@ Talkin 2 you guys
Röstning!
En del vill att jag skriver i sidan, såhär som jag gör nu. Och en del vill att jag ska skriva i mitten som jag brukar göra på mina kapitel? Så, för mig spelar det ingen roll. Jag låter er välja nu :) What do you think?
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
I'm sorry.
Förlåt för att det inte har kommit upp något nytt kapitel idag! Var rätt upptagen... Imorgon kommer det ett kapitel som är ungefär lika långt som det sista på förra novellen? Vad sägs om det? :) Bara för att jag uppdaterar lika segt som en snigel som försöker springa. Haha, torr humor, i know. Men a, stay tuned! :) Imorgon har ni något att läsa :D
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Chapter 1 - I Don't Need You
''Kyckling?'' Sa mamma när jag kom in i köket efter att ha spenderat dagen med Alexander och Sarah. Jag kollade äcklat på henne och skakade på huvudet.
''Jag äter fortfarande inte kött'', sa jag och suckade tungt. Mamma skakade på huvudet för sig själv och tog en stor tugga av kycklingen på hennes tallrik. Jag gick ut till hallen och drog på mig skorna igen.
''Var ska du?'' Ropade mamma ifrån köket. Jag himlade med ögonen.
''Jag har kompisar att vara med'', mumlade jag och smällde igen dörren bakom mig. ''Till skillnad från dig som sitter och äter ensam'', muttrade jag.
*
''Isabelle!'' Ropade jag då jag fick syn på henne gå över gatan. Hon kollade upp på mig och log brett.
''Hej Rose!'' Ropade hon och kom fram till mig. Jag omfamnade henne i en kram.
''What's new?'' Sa hon och stoppade ner sin riktigt gamla iPad i jeansfickan. Jag skakade på huvudet. ''Ingenting'', sa jag.
Hon log. ''Okej. Men ta hand om dig, måste gå'' sa hon och himlade med ögonen. Jag nickade.
''Hejdå'', sa jag och vinkade efter henne. Jag fortsatte gå, över gatorna och förbi alla affärer. Jag började nynna lite på en låt.
''Hey hey, i wanna be a rockstar..''
Jag suckade. Den låten suger stenhårt.
''Rose!'' Ropade en välbekant röst framför mig. Jag kollade uppåt och fick syn på Justin som kom gåendes mot mig.
''Great'', sa jag lågt för mig själv och himlade med ögonen.
''Hej'', sa han och jag visste var det här var på väg. Han var påväg att inleda en riktigt dötråkig konversation. Som vanligt.
''Vad vill du?'' Sa jag och satte händerna i sidan. Han kollade förvånat på mig. ''Jag ville hälsa'', sa han.
''För att?''
''För att jag är din vän!'' Sa han och kollade ner i marken. Jag skakade på huvudet och skrattade.
''Du var min vän'', sa jag och kollade kaxigt på honom.
Han kollade på mig med en sårad blick och för en stund såg det ut som att han skulle börja gråta.
''Förlåt mig för att jag ville hälsa och se hur du mådde'', sa han och sänkte blicken. Jag fnös till. ''Acceptera det bara. Jag har gått vidare, du har gått vidare! Vi var vänner men det funkar inte längre'', sa jag och försökte låta så trevlig som möjligt.
Han ryckte på axlarna. ''Som du vill'', sa han. ''Men kom ihåg att en vacker dag finns jag inte här för dig längre. Då kommer jag ha gått vidare, kom ihåg det'', sa han och försvann. Jag skakade på huvudet för mig själv.
So what om han försvann? Jag behövde väl inte honom?! Han är ju bara rent ut sagt patetisk.
Sååå.. Rätt dryg i början, men jag vill bara att ni ska förstå hur grymt elak hon är mot honom! Let me know what you think :)
@ Things Really Changed (AVSLUTAD)
Handling till ''Things Really Changed''.
Hello! :)
Tack för alla fina kommentarer! Jag är lite osäker på den kommande novellen, så jag låter er välja! Jag vill jättegärna skriva den, men den är rätt annorlunda så först vill jag fråga vad ni tycker? :) Här är handlingen;
Rose Stone, 17 år och bor i Atlanta.
Rose är allt ifrån en vanlig tonåring. Hon är en riktigt bortskämd diva, bokstavligt. Hon får allt hon pekar på. När hon var yngre var hon riktigt bra vän med Justin Bieber, men saker förändrades. Rose växte upp.. Roses och Justins föräldrar har fortfarande kontakt vilket innebär att dom träffas väldigt ofta. Justin är riktigt schyst mot Rose, vilket hon har märkt. Men han måste förstå att hon har växt ifrån honom. När Roses mamma skickar iväg henne till Afrika för att arbeta i två veckor, och lära sig hur det är att vara fattig, att inte få allting man pekar på, förändras allt. När Rose kommer tillbaka till Atlanta efter att ha lärt sig en riktig läxa, är allting annorlunda.
Rose kommer att spelas av Debby Ryan!
Så, vad tycker ni?
Tack för alla fina kommentarer! Jag är lite osäker på den kommande novellen, så jag låter er välja! Jag vill jättegärna skriva den, men den är rätt annorlunda så först vill jag fråga vad ni tycker? :) Här är handlingen;
Rose Stone, 17 år och bor i Atlanta.
Rose är allt ifrån en vanlig tonåring. Hon är en riktigt bortskämd diva, bokstavligt. Hon får allt hon pekar på. När hon var yngre var hon riktigt bra vän med Justin Bieber, men saker förändrades. Rose växte upp.. Roses och Justins föräldrar har fortfarande kontakt vilket innebär att dom träffas väldigt ofta. Justin är riktigt schyst mot Rose, vilket hon har märkt. Men han måste förstå att hon har växt ifrån honom. När Roses mamma skickar iväg henne till Afrika för att arbeta i två veckor, och lära sig hur det är att vara fattig, att inte få allting man pekar på, förändras allt. När Rose kommer tillbaka till Atlanta efter att ha lärt sig en riktig läxa, är allting annorlunda.
Rose kommer att spelas av Debby Ryan!
Så, vad tycker ni?
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 28 - Don't Be So Sure About That (The End)
''Jadie'', viskade jag fram när hon inte besvarade kyssen. Hon kollade upp på mig med tårfyllda ögon.
''Justin. Jag..''
Jag skakade på huvudet. ''Vill du.. Göra slut?'' Frågade jag lågt. Hon ryckte på axlarna.
''Jag är inte särskilt redo för ett förhållande men.. Jag behöver dig'', sa hon med en sprucken röst. ''Och du är den mest fantastiska killen på jorden''.
Hennes ord träffade mig rakt in i hjärtat. Jag log. Hon behövde mig.
Det blixtrade till och det blev svårt att se någonting. Paparazzis.
''Vi går till mig'', sa jag och krokade min arm i hennes. Jag drog med henne igenom folkmassan och mot mitt hus. Ingen sa någonting på hela vägen. När vi stod på tröskeln drog jag upp nycklarna ur fickan och låste upp dörren. Hon klev in.
Det kändes så konstigt att vara tillbaka i Stratford. Jag var bara här för att hämta alla mina saker och sen åka tillbaka för att bo med min moster, om Justin fick veta det skulle han bokstavligt bli galen. Eller snarare.. Ledsen. Riktigt ledsen.
''Justin..''
Han skakade på huvudet ännu en gång. ''Sätt dig ner'', sa han och pekade på stolen vid köksbordet. Jag suckade tungt och satte mig ner på stolen. Han slog sig ned mittemot mig.
''Hur ska vi göra nu när... När du är tillbaka?'' Frågade han och jag skymtade hopp i hans ögon. Jag kollade medlidande på honom. Jag kände mig verkligen som en idiot.
''Jag ska inte stanna'', slank det ur mig. Justin spärrade upp ögonen och kollade oförstående på mig.
''Men..''
''Förlåt'' sa jag med en suck och kollade ner på mina händer. Jag hatade verkligen mig själv.
Justin blev tyst.
''Jag måste tillbaka till min moster. Hon kommer inte klara sig själv'', sa jag och med dom orden lämnade jag Justin ensam i det tysta huset.
*
Kalifornien. Hur skulle jag någonsin passa in här? Jag ställde min resväska innanför dörren och drog på mig skorna igen. Att få se pappa i tårar när jag berättade att jag inte skulle stanna var inte det lättaste. Jag ska tillbaka. En vacker dag, men inte just nu. ''Jadie! Snälla, kan du springa till affären åt mig?!'' Ropade min moster, Christine.
*
Kalifornien. Hur skulle jag någonsin passa in här? Jag ställde min resväska innanför dörren och drog på mig skorna igen. Att få se pappa i tårar när jag berättade att jag inte skulle stanna var inte det lättaste. Jag ska tillbaka. En vacker dag, men inte just nu. ''Jadie! Snälla, kan du springa till affären åt mig?!'' Ropade min moster, Christine.
''Nej'', sa jag lågt och smällde igen ytterdörren efter mig. Jag gick in i det lilla huset där kycklingarna var. Jag stängde dörren efter mig och satte mig ned mot väggen. Tankarna for omkring i mitt huvud. Hur kunde jag lämna Justin, och min pappa? Till och med Sam hade stannat kvar i Atlanta. Det var bara jag som var så sjuk i huvudet så att jag stannar här med min moster. Det plingade till i min mobil. Jag svalde och tog upp den. På skärmen lyste Justins namn. Jag tvekade men öppnade ändå meddelandet.
''Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig. Ingen tjej kommer någonsin kunna ersätta dig. Jag vet inte om du kommer bry dig, eller om du ens kommer läsa det här, men jag chansar. Du betyder oerhört mycket för mig, jag har inte kännt dig sådär jättelänge, men ändå har du redan fångat mitt hjärta! Du vet, första gången vi träffades? När min lillesyster sprang fram till dig? Redan då visste jag att det var något speciellt med dig. Min syster älskar dig, och hon är riktigt envis och har aldrig gillat någon tjej som jag träffat, men dig.. Jag vet inte. Hon älskar dig, det gör jag och din familj också. Jag vet inte varför du tog den svåra vägen... Jag antar att du har gått vidare? Det borde kanske jag också. Men det är svårt.''
Jag brast ut i gråt. Jag måste tillbaka.
*
''Christine'', sa jag när jag tagit mig samman. Hon vände sig om och kollade på mig med sina stora ögon med stekspaden i ena handen.
*
''Christine'', sa jag när jag tagit mig samman. Hon vände sig om och kollade på mig med sina stora ögon med stekspaden i ena handen.
''Klarar du dig själv? Jag vill tillbaka till Atlanta''.
Hon kollade förvånat på mig, men blev sen ilsken. ''Tror du din mamma hade velat det?!'' Frågade hon högt.
Jag nickade och log.
''Ja. Jag är rätt säker på att hon skulle vilja det''.
*
Atlanta. Bara ordet fick det att pirra till i magen. Jag skrattade till åt hur gammalt det lät. Jag klev ur taxin och betalade chauffören. Jag hade bokstavligt snott pengar av min moster när hon var och arbetade.
''Hejdå'', sa chauffören innan jag smällde igen dörren. Jag gick bakom taxin och tog ut min stora resväska ur bagageluckan. Home, sweet home!
*
Atlanta. Bara ordet fick det att pirra till i magen. Jag skrattade till åt hur gammalt det lät. Jag klev ur taxin och betalade chauffören. Jag hade bokstavligt snott pengar av min moster när hon var och arbetade.
''Hejdå'', sa chauffören innan jag smällde igen dörren. Jag gick bakom taxin och tog ut min stora resväska ur bagageluckan. Home, sweet home!
''Jadie!'' Utbrast en välbekant röst bakom mig. Jag vände mig snabbt om och fick syn på pappa. Jag log brett och ställde ner väskan bredvid mig.
''Pappa!'' Ropade jag och slängde mig i hans famn. ''Jag har saknat dig''.
''Jag har saknat dig också buddy'', sa han. Jag höjde på ögonbrynen.
''Buddy?''
Pappa skrattade till. ''Sam försökte göra mig cool'' förklarade han. Jag brast ut i skratt och nickade.
''Stannar du nu?'' Frågade han. Jag nickade ivrigt. ''Självklart''.
*
Klockan slog halv tio. Allt jag ville var att gå till Justin... Jag var riktigt osäker på om det passade just nu? Ja. Det passar perfekt. Jag måste dit. Nu.
*
Klockan slog halv tio. Allt jag ville var att gå till Justin... Jag var riktigt osäker på om det passade just nu? Ja. Det passar perfekt. Jag måste dit. Nu.
Jag reste mig upp ur sängen och sprang ner till hallen. Jag knöt på mig mina nya converse och sprang ut i mörkret. Jag hade bara på mig ett vitt linne och ett par svarta mjukisbyxor så det var riktigt kallt ute. Jag klev upp på tröskeln till Justins hus och tog ett djupt andetag innan jag knackade hårt på dörren.
Dörren öppnades och snart stod Justin framför mig med blodsprängda ögon. Hans blick gick ifrån förkrossad till riktigt förvånad. Jag slog mina armar runt honom och andades in hans doft. Jag log.
Efter en liten stund besvarade han min kram alledes för hårt så att jag fick kämpa för att få någon luft.
''Snälla stanna'', viskade han. Jag nickade. ''Jag stannar tills du inte vill se mig mer''.
''Bra'', sa han. ''Alltså stannar du förevigt''.
Jag nickade. ''Om du vill'', sa jag och log.
Han nickade ivrigt.
*
Jag hade sovit över hemma hos Justin inatt och nu gick vi på stranden och solen lyste starkt.
*
Jag hade sovit över hemma hos Justin inatt och nu gick vi på stranden och solen lyste starkt.
''Du måste lova mig en sak'', sa Justin i en allvarlig ton. Jag nickade och log. ''Anything''.
''Lämna mig aldrig igen!'' Sa han och lät riktigt orolig. Jag höjde på ögonbrynen. ''Varför skulle jag någonsin lämna dig?'' Frågade jag. Han ryckte på axlarna. ''Du gjorde det''. Jag skrattade till. ''Men jag kom tillbaka''.
Han nickade. ''Det har du rätt i'', sa han och kysste mig.
''Ska vi gå på festen ikväll?'' Frågade han. Jag höjde på ögonbrynen. ''Vilken fest?''
Justin skrattade till och slog sig själv för pannan. ''Juste, den kanske du inte vet om'', mumlade han. Jag skrattade och skakade på huvudet. ''Min kompis Jennifer har en fest ikväll vid typ åtta tiden till halv tre inatt'', sa han. Jag nickade och tänkte igenom saken. En fest. Det skulle kunna gå, sålänge jag har Justin vid min sida.
''Okej'', sa jag. ''Men jag tänker inte dricka någonting!''
Justin skakade på huvudet. ''Det ska inte jag heller'', sa han och log.
*
Justin hade sagt att jag inte behövde sminka mig, att jag ser perfekt ut ändå. Men nej. Jag såg verkligen inte perfekt ut. Jag skrattade till lite åt mig själv och drog på mig mina converse.
*
Justin hade sagt att jag inte behövde sminka mig, att jag ser perfekt ut ändå. Men nej. Jag såg verkligen inte perfekt ut. Jag skrattade till lite åt mig själv och drog på mig mina converse.
''Justin! Är du klar?'' Ropade jag. Justin kom snabbt ut i hallen. ''Yes'', svarade han och drog på sig sina skor. Hand i hand började vi gå mot huset där festen skulle vara. När vi stod utanför huset hördes det hög musik inifrån. Låten som spelades var LMFAO's låt Party Rock Anthem.
''Nu kör vi'', sa Justin. ''En lugn kväll.''
Han öppnade dörren till det stora vita huset och vi klev in. Justin stängde dörren efter oss. Jag kollade runt i huset, här var det verkligen fullt ös.
''Jennifer!'' Ropade Justin. Jag följde hans blick och både min och hans blick fastnade på den vackra flickan med långt blondt hår som kom gåendes mot oss med ett brett leende fastklistrat på sina läppar.
''Justin!'' Ropade hon tillbaka och stod nu framför honom. Dom kramade om varann och hon kollade sedan nyfiket på mig.
''Du måste vara Justins flickvän! Jag har hört väldigt mycket om dig'', sa hon och log. Jag nickade. ''Jag heter Jadie'', sa jag och sträckte fram min hand. ''Jennifer'', sa hon och skakade den.
Jag log. Hon besvarade mitt leende.
''Det finns massa dricka i köket om ni vill ha!'' Sa hon, log och försvann. Justin drog med mig in till köket och min blick fastnade på alla vodka-flaskor som stod på köksbordet och alla bänkar.
''Vill du..?'' Började Justin. Jag kollade äcklat på alla flaskor och skakade på huvudet.
''En lugn kväll'', påpekade jag honom. Han nickade.
*
En lugn kväll var det verkligen inte! Justin var riktigt full och stod och dansade tätt med Jennifer. Hon verkade riktigt trevlig, men när det kom till henne och Justin... Jag ville inte ens tänka tanken.
''The king is in the house!'' Hördes en riktigt välbekant röst. Jag höjde på ögonbrynen och vände mig om. Joe stod några meter framför mig med en öppen famn och gjorde peace-tecknet med sina fingrar.
''Joe!'' Ropade jag glatt och sprang in i hans famn. Han skrattade till och kramade mig hårt.
''Missed me?'' Frågade han. Jag nickade ivrigt och släppte taget om honom. ''Kallar du det där en kram?!'' Frågade han och drog in mig i sin famn igen. Jag brast ut i skratt och kramade om honom riktigt hårt.
''Hur var det i syd-Korea?'' Frågade jag nyfiket. Han log. ''Det var toppen!'' Sa han. ''Vi kan prata mer om det senare. Vart är Justin?''
Jag svalde och pekade på Justin som fortfarande stod och dansade med Jennifer. Joe vände sig om och kollade sedan på mig med en förvånad blick.
''Är allting... Coolt mellan er?'' Frågade han. Jag nickade och ryckte på axlarna.
Utan att tänka mig gick jag fram till Justin och Jennifer som hade festen. Jag hade landat i Atlanta för bara en halvtimme sedan, och var beredd på att se riktigt överraskade och glada ansikten. Men vad får jag se? Jo, Jadie som står ensam i ett fyllekök och Justin som är en aning full och står och dansar med skolans diva. Bokstavligt. En gång snubblade jag i matsalen när jag hade mat på hela tallriken, det skvätte en hel del på henne och hon blev galen. Hon hotade med att skicka ut mig ur landet, vilket jag visste var omöjligt. Hon är trevlig mot alla i början, men när hon väl hittar någon ny att umgås med är det liksom ''Ha ett bra liv, hejdå!''
Utan att tänka mig gick jag fram till Justin och Jennifer som hade festen. Jag hade landat i Atlanta för bara en halvtimme sedan, och var beredd på att se riktigt överraskade och glada ansikten. Men vad får jag se? Jo, Jadie som står ensam i ett fyllekök och Justin som är en aning full och står och dansar med skolans diva. Bokstavligt. En gång snubblade jag i matsalen när jag hade mat på hela tallriken, det skvätte en hel del på henne och hon blev galen. Hon hotade med att skicka ut mig ur landet, vilket jag visste var omöjligt. Hon är trevlig mot alla i början, men när hon väl hittar någon ny att umgås med är det liksom ''Ha ett bra liv, hejdå!''
Jag skakade på huvudet och drog undan Justin ifrån henne. Jag drog med honom in i köket och satte ner honom på köksstolen. Han kollade på mig med ögonen i kors.
''Joe, bro!'' Sa han och slängde sina armar runt min hals. Jag svalde och satte ner honom igen.
''Justin'', sa jag med en suck. ''Jag kommer tillbaka från syd-Korea och så har du supt dig full? Vad kul det känns att vara tillbaka!'' Muttrade jag. Justin kollade skamset ner i golvet.
''Förlåt. Jag och Jadie skulle ha en lugn kväll...''
''Kallar du det här för en lugn kväll?! Då är du fullkomligt galen!'' Sa jag. Justin blev plötsligt tårögd.
Jag spärrade upp ögonen.
''Jag är så dum i huvudet! Först ignorerar jag Jadie och dansar med en full tjej, och sen är jag så dryg när du kommer!'' Sa han lågt.
Jag skakade på huvudet för mig själv. När man är full blir man överdrivet ledsen när man vet att man har gjort någonting fel.
''Vet du vad jag tycker?'' Sa jag och la min hand på hans axel. Han kollade upp på mig med en frågande blick.
''Jag tycker att du ska gå hem och vila nu. Jadie har redan gått, men hon är inte arg! Jag följer dig hem och så löser vi det här imorgon. Okej?'' Sa jag. Han nickade. ''Du är bäst'', sa han och reste sig upp.
*
''Hade du det kul i syd-Korea?'' Frågade Justin påväg mot hans hus. Jag nickade.
''Jo det var grymt kul. Kan inte du och Jadie följa med dit nästa gång? I höst'', sa jag. Justin nickade och log brett. ''Låter grymt! Jag och Jadie skulle ha åkt till Hawaii, men det blev inställt. Det blev en hel del strul. Men en annan gång, och då får du följa med'', sa Justin och log.
Jag nickade. ''Gärna''.
Vi stannade utanför hans hus. ''Är ni tillsammans nu eller?'' Frågade jag och blinkade med ena ögat. Justin nickade och log svagt. ''Ja. Jag hoppas bara hon förlåter mig för den här kvällen'', sa han. Jag log brett.
''Oroa dig inte för det'', sa jag. ''Hon kommer förlåta dig''.
Justin log tacksamt. ''Tack brorsan. Nu ska jag in och slagga. Vi ses imorgon?'' Sa han och kollade frågande på mig. Jag nickade.
''Yes, det gör vi''.
Nästa morgon vaknade jag med en riktigt kraftfull huvudvärk. Bilderna dök upp i mitt huvud.
Nästa morgon vaknade jag med en riktigt kraftfull huvudvärk. Bilderna dök upp i mitt huvud.
Jag dansade med Jennifer, Joe kom, Jadie försvann, Joe följde mig hem, jag somnade.
''Fan'' muttrade jag för mig själv och reste mig upp ur soffan. Jag gick långsamt in till köket och tog en huvudvärkstablett och svalde ner den med ett stort glas vatten.
*
Jag knackade på dörren till Jadies hus, och det tog inte lång tid innan hon öppnade. Hon log svagt där hon stog framför mig med utkletad mascara. Hon var så.. Vacker.
*
Jag knackade på dörren till Jadies hus, och det tog inte lång tid innan hon öppnade. Hon log svagt där hon stog framför mig med utkletad mascara. Hon var så.. Vacker.
''Hej Justin'', sa hon och hennes pappa dök upp bakom henne.
''Tjenare Justin!'' Sa han och gav mig en highfive.
''Hej Noah'', sa jag och log. Han kollade ursäktande på oss.
''Förlåt. Jag ska lämna er ifred. See you later'', sa han innan han försvann in igen. Jag skakade på huvudet för mig själv. Sams trick funkade visst.
Jadie klev ut på tröskeln och stängde dörren försiktigt bakom sig.
''Forgive me?'' Sa jag och drog ut den röda rosen ur jackan som jag köpt på vägen hit.
Hon skrattade till och tog emot den.
''Of course'', sa hon och log. Jag sprack upp i ett brett leende.
''Jag förstår inte hur du orkar med mig'', sa jag och log.
''Inte jag heller'', sa hon och ryckte på axlarna. ''Men du är en fantastisk pojkvän''.
Jag log ännu större. ''Och du är den bästa flickvännen''.
''Ska vi slå vad eller?'' Frågade hon.
''Visst.'' Sa jag. ''Om jag har rätt, så får jag kyssa dig'', sa jag och log.
Hon nickade. ''Okej, men du har fel.''
Jag skakade på huvudet. ''Var inte så säker på det'', log jag och pressade mina läppar mot hennes.
''YOU CHANGED MY LIFE'' är nu avslutad! Slutbetyg?! :D
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Imorgon....
Imorgon kommer kapitlet. Jag lovar. Mår riktigt uselt just nu, så om ni vill slänga in arga kommentarer, go a'head! Det kan ändå inte bli värre.
@ Talkin 2 you guys
Skriver;)
Skriver just nu på det längsta och sista kapitet på nuvarande novellen! Det kommer upp lite senare, lär nog ta ett tag men jag ska skriva så att fingrarna glöder! :) Hoppas ni är lika spända på slutet som jag är! Haha stay tuned :)
@ Talkin 2 you guys
ETT KAPITEL.
Hörrni.
Jag har nu nått en punkt då jag inte har tid att skriva mer. På denna novell alltså. Så.... Jag kommer göra ett riktigt långt kapitel, det kommer vara ungefär lika långt som 5 stycken, och det kommer att bli det sista kapitlet på min nuvarande novell ''You Changed My Life''. Varför? Jo, för att jag har en riktigt grym idé till nästa och det känns som att denna bara dog ut! Idén jag har använder ingen. Det sista kapitlet dyker upp imorgon, för att det kommer ta så lång tid att skriva! But don't worry, kapitel 1 på nästa novell kommer också upp imorgon! :)
Jag har nu nått en punkt då jag inte har tid att skriva mer. På denna novell alltså. Så.... Jag kommer göra ett riktigt långt kapitel, det kommer vara ungefär lika långt som 5 stycken, och det kommer att bli det sista kapitlet på min nuvarande novell ''You Changed My Life''. Varför? Jo, för att jag har en riktigt grym idé till nästa och det känns som att denna bara dog ut! Idén jag har använder ingen. Det sista kapitlet dyker upp imorgon, för att det kommer ta så lång tid att skriva! But don't worry, kapitel 1 på nästa novell kommer också upp imorgon! :)
@ Talkin 2 you guys
I'm back :)
Jag är tillbaka! :)
Jag skulle ha kommit tillbaka igår, men det hände en del saker. Nu är jag iallafall tillbaka. Dock kommer min moster som jag inte har träffat på två år hit idag vid sex-tiden, och så har jag en spelning ikväll! Wish me good luck?;) Hahah, men nästa kapitel borde komma upp ikväll. Och visst har Yazmine skött bloggen bra? :D
Jag skulle ha kommit tillbaka igår, men det hände en del saker. Nu är jag iallafall tillbaka. Dock kommer min moster som jag inte har träffat på två år hit idag vid sex-tiden, och så har jag en spelning ikväll! Wish me good luck?;) Hahah, men nästa kapitel borde komma upp ikväll. Och visst har Yazmine skött bloggen bra? :D
Gud vad jag har saknat er! Haha, och svar till en kommentar, någon skrev ungefär ''byt huvudroll istället för att ha en kinesisk hora''.
Svar: Hon är ingen hora för att hon är gravid. Hon kanske vill ha ett barn? Don't get it. Min mamma fick barn när hon var yngre än Brenda Song, så lägg ner.
Iaf, gud vad jag har saknat er! :D See you soon! (:
Iaf, gud vad jag har saknat er! :D See you soon! (:
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 27 - because I Lied..
'' I miss those brown eyes ''
Skrev jag på Twitter. Det var flera veckor sen jag sist träffat Justin. Min mamma har bara blivit sämre.
Sam åkte redan första veckan hem till pappa, men jag stannade här.
Min moster, bryr sig inte så mycket.
Jag minns samtalet så väl...
- Va menar du hämta mig inte? frågade han ledset.
- Jag menar vad jag menar! suckade jag för femtioelfte gången.
- Såå... Du ljög? frågade han?
-Ljög om vad Justin? frågade jag förvånat.
- Ljög du när du sa att du älskade mig? frågade han.
- ja.. Jag ljög. Ljög jag till honom.
Jag måste stanna hoss min mamma, men om jag älskar honom, borde jag gå?
- Jag tror dig inte! envisades han. Jag kunde höra låga snyftningar. vilket gjorde så att jag fällde några tårar.
- Bra.. för jag ljög där,. svarade jag innan jag klickade honom.
- JADIE! vrålae min moster från köket.
JA?! vrålade jag tillbaka, innan jag sprang ner till köket där hon sattmed ansiktet i händerna..
- Jadie,.. hon..
- Nej! viskade jag för mig själv.
Det hade nu gått veckor sen Jadie ringt och sagt att hon skulle stanna.
Det fick mig att villja gråta.
Jag hade varit i rummet i snart 2 veckor, bara gått ut när det var mat eller toa.
Ingen ducsh hade jag använt, så hela jag var helt flottig och äcklig..
- Justin! Ryck upp dig maan! Sa Ryan när han kom in i mitt rum hoss mormor och morfar.
- Gråt inte för spilld mjölk! Det finns många fiskar i havet! Nu går du upp, duschar, klär på dig och följer med mig och Chaz till parken!
Han hade rätt.
Jag gjorde som han sa, sen tog vi våra skateboards och kickade av mot skateparken.
Vi började åka ett tag tills jag såg 2 bekanta ansikten.
Jadie och joe..
Jag tänkte mig inte för när jag rpade .
- JADIE!! Jag hoppade av brädan och sprang från 2 chockade Chaz o Ryan till en minst lika chockad,
men lycklig adie.
- Oh Jadie du fattar inte hur mycket jag saknat dig! Mumlade jag när jag hade mina armar runt henne.
Sen, efter alla dessa dagar, timmar, VECKOR! Kunde jag äntligen pressa mina läppar mot hennes.
Sry att det nt kom nått tidigare, men har haft brainstop och försökt klura ut min egna nya novell ; ReadySB
Men nu är den här!
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 26 - The Call.
När jag gått i några timmar plingade min mobil till. ''mamma'' Stog det på skärmen.
Jag suckade och öppnade messet.
'' Jadie! vart är du, jag är så orolig!!''
Wow, oroligheten är så stor att hon till och med klarar av att skicka sms , tänkte jag sarkastiskt.
Jag vände och började gå hemmåt. Hemmåt. Mitt Hem. Det lät bara inte rätt. Mitt hem var i Startford, hos pappa, mina syskon .. hos Justin.
Jag hade inte märkt att jag kommit fram förrens jag stog framför det gräsliga huset. Ush!
- Hallå..? ropade jag när jag klivit in och stängt dörren efter mig.
- ja..Jadie? stammade en sliten stämma. Man hörde att den har gråtit. Sam.
- Sammie, vad har hänt?? frågade jag och satte mig på huk framför hoom.
-Ma..Ma..mamma.. ha.. ha..r ca..Ca ...cancer! Stammade han fram och brast ut i tårar.
Jag var helt stum. Mamma? Min mamma? Hon som varken röker eller driker? Hon som mådde bra som en häst?
Min mamma har cancer, och det fanns inget jag kan göra åt saken..
- Cancer? viskade jag tyst, men han hörde ändå.
- Hjärn-cancer. Ett sorts virus som äter upp hennes hjäörna innifrån. doktorn säger att.... hon... kommer inte klara sig..
2 dagar senare,.
Gud vad jag saknade Jadie. Utan henne kändes det tomt.
Om bara 3 dagar kommer hon vara i mina armar.
Jag kommer känna hennes underbara doft i mina näsborrar, och vidare till mina lungor.
Hon.. han var något speciellt.
Hade jag inte henne, var jag borta, jag kunde inte prata normalt, men nu, när jag snart skulle ha henne här vid min sida, tändes hoppet och jag blev lycklig.
Lyckligare kommer jag bli om exakt 2 dagar, 13 timmar, 27 minuter och 33 sekunder.. nej 30 sekunder!!
Min mobil började ringa, det var jadies låt. Den hon valt.
''Cheers to the frickin' weekend, I drink to that , yeah yeah,...''
jag var snabb med att svara.
- Hejj jadie! Sa jag helt glad. Mitt leende blev 100 gånger större.
- He..hej Justin.. snyftade hon..
-Jadie, har nått hänt? frågade jag och mina mungipor drogs ner.
- Ne..nej, men du.. be..behöver inte hämta mig om 3 dagar.. jag stannar här.
Just i den sekunden, bröt hela min värld ner.
Vad tyckte ni? Mitt första inlägg här!
Om ni vill veta när varje nytt chapter kommer, följ mig på ; FreakingPerfekt
(trk på länken )
Det ät twitter, så follow mee!! Jag följer alla tillbaka.
@ Talkin 2 you guys
Hejj!
Gästbloggaren Jasmine här, haha 2 Jassies (;
Men mig kan ni kalla Yazmine, eftersom jag egentligen stavar så ;D
men nej nu ska jag börja på nästa del, ska bara läsa förra delen (: Stay tuned!
Men mig kan ni kalla Yazmine, eftersom jag egentligen stavar så ;D
men nej nu ska jag börja på nästa del, ska bara läsa förra delen (: Stay tuned!
@ Talkin 2 you guys
Mejlat
Hej! :)
Lyckades få tag i datorn, men inte särskilt länge till. Jag har mejlat ''Jasmine'', och förmodligen kommer hon börja blogga senare ikväll eller imorgon. Vi får se när hon får tid :) Jag kommer tillbaka på torsdag! Kommer sakna er.
See you soon! ♥
Lyckades få tag i datorn, men inte särskilt länge till. Jag har mejlat ''Jasmine'', och förmodligen kommer hon börja blogga senare ikväll eller imorgon. Vi får se när hon får tid :) Jag kommer tillbaka på torsdag! Kommer sakna er.
See you soon! ♥
@ Talkin 2 you guys
GÄSTBLOGGARE!!
Hej hörrni!
Har panik här. Jag ska till min pappa idag och kommer förmodligen inte kunna sitta vid datorn särskilt mycket. Är det någon utav er som skulle tänka er att gäsblogga i.. Vad blir det? 4 Dagar! Snälla söta rara :) Skriv eran e-mail i kommentarsfältet!! Ber er!
Har panik här. Jag ska till min pappa idag och kommer förmodligen inte kunna sitta vid datorn särskilt mycket. Är det någon utav er som skulle tänka er att gäsblogga i.. Vad blir det? 4 Dagar! Snälla söta rara :) Skriv eran e-mail i kommentarsfältet!! Ber er!
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 25 - Promise?
''Här bor vi'', sa mamma och hoppade ut ur bilen. Jag kollade ut igenom fönstret och min blick fastnade på det äckligt fula gröna huset. Det såg rent ut sagt ut som ett träsk. Jag kollade på Sam som såg lika äcklad ut som mig.
Jag öppnade motvilligt bildörren och satte ner foten. Jag reste mig upp och smällde igen dörren efter mig. Jag öppnade bagage luckan och tog ut min resväska. Jag drog med den mot huset och precis innan jag skulle gå upp på tröskeln trampade jag i något kladdigt. Jag kollade ner och mötte en stor lerklump på halva gräsmattan. Jag skrek till. Mamma var snabbt framme vid mig.
''Din moster håller på att plantera'', sa hon innan hon försvann in till huset. Jag gjorde en äcklad grimas och gick till slut in i huset. Det var lika illa på insidan.
''Jadie!'' En okänd kvinna som måste vara min moster var snabbt framför mig. Jag log osäkert och ställde ner resväskan bredvid mig. Hon omfamnade mig i en stor kram. Jag kramade henne stelt tillbaka.
''Du har blivit så stor!'' Sa hon. Jag log.
''Kom så ska jag visa dig till ditt rum!'' Sa hon och drog upp min resväska för trappan. Jag höjde på ögonbrynen och gick upp för trappan.
''Kom så ska jag visa dig till ditt rum!'' Sa hon och drog upp min resväska för trappan. Jag höjde på ögonbrynen och gick upp för trappan.
''Det står Jadie på dörren'', sa hon och öppnade en vit dörr. Jag granskade rummet. Det var lila. Allting var lila. Det fanns en säng, en tv, en bokhylla, en liten brasa och två fönster.
''Det är fint'', sa jag. Jag ljög. Moster nog nöjt.
''Jag heter förresten Elisabeth om du inte minns det'', sa hon och log. Jag nickade.
''Klart jag minns!'' Ljög jag.
*
Klockan slog 01.00. Jag hade inte somnat ännu och allt jag ville var att ringa Justin. Jag hade inte fått använda mobilen på hela dagen för att jag var tvungen att spendera den med mamma, Elisabeth och Sam.
*
Klockan slog 01.00. Jag hade inte somnat ännu och allt jag ville var att ringa Justin. Jag hade inte fått använda mobilen på hela dagen för att jag var tvungen att spendera den med mamma, Elisabeth och Sam.
Jag klickade tveksamt på ''ring'' och signalerna började gå.
''Hallå?'' Mumlade han och jag visste på långa vägar att jag hade väckt honom.
''Sov du? Förlåt!'' Sa jag panikslaget. Justin skrattade till.
''Det är lugnt'', sa han lite piggare. Jag log av att få höra hans röst. Jag saknade honom verkligen.
''Jag saknar dig'', viskade jag. Jag märkte att han log. ''Jag saknar dig också''.
''Hon bor i ett träsk! Jag trodde att vi hade hamnat hos Shrek eller nånting!'' Sa jag allvarligt. Justin brast ut i skratt.
''Dom har kossor, grisar, höns, hundar och jag vet inte vad mer!'' Sa jag och suckade tungt.
''Oroa dig inte'', sa Justin. ''Jag hämtar dig snart''.
Jag log. ''Lova''.
''Jag lovar''.
*
Jag drog på mig ett par svarta tights och en lång vit T-shirt med texten ''USA''. Därefter drog jag på mig mina skor och solglasögon. Jag packade ner lite tidningar i min svarta handväska och lämnade snabbt huset. Klockan var bara runt nio och alla sov fortfarande. Jag gick runt på gatorna i min egna lilla värld. Ska Justin verkligen komma? Det var bara fem dagar kvar.
Klockan är halv två så jag orkar inte skriva mer just nu, hahaha. Imorgon ska jag förmodligen till min pappa, han sitter vid datorn 24/7.. Men får väl knuffa bort honom eller nåt så jag kan uppdatera! Kommentera :)
@ Talkin 2 you guys
Made me cry
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 24 - 6 Days
Sam försvann ut till hallen och öppnade dörren. Jag kramade om Justin hårdare och brast ut i gråt. Han drog sin hand igenom mitt hår och hans kropp darrade.
''Jadie''. Mammas röst fyllde rummet. Jag slet blicken ifrån Justin och kollade motvilligt på henne. Hon hade färgat sitt hår platinablondt och det såg riktigt illa ut. Hennes ögon fastnade på Justin. Hon kollade förvånat på honom.
''Jadie''. Mammas röst fyllde rummet. Jag slet blicken ifrån Justin och kollade motvilligt på henne. Hon hade färgat sitt hår platinablondt och det såg riktigt illa ut. Hennes ögon fastnade på Justin. Hon kollade förvånat på honom.
''Är det du som har tagit min dotters hjärta?'' Frågade hon. Justin kollade osäkert på henne och nickade sedan.
''Jag antar det'', sa han lågt. ''Jag heter Justin''.
Mamma nickade och log. ''Jag vet. Min andra dotter är ett stort fan''.
Justin nickade och kollade oroligt på mig. Jag skakade bara på huvudet. ''Mamma'', sa jag och tog ett djupt andetag.
''Jag har bestämt mig för att bo hemma hos pappa'', sa jag självsäkert. Mamma kollade på mig med en sträng blick.
''Nej'', sa hon. ''Jag vill att du kommer och bor med mig och min syster i Kalifornien''.
Justin kollade på henne med en blick som jag förstod direkt. Vad-för-mamma-är-du-egentligen-blicken.
''Lyssna på din dotter!'' Sa han och lät riktigt arg. ''Låt henne stanna här! Hon trivs här!'' Sa han allvarligt.
Mamma kollade förvånat på honom men log sedan. ''Hon ska med mig. Du kan inte göra något åt saken. Förresten så ska du väl ut på någon turné snart igen? Då är hon bortblåst för dig! Då hittar du någon annan. Någon bättre!'' Sa hon allvarligt. Jag spärrade upp ögonen. Justin skakade på huvudet.
''Du är hennes mamma!'' Sa Justin och blev nästan röd i ansiktet. ''Hur kan du ens säga så?!'' Skrek han förbannat. Jag drog tag i hans arm och gick med honom upp på rummet. Mina tårar började strömma ner för kinderna igen. Jag kastade min resväska på sängen och gick fram till garderoben.
''Nej'', viskade Justin. Jag vände mig om och kollade in i hans ögon. En tår rann ner ifrån hans kind. Jag slog armarna hårt om honom.
*
Jag ställde den färdigpackade resväskan vid dörren och drog på mig mina skor. ''Jag ska bara på toaletten'', sa jag lågt och stängde toadörren bakom mig. Jag ställde mig framför spegeln och granskade min spegelbild. Jag drog bort en hårslinga från ansiktet och suckade tungt. ''Jag kommer tillbaka'', viskade jag. Jag låste upp dörren igen och kramade om pappa hårt. ''Jag kommer tillbaka'', viskade jag lågt i hans öra. Han nickade. Jag kollade på Justin. Han log brett åt mig. Jag kollade oförstående på honom och omfamnade honom i en kram.
*
Jag ställde den färdigpackade resväskan vid dörren och drog på mig mina skor. ''Jag ska bara på toaletten'', sa jag lågt och stängde toadörren bakom mig. Jag ställde mig framför spegeln och granskade min spegelbild. Jag drog bort en hårslinga från ansiktet och suckade tungt. ''Jag kommer tillbaka'', viskade jag. Jag låste upp dörren igen och kramade om pappa hårt. ''Jag kommer tillbaka'', viskade jag lågt i hans öra. Han nickade. Jag kollade på Justin. Han log brett åt mig. Jag kollade oförstående på honom och omfamnade honom i en kram.
''Jag kommer och hämtar dig i Kalifornien om sex dagar'' viskade han lågt i mitt öra. Jag log brett.
Däär kom äntligen kapitlet!! Rätt kort men det kommer mer sen! :) Svaren på frågestunden finns förresten nedanför!
Däär kom äntligen kapitlet!! Rätt kort men det kommer mer sen! :) Svaren på frågestunden finns förresten nedanför!
@ Talkin 2 you guys
Svar på frågestunden!
1: du är en helt otorlig skrivare vad var det som fick dig att börja skriva? :)
Svar: Tack så mycket Rachel! :) Jag vet inte riktigt egentligen! Jag & mina kompis började i 6:an att skriva historier om killarna vi gillar. Hahah, sen dess har det bara flytit på:)
2: är du tsm med någon?i sånna fall, vad tycker den personen om bloggen?Svar: Haha nej inte för tillfället. Men snart kanske! :)
3: När började du med musiken?
Svar: Jag har alltid älskat musik! Jag har dock medverkat i ett band sen september 2010, och sjunga har jag alltid älskat att göra:).
4: Vem är din idol förutom Justin?
Svar: Usher, Chris Brown, Lil' Wayne, Tyga, Beyonce, Rihanna, Demi Lovato och Selena Gomez! :) Kunde inte välja en, hahah.
5: Vilka novellbloggar följer du? (Skriv gärna många bra, har tråkigt haha)
Svar: Om du kollar bland ''länkar'' så hittar du alla novellbloggar jag följer! :)
6: Gillar du Demi Lovato? :D
Svar: Självklart! Jag älskar hennes röst och så är det hemskt det hon har gått igenom! Hon är stark!
7: var får du din insperation ifrån?
Svar: Oftast saker som har hänt på riktigt! :)
8: hur länge har du varit i ditt band?
Svar: Sen september år 2010 :)
9: kan du inte lägga upp en bild på dig själv?
Svar: Kan jag väl göra. Kom ihåg att du bad om det, det är ditt eget fel om du får mardrömmar inatt!!
10: hur gammal var du nu igen? :$
Svar: Hahah, jag fyller 13 den 26 oktober i år :)
11: vilka noveller läser du?
Svar: Alla som finns bland ''länkar'' :)
12: favorit låt? (ingen JB)
Svar: Hoppas det är okej att jag väljer tre! Lil' Wayne - How To Love, Chris Brown Ft. Tyga - Deuces och Demi Lovato - Skyscraper!
13: Hur började du att skriva på en ny del? Bara skriva eller tänka igenom hela delen först?
Svar: Ibland tänker jag igenom det, men ibland kör jag bara! :D
14: favorit tv serie? :)
Svar: The Big Bang Theory och Two And A Half Men! :)
15: vad heter erat band, om ni nu har skaffat ett "bandnamn"?
Svar: Haha självklart! Vi heter ''The Stalkers'', lång historia till varför:)
16: vad fick dig att börja skriva JB noveller?
Svar: Hahah, det började med att jag sökte på Justin Bieber på google bilder, jag klickade på en och kom till någon blogg! Det stod om någon tjej som åkte till Holland och såg Justin Bieber. Och jag tänkte: Vaa?! Är detta verkligt? Sen var det inget mer med det. Sen kollade jag igenom och hittade liknande sidor! Till slut fattade jag att det var noveller dem skrev, så jag började läsa dem och efter ett tag började även jag skriva! Tyckte det skulle bli kul, och det blev det! :)
17: har du något husdjur? :D
Svar: Haha japp! Jag har en katt som heter ''Tessalie'' men kallas för ''Tess''. Inte vi som bestämde namnet! :)
18: Kommer det någon ny novell när den pågående är slut?
Svar: Absolut! :D
19: har du twitter?!:D
Svar: Yess:) @Biiggestfan
20: favorit godis, lakrits, surt, choklad o.s.v?! :D
Svar: Choklad!! :D Hahah.
21: Kommer du fortsätta på novellen om Mary ngn gång? Den är min favorit :D
Svar: Jag har ingen aning! Om ni vill det? :) Saknar den också faktiskt! Haha.
22: favoritlåt av Justin?
Svar: Hm.. Svårt!! Pray och Born to be somebody :)
23: har du hans dvd och cds?
Svar: Jag har hans skiva ''My World 2.0''. Ska beställa hem dvd :)
24: vad skulle du göra om du träffade Justin?
Svar: Haha, jag har försökt intala mig själv att inte flippa ut! Jag ska försöka vara stencool och ba: Tja, kan jag få din autograf? Hahahah! Det skulle dock aldrig hända, skulle stå och skrika som en galning :]
25: om du fick fråga Justin en enda sak, vad som helst, vad skulle det vara?
Svar: Oj! Hm.. Vill du gifta dig med mig? Haha nä men ''Kan du lova att alltid fortsätta ha så bra kontakt med dina beliebers?'' :)
@ Talkin 2 you guys
FRÅGESTUND!
UPDATE: Kom igen! Ställ många frågor! Vill ha något att göra sen. :)
Förlåt för att det inte kom upp något kapitel igår, men jag hade bara sovit en timme! Det kommer senare;)
Nu tycker jag iaf att det är dags för frågestund! :) Ni får fråga exakt vad ni vill! Svaren kommer upp ikväll eller imorgon bitti! Kom igen nu :)
Förlåt för att det inte kom upp något kapitel igår, men jag hade bara sovit en timme! Det kommer senare;)
Nu tycker jag iaf att det är dags för frågestund! :) Ni får fråga exakt vad ni vill! Svaren kommer upp ikväll eller imorgon bitti! Kom igen nu :)
@ Talkin 2 you guys
Inget nytt idag...
Förlåt.. Var upptagen hela dagen och nu måste jag plugga matte + franska.. Sucks, i know. Men imorgon så ska jag koka ihop 3 kapitel åt er, hoppas dock det är okej om de kommer riktigt sent? Haha, upptagen men aa.. That's life. Hoppas ni inte blir sura på mig nu! I love you.
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 23 - She's Here
''Va?'' Var det ända som kom ut ur min mun. Pappa nickade medlidande. Jag svalde hårt och tog emot telefonen. Jag tog den motvilligt mot örat.
''Hallå?'' Viskade jag.
''Hej Jadie, det är mamma'', sa hon högt. Jag suckade.
''Vad vill du?'' Frågade jag förvånat. Ett litet skratt hördes i andra änden av luren och jag fick en känsla av att det här inte skulle sluta bra..
''Jag har flyttat till Californien. Jag vill att du och Sam kommer och bor hos mig'', sa hon och jag märkte hur hon log.
''Nej'', slank det ur mig. ''Jag bor hos pappa!'' Sa jag.
''Jag har rätt till att få träffa mina barn'', sa hon.
''Men du lämnade oss!'' Sa jag högt och kände att gråten var nära. ''Din pappa var en alkoholist!'' Sa hon allvarligt. Tårarna började välla över och jag svalde hårt. ''Nej mamma'', viskade jag.
''Jo Jadie'', sa hon lugnt. ''Jag kommer och hämtar er redan ikväll'' sa hon innan det las på.
''Nej'', viskade jag för mig själv och begravde ansiktet i händerna. Sam var snabbt bredvid mig och kramade om mig hårt.
''Nej'', viskade jag för mig själv och begravde ansiktet i händerna. Sam var snabbt bredvid mig och kramade om mig hårt.
''Vad sa hon?'' Viskade han. Jag röck till och kollade upp på honom. ''Hon vill att du och jag flyttar hem till henne i Californien. Hon kommer och hämtar oss redan ikväll''.
*
Klockan slog 18.00 och Justin var påväg hit efter att ha fått höra vad som hänt. Jag satte mig vid köksbordet och började bläddra i en kändistidning men allt som fanns i mitt huvud var ''Mamma kommer snart..''
*
Klockan slog 18.00 och Justin var påväg hit efter att ha fått höra vad som hänt. Jag satte mig vid köksbordet och började bläddra i en kändistidning men allt som fanns i mitt huvud var ''Mamma kommer snart..''
Jag svalde hårt och röck till när det knackade på dörren. Jag flög upp ur stolen och sprang och öppnade. Utanför stod Justin och kollade oroligt på mig. Han slog armarna om mig och jag kramade honom hårt tillbaka.
''Justin Bieber!'' Utbrast Emily bakom mig. Jag himlade med ögonen och släppte fram henne. Hon räckte honom en penna och sitt lilla block.
''Jag älskar dig!'' Sa hon glatt. Justin log. ''Jag älskar dig också. Emily'', sa han och skrev snabbt sin autograf på hennes block.
Sedan drog han snabbt av sig skorna och följde med mig ut till köket där pappa och Sam stod.
Sam kom snabbt fram och skakade hand med Justin. ''Sam'', sa han och pressade fram ett leende. ''Justin'', sa han med ett lika tillgjort leende.
''Hon är här om en timme'', sa pappa och slet blicken från sin mobil. Han kollade på oss med oroliga ögon.
''Helvete!'' Utbrast Sam och började gå runt köket i cirklar.
''Vad ska vi göra?'' Frågade jag med tårögda ögon. Justin drog in mig i sin famn och jag borrade in mitt ansikte mot hans bröstkorg.
''Det måste finnas något vi kan göra!'' Sa Justin allvarligt. Pappa ryckte på axlarna.
''Jag har ingen aning..''
Jag flämtade till när det knackade på dörren. Hon var här.
Dålig update, i know.. Är iaf hemma ifrån skolan idag så det kommer väl 1-2 kap till idag. :)
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Here's the video
Här är videon där jag sjunger som jag lovat er så länge. Spelades in i förrigår. Haha.... Även om ni vill skriva massa negativa saker om det, please don't.
Hahah, lol.
P.S: Kap 22 är under detta inlägg♥
P.S: Kap 22 är under detta inlägg♥
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 22 - The Dinner
Klockan slog fem i fem. Justin skulle vara här vid fem. Nervositeten blev större och större för varje sekund som gick.
''Nervös?'' Frågade Sam med ett flin och drog på sig sina skor. Jag nickade ivrigt. ''Gå nu!'' Sa jag.
Jag hade tvingat ut alla mina syskon, dom skulle gå på bio.
Sam himlade med ögonen. ''See you later'', sa han innan han small igen ytterdörren. Och med det var alla syskonen ute ur huset.
''Nervös?'' Frågade Sam med ett flin och drog på sig sina skor. Jag nickade ivrigt. ''Gå nu!'' Sa jag.
Jag hade tvingat ut alla mina syskon, dom skulle gå på bio.
Sam himlade med ögonen. ''See you later'', sa han innan han small igen ytterdörren. Och med det var alla syskonen ute ur huset.
''Två minuter kvar'', sa pappa med ett flin och passerade mig och gick in till köket. Jag himlade med ögonen och röck till när det plötsligt knackade på dörren. Jag slet snabbt upp den och kollade in i Justins ögon. Han bar ett par blåa jeans och en vit skjorta. I handen hade han en röd ros. Han skakade och såg minst lika nervös ut som mig.
''Till dig'', sa han och räckte mig rosen. Jag log och tog emot den. Jag omfamnade honom i en kram och släppte in han i hallen. Han drog av sig sina skor och tillsammans gick vi ut till köket. Pappa log brett och gick fram och ställde sig mittemot Justin.
''Noah'', hälsade han. Justin log. ''Justin'', sa han och skakade pappas hand. Pappa nickade och slog sig ned vid bordet.
''Sätt er! Jag har lagat min berömda lasagne'', sa han. Jag flämtade till. ''Du kan inte göra lasagne..?'' Mumlade jag.
Pappa flinade. ''Och hur vet du det?'' Frågade han och öppnade locket.
Jag spärrade upp ögonen.
Justin log brett. ''Det luktar underbart Mr. Bradshaw!'' Sa han. Pappa kollade på honom och skrattade till.
''Tack. Men kalla mig Noah'', sa han. Justin nickade.
*
Jag följde med Justin ut när vi hade ätit, kollat på någon tråkig hockeymatch och tävlat om vem som kunde sjunga bäst. Jag var dock inte med.
''Det där gick ju bra'', sa jag och log. Justin log brett och skrek ut sin glädje.
*
Jag följde med Justin ut när vi hade ätit, kollat på någon tråkig hockeymatch och tävlat om vem som kunde sjunga bäst. Jag var dock inte med.
''Det där gick ju bra'', sa jag och log. Justin log brett och skrek ut sin glädje.
Jag brast ut i skratt och kollade ner på rosen som Justin gett mig.
Justin slutade skrika och kollade på mig med ett gulligt leende. ''Jag antar att vi ska till Hawaii?'' Sa han och blinkade med ena ögat. Jag log.
''Jag antar det'', sa jag.
Han flinade och kysste mig på läpparna. ''Tack för ikväll'', viskade han sedan. Jag log brett.
''Tack själv''.
Han log och körde ner sina händer i byxfickorna. ''Vi ses imorgon?'' Sa han. Jag nickade ivrigt.
''Jag hoppas det'', sa jag och log. Han log brett. ''Jag med''.
''Hejdå Jadie'', sa han och försvann in i mörkret.
''Hejdå Justin''.
*
Jag vaknade av att någon vägrade sluta skaka på mig.
''Men vad?!'' Utbrast jag irreterat och reste mig upp. Jag mötte Sams allvarliga blick.
''Pappa pratar med någon och han låter riktigt upprörd!'' Sa han. Jag rynkade ögonbrynen.
''Det kanske är någon från jobbet?'' Mumlade jag. Han röck på axlarna. Jag suckade tungt och reste mig upp ur sängen. Jag rättade till mina hello-kitty byxor och gick ut till hallen. Jag hörde pappas ilskna röst från badrummet. Utan att tänka mig för ställde jag mig utanför och lyssnade.
''Nej! Du kan inte göra så!'' Sa han förbannat. Jag lyssnade noga.
''Vilken jävla rätt?! Jag har också en rätt!'' Sa han. ''Nej, sluta!'' Sa han och hans röst sprack på slutet. ''Okej'', mumlade han och innan jag hann blinka öppnade han dörren. Jag tog stöd mot väggen för att inte hamna på golvet. Han räckte mig telefonen.
''Din mamma vill prata med dig'', sa han.
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 21 - Hawaii
Känslan när jag kysste henne var obeskrivlig. Gnistorna fanns verkligen där, det kändes som att jag skulle explodera vilken sekund som helst. Jag mötte hennes blick och hon log. Jag log brett tillbaka men mitt leende försvann när jag kom på att jag ljög för henne. Jag skulle inte vara här hela sommaren, jag ska till Hawaii om en vecka. Varför ljög jag? Hon skulle ju kunna följa med?
''Följ med mig till Hawaii'', viskade jag. Hon kollade förvånat på mig.
''Va?'' Fick hon fram. Jag stelnade till. ''Jag ska inte vara här hela sommaren... Jag ska till Hawaii om en vecka'', sa jag ärligt. Hon kollade förvirrat på mig.
''Du ljög?'' Mumlade hon. Jag kollade neråt och nickade. Hon suckade tungt.
''Jag vet inte om jag kan lämna min pappa med alla mina syskon'', medgav hon. Jag log.
''Jadie. Han är en vuxen man. Jag tror faktiskt han klarar det själv'', sa jag. Hon nickade och kollade tveksamt på mig. ''Jo'', mumlade hon. ''Men varför ljög du?''
Jag ryckte på axlarna. ''Ärligt talat, så har jag ingen aning'', sa jag. Hon kollade in i mina ögon.
''Vill du att jag ska följa med?'' Frågade hon tyst. Jag nickade och log.
Orden kom som en chock. Han skulle till Hawaii och ville ha med mig.
''Vilka andra ska med?'' Frågade jag.
''Min mamma, min bakgrundsdansare Alfredo, min stylist Ryan Good, min gitarrist Dan Kanter och.. Du'', viskade han.
Jag log svagt. ''Om du verkligen vill att jag ska följa med, så gör jag gärna det'', sa jag utan att tänka på vad min pappa skulle tycka om min galna idé.
Han lös upp. ''Men vad ska vi göra där?'' Frågade jag nyfiket. Han flinade.
''Jag kommer ha två konserter och en intervju. Och sen ska vi bara vara där för att chilla'', sa han och log.
''Hur länge?'' Frågade jag. ''En månad, så när vi kommer tillbaka kommer Joe också'', sa han. Jag skrattade till. ''Visst, men jag måste prata med min pappa om det här'', sa jag. Han nickade. Jag reste mig upp och kollade upp på himlen som nu var helt blå. Solen sken och det skulle väl antagligen bli en regnbåge. Justin reste sig också upp och tog min hand medans vi gick över ängen.
*
''Pappa!'' Ropade jag och drog av mig mina skor. Pappa kom snabbt ut i hallen med en spaghetti som hängde ifrån hans mun. Jag brast ut i skratt. ''Du och Sam alltså'', sa jag och log.
Han flinade.
''Jag skulle vilja prata med dig om en grej'', sa jag. Hans blick gick ifrån glad till orolig. ''Vad är det?'' Frågade han. Jag skrattade till. ''Det här kommer låta galet men'', sa jag och log. ''Jag berättade ju om Justin, att vi är vänner och så. Han undrar ifall jag vill följa med honom till Hawaii om en vecka? Vi stannar i en månad. Snälla pappa'', sa jag och log oskyldigt. Pappa kollade på mig med en förvånad blick. Han sa inget på ett väldigt långt tag. Till slut slog han ut med armarna. ''Jag vet inte'', mumlade han. ''Jag känner inte Justin'', sa han allvarligt.
''Jag vet'', sa jag lågt. ''Men...''
''Isåfall vill jag verkligen träffa honom först!'' Sa han. Jag nickade ivrigt. ''Ja.. Öh.. Visst'', stammade jag fram. Pappa log. ''Om han verkar som en bra pojke så får du åka med. Sålänge en förälder är med!'' Sa han.
Jag nickade. ''Hans mamma ska med''.
Pappa log. ''Bra, då ser jag fram emot att få träffa honom här över en middag imorgon'', sa han och försvann ut i köket. Jag suckade tungt och sprang upp på rummet. Jag stängde dörren efter mig och ringde upp Justin.
''Hallå?'' Mumlade han. Jag skrattade till. ''Hej!'' Sa jag. ''Hej!'' Svarade han glatt.
''Jag pratade med min pappa. Han sa att han ville träffa dig hemma hos oss imorgon över en middag. Om du verkar okej, så får jag åka med'', sa jag och skrattade. ''Yay!'' Utbrast Justin.
What do you think? :) Videon när jag sjunger dyker upp idag.... Wiho.
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 20 - Rain
Joe var nu på planet på väg till Syd-Korea medans jag satt hemma och kollade på Sam som satt vid bordet och åt spaghetti som en gris.
''Vad?'' Muttrade han och tog en klunk vatten. Jag skakade på huvudet och vände blicken åt fönstret. Regn!
''Jag går ut'', mumlade jag och gick ut till hallen. Jag drog snabbt på mig skorna och sprang ut i regnet. Det hade varit så varmt dom senaste dagarna, så regn var så skönt just nu! Jag log när mitt hår dränktes i regnet och mina kläder blev dygnsura. Jag började gå mot affären fast jag bara hade en tjuga på mig. Jag röck till när jag fick syn på Justin som kom ur affären med en röd-svart keps över halva ansiktet och ett par vita hörlurar över det. Bakom honom kom ett antal paparazzis.
''Justin!'' Ropade jag. Alla blickar vändes åt mitt håll och kamerorna började blixtra. Fan, smart Jadie! Justin log och drog av sig sina hörlurar. Han la dom runt nacken och kom fram till mig.
''Hej'', sa han och log. Jag log brett tillbaka och omfamnades i en blöt kram. Jag skrattade till.
''Vad gör du ute i regnet?'' Frågade han och fortsatte le. Jag ryckte på axlarna och log.
''Det är så skönt med regn när det har varit så varmt i flera dagar'', sa jag. Justin nickade instämmande.
''Kan vi inte gå till det där stället du visade mig förut?'' Frågade jag. Justin kollade på mig med stora ögon.
''Är du sjuk eller? Du dog ju nästan sist!'' Sa han allvarligt. Jag suckade.
''Snälla?''
Han skakade på huvudet. ''Aldrig att jag riskerar ditt liv igen'', sa han och flinade. Jag himlade med ögonen.
''Och förresten så är det blött nu'', sa han och kollade allvarligt på mig. Jag ryckte på axlarna. ''Men ändå! Snälla, jag lovar att vara försiktig. Ingenting kommer hända!'' Sa jag och log. Justin suckade uppgivet. Jag skrattade till och började springa mot berget.
''Jadie, vänta!'' Ropade han och snabba fotsteg hördes bakom mig. Snart sprang Justin bredvid mig.
''Det är en stor risk!'' Sa han allvarligt. Jag nickade. ''Jag vet! Men det går bra'', sa jag.
Han skakade på huvudet för sig själv och nu stod vi framför berget. ''Jag klättrar bakom dig'', mumlade han.
Jag nickade och började klättra. Det var riktigt halt men så länge jag trampar rätt så går det bra.
När jag tog det sista steget upp vände jag mig åt Justin. Han var nästan uppe. Jag sträckte ut min hand. Han log och tog den. Han kom upp och långsamt började vi gå över ängen.
''Hur ska vi komma ner sen då har du tänkt?'' Frågade han och skrattade till. Jag log. ''Vi får väl vänta tills det blir torrt eller något'', mumlade jag. Han skrattade och skakade på huvudet. ''Du är galen'', sa han.
''Hur ska vi komma ner sen då har du tänkt?'' Frågade han och skrattade till. Jag log. ''Vi får väl vänta tills det blir torrt eller något'', mumlade jag. Han skrattade och skakade på huvudet. ''Du är galen'', sa han.
Vi kom fram till det lilla berget vid vattnet. Jag tog upp en sten och kastade ut den i havet. Justin log och satte sig ned på det blöta berget. Jag satte mig ned bredvid honom.
''Hur ska vi klara oss utan Joe i en månad?'' Muttrade han. Jag ryckte på axlarna och log svagt. ''Ingen aning''.
Då slog det mig. Hur länge blir Justin borta när han åker efter sommaren?
''Justin?'' Viskade jag. Han vände blicken åt mig och kollade frågande på mig med ett leende på läpparna. ''Efter sommaren... Hur länge blir du borta då?'' Frågade jag. Han tänkte efter och kollade sorgset på mig.
''I tre månader'', mumlade han. Jag spärrade upp ögonen. ''Men sen är jag hemma i en månad'', sa han.
Jag nickade och kollade ner på mina händer.
''Vi klarar det. Under tiden får du klara dig med Joe'', sa han och log. Jag brast ut i skratt. ''Självklart''.
Innan jag hann blinka hade en stor våg dränkt oss. ''What the!'' Utbrast Justin när den försvunnit. Jag hostade och började skratta.
''Det där var ju... Varmt'', sa jag ironiskt. Justin nickade och himlade med ögonen. ''Vi drar'', mumlade han. Jag nickade och reste mig upp. Vi började gå tillbaka över ängen.
''Det kommer börja åska!'' Ropade Justin och pekade upp på himlen. Jag rynkade ögonbrynen och kollade uppåt. Molnen var riktigt nära varann. Ett högt muller hördes och det blixtrade till. ''Shit'', mumlade Justin och drog mig under ett träd. Jag skrattade till.
''Du vet att det sämsta stället man kan söka skydd på när det blixtrar är under ett träd'', sa jag och log. Justin log brett. ''Jag vet'', sa han och ännu ett högt muller hördes.
''Det verkar som att vi blir kvar här ett tag till'', fortsatte han. Jag nickade och kollade upp på himlen som var väldigt mörk nu.
Han tog ett hårdare grepp om min midja. Jag kunde inte låta bli att le och kollade på honom. Hans hår var dränkt, likaså hans kläder.
Han log. Det blixtrade till lite längre bort. Jag röck till och skakade på huvudet. Justin brast ut i skratt.
Jag gav han en mördarblick. ''Inte kul'', viskade jag. Han flinade bara. Innan jag hann blinka närmade han sig mig. Jag kunde inget annat än att le, och innan jag hann reagera pressade han sina läppar hårt mot mina.
Rätt kort kapitel, men vad tycks? :) 5 Kommentarer för mer.
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 19 - One Month
UPDATE: Jag har kapitel 20 klart i utkastet, så kom igen nu! :)
Under tiden som Jadie varit här hade vi faktiskt kokat ihop en riktigt bra låt. Hon vägrade sjunga men var en fantastisk låtskrivare.
''Justin?'' Mammas röst fyllde rummet. Jag kollade upp på henne och log.
''Jag är hemma nu. Jag har med mig kinamat'', sa hon och log. Jag lös genast upp och sprang fram till henne och omfamnade henne i en stor kram.
Hon skrattade till och gick ner till köket. Jag skrev en snabb tweet. ''Chinafood next!!'' Sedan sprang jag ner till köket och slog mig ned mittemot mamma.
''Vad har du gjort idag då?'' Frågade hon och räckte mig en tallrik full med kinamat. Jag flinade.
''Ingenting'', ljög jag. ''Skrivit på en låt bara'', mumlade jag.
Hon nickade och log. ''Själv har man varit på världens tråkigaste möte'', muttrade hon. Jag skrattade till och tog en tugga av min friterade kyckling. ''Förresten! Du berättade aldrig varför du aldrig kom hem!'' Sa hon och kollade nyfiket på mig.
Mitt hjärta slog ett extra slag. ''Juste'', mumlade jag och la ner gaffeln. ''Jag har träffat en kompis här.. Hon heter Jadie, och.. Hon föll från ett väldigt högt berg så jag var med henne på sjukhuset. Ett riktigt äventyr om jag får säga det själv'', mumlade jag. Mamma kollade på mig med uppspärrade ögon.
''Men fy vad otäckt!'' Sa hon till slut. Jag nickade instämmande.
''Så hon är bara en kompis?'' Frågade hon och fnittrade till. Jag kunde inte låta bli att le.
''Ja'', fick jag fram till slut. ''Vi är bara vänner''.
*
Jag låg i min säng och tänkte. Jag kan väl inte gilla henne? Vi har inte känt varann så länge men ändå har hon redan en stor del i mitt hjärta.
''Chinafood next!!'' Jag skrattade till åt Justins tweet som han skrivit för ungefär en timme sedan. Jag retweetade den och skrev en ny tweet. ''Sleepy.. Bored.. What to do?'' Jag la undan datorn och tog fram mitt lila nagellack. Jag började måla mina naglar och lukten av nagellack tog över i rummet. När jag var klar la jag undan nagellacket i lådan och la mig sedan och tänkte.
JustinJustinJustinJustinJustin. Var det normalt att tänka så? Nej. Det var det verkligen inte. Jag tänkte tillbaka på när jag skulle få åka hem på sjukhuset och han kom in till rummet och sjöng Bruno Mars låt Just the way you are. Jag log lite och ryckte till när min mobil plingade till. Jag drog upp den ur fickan och lös upp när jag läste på skärmen. Justin. Jag öppnade hans meddelande.
''Har du lika tråkigt som jag? Jag kan inte sova.'' Jag skrattade till. ''Då har jag nog lika tråkigt som dig..'' Skrev jag och skickade iväg meddelandet.
Det var någon konstig känsla som kom när hans namn lös på min skärm. Som ett pirr i magen och en glädje som spred sig. Det plingade till igen.
Det var någon konstig känsla som kom när hans namn lös på min skärm. Som ett pirr i magen och en glädje som spred sig. Det plingade till igen.
''Kan vi ses imorgon? Joe ska åka till syd-Korea i övermorgon så jag tänkte att vi alla kunde göra något innan han åker :)?'' Jag log. Justin är så underbar. Jag skakade på huvudet och skrev in ett svar.
''Visst :)''.
''Visst :)''.
*
Jag gick den sista biten till fontänparken och när jag kom fram stod Joe och Justin där. Jag log och omfamnade dom i en gruppkram.
''Jag kan inte fatta att du ska lämna oss i en hel månad!'' Sa jag och suckade. Justin nickade instämmande och Joe log.
''Ni har varandra, jag kommer tillbaka'', sa han och fortsatte le. Jag nickade. ''Bäst för dig!'' Sa jag och log.
Han skrattade till. ''Vad ska vi göra?'' Frågade han och kollade först på Justin och sedan på mig.
Sånt där ''mellankapitel'' som måste vara med ibland.. 10 Kommentarer för mer bara för att jag är så deppig och trött. Usch.
@ Talkin 2 you guys
Svar på kommentar
Postat av: Ehm.
Jasmine, seriöst? :S Du var runt 3 år när det där hände, så håll din käft stängd. "En dag vi aldrig glömmer"? Du var minst 3 år. Fattade du att det hände då? Svar: Nej. Så Stfu
Svar: Det spelar ingen jävla roll hur gammal jag var. Det som hände är riktigt hemskt och bara för att du inte har någon jävla respekt så behöver du inte skriva åt mig att hålla min käft stängd när jag inte har sagt ett jävla piss. Och jo, jag fattade att det hände eftersom jag satt och kollade på nyheterna då med min pappa. Jävla faggot. Dra härifrån om du inte har något vettigt att säga. Peace :)
Jasmine, seriöst? :S Du var runt 3 år när det där hände, så håll din käft stängd. "En dag vi aldrig glömmer"? Du var minst 3 år. Fattade du att det hände då? Svar: Nej. Så Stfu
Svar: Det spelar ingen jävla roll hur gammal jag var. Det som hände är riktigt hemskt och bara för att du inte har någon jävla respekt så behöver du inte skriva åt mig att hålla min käft stängd när jag inte har sagt ett jävla piss. Och jo, jag fattade att det hände eftersom jag satt och kollade på nyheterna då med min pappa. Jävla faggot. Dra härifrån om du inte har något vettigt att säga. Peace :)
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
World Trade Center
Exakt tio år sedan nu.
En dag vi aldrig glömmer! ♥
En dag vi aldrig glömmer! ♥
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 18 - You Have To Help Me
Jag skulle få åka hem om en timme. Jag hade fortfarande inte fått träffa varken Joe eller Justin. Läkarna sa att dom precis hade somnat i stolarna. Det var första gången på tre dagar som de sov, så läkarna tyckte att jag skulle låta dem sova. Vilket jag också föredrar att göra.
Hade jag verkligen en syster som heter Desiré? Min pappa kommer få många frågor när jag kommer hem. Han hade varit här två gånger när jag sov.
''When i see your face, there's not a thing that i would change.. Cause your amazing, just the way you are''.
Jag ryckte till av rösten bakom mig och vände mig om.
''Justin!'' Sa jag glatt och omfamnade honom i en stor kram. Han skrattade till och kramade mig hårt tillbaka.
''Välkommen tillbaka Jadie'', viskade han i mitt öra. Jag log brett.
''Tack Justin''.
''Får jag också vara med?'' Hördes Joes välbekanta röst. Jag ler större när jag får syn på honom och vi möts i en stor gruppkram.
''Får jag också vara med?'' Hördes Joes välbekanta röst. Jag ler större när jag får syn på honom och vi möts i en stor gruppkram.
''Vi har saknat dig'', sa Joe och log.
*
''Jag är hemma!'' Ropade jag när jag klev in i hallen. Det dröjde inte lång tid innan pappa stod framför mig med blodsprängda ögon. Han kramar om mig hårt.
*
''Jag är hemma!'' Ropade jag när jag klev in i hallen. Det dröjde inte lång tid innan pappa stod framför mig med blodsprängda ögon. Han kramar om mig hårt.
''Jag trodde att jag skulle förlora dig'', viskade han. Jag log svagt medans mina ögon fylldes med tårar.
''Så lätt blir du inte av med mig'', viskade jag tillbaka. ''Bra'', viskade han.
''Vad var det egentligen som hände?''
Jag tog mig ur hans grepp. ''Vi pratar i köket'', mumlade jag och drog av mig mina skor. Jag fortsatte ut till köket och slog mig ned vid köksbordet.
Pappa kom snabbt in i köket och slog sig ned mittemot mig.
''Nå?'' Sa han och kollade nyfiket på mig. Jag tog ett djupt andetag.
''Jag bråkade med Isabelle. En tjej i min klass. Hon sa att mamma gav sig av pågrund av mig. Så jag blev.. Ledsen och behövde rensa tankarna. Det finns ett ställe som Justin visade mig förut..''
''Justin?'' Avbröt pappa mig. Fan. Jag viftade med handen.
''Om man klättrar upp för ett berg och går över en stor äng så kommer man till ett litet berg precis vid vattnet. Justin sa att dit brukade han gå när han behövde rensa tankarna. Så jag skulle gå dit. När jag gick uppför berget hörde jag Justin sjunga där uppe så jag fick panik och försökte ta mig ner. Han blev skräckslagen när han såg mig och min blick fastnade på honom och när jag skulle sätta ner foten fanns det ingenting att sätta ner den på så.. Jag föll'', sa jag lågt.
Han nickade. ''Så det är Isabelles fel?'' Muttrade han. Jag skakade snabbt på huvudet.
''Nej''.
''Vem är Justin?'' Frågade han och kollade allvarligt på mig. Jag log.
''Vet du vem Justin Bieber är?'' Frågade jag. Han himlade med ögonen.
''Hur kan jag inte veta?! Det är det ända din syster lyssnar på!'' Sa han.
Jag brast ut i skratt.
''Jag har iallafall börjat umgås med honom. Han bor här i Atlanta'', sa jag och log.
Pappa stelnade till. ''Wow'', fick han fram till slut. ''Det kom som en chock..''
Jag nickade. ''Jag förstår det''.
Han flinade. ''När får man träffa pojken då? Jag måste ju godkänna honom'', sa han och log.
Jag himlade med ögonen och skrattade till. ''Vi är bara kompisar pappa!'' Sa jag allvarligt.
Han flinade och blinkade med ena ögat.
*
Jag ryckte till när min mobil började ringa. Dolt nummer.
*
Jag ryckte till när min mobil började ringa. Dolt nummer.
Jag trycker på grön lur och svarar.
''Hallå?'' Mumlade jag med chips i hela munnen. Ett skratt hördes i andra sidan av telefonen.
''Det är Justin!'' Sa han glatt. Jag spärrade upp ögonen och spottade ut chipsen på Sam som satt mittemot mig.
Han gav mig en äcklad blick. ''Fyfan vad du är äcklig!'' Sa han äcklat och försvann in på badrummet.
Både jag och Justin brast ut i skratt.
''Iallafall..'' Försökte han men började skratta igen. Jag skrattade till av hans gulliga skratt.
''Jag tänkte bara fråga om du kan komma över? Jag behöver hjälp med en sak'', sa han hoppfullt.
Jag log. ''Visst, men du får möta mig. Jag hittar inte'', sa jag och skrattade.
Han skrattade till. ''Visst, fontänparken?'' Frågade han. ''Yes! Om fem minuter!'' Sa jag glatt innan jag la på luren.
Jag sprang ut till hallen där jag mötte Sam. Han kollade hånfullt på mig.
Jag sprang ut till hallen där jag mötte Sam. Han kollade hånfullt på mig.
''Vänta bara, hämnden är ljuv'', mumlade han och försvann in till köket. Jag skrattade till och drog snabbt på mig skorna. Jag slet upp ytterdörren och sprang snabbt mot fontänparken. Jag var kanske inte i rätt skick för att springa, men jag hade bråttom. Vinden drog kraftigt om mitt hår och jag tänker tillbaka på när jag såg ljuset och det blåste kraftigt. Jag skakade snabbt på huvudet och fick syn på fontänen. På den satt Justin. Jag saktade ner lite och gick fram resten av biten.
''Du borde inte springa!'' Sa Justin allvarligt och omfamnade mig i en kram. Jag ryckte på axlarna och besvarade hans kram.
''Kom'', sa han och började gå förbi några hus. Jag följde snabbt efter honom.
Han gick upp på tröskeln utanför ett stort vitt hus. Jag log.
Han gick upp på tröskeln utanför ett stort vitt hus. Jag log.
''Bor du här?'' Frågade jag förvånat och följde med honom upp.
Han nickade och drog upp nycklarna ur fickan. Han låste snabbt upp dörren och klev in.
''Ingen är hemma'', mumlade han och drog av sig sina skor. Jag klev tveksamt in i huset och drog av mig skorna. Jag stängde dörren efter oss och följde med Justin upp på övervåningen. Han öppnade dörren till ett utav rummen. Jag klev in och granskade det stora rummet. Min blick fastnade direkt på hans vägg. Det stod J U S T I N med stora svarta bokstäver så då förstod jag att det var hans rum. Han hade en överdrivet stor säng.
Hans hus var väl ungefär lika stort som Joes, fast lite större. Hur kunde Joe ha ett så stort hus? Var det den där talangtävlingen Isabelle snackade om?
Justin tog fram sin gitarr och satte sig ned i soffan med den. Jag slog mig ned bredvid honom och granskar honom.
''Vad var det du ville snacka med mig om?'' Frågade jag. Han suckade. ''Jag träffade en flicka på stan tidigare idag. Hon var väl runt 10-års åldern. Hon berättade sin historia om hur hon flytt från Irak med någon gammal dam som hon inte kände. Hennes föräldrar blev skjutna i kriget och nu bor hon hos någon fosterfamilj som behandlar henne som skit. Hon bad mig på sina knän att skriva en låt till henne.. Och du måste hjälpa mig'', sa han och kollade ner i golvet.
Förlåt för att det tog så långt tid för kapitlet att komma upp, fick skriva om det två gånger -_-
@ Talkin 2 you guys
RIP Drew.
Idag förlorade vi en ''boy-belieber'' vid namn Drew som gick bort i cancer. :'(
#RIPDREW
#RIPDREW
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 17 - #IloveMyFans
Ljuset. Det där ljuset. Det fanns där. Jag började långsamt gå mot det men stannade en bit framför det. Jag var ensam. En kraftig vind drog tag om mitt hår och drar mig allt närmare mot ljuset. ''Nej'', viskade jag och tog ett hårt grepp om stolpen bredvid mig. Allt som fanns var jag, stolpen och ljuset.
Jag tänker inte dö. Inte än. Vinden blev allt kraftigare och ljuset blev ljusare.
''Kliv inte in till ljuset'', hördes en viskning på långt håll. Jag vände mig snabbt om och mötte ett okänt ansikte.
''Vem är du?'' Slank det ur mig. Kvinnan log.
''Mitt namn är Desiré Bradshaw. Jag är din syster'', sa hon mjukt. Va?
''Det finns en liten historia till varför din mamma är så gammal'', säger hon. ''Hon födde mig först. Dock tog jag livet av mig när jag var femton. Ett stort misstag må jag säga nu, men jag hade det svårt i skolan. Jag har kollat ner på dig ända sen du var tre år. Det var då jag dog. Jag tror inte att du minns det, men jag vill bara säga till dig att inte ge upp. Du har så många i din omgivning som bryr sig om dig! Tänk på Joe, Justin, pappa, Sarah, Jonathan, Emily och Sam'', säger hon mjukt. Jag kunde inte gråta, inte skratta. Istället log jag bara.
''Allt för dig Desiré'', sa jag lågt. Hon log vänligt.
''Och kom alltid ihåg att jag älskar dig Jadie. Jag finns i ditt hjärta hela tiden'', sa hon.
Jag nickade. ''Jag älskar dig också Desiré''.
Vinden blev plötsligt kraftigare. ''Vad händer?!'' Ropade jag och tog ett hårdare grepp om stolpen.
''Håll i dig'', sa hon lite allvarligare. ''Kämpa Jadie!'' Sa hon högt. Kämpa. Jag ska kämpa!
Vinden slutade genast och Desiré log varmt mot mig. Jag gav henne en förvånad blick.
Helt plötsligt drogs jag tillbaka till verkligheten. Det stod läkare runt mig och kollade förvånat på mig. Jag satte mig upp och andades djupa andetag. Genom den lilla rutan kunde jag se Joe och Justin stå med tårfyllda ögon. Dom andades ut och log åt mig. Läkarna runt omkring mig började avfyra stora leenden. Jag själv kunde inte le. Inte just nu. Min mun var torr och ett stort glas vatten lät väldigt lockande. Några tårar började rulla ner för mina kinder. Jag vet inte varför, kanske var det glädjetårar?
Tankarna for omkring i mitt huvud. Hon lever. Hon lever! Jag log lyckligt åt henne genom det lilla fönstret. Hon andades djupa andetag och läkarna var genast runt henne igen. Dom gav henne en syrgasmask och la ett täcke runt henne. Dom tog några prover och såg riktigt nöjda ut. Det skulle jag också varit om jag hade räddat ett liv.
Joe kollade på mig med ett glatt leende på sina läppar.
''Hon gjorde det'', viskar han. Jag nickar. ''Det gjorde hon''.
*
''Justin, var är du?! Polisen letar efter dig!'' Hade mamma skrivit i ett sms.
Jag kollar ned på skärmen med en trött blick och knappar in ett svar. ''Min kompis är på sjukhus. Jag kommer hem imorgon, berättar allt då.''
''Mr. Bieber?''
Jag kollade upp och mötte Dr. Champells blick. Han log och skrev upp något.
''Hur mår du?'' Frågade han. Jag höjde på ögonbrynen. ''Jag mår bra?'' Sa jag förvirrat.
Han nickade. ''Jag kan inte det här med kändislivet. Men du har fått en hel del klagomål från dina fans för att du inte har uppdaterat din twitter på över två dagar. Det kanske är dags nu?'' Frågade han. Jag nickade och drog upp mobilen ur fickan. Han log.
''Om inte Jadie blir sämre så får hon komma hem imorgon'', sa han och försvann iväg genom den långa korridoren.
Jag log och loggade in på twitter. ''I'm sorry. My friend is on the hospital so i was with her whole time. #ilovemyfans and that will never change.'' Skrev jag och tryckte på tweet.
Det kommer minst två kapitel till sen om ni kommenterar! ♥
Det kommer minst två kapitel till sen om ni kommenterar! ♥
@ Talkin 2 you guys
Thank you ♥
Tack för alla fina kommentarer och tips! :) Kanske tar del av dem :). Min moster och hennes kompis är på besök just nu, men nästa kapitel dyker upp när dom åker hem lite senare idag :) Hugs!
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Kommentera :]
Nu får ni faktiskt kommentera på inlägget nedan om ni vill ha nästa kapitel :).
Huugs!
Eurgh...
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 16 - Come On
JADIES PERSPEKTIV:
Olika tankar flög omkring i mitt huvud när Justin och Joe lämnat rummet. Varför var jag så elak? Orden bara flög ur munnen på mig. Dr. Champell kommer in och kollar tveksamt på mig.
Olika tankar flög omkring i mitt huvud när Justin och Joe lämnat rummet. Varför var jag så elak? Orden bara flög ur munnen på mig. Dr. Champell kommer in och kollar tveksamt på mig.
''Vi ska ta några prover'', säger han och kollar ned på sitt block och skriver ned någonting. Jag höjer på ögonbrynen.
''Vadå för prover?''
Han suckar tungt. ''Som du själv kanske vet har du börjat bete dig riktigt mystiskt. Därför ska vi ta reda på vad felet är'', säger han och försvinner ut igen. Jag rynkar ögonbrynen. Det är inget fel med mig!
JUSTINS PERSPEKTIV:
''Hon vägrar prata'', säger Dr. Champell. Jag spärrar upp ögonen och kollar förvirrat på honom. Vägrar prata?
JUSTINS PERSPEKTIV:
''Hon vägrar prata'', säger Dr. Champell. Jag spärrar upp ögonen och kollar förvirrat på honom. Vägrar prata?
''Vi tror att hon lider av en sjukdom som heter Selektiv Mutism. Ifall hon har den så pratar hon bara med dem hon litar på, hon kan prata men.. Det går inte. Vad jag vet så har hon haft den här sjukdomen ett väldigt långt tag'', säger han och kollar spänt på oss. ''Visste ni om det?''
Är det därför hon är så blyg? Men hon kan väl knappast lita på mig första gången vi träffas.
''Ungefär i ett år alltså'', säger han och kollar fundersamt på oss. ''Får vi prata.. Med henne?'' Frågar Joe. Han nickar och drar med oss mot rummet. När vi kommer in lämnar han oss ensamma och vi kollar på henne. Hon kollar på oss med ett svagt leende. Hon måste ha fått en riktigt hård smäll mot huvudet.
''Jadie?'' Säger Joe och sätter sig ned på pallen bredvid henne. ''Ja?'' Viskar hon.
''Lider du av Selektiv mutism?'' Frågar jag oroligt. Hon kollar ner på sina händer.
JADIES PERSPEKTIV:
JADIES PERSPEKTIV:
Hur kunde dem veta? Den här sjukdomen har jag döljt sen jag var fem år. Jag har kämpat mig igenom den riktigt bra sa läkaren när jag var femton. Det var inte meningen att fler skulle få veta.
Dr. Champell kommer inrusande med ett stort block i handen.
Dr. Champell kommer inrusande med ett stort block i handen.
''Vi har fått provsvaren!'' Säger han. Jag kollar oroligt på honom.
''Anledningen till att du var riktigt mystisk tidigare måste ha berott på att du fick en så otroligt kraftig smäll mot huvudet, och du lider av.. Selektiv Mutism. Men det visste du nog säkert'', säger han och sväljer. Jag nickar långsamt och kollar ner på händerna.
''Litar du på Joe och Justin?'' Frågar han och sätter sig ned vid min säng. Han försöker dra bort nålen som sitter i min arm men jag drar snabbt undan armen.
''Vad var det där..?'' Mumlar Joe. Dr. Champell kollar trött på honom.
''Sjukdomen'', förklarar han. ''Dom drar sig ofta undan när någon rör dem''.
De nickar med tunga suckar. Jag ger han min arm och han drar snabbt undan nålen.
''Jag måste säga att du har varit riktigt duktig på att ignorera sjukdomen och klara dig igenom den'', säger han och ler.
Jag nickar.
''Du kommer få åka hem imorgon. Se till att vila dig nu så ska jag ringa dina föräldrar'', säger han.
Mina föräldrar.
''Du menar pappa'', säger jag lågt. Han kollar förvånat på mig, förmodligen för att jag snackade med honom.
Han nickar bara och lämnar rummet.
*
Jag gick långsamt runt i sjukhuskorridoren. Det var blod på väggarna överallt.
*
Jag gick långsamt runt i sjukhuskorridoren. Det var blod på väggarna överallt.
''Vad har hänt?'' Viskade jag för mig själv och öppnade dörren till mitt rum. Inne på rummet stod alla dörrar öppna, det var blod på väggarna och det stod en svart text med orden: Help us.
Jag skrek och tårarna började välla över. Jag vände mig hastigt om och där kommer någon sorts kopia av the grudge gåendes i korridoren.
''Nej!'' Var allt som kom ur min mun. Innan jag hann blinka stod hon framför mig med ett brett leende på läpparna. Hon tog ett hårt grepp om mitt ansikte..
Jag sätter mig upp och andas tungt. Jag brister ut i gråt och något sorts alarm går. Snart står massa läkare runt mig och jag kollar förvirrat på dem med tårarna rinnandes ner från mina kinder.
Jag sätter mig upp och andas tungt. Jag brister ut i gråt och något sorts alarm går. Snart står massa läkare runt mig och jag kollar förvirrat på dem med tårarna rinnandes ner från mina kinder.
''Hennes puls sjunker!'' Ropar en välbekant man. Dr. Champell.
Va? Min puls sjunker inte?
Jag dras bakåt och det blir svårare att andas. En syrgasmask sätts vid min mun och nålar åker in i mina armar.
Jag dras bakåt och det blir svårare att andas. En syrgasmask sätts vid min mun och nålar åker in i mina armar.
Jag kämpar för att hålla ögonen öppna och kollar trött på alla läkare.
''Håll ögonen öppna, Jadie!'' Ropar Dr. Champell. Jag nickar långsamt och kollar med ett öga.
''Snälla Jadie kämpa!'' Ropar Joe. Jag kollar på honom där han står och gråter. Jag ler svagt och nickar.
''Kom igen Jadie, du klarar det!'' Ropar någon kvinnlig läkare. Jag klarar det. Jag klarar det!
Ögonlocken blir tyngre och tyngre. Snälla skynda er.
Mina ögon stängs motvilligt men jag kämpar för att få upp dem. Kom igen nu..
Åh, vad tror ni händer? Feedback! :]
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 15 - What Are You Doing Here?
Blandade röster var allt jag hörde. Det var helt svart. Hur mycket jag än kämpade för att få upp ögonen så gick det verkligen inte. Allt jag minns är att jag föll när jag skulle klättra upp för berget. Jag såg Justin, mötte hans skräckslagna blick och föll. Var är jag nu och varför kan jag inte få upp ögonen?
''Jag måste få träffa henne nu!'' Det var Justins hesa stämma! Justin var här!
''Okej Mr. Bieber. Men endast i fem minuter'' hörs en mörkare röst. Det blir tyst en liten stund.
''Jadie'' säger Justin andfått. Jag vill le. Hur mycket jag än försöker röra på mig så går det inte!
''Hör du mig?''
Ja!
''Läkarna säger att du ligger i koma'', säger han och en snyftning hörs. Ligger jag i koma? Va?
''Dom tror att du kommer vakna upp i slutet av dagen eller imorgon bitti'', säger han.
Yes!
JUSTINS PERSPEKTIV:
''Bieber. Du måste tyvärr lämna rummet nu'', säger Dr. Champell och kollar medlidande på mig. Jag nickar och reser mig upp.
''Kommer hon att vakna upp idag?'' Frågar jag. Han ler svagt. ''Vi tror det. Hennes värden är riktigt bra'', säger han. Jag pustar ut och vänder mig om och kollar på hennes likbleka ansikte.
''Se till att vakna upp Jadie'', säger jag lågt och går ut från rummet. Jag sätter mig ned mot väggen utanför och väntar.
''Jadie se upp!'' Hon kollade oförstående på mig och när hon skulle sätta ner foten fanns det inget att sätta ner den på. Hon skrek till innan hon föll ner på den hårda marken. Paniken växte inom mig och jag sprang snabbt ner från berget. När jag äntligen kom ner lyssnade jag på hennes svaga andetag. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag ringde larmcentralen. Medans jag väntade på att en ambulans skulle komma satt jag med henne i min famn och bad henne vakna, men det gav inget resultat. När ambulansen äntligen kom fick jag åka med. Mannen som satt bak med oss sa att pulsen var riktigt svag och att jag inte ska förvänta mig för mycket.
Jag skakar bort mina tankar och flämtar till när Joe kommer springande i sjukhuskorridoren. ''Joe!'' Ropar jag och reser mig upp. Han får syn på mig och stannar framför mig. ''Jag.. Kom.. Så fort jag kunde'', säger han andfått. Jag nickar. ''Dom tror att hon vaknar upp ikväll eller imorgon bitti'', mumlar jag. ''Vad hände?'' Frågar han och tar handen för sin bröstkorg. ''Innan jag berättar behöver du ett stort glas vatten'', säger jag och syftar på hans flåsningar. Han nickar. Jag drar med honom till vattenautomaten och häller upp en mugg med vatten åt honom. Han dricker snabbt upp det.
''Mer?'' Frågar jag. Han skakar bara på huvudet och sätter sig ned i en utav stolarna på raden. Jag slår mig ned bredvid honom och börjar berätta om vad som hände.
''Shit, du måste ha fått panik!'' Säger han när jag berättat allt. Jag nickar och kollar på honom med skoja-inte-blicken.
*
''Det har skett ett mirakel''.
Jag slår långsamt upp ögonen och kollar hoppfullt på läkaren. Bredvid mig sitter Joe i stolen och sover. Jag slår till honom löst på armen. Han öppnar ögonen och rycker till när han får syn på Mr. Champell. Han ler åt oss.
''Jadie har öppnat sina ögon... Dock beter hon sig.. Väldigt mystiskt'', säger han och kollar fundersamt på oss. ''Jag vet inte om hon alltid har varit sådär, därför tänkte jag be er komma in och kolla'', säger han. Både jag och Joe nickar och reser oss upp.
''Bra, följ med mig'', säger han och börjar gå i korridoren. Jag andas djupa andetag. Vi kliver in på sjukhusrummet.
''Jag lämnar er ifred och kommer tillbaka om tio minuter'', säger Dr. Champell innan han försvinner.
Jag vänder blicken åt Jadie som ligger i sängen och kollar på oss med höjda ögonbryn.
''Hey Jadie'', säger Joe lågt.
''Vad vill ni?'' Frågar hon och kollar ilsket på oss. Jag spärrar upp ögonen och kollar på Joe som ser lika förvånad ut som jag.
''Vi ville hälsa på dig?'' Säger jag förvirrat. Hon brister ut i skratt.
''Inte ens min familj är här och hälsar på mig så varför skulle ni det?!'' Frågar hon.
''Dom vet ju inte att du ligger här'', säger Joe och kollar frågande på henne.
''Vi är här för vi är dina vänner'', fortsätter jag.
''Men snälla'', muttrar hon. Jag kollar förvirrat på Joe och han kollar likadant på mig.
''What the..?'' Säger vi i mun på varann.
Ops. Kanske kommer någon fråga så jag svarar på den nu, Jadie lider av en sjukdom! Ni förstår mer sen i nästa kapitel :)
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 14 - She Left Because Of You
(Lyssna medans ni läser)
''Vem tror du att du är?''
Jag rycker till av den plötsliga rösten och vänder mig hastigt om. Isabelle.
''Jadie Bradshaw?'' Säger jag förvirrat. Hon himlar med ögonen och skakar på huvudet.
''Tror du inte jag vet att du umgås med Justin eller?!'' Säger hon förbannat. Jag rycker tveksamt på axlarna.
''Vi..'' Börjar jag och försöker få fram någon logisk förklaring. ''Han hjälpte mig bara förut... Jag känner han knappt'', säger jag ärligt och kollar motvilligt på hennes ilskna ögon. Hon skakar hastigt på huvudet.
''Nej!'' Säger hon ilsket. Jag sväljer. ''Du ska låta honom vara din famewhore!''
Jag spärrar upp ögonen och tappar nästan hakan. ''Annars kommer din och Joes vänskap vara som bortblåst!'' Säger hon ilsket och flinar lite. ''Så, du väljer själv. Joe eller Justin?'' Frågar hon och ler stort.
''Du kan inte göra någonting'', säger jag lågt. Hon brister ut i skratt.
''Kan jag inte? Jag och Joe var bästa vänner när vi var mindre så jag kan nog göra en hel del!'' Nästan skriker hon.
Jag försöker få fram någon bild på att Joe och Isabelle någonsin varit bästa vänner men får inte fram någon.
''Svårt att tro?'' Säger hon lite mjukare. Jag kollar upp på henne och nickar.
''Jag vet. Det var i trean.. Vi blev vänner på min första skoldag'', säger hon lågt.
''Med tiden så växte vi ifrån varann.. Eller, jag växte snarare ifrån honom.. Jag började umgås mer med Amanda och Nelly, Joe ringde mig alltid och frågade om vi kunde göra något men jag var jämnt med Amanda och Nelly. En gång i sjuan bad han mig förklara varför jag bara.. Lämnade honom sådär. Jag kom inte på någon bra förklaring...'' Säger hon och en tår rinner ner längs hennes kind. Jag spärrar upp ögonen.
''Joe var ensam hela tiden i två år.. Tills han gick med i en sångtävling och tog hem hela skiten. Då blev han skolans populäraste kille. Eller ska jag säga person? Alla hängde efter honom. Sen kom du, och då började han umgås med dig'' säger hon.
Jag spärrar upp ögonen. Allt jag vill göra just nu är att slå till henne hårt. Har Joe varit ensam?
''Jag får skuldkänslor när jag tänker på det..'' Viskar hon.''Det borde du få!'' Säger jag ilsket.
Hon kollar upp på mig med dom där ilskna ögonen.
''Strunt i det. Du ska hålla dig borta från Justin!'' Säger hon förbannat. Jag skrattar till.
''Han vet ju inte ens vem du är!'' Säger jag och himlar med ögonen. Hon börjar koka av ilska.
''Jag har varnat dig nu! Lämna Justin ifred annars vet du vad som händer!'' Säger hon och spänner blicken i mig. Jag himlar med ögonen och börjar gå. Hon tar ett hårt grepp om min handled. Jag suckar och vänder mig om och kollar frågande på henne.
''Varken Joe eller Justin vill ändå ha dig. Du är en ful patetisk famewhore. Till och med din mamma gav sig av'', säger hon kaxigt. Jag spärrar upp ögonen.
''Nej..'' Viskar jag. Hon brister ut i skratt. ''Din mamma gav sig av!'' Säger hon högt. Mina tårar börjar välla över. Jag sliter mig loss ur hennes grepp och springer. Springer mot stället Justin visat mig.
Jag sväljer när jag står framför det stora berget. Okej, gör precis som sist. Jag tar ett steg uppför berget. Jag trampar på de små utrymmerna och andas djupa andetag. Det var så tyst. Jag kollar upp. Inte långt kvar.
Var det verkligen mitt fel att mamma gav sig av? Pappa sa ju att det inte var vårat fel. En välbekant röst hörs uppifrån. Justin. Justin är där uppe! Nej, jag måste ner. Nu!
''How to love..'' Nynnar han. Han flämtar till när han får se mig halvvägs upp. Jag försöker klättra ner men kan inte slita blicken ifrån honom.
''Jadie! Se upp!'' Ropar han skräckslaget. Jag kollar oförstående på honom och när jag ska sätta ned min fot finns det ingen plats. Jag spärrar upp ögonen och faller. Det sista jag såg innan allting blev svart var Justins skräckslagna ansikte.
Kort kapitel. Men var tvungen att avsluta där känner jag :]. Nu måste jag plugga på franskan. Eurgh.
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Videon när jag sjunger.
Har försökt sjunga till typ.. 600000000 låtar. Men det låter så falskt när jag spelar in med kameran! Låter inte ens som jag... Hahah, men jag hitta en rätt gammal låt där jag sjunger med mitt band. Öh, instrumenten hörs väldigt mycket och min sångröst låter inte så mycket, men något hör man iallafall. Here it is:
Bahaha.. Igga rösterna i början. Det var bara något genrep. Gaaah, pinsamt att lägga ut videon...
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Svar på tal :)
Postat av: Sandra
:( förlåt asså jag menade inte så. det var skit bra förlåt gud känner mig hemsk :( var verkligen inte menat att det skulle tas på fel sätt
Svar: Oroa dig inte Sandra! :) Jag var inte ens särskilt nöjd med kapitlet när jag publicerade det! :). Don't worry!
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Ang chapter 14
Jag lade upp Chapter 14 för ett tag sen, men det var någon som sa att Jadie var överdriven i slutet så jag blev inte riktigt nöjd med det och tog bort kapitlet.... Ska göra om det lite senare och lägga upp det då.
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 13 - Desperate
När skolavslutningen äntligen var slut var vi på väg hemåt. Rektor Christine hade babblat på som en galning och fällt många tårar. Jag själv stod bara överlycklig över att det var sommarlov. Jag förstår inte varför man ska börja gråta? Är det för dom som går ut tredje ring och inte kommer tillbaka eller? Hon sa ju att hon kommer sakna oss också. Men vi kommer ju tillbaka?
''Vad tänker du på?'' Frågar Joe. Han hade faktiskt tagit på sig en svart kostym idag. Det såg.. Gulligt ut.
Jag skakar på huvudet. ''Ingenting'', säger jag och slår ut med armarna.
Han kollar fundersamt på mig men rycker sedan på axlarna. ''Äntligen sommar!'' Säger han glatt. Jag skrattar och nickar instämmande. ''Vad ska du göra i sommar?'' Frågar jag nyfiket.
Han lyser upp. ''Jag ska till Seoul i syd-Korea och hälsa på mina släktningar!'' Säger han glatt. Jag suckar högt. ''Är jag den ända som inte ska utomlands i sommar?!'' Säger jag och himlar med ögonen. Han skrattar och blinkar åt mig. ''Du har Justin'', säger han och flinar.
Jag rycker på axlarna. ''Jag antar det''.
Han ler retsamt och puttar till mig löst på axeln. Jag himlar med ögonen och fortsätter gå med en röd ros i ena handen som de mindre delat ut till oss. Jag drar in doften från den och ler stort.
Han ler retsamt och puttar till mig löst på axeln. Jag himlar med ögonen och fortsätter gå med en röd ros i ena handen som de mindre delat ut till oss. Jag drar in doften från den och ler stort.
''Du är konstig'', säger Joe och skrattar. Hans ros var dock helt förstörd. Han hade tappat den i en vattenpöl tidigare, råkat trampa på den och tappat den på marken flera gånger. Typiskt Joe alltså.
''När åker du och när kommer du hem?'' Frågar jag och kollar på honom.
''Jag åker om en vecka och är borta i en månad'' säger han och flinar lite. En månad utan Joe? Hard days.
Jag nickar snabbt.
''Erkänn att du kommer sakna mig?'' Säger han och flinar stort. Jag brister ut i skratt och skakar på huvudet för mig själv. ''Klart jag kommer!'' Säger jag och ler brett. Han skrattar till. ''Jag kommer sakna dig också. Men jag tar med något tillbaka till dig'', säger han. Jag höjer på ögonbrynen. ''Se det som en förlåtelse för att jag lämnar dig i en hel månad'', säger han. Jag skrattar och ler. ''Det är svårt att klara sig utan mig'' säger han.
*
Jag satt nu ensam hemma vid köksbordet. Mina syskon har ännu inte slutat och pappa var på jobbet. Han har inte hunnit ta någon semester ännu. Jag kollar ut igenom fönstret på de soliga vädret och ler lite när jag tänker på hur chockad Joe måste ha blivit när Justin kom och frågade honom om var jag bodde. Jag skrattar när jag ser det framför mig. Här sitter jag i köket och skrattar för mig själv ensam i ett kök.
JUSTINS PERSPEKTIV:
Rep. Jag tar den sista noten i Pray och andas ut.
''Perfekt Justin! Du träffade till och med den högaste tonen!'' Säger Scooter glatt. Jag ler brett och lägger undan mikrofonen.
''Redo för konserten imorgon då?'' Frågar han. Jag nickar. ''Sålänge vi befinner oss i Atlanta. Jag har ju tagit en paus från turnéer och sånt ett tag framöver nu'' säger jag. Scooter nickar och springer fram till pianot.
''Ska vi träna en gång på Down to earth också innan vi drar?'' Frågar han. Jag nickar och sätter mig ner vid pianot. ''Låter bra'', säger jag och sätter micken framför.
*
Jag var äntligen hemma efter att ha tränat i fem timmar. Jag sätter mig ned nyduschad i sängen och drar fram min mobiltelefon. Borde jag ringa Jadie och fråga om vi kan umgås? Är jag för desperat då?
På senaste tiden har jag bara viljat träffa henne mer. Umgås och lära känna varann bättre. Det var som att jag blivit besatt av henne på senaste tiden? Men det kan väl inte stämma? Vi känner ju inte varann särskilt bra.
Sååådär! Förlåt för att den kom upp så sent, hjälpte en kompis med svenskan:) hahah. Imorgon ska jag iaf vara hemma ifrån skolan så då kommer det bli bättre uppdatering! Och ska också försöka få upp videon där jag sjunger, som jag lovat er.. Kommentera gärna :D
Sååådär! Förlåt för att den kom upp så sent, hjälpte en kompis med svenskan:) hahah. Imorgon ska jag iaf vara hemma ifrån skolan så då kommer det bli bättre uppdatering! Och ska också försöka få upp videon där jag sjunger, som jag lovat er.. Kommentera gärna :D
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 12 - Thank You
När jag kliver in i skolkorridoren nästa morgon kollar folk på mig med olika blickar. Jag tyder avundsjuka, leenden, förvånade blickar och självklart nyfikna blickar. Jag ler svagt och skyndar mig fram till mitt skåp. Jag låser snabbt upp det och jag rycker till när någon hamnar på golvet bredvid mig. Jag vänder mig om och brister ut i skratt när jag ser att det är Joe som ligger på golvet. En liten bit bort ligger hans skateboard.
''Låt mig gissa.. Du ramla?'' Säger jag och skrattar till. Han skakar snabbt på huvudet och räcker fram sin hand. Jag drar snabbt upp honom och han ler lite. ''Den blev arg och kasta av mig'', mumlar han och springer iväg och hämtar den. Jag skakar på huvudet för mig själv och kollar på mitt schema. Matte. Åh, typiskt! Jag suckar irreterat för mig själv och tar ut min mattebok, min penna och mitt sudd. Jag smäller igen skåpet och låser det innan jag springer ikapp Joe.
''Igår var den bästa dagen någonsin!'' Säger han ivrigt. Jag höjer på ögonbrynen. ''Varför då?'' Frågar jag och slår mig ned på bänken utanför klassrummet och väntar på att läraren ska komma och låsa upp dörren.
''Justin Bieber kom hit och snackade med.. MIG!'' Säger han glatt. Jag skrattar. ''Juste!'' Säger jag och ler.
''Så.. Vad har du för relation till Bieber?'' Frågar han och höjer på ögonbrynen.
Jag brister ut i skratt. ''Jag känner han knappt, Joe''.
''Redo för att plugga?''
Jag rycker till av den manliga mörka rösten och vänder mig om. Matteläraren Peter står och kollar på oss med en utmanande blick. Vi nickar, suckar och kliver in i klassrummet. Jag sätter mig ned längst bak och Joe slår sig ned bredvid mig.
*
Äntligen! Den sista skoldagen var nu över. Det ända som återstår imorgon är skolavslutningen. Jag slutar genast le för mig själv och vänder blicken åt Joe. Han flinar lite och rättar till sin keps.
''Vad fan ska man ha på sig imorgon?'' Muttrar han. Jag brister ut i skratt och rycker på axlarna.
''Knappast att jag kommer med någon kostym'', mumlar han. Jag försöker se Joe framför mig i kostym och börjar asgarva.
Han skrattar och skakar på huvudet.
''Vi ses imorgon'', säger jag när vi står utanför mitt hus. Han nickar och drar upp sin ryggsäck över axeln.
''Yes. Hejdå'', säger han glatt och omfamnar mig i en kram. Jag besvarar den och ler. ''Hejdå'', säger jag och går upp på tröskeln. Jag drar upp nycklarna ur fickan och låser upp dörren.
''Hallå?!'' Ropar jag och stänger dörren efter mig. Min storesyster Sarah och min storebror Samuel kommer springandes ner till hallen.
''Har du godis?!'' Frågar Sam uppspelt. Jag himlar med ögonen och skakar på huvudet.
Han suckar tungt och springer in till vardagsrummet och tvn sätts igång.
''Vart är Emily och Jonathan?'' Frågar jag och kollar frågande på Sarah medans jag ställer ner min väska på byrån.
''Fritids, pappa hämtar dom vid sex-tiden'' mumlar hon och skyndar sig in i vardagsrummet. Jag himlar med ögonen och springer upp på mitt rum. Jag sätter mig vid datorn och loggar in på Facebook. Jag skriver snabbt ett nytt inlägg. ''Skolavslutning imorgon!! :)'' Därefter springer jag ner till hallen igen och kollar på klockan som sitter på väggen ovanför dörren. Fem i fem. Jag spärrar upp ögonen och drar på mig mina skor. Jag sätter mig ner på knä och knyter dem snabbt. Pling!
Jag reser mig upp och öppnar dörren. Där står Justin och ler brett.
''Hej!'' Säger han glatt och öppnar sin famn.
Jag skrattar till och kramar honom.
''Hej på dig med'', säger jag och backar undan. Han skrattar till och drar av sig sina solglasögon.
''Så.. Vad var det du ville visa mig?'' Frågar jag när jag smäller igen dörren bakom oss. Han flinar lite.
''Det finns ett ställe som jag går till när jag behöver rensa tankarna'', säger han och möter min blick. ''Om jag saknar någon familjemedlem går jag dit och.. Pratar för mig själv. Det känns mycket bättre då, att få släppa ut alla tankar som åker omkring i huvudet'', säger han. Jag ler svagt och kollar ner i marken. Mamma.
''Jag tänkte att det skulle vara ett bra ställe..'' Säger han men stänger munnen igen. Jag nickar bara och han ler. ''Jag har inte visat det för någon annan så..''
Jag avbryter honom. ''Har du inte?'' Frågar jag. Han skakar snabbt på huvudet. Justin Bieber ska alltså ta mig till ett ställe han inte visat någon för. ''Upp här'', säger han och börjar klättra på ett högt berg. Jag spärrar upp ögonen. Han vänder sig om och skrattar.
''Kom igen! Det är här bakom!'' Ropar han. Jag tvekar en liten stund men börjar ändå klättra upp. Jag kryper upp den sista biten och Justin hjälper mig upp när jag slutligen kommit upp.
''Vad nu då?'' Frågar jag när vi står på en platt gräsmatta. Han skrattar och börjar snabbt gå över gräsmattan. Jag suckar tungt och skyndar mig efter honom. När vi slutligen passerat den står vi på ett litet bärg och framför oss är det ett stort hav som glänser i solen. Jag slår mig ned på det lilla bärget och kollar ut över havet. Justin sätter sig ned bredvid mig och kollar också ut.
''Wow'', är det ända som kommer ut ur min mun. Jag kollar på honom och möter hans blick.
''Tack Justin'', säger jag lågt. Han ler brett.
*
*
''Vi kanske ska gå tillbaka nu?'' Frågar jag när det börjar mörkna. Han nickar instämmande och reser sig upp. Jag reser mig snabbt upp. Vi springer tillsammans över ängen och tar oss snabbt ner från berget.
''Hur länge stannar du i Atlanta då? Innan du åker på någon turné igen alltså?'' Säger jag. Han kollar på mig och ler lite. ''Jag har tagit en liten paus, måste vila mig. Så jag stannar hela ditt sommarlov typ'', säger han och fortsätter le. Jag nickar och lyckan sprider sig inombords. Fan. Justin harklar sig. Jag vänder mig om och kollar frågande på honom.
''Ditt hus är här'', säger han och pekar på mitt vita hus. ''Åh'' säger jag bara och slår handen för ögonen. Pinsamt.
Han brister ut i skratt. Jag ler ursäktande och springer upp på tröskeln.
''Jag hoppas vi ses snart igen, Jadie'' säger han och jag skymtar ett leende i hans ansikte. Jag nickar och ler stort. ''Det hoppas jag också'', säger jag och tar upp nycklarna ur fickan.
''Ta hand om dig'', säger han innan han börjar gå. När han är utom synhåll kollar jag på vägen som han gått på.
''Hejdå Justin'', viskar jag och låser upp dörren.
*
Skolavslutning. Jag kliver in på Starbucks för att handla en latte. Jag var extra tidig idag. Jag skulle möta Joe vid skolan om tio minuter.
*
Skolavslutning. Jag kliver in på Starbucks för att handla en latte. Jag var extra tidig idag. Jag skulle möta Joe vid skolan om tio minuter.
''Hej, en latte tack'', säger jag och ler till kassörskan.
Come on.. Kommentarerna.. I dunno. 5 kommentarer iallfall? :]
@ Talkin 2 you guys
Hello luvies!
Jag har precis vaknat typ. Somnade när jag kom hem. Wtf?!?! Nästa kapitel dyker upp liiite senare ikväll. Om ni vill veta när jag uppdaterar osv får ni gärna följa mig på twitter! Jag följer självklart tillbaka :) Jag svarar också på alla mentions :)
Jag har precis vaknat typ. Somnade när jag kom hem. Wtf?!?! Nästa kapitel dyker upp liiite senare ikväll. Om ni vill veta när jag uppdaterar osv får ni gärna följa mig på twitter! Jag följer självklart tillbaka :) Jag svarar också på alla mentions :)
@Biiggestfan
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 11 - I Love My Fans
''Ses vi igen?'' Frågar Justin när vi står på tröskeln utanför mitt hus. Jag rycker på axlarna.
''Om du vill det så'', säger jag och ler lite. Han nickar ivrigt. ''Klart jag vill!'' Säger han glatt. Jag ler brett och tar upp nycklarna ur min jackficka.
''Okej'', säger jag bara. Han fortsätter le och omfamnar mig i en kram. ''Om du kan imorgon, så.. Vill jag gärna visa dig någonting'' säger han. Jag nickar. ''Visst'', säger jag och tar mig ur hans grepp.
''Och ett tips.. Gå till skolan imorgon. Jag kommer hit vid fem'' fortsätter han. Jag skrattar till och nickar innan jag låser upp dörren.
''Hejdå Justin'', säger jag och stänger den efter mig. Jag sparkar av mig skorna och fortsätter ut i köket med ett brett leende på läpparna.
JUSTINS PERSPEKTIV:
JUSTINS PERSPEKTIV:
Konsert. Jag tänkte be Jadie följa med men hon har skola imorgon och kommer bli för trött.
''Justin! Du ska ut om fem!'' Ropar Scooter. Jag nickar som svar och drar upp min iPhone ur fickan. Ett nytt meddelande ifrån Chaz.
''Lycka till bro!'' Står det. Jag ler brett och knappar snabbt in ett svar. ''Tack bro! Är taggad!''
Jag lägger ner telefonen på bordet och Ryan kommer fram till mig och torkar bort sitt svett från pannan. Han hjälper mig att få på mig mina öronsnäckor så att skriken inte ska ge mig tinitus. När han fixat det springer jag bakom scenen och Scooter nickar.
''Det är dags'', säger han. Jag nickar ivrigt och springer ut på scenen. ''Nu kör vi Atlanta!'' Ropar jag.
''Vem vill höra Love me?!'' Ropar jag och dom skriker. Jag skrattar.
''Jag hör er inte!'' Ropar jag och sätter handen vid örat. Dom skriker ännu mer och jag ler brett.
Introt på Love Me börjar och när det är slut börjar jag sjunga på den.
''My friends say i'm a fool to think that your'e the one for me, i guess i'm just a sucker for love''.
*
Trött efter konserten hoppar jag in i min turnébuss.
''My friends say i'm a fool to think that your'e the one for me, i guess i'm just a sucker for love''.
*
Trött efter konserten hoppar jag in i min turnébuss.
''Jag älskar mina fans!'' Säger jag glatt. Mamma kollar bak på mig och ler stort.
''Du kan sova här inatt om du vill. Vi är inte hemma förns om en timme'', säger hon. Jag nickar och slänger mig på sängen. Jag drar täcket över mig och lutar huvudet på kudden.
''Godnatt älskling'' säger mamma och ler åt mig. Jag ler brett. ''Godnatt mamma'', säger jag och stänger ögonen.
Kort kapitel. Yees, har sovit dåligt inatt. Imorgon kommer det ett extralångt kapitel :)
@ Talkin 2 you guys
Statistiken
UPDATE: Är trött och har därför brist på idéer.. Det tar nog ett tag innan kapitlet kommer upp. Men det kommer upp ikväll.
Haha statistiken sjunger som sjutton! Jag hoppas att det bara är för att alla har skola och läxor nu osv. :]
Angående videon där jag sjunger.. Jag vet inte när den kommer upp. Jag ska försöka få upp den imorgon. Annars kommer den väl inte förns i helgen... Damn it. Jag klarar inte av att sjunga när folk lyssnar det är därför :]
Nu ska jag börja skriva på kapitel 11, så stay tuned!
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 10 - Crystal
TVÅ DAGAR SENARE:
Det är bara två dagar kvar tills sommarlovet börjar. Angående Justins tweet.. Det blev världens grej om det. Det trendades på twitter som ''#LeaveJadieAlone''.
Det stod också i tidningarna om hans tweet. Tänk att det ska bli en så stor sak av att en kille skriver någonting på sin twitter. Jag har dock inte vågat gå till skolan ännu. Antingen kommer eleverna på skolan rusa fram till mig eller så kommer dem ge mig ännu fler dömande blickar. Jag vet inte..
Jag häller upp ett glas vatten och dricker snabbt upp det. Ingen var hemma. Mina syskon var i skolan och pappa befann sig på jobbet.
Jag flämtar till när det plötsligt knackar på dörren. Vem skulle knacka på mig? Den ända jag umgås med är Joe och han är i skolan. Jag går ut i hallen och låser upp dörren. Jag öppnar den och spärrar upp ögonen när Justin står ute på tröskeln.
''Öh.. Hej'', säger jag och kollar förvånat på honom. Han skrattar till. ''Hej!'' Säger han glatt. ''Hur länge har du suttit instängd här inne?'' Frågar han.
Jag skrattar till. ''Två dagar'', säger jag. Han spärrar upp ögonen.
''Dra på dig skorna!'' Säger han bara. Jag rycker på axlarna och drar på mig mina slitna nikeskor.
Jag stänger dörren efter mig och börjar gå med Justin.
''Så.. Vad får dig att knacka på mig och hur vet du var jag bor?'' Frågar jag.
''Det var faktiskt ett hårt arbete! Jag fick gå till din skola och din kompis Joe blev hysterisk och fick till slut ur sig var du bodde'' säger han och jag brister ut i skratt.
''Först trodde jag att han var bög, men när han väl lugnat ner sig var han stencool'' säger han och skrattar. Jag skrattar igen och försöker lugna ner mig.
*
Vi satt nu på Starbucks med en varsin latte.
''Berätta om dig själv'', säger jag och ler lite. Han lyser upp. ''Visst''.
''Well, jag heter Justin Drew Bieber och föddes i Stratford som ligger i Canada..'' Börjar han. Jag lyssnar intresserat.
''Jag började spela trummor när jag var två år..'' Jag flämtar till.
''Mina bästa vänner heter Ryan och Chaz. Mina föräldrar heter Jeremy och Pattie. Mina intressen är att sjunga, dansa the dougie, umgås med mina vänner och skejta''. Jag nickar.
''Jag är 17 år och fyller 18 nästa år i mars'' säger han. ''Din tur''.
Jag ler lite och harklar mig.
''Jag heter Jadie Leah Bradshaw och är 16 år. Jag blir 17 i Oktober i år. Jag föddes i Kina men flyttade hit för ungefär en månad sen. Mina föräldrar....'' Jag kollar ner på mina händer. Jag suckar innan jag fortsätter. ''Mina föräldrar heter Noah och Serena. Fast mamma gav sig av för någon.. Vecka sedan''.
Jag suckar ännu en gång. ''Mina intressen är.. Jag har nog inga'' säger jag och kollar på Justin och skrattar till. Han spärrar upp ögonen.
''Inga intressen?!'' Säger han förvånat. Jag rycker på axlarna.
''Isåfall är det väl bara att lyssna på musik då och då'' mumlar jag. Han nickar långsamt.
''Jag beklagar det där med din mamma'' säger han och tar en klunk av sin latte. Jag kollar med en tom blick på honom.
''Om hon bara ger sig av sådär och lämnar kvar en... Kristall så förtjänar du bättre''.
Jag kollar förvånat på honom. Kallade han mig just för en kristall? Mina kinder hettar till och jag kollar ner i golvet.
Nästa kapitel kommer imorgon när jag kommer hem om ni kommenterar :).
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 9 - Let Me Help You
Alla dömande blickar i korridoren är inte riktigt min grej. Det var lika jobbigt varje gång.
''Ignorera dom bara'' viskar Joe när vi lämnar skolan. Jag nickar och ler svagt.
''Jag har utvecklingssamtal. Ses vi imorgon?'' Frågar han. Jag nickar igen. Han omfamnar mig i en kram och ler stort innan han springer iväg mot recceptionen.
Jag kollar mig omkring och vissa står på skolgården och viskar och pekar på mig. Tårarna bränner bakom ögonlocken men jag tänker inte gråta. Inte nu och inte här. En tjej som jag träffat några gånger vid namn Maddy kommer fram till mig.
''Jag förstår verkligen inte hur Joe väljer att umgås med dig'' säger hon och grimaserar. ''Ta mig inte fel nu. Jag är ingen diva. Men Joe är skolans populäraste kille och du är skolan mest hatade tjej!'' Säger hon. Jag kollar på henne med en tom blick men får inte fram några ord.
''Antingen så har Joe något fel i huvudet eller så betalar du honom för att han ska umgås med dig'', säger hon och skakar på huvudet för mig själv. Jag tar ett djupt andetag.
''Eller så är han bara en riktigt bra vän som vet att jag aldrig skulle göra som rykterna säger'' säger jag förbannat och går i rask takt hemåt. ''Vänta!'' Ropar en hes röst bakom mig. Jag vänder mig om och försöker få in i huvudet att Justin Bieber kommer springandes mot mig. Jag kollar på honom med stora ögon när han stannar några centimeter ifrån mig.
''Hej'', säger han och rättar till sin blåa keps. ''Hej'' mumlar jag och kollar ner på mina skor.
''Var inte så blyg!'' Säger han glatt. Jag kollar upp på honom och rynkar ögonbrynen.
''Du är konstig'' mumlar jag. Han kollar oförstående på mig. ''Igår sprang du iväg så fort du såg mig och nu kommer du fram och hälsar''.
Han skrattar till och rycker på axlarna. ''Jag läste tidningen'' muttrar han. ''Men jag vet att det inte är sant''.
Jag rycker till. Vet han?
''Va?'' Är det ända som kommer ut ur min mun. Hans leende försvinner.
''Jag känner dig inte. Men jag har träffat dig ett antal gånger nu och jag vet att du aldrig skulle göra något sånt'' säger han. Jag nickar med en tung suck. ''Jag önskar bara att alla visste det'' viskar jag.
''Låt mig göra dig en tjänst'', säger han och ler stort igen. Jag kollar frågande på honom.
''Låt mig skriva på min twitter att det inte är sant. Jag har tolv miljoner followers där, och sen kommer det sprida sig och stå rubriker i tidningarna som 'Justin Bieber skriver att detta är ett missförstånd och att hon inte våldtog sin lillebror!'''
Jag skrattar till. ''HON heter faktiskt Jadie'' säger jag och ler lite. ''Men.. Du behöver inte...''
''Äh, se det som en tjänst för att jag var så taskig sist'' säger han och flinar. Jag rycker på axlarna. ''Visst''.
''Bra'', säger han och tar upp en stor röd iPhone ur sin byxficka. Mina ögon fastnar direkt på den. Jag ställer mig bredvid honom för att kunna se. Han loggar in på sin twitter.
''Vad heter du i efternamn?'' Frågar han. ''Bradshaw'' mumlar jag. Han nickar och skriver en ny tweet.
''Läste i tidningen om Jadie Bradshaw. Tänkte bara berätta för er att det är skitsnack! Jadie skulle aldrig våldta sin lillebror. Det var en kille i samma klass som kom på ryktet. Sluta nu''.
Mer fick han inte plats med. Hur visste han att Dylan hade spridit ryktet?
''Snart står det överallt'' säger han och skrattar till. Jag ler tacksamt.
''Tack Justin'' säger jag och ler. Han ler stort och omfamnar mig i en kram. Jag drar in hans lukt av vanilj. Jag kände mig trygg på något konstigt sätt.
''Jag måste gå. Jag slår vad om att vi träffas snart igen'' säger han och ler brett. Jag brister ut i skratt.
''Jag hoppas det'' säger jag lågt. Fan! Sa jag precis det där högt?
''Vi ses'', säger han bara och flashar ett leende innan han springer iväg mot en svart Range Rover.
*
Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Varför hjälper han mig?
''Jadie''. Pappa sticker in sitt huvud vid dörröppningen och kollar på mig. Jag kollar frågande på honom.
''Du har telefon'' säger han och kommer fram till mig. ''Vi behöver nog ta ett allvarligt snack sen!'' Säger han innan han lämnar rummet. Jag höjer på ögonbrynen och tar upp telefonen till örat.
''Hallå?'' Svarar jag. ''Hej, det är Joe!'' Säger han glatt. Jag brister ut i skratt. Det var därför pappa sa att vi skulle ta ett allvarligt snack. För att en kille ringer till mig.
''Jag såg Justin Biebers tweet! Hur i..''
''Jag förklarar i skolan imorgon'' säger jag och ler. ''Det är bäst för dig!'' Säger han innan det läggs på. Jag skrattar till och lägger mitt huvud på kudden. JoeJoeJoe.
Förlåt för ett kort kapitel men jag fick ångest. Haha :). Har inte riktigt bestämt mig för vilken låt jag ska sjunga ännu, men videon borde komma upp idag! Ska bara få ut mina föräldrar ur lägenheten först. Kan inte sjunga när folk lyssnar.. Kommentera :)
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 8 - My Own Brother
Nästa morgon var det tisdag, vilket betyder ännu en dag i skolan. Det ända positiva med skolan är väl rasterna och så Joe. Det positiva hemma var min familj. Dom jag har kvar..
Jag har så svårt att förstå att mamma lämnade oss. Pappa har ringt henne flera gånger och smsat henne och skrivit att han inte dricker längre och är sitt vanliga jag. Hon hade svarat på ett sms. När jag hade läst det av misstag slog mitt hjärta ett extraslag. Det stod; ''Jag vill inte ha någonting med er att göra. Jag har börjat om på en ny start.''
*
Jag kliver in i skolbyggnaden och alla vänder sina blickar åt mitt håll. Jag kollar förvirrat på några utav dem och dom skakar på huvudet och gör äcklade miner. Det var något nytt. Jag skyndar mig fram till Joe som står vid sitt skåp.
''Hej'', säger jag och ler lite. Han vänder sig om och lyser upp. ''Hej!'' Säger han glatt. Jag vänder mig om och alla kollar fortfarande på mig.
''Varför stirrar dem?'' Frågar jag och känner mig obekväm. Joe kollar medlidande på mig.
''Dylan'' mumlar han och jag ser hur han kokar av ilska. ''Han har spridit något rykte om att du våldtar din lillebror'', säger han. Jag spärrar upp ögonen och flämtar till. ''Ursäkta?!'' Får jag fram. Han rycker på axlarna. Tårarna bränner bakom ögonlocken och rinner ner för mina kinder. Hur kan han ens komma på något så dumt?! Joe slår armarna om mig och skakar på huvudet.
''Jag vet att det inte är sant'' viskar han. Jag gråter ut och min blick fastnar på Dylan som kommer gåendes mot oss bakom Joe. Jag drar mig försiktigt loss ur Joes grepp och går snabbt fram till Dylan.
''Min lillebror?! Verkligen?!'' Skriker jag rakt ut i hans ansikte. Han flinar. ''Japp'' viskar han.
''Din..''
''Nej Jadie, det är inte värt det'' säger Joe bakom mig. Jag torkar bort mina tårar och kollar ilsket på Dylan.
''Du är så korkad!'' Säger jag förbannat. Dylan skakar på huvudet. ''Vill du verkligen att det ska bli ännu värre?'' Frågar han. Jag kollar skräckslaget på honom och skakar på huvudet.
''Jag tänkte väl det'' muttrar han och går belåtet ifrån oss. Jag sätter mig ner mot mitt skåp och kollar ner i golvet. Joe slår sig ner bredvid mig och lägger sin arm på min axel.
''Det här ryktet kommer aldrig sluta'' viskar jag. ''Jag skulle aldrig våldta min lillebror!''
Joe skakar på huvudet. ''Jag vet Jadie. Du är för bra för att göra det'' säger han. Jag ler lite och skakar på huvudet. ''Alla kommer hålla sig borta från mig'' viskar jag.
Han tar sin tumme på min haka så att jag kollar in i hans ögon. ''Nej. Jag kommer alltid finnas här för dig'' säger han allvarligt. Jag lägger mitt huvud på hans bröst och lyssnar på hans hjärtslag. Dom slår fortare än vanligt.
''Vad är det?'' Frågar jag och kollar upp på honom. Han kollar på skåpen och suckar. ''Jag är förbannad''.
*
*
Jag var nu på väg hem från skolan. Jag vill aldrig gå dit igen. Aldrig! Jag kollar ner i marken och fortsätter gå. Jag krockar in i något och hamnar på marken. Jag kollar snabbt upp och där står Justin och kollar ner på mig med en tom blick. Jag reser mig snabbt upp och kollar på honom.
''Förlåt'' mumlar han och kollar bort. ''Jag måste gå'' säger han och försvinner iväg.
Jag brister ännu en gång ut i gråt. Till och med världens kändaste popstjärna tror på detta och hatar mig! Jag sparkar ilsket bort en sten och springer hemåt.
JUSTINS PERSPEKTIV:
Det var hon. Tjejen som jag träffat tre gånger nu. Jag har fortfarande svårt att tro att en så trevlig person våldtar sin lillebror. Det låter så otrovärdigt. Jag skakar på huvudet och tar en klunk av min juice. Hon såg så oskyldig ut och nu vägrade hon lämna mina tankar. Det var så svårt att tro att hon skulle göra något sådant. Men nu står det i de flesta tidningarna, på twitter och på Facebook så det måste väl vara sant?
Det var hon. Tjejen som jag träffat tre gånger nu. Jag har fortfarande svårt att tro att en så trevlig person våldtar sin lillebror. Det låter så otrovärdigt. Jag skakar på huvudet och tar en klunk av min juice. Hon såg så oskyldig ut och nu vägrade hon lämna mina tankar. Det var så svårt att tro att hon skulle göra något sådant. Men nu står det i de flesta tidningarna, på twitter och på Facebook så det måste väl vara sant?
Jag rycker till när mamma sätter sig ned på stolen mittemot mig vid köksbordet och kollar allvarligt på mig.
''Hörde du om flickan som blir anklagad för att ha våldtagit sin lillebror?'' Frågar hon. Jag kollar trött på henne.
''Ja, mamma. Jag hörde'' mumlar jag och tänker igenom det hon just sa. ''Vadå anklagad?'' Frågar jag och kollar på henne med stora ögon.
''Jag tror inte det är sant.. Det var någon kille i samma klass som spred vidare ryktet'' säger hon och rycker på axlarna. ''Men ifall det är sant så är det riktigt hemskt''.
Jag nickar långsamt och dricker upp det sista av min juice.
''Verkligen... Hemskt'' säger jag och tänker på hur dåligt hon måste må för att bli anklagad för att ha våldtagit sin egna lillebror.
JADIES PERSPEKTIV:
JADIES PERSPEKTIV:
Tårarna strömmade ner från mina kinder när jag mötte min pappas oroliga blick. Han slår sina armar runt mig och omfamnar mig i en stor kram. Jag lutar mitt huvud mot honom och gråter ut.
''På senaste tiden har det bara hänt dåliga saker'', viskar jag. Han nickar instämmande. ''Låt oss hoppas att morgondagen blir bättre'' viskar han.
*
När jag lägger mig ner i sängen på kvällen tänker jag på det pappa sagt. Hoppas att morgondagen blir bättre.
*
När jag lägger mig ner i sängen på kvällen tänker jag på det pappa sagt. Hoppas att morgondagen blir bättre.
@ Talkin 2 you guys
Vad tycker ni?
Det är några få som har frågat ifall jag kan fixa ihop en video där jag sjunger och sedan lägga upp på bloggen. Det skulle jag kunna göra, en liten video isåfall. Jag är inte särskilt bra på att sjunga.. Haha! Men isåfall, vilken låt tycker ni att jag ska sjunga? :)
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 7 - Just Wait
Justin Bieber.
Jag fick inte fram några ord så istället står jag och kollar på honom med stora ögon. Han skrattar till lite.
''Förlåt för att jag inte sa något tidigare'', säger han. Jag skakar snabbt på huvudet och kollar ner på mina skor. Rose ljög alltså inte.
''Du är inget fan va?'' Frågar han. Jag kollar upp igen och skakar på huvudet. ''Inte direkt'', mumlar jag. Han flinar lite. ''Ingen hater heller va?'' Säger han. Jag kollar på honom med stora ögon. ''Öh.. Nej, självklart inte'' säger jag lågt. Jag vet inte om det var en lögn eller inte. Jag har alltid pratat illa om honom.
Han ler stort. ''Vilket håll ska du åt?'' Frågar han.
''Jag är bara ute en sväng'' säger jag. Han nickar. ''Okej. Jag måste gå, jag hoppas vi ses igen'' sa han innan han försvann. Hoppades han att vi skulle ses igen? Ja, det låter ju väldigt trovärdigt. Jag tänker igenom vad som precis hänt. Hade jag precis träffat Justin Bieber? Joe skulle bli galen om han fick reda på det.
*
Skola var det ända jag hade i huvudet när jag klev in i skolkorridoren nästa morgon. Jag går snabbt fram till mitt skåp och tar upp nyckeln ur byxfickan. Jag låser upp skåpet och kollar på mitt schema. Biologi om fem minuter. Jag suckar tungt och tar ut min biologi mapp. Därefter smäller jag igen skåpet, låser det och börjar leta efter Joe.
När jag inte hittar honom ringer jag upp honom istället. Han svarar efter två signaler.
''Jag är utanför'' säger han lågt. Jag nickar. ''Okej''.
Jag lägger på luren och öppnar den stora tröga dörren som leder ut. Jag skriker till när jag kommer ut och direkt blir blöt. Jag kollar upp. Det spöregnar. Toppen!
''Joe!'' Ropar jag och kollar runt. ''Här borta'', säger han. Jag springer efter hans röst och får syn på honom sittandes på en trappa.
''Joe?'' Säger jag och sätter mig ner bredvid honom. Han tar handen för ansiktet.
''Alla hatar mig!'' Säger han högt. Jag spärrar upp ögonen. ''Joe, vad har hänt?!'' Frågar jag panikslaget.
Han tar ner handen från ansiktet och börjar skratta. ''Det är ingenting egentligen'', muttrar han. ''Dylan håller på och så har jag bråkat med mina föräldrar. That's all''.
Jag suckar tungt och tar hans hand. ''Vi ska få han att sluta, okej?'' Säger jag. Han kollar tveksamt på mig men nickar till slut. Jag ler svagt och reser mig upp. ''Kom nu, vi har börjat'', säger jag och hjälper honom upp.
*
När jag och Joe var på väg hem från skolan får jag genast syn på Dylan. Han kommer gåendes mot oss med ett brett flin på läpparna.
''Nejmen hejsan'', säger han och fortsätter flina. Jag himlar med ögonen och Joe står tyst.
''Vad vill du?'' Frågar jag. Han rycker på axlarna. ''Det beror på vad du vill'' säger han. Jag gör en äcklad grimas och skakar på huvudet. ''Vad jag vill? Jag vill att du drar härifrån och lämnar oss ifred'' säger jag. Han skakar på huvudet. ''Skulle inte tro det''.
''Men snälla! Har du inget bättre för dig?! Skaffa vänner eller nånting!'' Säger jag irreterat. Han kollar förvånat på mig.
''Vänta bara. Du kommer få ångra det du just sa'', säger han och flinar innan han lämnar oss. Joe ger mig en highfive och jag besvarar den glatt.
Kort kapitel, i know. Men det kommer mer sen :)
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 6 - Oh My God!
Jag var hemma nu. Joe hade berättat att Dylan dykt upp när Joe var påväg hem ifrån affären. Han hade tydligen bara gått fram till honom och börjat säga onödiga saker som; ''Var är din flickvän?'' Och så vidare. Joe hade bara ignorerat frågan och fortsatt gå hemåt, men Dylan tog tag i hans arm och drog bak honom igen.
''Inte lika kaxig längre nu när du är ensam?'' Hade han sagt och Joe hade dragit sig loss och börjat gå snabbt hemåt när han ramlade på något, och resten kan ni ju lista ut själva.
*
Nästa morgon vaknar jag av min lillesyster som vägrar sluta skaka på mig.
''Vad?!'' Säger jag med en tung suck och drar upp täcket över ansiktet. Hon skrattar.
''Jag såg Justin Bieber på stan!'' Skriker hon lyckligt. Jag drar ner täcket och kollar på henne. Jag brister ut i skratt och skakar på huvudet. ''En vacker dag kanske du gör det, Rose'', säger jag och ler. Hon himlar med ögonen.
''Jag gjorde det!'' Säger hon allvarligt. Jag suckar. ''Okej'', mumlar jag och stänger ögonen igen. Min syster är överdriven. Visst, det är okej att hon gillar honom, men att ljuga om att hon sett honom på stan är galet. Jag skrattar åt tanken och reser mig upp. Jag kommer ändå inte kunna somna om.
*
Det var kväll och jag var ute på promenad. Jag kollar på alla träden som blåser väldigt mycket. Det var rätt kyligt men jag älskar att vara ute på kvällen trots att jag är mörkrädd. Vinden blåser tag i mitt hår så att jag får det i ansiktet tillsammans med några löv. Jag spottar och drar undan håret.
''Hey'', hörs en svag röst bakom mig. Jag vänder mig om och undersöker killen. Det var samma kille som igår.
''Hej'', säger jag och ler lite. Han ler brett och min blick fastnar på pokalen han håller i handen. På den står det ''MTV''.
Jag spärrar upp ögonen. ''Är du känd eller något?'' Frågar jag. Han rättar till sina solglasögon och harklar sig. ''Det är inte mitt pris. Min kusin är känd'', säger han snabbt. Jag nickar. ''Vad heter han?'' Frågar jag nyfiket. Han flinar lite. ''Justin Timberlake'', säger han snabbt. Jag brister ut i skratt och skakar på huvudet.
''Varför har du solglasögon när det är mörkt ute?'' Frågar jag och granskar honom. Han ler oskyldigt och drar långsamt av dem.
Det var ju... Åh, herregud!
Förlåt för ett kort kapitel!! Min dag idag har varit usel. Imorgon är det iallafall lördag och då uppdaterar jag bättre :] Kommentera gärna♥
@ Talkin 2 you guys
Hello!
Jag vet att uppdateringen suger! Min dag idag har väl varit... Riktigt dålig. Har problem med en kille i klassen så det slutade inte särskilt bra. Jag är glad som har mina vänner.
Och så är det någon som ville att jag skulle ändra skrivstil till ''Tahoma'', well.. Det står i kodmallen att det redan är Tahoma, men det finns väl olika. Vet inte hur man gör så:) Min talang när det gäller design, hm.. Ingen bra idé.
Jag vet inte ens vad jag skriver, men det kommer kapitel om ett tag.
@ You Changed My Life (AVSLUTAD)
Chapter 5 - Fantastic! Or..?
Han svor för sig själv och drog snabbt luvan över huvudet och drog på sig ett par solglasögon. Jag höjer på ögonbrynen och skakade på huvudet för mig själv. ''Justin!'' Sa Jazmyn glatt och springer glatt fram till honom. Vad är det för fel på den här killen? Först tappar han bort sin syster och sedan svär han för sig själv, drar på ett par solglasögon och drar luvan över huvudet? Folk dom här dagarna är inte riktigt normala. Jag andas in den friska luften och tar ett djupt andetag.
''Du kanske borde hålla bättre koll på din syster'', säger jag lågt och kollar in i hans ögon. Eller snarare på hans solglasögon. Han skrattar till och nickar.
''Ja'', viskar han och skakar på huvudet. Jag rynkar ögonbrynen. Kan han inte prata heller?
Han bär upp Jazmyn i sin famn och hon försöker dra av honom hans solglasögon. ''Nej Jazmyn'', viskar han och tar ner hennes hand. Jag skakar på huvudet för mig själv.
''Jag måste gå nu'', mumlar jag. Han släpper ner Jazmyn och kollar ner i marken.
''Okej'', sa han och kollade upp. ''Jag förstår, tack för hjälpen!'' Sa han lite högre. Hans hesa röst lät så.. Förstörd.
''Dåliga stämband?'' Frågar jag och skrattar till. Han rycker på axlarna och flinar lite. ''I guess''.
''Aja, jag ska gå nu. Ha koll på din syster'', sa jag och log. Han skrattar till och nickar. ''Det ska jag''.
''Hejdå Jazmyn'', sa jag och log brett. Hon gör en sorgsen blick och springer fram och omfamnar mig i en kram. Jag skrattar till och besvarar hennes kram innan jag skyndar mig hemåt.
Den där killen var skum. Antingen så har han riktigt dåliga stämband eller så skriker han för mycket. Hans syster däremot, hon var urgullig.
Jag sliter upp ytterdörren till huset och går långsamt in i hallen och drar av mig mina skor. ''Pappa?'' Ropar jag och går ut till köket. Han sitter vid bordet och kollar på mig med blodsprängda ögon och jag ser att han har gråtit.
Det bildas en klump i halsen som jag inte kan svälja ner. Jag brister ut i gråt och slår armarna om min pappa. Han kramar om mig hårt och för första gången på länge känner jag ingen lukt av alkohol. ''Jag älskar dig min underbara dotter'', viskar han i mitt öra. Jag ler svagt. ''Jag älskar dig också pappa''.
''Jag vet att jag har varit ett svin. Men jag älskar er verkligen, jag ska sluta med allt drickande, jag lovar! Jag kan aldrig riskera att förlora er alla'', viskar han med tårarna rinnandes längs hans kinder.
''Tack pappa'' viskar jag och kramar om honom hårdare.
*
Det var nu kväll och pappa har varit nykter hela dagen. Det känns annorlunda på ett bra sätt. Det känns som att jag äntligen har fått min gamla pappa tillbaka. Jag ler lite åt tanken och skriver ett nytt inlägg på Facebook.
''I'm so glad your back dad ♥''
*
Nästa morgon var det skola och jag var otroligt glad på morgonen när jag klev in i skolans korridor.
Nästa morgon var det skola och jag var otroligt glad på morgonen när jag klev in i skolans korridor.
''Jadie!'' Hördes Joes välbekanta röst bakom mig. Jag vänder mig om och ler stort åt honom. ''Hej Joe!'' Säger jag glatt och omfamnar honom i en kram.
''Vad glad du är idag då'', säger han och ler brett. ''Vad har jag missat?''
Jag skrattar till och rycker på axlarna. ''Min pappa är tillbaka'', säger jag och ler stort. Han lyser upp.
''Det är ju fantastiskt!'' Säger han glatt. Jag skrattar till åt hans reaktion och skyndar mig fram till mitt skåp. Jag drar upp nyckeln ur jackfickan och låser upp låset. Jag kollar snabbt på schemat. Franska om fem minuter. Jag suckar tungt och tar ut min franska mapp, min penna och mitt sudd ur skåpet.
*
''Skills!'' Säger Joe glatt när han kastat en godis i luften och återigen lyckats fånga den med munnen. Jag himlar med ögonen och försöker återigen. Miss. Igen.
''Hur lyckas du?!'' Frågar jag och suckar tungt. Han skrattar till och rycker på axlarna. ''Det handlar om skills bruden. Något du inte har'', säger han och flinar. Jag slår till honom löst på armbågen och skrattar till.
Han kastar upp ännu en godis i luften och den hamnar återigen i hans mun. Jag himlar med ögonen och rycker till när det plingar till i min mobil. Jag drar upp den ur fickan och ler när pappas namn står på skärmen.
''Hej Jadie! Jag har äntligen lärt mig att skicka meddelanden från mobilen!! Jag undrar bara när du kommer hem?'' Jag brister ut i skratt och visar Joe smset. Han brister ut i skratt och skakar på huvudet. ''Din pappa är för skön'', säger han och flinar. Jag nickar instämmande och skriver in ett svar.
''Haha grattis pappa! :) Kanske vid sjutiden!''
*
Av någon anledning börjar jag tänka på Joe. Han är inte som andra killar, man kan liksom vara sig själv med honom. Och hans stil.. Den är så cool. Han bryr sig inte alls om vad folk tycker om honom och därför är han så omtyckt i hela skolan. Tjejerna dreglar över honom som vilsna hundvalpar men ändå väljer han att umgås med mig. Det bästa är också att man inte blir tillsammans med honom med ett knäpp, det går liksom att vara bästa vänner. Vilket känns.. Fantastiskt. Dock vet jag att han har problem med en kille i våran pararellklass. Dylan.
Dylan är raka motsatsen mot vad Joe är. Dylan har ingenting. Han är patetisk, elak och våldsam. Det är iallafall vad jag har hört. Joe har också berättat att Dylan slog till honom med knytnäven en gång i magen, vilket rektorn såg så att han blev avstängd från skolan i en hel vecka. Jag skrattar till åt tanken och skakar på huvudet för mig själv.
Jag drar snabbt på mig mina slitna nikeskor och börjar gå mot Joes hus. Vi skulle tydligen kolla på några filmer med Kevin också. När jag kommer fram knackar jag försiktigt på dörren. Hans mamma öppnar dörren efter några sekunder. Hon lyser upp när hon får se mig.
''Hej Jadie!'' Säger hon glatt. Jag ler stort. ''Hej!'' Svarar jag lika glatt. Hon ler. ''Joe är uppe på sitt rum. Han mår inte så bra, han behöver nog dig nu'', säger hon. Jag nickar misstänksamt och hon släpper mig. Jag drar snabbt av mig mina skor och springer upp på övervåningen. Bara inte Dylan har gjort någonting nu..
Jag trycker försiktigt ner handtaget till Joes rum och öppnar försiktigt dörren. Jag stänger den bakom mig och jag skriker till när jag får se Joe sitta helt sönderslagen på sin säng. Han kollar trött på mig.
''Vad har hänt?!'' Frågar jag och sätter mig ner bredvid honom. Han kollar tomt på mig. ''Dylan har hänt'' säger han. Hur kommer det sig att det händer samma dag som jag tänker på honom? Är det något slags tecken?
''Driver du eller?!'' Frågar jag panikslaget. Han skakar bara på huvudet och kollar tomt på mig.
''Joe'', viskar jag. Han ler svagt och rycker på axlarna. ''Jag är så ledsen!'' Säger jag lågt.
Fööörlåt för den dåliga uppdateringen... För er som gillar ''Joe'' så heter han G-Dragon på riktigt och medverkar i bandet ''BigBang'' :)
