes ledighet kvar. Jag satte upp mitt hår i en slarvig tofs. Ingenting spelade någon roll längre, jag bryr mig inte om att jag ser ut som ett missfoster. Jag har knappt ätit någonting heller, maten är... Vidrig.
''Rose'' hördes en viskning bakom mig. Jag vände mig om och min blick fastnade på tjejen som visat mig till rummet första gången när jag kommit hit. Hon var den ända jag pratat med.
''Får jag komma in?'' Frågade henne. Jag drog täcket tätare om mig och nickade. ''Visst. Kom in'' sa jag och log svagt. Hon log tillbaka och stängde dörren försiktigt bakom henne. Hon slog sig ned på sängen bredvid mig.
''Vad har du på hjärtat?'' Frågade hon. Jag suckade. Jag skulle lika gärna kunna berätta allting för henne, vad har jag egentligen att förlora? Men det var någonting som hejdade mig. Istället ryckte jag bara på axlarna.
''Jag vet att det är svårt för dig'' sa hon lågt och kollade på mig med en allvarlig blick. ''Du arbetar åtta timmar per dag utan betalt, och det är för mycket begärt'' sa hon. ''Det är bara en vecka kvar. Tror du att du klarar det?'' Frågade hon. Jag nickade långsamt.
''Ja'' fick jag fram. ''Det klarar jag''.

*

''Det är fest!'' Ropade en man och vinkade åt mig. Jag reste mig upp och gick bort ifrån trädet och fram till mannen.
''Vadå för fest?'' Frågade jag. Han log. ''En gång i veckan är det fest'' förklarade han. ''Och denna dag är din turdag!'' Sa han. Jag höjde på ögonbrynen. ''Jaha'' sa jag och gick efter honom. Vi kom bort till ett stort vitt hus och utanför huset var det proppfullt med folk som dansade runt i cirklar med krokade armar.
''Påminner om Spanien'' sa jag och log för mig själv. Mannen vände sig om och kollade på mig. ''Jag vet'' sa han. ''Botswana påminner om Spanien'' fortsatte han. Jag log. ''Gå och dansa!'' Sa han. Jag ryckte på axlarna och gick fram till folket som stod och dansade. Jag kände mig rätt osäker så istället satte jag mig ned i gräset och lutade huvudet mot ett träd.
''Du är inte härifrån va?'' Hördes en mörk röst bakom mig. Jag vände mig om med ett ryck och kollade på den söta pojken i min egna ålder.
''Nej'' sa jag till slut och log. Han log tillbaka och slog sig ned bredvid mig. ''Inte jag heller'' sa han.
''Jag föddes i Somalia. Men jag bor i Texas, jag är på semester här'' förklarade han. Jag nickade. ''Och jag är en bortskämd diva som åkte hit för att lära mig en läxa'' sa jag och skrattade till. ''Jag heter Rose, och bor i Atlanta'' sa jag och räckte fram min hand.
Han flinade. ''Christoffer'' hälsade han. ''Men kalla mig Chris''. Jag nickade. ''Okej Chris, så.. Berätta om dig själv'' sa jag.
Han nickade. ''Mitt namn är Christoffer Smith. Jag föddes i Somalien men bor för tillfället i Texas. Jag är arton år och mina intressen är att sjunga, dansa och skapa musik'' sa han. ''Det finns inte så mycket mer att säga. Din tur'' sa han. Jag skrattade till och log. ''Jag heter Rose Stone, och bor i Atlanta. Jag är sjutton år och mina intressen är att shoppa, sjunga då och då och jag älskar att lära mig nya saker'' sa jag och log. Han flinade.
''Kan du dansa?'' Frågade han. Jag skakade snabbt på huvudet. ''Låt mig lära dig en ny sak då, senorita''.
Mina kinder hettade till när han pratade spanska. Hur visste han att jag föddes där..?
Jag log. ''Gärna'' sa jag och reste mig upp. Han log och drog med mig bort till folkmassan, fast en liten bit ifrån allt folk. Han ställde sig några centimeter ifrån mig och började dansa till en riktigt långsam låt. Jag försökte dansa så bra som möjligt men var väl medveten om att jag stod och gjorde bort mig. Christoffer log bara och jag lutade mitt huvud på hans axel.
Chris Browns låt Deuces började och Christoffer flämtade till och kollade bakåt. Hans blick fastnade på gubben som var på väg hitåt. Chris kollade på mig och bet sig i läppen samtidigt som han pekade finger åt gubben som kom emot oss.

''Vad gör du?'' Väste jag och drog ner hans hand. Han skakade på huvudet och resten av folkmassan tystnade också och pekade, musiken slutade även spelas.
''Den där gubben..'' Mumlade han. ''Han har mördat tre små flickor'' fortsatte han. Jag spärrade upp ögonen och mitt hjärta slog ett extraslag. ''Han fick dödsstraff, men han måste ha rymt'' sa han lågt. Jag fick inte fram några ord, istället stod jag bara som förstelnad. Hur kan en vuxen man vara så dum i huvudet så att han dödar tre små flickor?!
''Hur länge har du varit här egentligen?'' Viskade jag. Han kollade på mig med stora ögon och drog med mig in i huset. Vi slog oss ned vid köksbordet.
''Jag har varit här i ett halvår'' sa han. Jag nickade. ''Jag åker hem till Texas om en vecka''. Jag log. ''Samtidigt som jag åker till Atlanta'' sa jag. Han flinade. ''Då hoppas jag att du ser fram emot att fortsätta umgås med mig den här sista veckan'' sa han. Jag skrattade. ''Självklart'' sa jag och log brett.

Sorry. Något konstigt hände.. Vet inte vad, men jag kom inte in på internet på hela dagen. Nu ska jag iaf fortsätta skriva på kapitlet, förlåt för väntan. ♥