jag tittade chockat på henne. hade hon verkligen frågat om jag ville flytta in hos henne? Vart bodde hon ens om hon hade sagt det så hade jag helt glömt bort det nu...

"Flytta in hos dig?? Jag... jag" stammade jag fram.

"Du behöver inte om du inte vill" sa Cornelia och misstog mig för att vara upprörd.

"Nej inte alls jag vill... jag har alltid önskat att du skulle komma tillbaka och nu... men vart bor du någonstans?" log jag och kramade om henne. det kändes inte alls konstigt när hon la armarna om mig.

"Andra sidan staden precis vid utkanten. jag har precis fått ett jobb där också och jag är säker på att vi kan fixa så att du kommer till din skola. Jag vill att du ska vara lycklig Juliah. min underbara dotter" sa hon med ett leende och pussade mig på håret.

 

nästa morgonen vaknade jag och trodde att allt detta hade varit en dum dröm. sedan kollade jag mobilen och såg att hon hade smsat mig. hon hade sjuk skrivit mig från skolan så att vi skulle kunna packa och flytta i lugn och ro. men det fanns även ett sms från Dawn.

Hejhej idag hinner jag inte skriva eftersom klockan är snart halv elva på kvällen/natten...

men det kommer att komma ett kapitel imorgon jag vet inte om det kommer bli långt eller inte

men jag ska prata ihop mig lite med Vendela så får vi se och vi ska bli bättre på uppdateringen jag lovar!

Men gör er redo för ett kapitel imorgon!

 

 

 

"Juliah, snälla vänta!", ropade Cornelia upprört efter mig. Jag skyndade in i huset och sprang ner i källaren. Förmodligen skulle hon inte hitta mig här, och då skulle hon kanske ge upp och lämna mig ifred?

Jag satte mig ner i hörnet och hulkade. Varför var hon tvungen att komma tillbaka nu? Nu när allt redan var fullständigt kaos?

Jag kunde höra hennes fotsteg uppe i hallen.

"Juliah?"

Jag satte handen för munnen så hon inte skulle höra mig kvida.

Det gjorde så ont, - så fruktansvärt ont. Varför var jag tvungen att drabbas av detta hemska liv? Vad hade jag gjort för att förtjäna allt det här? Om inte mamma hade lämnat mig som liten så skulle jag inte varit en idiotisk, snobbig och elak tjej! Jag skulle varit lycklig, aldrig varit ensam, - utan alltid haft någon att prata med.

Cornelia gick nu ner för trappan som ledde till källaren. Jag måste ha lämnat dörren öppen. Fan!

"Juliah?", ropade hon ännu en gång. Hon kom fram till dörren och kikade in i rummet.

"GÅ!", skrek jag ilsket och började gråta ännu mer.

"Gumman, jag menade inte att göra dig upprörd. Vet du varför jag kom tillbaka?" Hon pratade mjukt och rörde sig mot mig.

"Jag vill inte ha dig här. Snälla, bara gå och lämna mig ifred.", kved jag.

"Hey, jag vill inte lämna dig. Inte igen. Aldrig mer." Hon andades hackigt. "Jag är verkligen ledsen, fast jag vet att ett litet förlåt inte kan förändra något. Livet kommer aldrig gå tillbaka till hur det brukade vara, men vi kan väl i alla fall försöka? Jag älskar dig, gumman."

"Sluta kalla mig gumman! Du är inte min mamma! Det var du aldrig!" Jag kollade ilsket på henne medans tårarna forsade ner för mina kinder. "Gå nu!"

"Jag vet att det här är svårt för dig. Det är svårt för mig också. Men jag kom tillbaka hit för att hitta dig. Jag ångrade mig så över att jag lämnade dig i första taget. Jag har tänkt på dig varje dag sedan den dagen jag stack..."

"Sluta ljug, jag vet att du inte lämnat mig en jävla tanke! Du älskade aldrig mig! Jag var väl för svår att älska för att få vara en del i ditt liv, så du lämnade mig med min jävla pappa. Vet du hur jobbigt jag har haft det i alla dessa år? Att ständigt behöva stå ut med att pappa drar hem olika kvinnor och ber mig kalla dom mamma och låtsas som att allt är frid och fröjd? Kan du ens leva dig in i hur det är att vara jag?"

Cornelia satte sig på huk framför mig. Tårarna rann ner för hennes kinder och ögonen var alldeles röda.

"Jag är så ledsen, så ledsen. Jag trodde att jag gjorde det bästa när jag lämnade dig. Jag älskade inte din pappa längre, jag vet inte om jag någonsin gjorde det, men jag hade väldigt ont om pengar och tänkte att du skulle få det bättre ställt om du stannade med pappa..." Hon tog ett djupt andetag. "Men jag lovar dig, jag skulle göra allt för att få ta igen alla år med dig. Kan du förstå hur mycket jag önskar att jag hade fått vara med om dina första steg? Dina första ord och tappade tänder? Alla födelsedagar?..."

Jag såg ner i golvet.

"Jag ringde till er, varje födelsedag, men ni svarade aldrig. Jag antog att din pappa inte ville att du skulle ha kontakt med mig."

"Du kunde ha åkt hit", mumlade jag surt. 

"Jag vet, men jag var feg. Väldigt feg." Hon snörvlade och torkade bort tårarna. "Jag ser så mycket av mig i dig. Vi är mer lika än du tror." Cornelia försökte sig på ett litet léende, och jag kunde själv inte låta bli att le lite.

"Jag älskar dig av hela mitt hjärta, mitt barn."

Jag tänkte efter lite innan jag svarade: "...Jag älskar dig också. Mamma."

"Smile", sa Justin och log.

Jag flinade och log in i kameran.

"Kom, vi går ut", sa jag sedan och tog hans hand.

Vi drog på oss skorna i hallen och gick sedan ut i det soliga vädret. Vi gick hand i hand, och när vi passerade parken fick vi syn på ett välkänt ansikte.

Justin & jag vinkade mot Juliah, och hon vinkade glatt tillbaka. Men vänta, det var någon som gick bredvid henne? Jag granskade kvinnan bredvid Juliah och kunde inte komma på att jag sett henne innan. Men hon var förvånadsvärt lik Juliah själv. Samma blonda, lockiga hår och klara ögon. Samma leende och ansiktsdrag... Vi gick närmare dom och hälsade.

"Det här är Cornelia, min mamma", sa Juliah och gjorde en presenterande gest mot kvinnan bredvid sig.

"Trevligt att råkas", sa Cornelia och sträckte fram handen för att hälsa på mig och Justin ordentligt. Av Juliah fick vi också varsin kram. Hon & jag hade aldrig så mycket som petat på varandra innan men nu hade vi kramats? Det här var kanske början på en lång och fin vänskap...

"Vilka fina vänner du har", sa mamma och la armen om mig.

"Jag vet", sa jag och log för mig själv.

"Du, jag har tänkt lite... Jag vet att pappa ger dig allt, att du har ett stort & lyxigt rum och alla dina vänner här... Men jag undrar, skulle du vilja flytta med mig hem?"

"Förlåt Juliah det var aldrig mening att bara gå där ifrån!" sa Cornelia efter mig.

jag hade gått ur bilen jag kunde inte förstå hur den här kvinnan kunde komma tillbaka efter så många år och att hon fortfarande vill gå tillbaka som om jag var ett år igen och skulle vänta på henne med vid öppna armar. jag hade alltid saknat min mamma av vad jag kommer ihåg. jag hatade att vara den där tjejen utan mamma. 

"Juliah kom tillbaka!" Cornelia skrek fortfarande efter mig.

"Låt mig vara!" skrek jag upprört tillbaka och torkade bort tårarna från ögonen.

Jag kunde förstå varför detta skulle hända mig först Justin och nu min egen mamma. Jag skulle jätte gärna bara vilja springa tillbaka och slå armarna om henne och gråta medans hon tröstade mig men hon var en främling.

Vi försökte slappna av framför en film den kvällen det hade blivit lejon kungen eftersom dexter såg början med oss mennu var allt jag kunde tänka på var Juliahs ansikte som var så ledsamt. det plågade mig mer än att jag ville det skulle göra. Justin försökte uppmuntra mig men jag visste att även han inte mådde bra över Juliah. Jag undrade vad hon gjorde nu... precis då sa Scar länge leve kungen. Vi hade säkert sett om filmen för andra gången nu.

"DAWN KOM GENAST IN HIT" skrek min faster och jag hörde något gå sönder.

Jag pussade Justin på kinden innan jag gick ut från mitt rum och in i vardagsrummet där Georgina stod och stampade med foten, på golvet låg en vas som hon ofta pratade om.

"DAWN JAG VILL HA PENGAR FÖR DENNA VAS SOM TJUVEN SOM ÄR DIN BROR HADE SÖNDER! jag vill ha pengarna nu! genast stå inte bara och stirra på mig som en dum kossa?!" hon gick från asförbannad, till lite lugnare till helt bitchig mot mig. jag vet att man inte ska säga att någon är bitchig men hennes sätt att prata med båda mig och Dexter var hemskt.

"Men jag har inga pengar att ge dig" sa jag och sköt fram hakan när jag kände Dexter lägga armarna om mig.

"Då är ni utkastade" sa hon lugnt och pekade mot dörren.

"Men...men vi har ingenstans att ta vägen" mummlade Dexter.

"Nehe inte mitt problem heller din lilla snorunge" snäste hon åt Dexter.

Jag tog hans hand och drog ut honom från rummet. jag bad honom hämta sina saker jag hade en plan men Justin var tvungen att hjälpa. Jag hatade att be honom om tjänster men detta var ett måste...

 Efter att Dawn hade förklarat sin plan så kunde jag inget annat än att hålla med henne. Dom kunde inte stanna här, dom varken fick eller ville. Jag skulle ha Dawn hos mig och Dexter skulle sova hos Alfredo. 

"Ey Alfredo jag har en plan som du måste lyssna på mannen" sa jag och försökte låta så possitiv till idén som möjligt. Jag förklarade i några minuter och sedan hörde jag hur han skrattade.

"Sure man ta med lill killen hit"

Jag nickade mot Dawn och hon hjälpte Dexter in i min bil. När Alfredo visat runt både Dawn och Dexter i hans hus så lämnade vid Dexter. Dawn kramade honom hårt och pussade honom på pannan som mödrar brukade göra när dom lämnar sina barn på dagis för första gången.

 

Dawn låg bredvid mig i sängen. Det hade varit en jobbig dag och det var faktiskt ganska sent. Jag hade en aning ont i ryggen men det var inget mer med det, alla andra tankar kunde komma sen eftersom Dawn hade sitt huvud på mitt bröst. hon ritade saker på min mage och pratade om hennes barndom. henne hår luktade jordgubbar, hela hon var så lätt att jag var rädd om jag flyttade på mig skulle hon gå sönder.jag andades sakta och log.

"Så vad tycker du?" frågade hon och såg upp på mig.

"Förlåt vad sa du?" frågade jag och tittade in i hennes underbara ögon.

"Du lyssnade inte" hennes min blev ledsen och fundersam.

"Vem kan lyssna när en sån underbar ängel som du ligger här tillsammans med mig?" log jag och kysste henne. Hon log mot mig och tog min hand i sin. Det var ett perfekt ögonblick

Jag låg utslagen på min säng och kollade upp i taket. Det hade gått tre dagar sedan Justin lämnade mig i parken för att springa efter Dawn. Jag kände mig tom, ensam och övergiven. Justin hade inte varit min länge alls, och Dawn hade redan fått honom tillbaka. Jag hade inte fått ett enda meddelande från honom, - han hade inte ens ringt?! Betydde jag inget längre? Var jag bara a second choice eller en ersättare medans Dawn var borta i Justin's liv? Jag suckade och kliade mig lite i mina fuktiga ögon. Jag vred huvudet mot nattduksbordet och klickade på låsuppkanppen på mobilen. Inget nytt meddelande från Justin... Det enda som fanns var tusentals sms från Trisha & Megan som undrade varför jag inte svarade. Jag orkade verkligen inte bry mig och låste mobilen igen. För bara tre dagar sedan hade jag varit lyckligare än någonsin. Jag hade för en gångs skull känt mig hel, jag kände att jag inte var ensam. Att det faktiskt fanns människor kvar på jorden som brydde sig om mig, men nu... Nu var allt annorlunda och tillbaks till det vanliga. Eller inte riktigt, för nu var det något som gapade tomt inom mig. Den lyckliga delen av mitt hjärta som jag en gång hade ägt vilade just nu hos Justin, vare sig han fortfarande ville ha det eller ej. Kvar var bara det smutsiga tusenbitarspusslet till hjärta. Åh, om bara mamma var här nu! Hon skulle sitta bredvid mig på sängen, stryka mig över pannan, viska att allt skulle bli bra och lågt sjunga en fin sång för mig. Hon skulle säga att hon fanns här för mig, - vad som än hände, och att hon aldrig skulle lämna mig. Men det gjorde hon. Trots det kunde jag inte skylla på henne.

 

Jag kom att tänka på låten Safe & Sound. Det var en av mina favoriter. Tårarna började rinna ner för mina kinder, och jag mumlade tyst med i låten...

 

Jag reste mig upp och gick fram till min väggspegel. Mascaran hade runnit nerför mina kinder och mitt hår var ruffsigt. Kort sagt såg jag helt hemsk ut. Jag kollade ut genom fönstret och det såg rätt mulet ut. Det började kanske dra ihop sig till regn? Hur som helst ville jag inte vara instängd på mitt rum längre. Jag ville gå ut, få lite frisk luft! Jag tog min sminkväska & hårborste och skyndade in i badrummet för att göra mig i ordning. Sedan bytte jag om till lite fräschare kläder, drog på mig skorna och låste dörren bakom mig.

Det kändes bättre än bäst att vara tillsammans med Dawn igen! Vi var ute på en liten promenad, i okända kvarter för att slippa bli igenkända, och gick hand i hand. Dawn's varma små händer passade bra i mina. Vi skulle just svänga runt hörnet på ett hus då vi nästan gick in i någon. Och denna någon var inte vem som helst...

"Juliah?", sa jag chockat.

Dawn tittade besvärat bort mot ett annat håll för att slippa möta Juliah's blick.

"Hej", sa Juliah och mötte min blick.

Det kändes som att vi stirrade in i varandras ögon i evigheter, ända tills hon flyttade blicken ner i marken.

"Du, eh... Ringde eller sms:ade inte?" Det var mer som ett påstående än en fråga när orden kom ur hennes mun.

Jag var påväg att säga varför skulle jag men han ändra mig innan jag yttrade mig. Jag tänkte efter lite och insåg att jag bara hade lämnat Juliah där i parken för tre dagar sen, för att springa efter Dawn. Det var kanske inte så schysst, bara sådär, utan att höra av sig...? 
"Juliah, jag är leds...", jag han inte avsluta meningen innan jag blev avbruten.

"Du behöver inte säga något. Jag förstår. Jag var bara en ersättare för henne där." Juliah pekade på Dawn.

"Ersättare? Vadå, tror du att jag utnyttjat dig? Jag såg dig som min vän!"

"Vän? Sen när kysser vänner varandra?"

"Än sen om jag gjorde ett misstag...", skrek jag, men meningen dog ut när jag insåg vad jag sa. Juliah gick från arg till ledsen och sårad.

"Juliah, jag är ledsen... Jag menade inte-."

"Jo, det gjorde du. Kyssen var inget misstag, - jag är det jävla misstaget! Ingen vill ha mig ändå! Alla som jag på något vis har kär lämnar mig på ett eller annat sätt i sticket i slutändan! Jag har förlorat min mamma, min pappa finns inte där för mig, och nu du..." Tårar började rinna nerför hennes kinder och jag mådde hemskt dåligt inom mig. Jag visste ju precis vad Juliah gått igenom. Jag tänkte tillbaka på den där dagen jag var hemma hos Juliah för första gången. Hon hade tagit emot mig när jag mådde dåligt och behövde någon att prata med. Hon hade lyssnat snällt och berättat om sina egna problem också.

"Där ser du. Jag har rätt, för du säger ju inget! Grattis, lev lyckligt i alla era jävla dagar och så vidare, jag orkar inte det här längre! Fattar ni inte hur jobbigt det här är för mig? Dag ut och dag in har jag sett er två ha hur roligt som helst tillsammans, och hela tiden tänkt that should be me!"

"Jag... Jag förstår inte?" Jag kände mig helt förvirrad. Vad menade hon?

"Juliah!" Jag ropade efter henne men hon vände sig inte om utan fortsatte springa. Att springa efter var ingen idé, för jag menar, vad skulle jag göra? Det här sort of triangeldramat var bara för mycket! Självklart ville jag vara Juliah's vän, men skulle det gå utan att det blev för konstigt med alla känslor från alla håll och kanter?

Jag drog handen genom håret och la armen om Dawn, och hon lutade sig mot min bröstkorg.

Tårarna forsade ner för mina kinder och jag ville bara skrika av smärta. Att älska men inte vara älskad tillbaka var nog den hemskaste känslan som fanns! Jag råkade springa in i en ung kvinna, och hon röt åt mig att se mig för.

"Kärring", mumlade jag surt tillbaka och fortsatte springa. Jag skymtade en telefonkiosk lite längre bort och sprang fram till den och knappade in pappas nummer. Inget svar. Jag provade alla hans mobilnummer, men han svarade inte på något. Bara den där jävlan röstbrevlådan!

Jag sjönk ner på golvet i telefonkiosken och lutade huvudet mellan knäna med armarna runt om mig så jag blev liten som en boll, drog efter andan och hulkade. Plötsligt hoppade jag till av att det knackade på dörren till kiosken. Jag kollade ledset upp och fick syn på ett ansikte som tillhörde en främling som på något sätt kändes bekant. Det var en ung kvinna med blont lockigt hår, nästan precis som mitt fast en lite mörkare nyans, blåa ögon och rödmålade läppar. Hon lyfte på ögonbrynen som i en -får-jag-lov-att-öppna-min och jag nickade vagt. Dörren öppnades och kvinnan satte sig på huk bredvid mig.

"Men lilla vän, hur är det fatt?" Hennes röst kändes också bekant. Den fick mig på något sätt att tänka på hemma...? Hon väntade på ett svar på sin fråga, och jag kunde ju inte precis förmå mig att säga att jag mår bra. När jag förblev tyst la hon en hand på min rygg och masserade den lite. "Behöver du skjuts någonstans? Min bil står runt hörnet..."

Jag nickade. Just nu ville jag bara hem, och vad gick fortare än att åka bil?

"Kom", sa hon och drog upp mig på fötter. När vi satt i bilen presenterade hon sig som Cornelia.

"Vad heter du då, min vän?"
"Juliah..."

"Åh, vilket fint namn! Jag älskar det namnet. Min dotter heter det."

"Aha, hur gammal är hon?" Jag hade alltid varit ensam om att heta just Juliah med h på slutet under min uppväxt, så jag kunde inte minnas att jag träffat på någon annan tjej med samma namn.

"Jadu, hon måste vara omrking 17 år idag... Jag har inte träffat henne sen hon var 1 år gammal. Förresten, vart bor du? Så jag vet vart jag ska släppa av dig menar jag."

Jag var helt förstummad över hennes berättelse. Vem var den här kvinnan? Pappa hade aldrig riktigt pratat om min mamma, så jag var inte helt hundra på vad hon hette, för han kallade henne bara för C, och min mamma lämnade mig när jag var 1 år gammal...

"Där", flämtade jag och pekade på pappas stora, vita hus.

Cornelia saktade in och vände långsamt huvudet åt mitt håll.

"Juliah? Juliah Edwards?"

"Ja", sa jag tveksamt.

"Åh du store tid!" Hon satte handen för hjärtat och kollade chockat på mig...

 

Förlåt, förlåt och än en gång förlåt för att det inte kommit upp något nytt kapitel på flera dagar! Det har ju varit min tur att skriva, och jag har varit pretty much busy och dessutom åkt på världens förkylning. MEN nu har jag tänkt sätta mig och skriva kapitel 23, så det kommer upp någon gång nu under eftermiddagen.

Jag måste måste måste bli bättre på att uppdatera! 

Vad sägs som att jag gör ett lite extra långt kapitel? Blir ni glada då?

två dagar senare och ungefär hundra missade telefon samtal från Lexi så svarade jag äntligen. 

"Dawn seriöst min spelning är ikväll och jag är jätte nervös jag hatar verkligen det Justin gjorde mot dig men snälla kom med mig! jag komemr svimma om jag inte ser dig i publiken!" skrek Lexi.

"Okej då vilken tid?" frågade jag trött.

"jag kommer och hämtar dig vid sju, det är två timmar dit så det är bäst att du snyggar till dig eftersom jag gissar att du sitter i mysisbyxor och din favorit tröja! kom igen nu Dawn du kan få en mycket bättre kille än Justin" jag kunde nästan höra hennes leende.'

"Vadå bara för att du och Anton äntligen har börjat flörta?! Bara låt mig vara tills du hämtar mig jag vill inte vara taskig men jag är jätte lät retlig just nu Lexi" sa jag irriterat.

"Okey då syns snygging"

hon la på och jag gick över till min väska som fortfarande låg på golvet. jag hade inte packat upp än jag hade inte så mycket att klä upp mig för längre.Jag drog fram ett par slitna jeans och ett vit linne med U.S.As flagga på som Lexi älskade. jag fixade snabbt till håret och sminkade mig innan jag slog upp en bok och skumläste ända tills Lexis pappa kom och hämtade upp mig.

Jag stod framför dörren och tvekade. Klockan var väl inte så sent så man inte kunde knacka på? Mina tankar strömade ohc jga rodnade när jag tänkte på Dawns blick på mig innan hon sett på Juliah.Varför skulle jag gå och få känslor för Juliah när Dawn bara kunde ge mig en blick som fick mig att bli kär på nytt?

Jag knackade på och hörde någon skrika innan dörren slogs upp.

"Vad vill du mig! Jag missar mitt tv pogram, förstår du hur svårt det är att hålla tider i det här huset är? Va?!"skrek hon och stirrade på mig.

-2Ursäkta mig men jag letar efter Dawn" sa jag försiktigt.

"Hon är väl här någonstans in mig dig jag har inte hela kvällen på mig... DEXTER!!!" skrek hon och försvann.

Efter några sekunder kom Dexter emot mig, han log lite osäkert och drog in mig längre in i huset. Det var otroligt fint men den där kvinnan verkade inget bättre än deras pappa.

"Dawn är inte här hon skulle någonstans med Lexi men kan du stanna här med mig ett tag? Faster Greorgina skrämmer mig.... snälla bara en liten stund?"

När Lexi kom av scenen klappade jag händerna och kramade om henne så hårt att hon började skratta.

"Jo jag har en överraskning du vet låten som jag tvingade dig att lyssna på förut? Jo den ska vi två uppträda bara följ efter mig okej du borde verkligen sjunga igen Dawn kom du har en underbar röst" sa hon och drog mig upp på scenen.

 

Lexi: