När jag såg honom komma gåendes mot mig och Alfredo sprack allting. Jag satte mig ner på golvet mot väggen och började gråta hysteriskt. Jag såg i ögonvrån hur Alfredo gick mot mig men Justin stoppade honom. Han viskade något i hans öra och Alfredo nickade bara och suckade lågt. Det som irreterade mig mest var att jag inte kunde besvara frågan som åkte omkring i mitt huvud. Vad gör han här? En helt vanlig fråga. Ändå kunde jag inte besvara den. Alla känslor kom på samma gång. Kärlek, lycka, svek, saknad, besvikelse och ångest. Jag fick kämpa för att få någon luft och det blev bara svårare att andas hela tiden. Utan att säga ett ord slog sig Justin ner bredvid mig. Jag svalde och la huvudet i händerna. ''Cassie'', slapp det ur hans mun. Jag varken svarade eller kollade på honom. Jag försökte lugna ner mig, men det gick inte. Jag tänkte på allt som hänt på den senaste tiden. Hur han bara dragit, hur min mamma dött och hur Alfredo varit där och stöttat mig. Jag kollade till slut upp på Justin och mötte hans tårfyllda ögon. Jag såg hur han kämpade för att inte bryta ihop och börja gråta.
''Förlåt'', sa han lågt. Jag fick hålla mig för att inte börja skratta istället. Förlåt? Efter allt som har hänt är allt han har att säga förlåt. ''Jag är verkligen ledsen för det jag gjorde'', fortsatte han. Jag nickade långsamt och torkade bort några tårar. ''Det är så svårt med tanke på vem jag är. Med tanke på min karriär måste jag lyssna på Scooter'', sa han. Han drog in ett djupt andetag och rättade till sin keps. ''Jag gjorde det inte för att det är något fel på dig.''

Jag suckade. ''Du gjorde det för att jag har leukemi'' mumlade jag. Han skakade snabbt på huvudet. ''Nej. Jag gjorde det för att inte utsatta dig i någon fara. Scooter var idiotisk som tvingade mig, men han hade även rätt. Jag utsätter dig bara för fara. Trots att jag vet att du skulle klara av det. Jag vill inte göra dig illa'', sa han. Jag skrattade lågt. ''Justin. Du gjorde mig aldrig illa. Jag var alltid glad med dig, gladare än någonsin. Jag glömde alla problem hemma och med mig själv. Jag kände mig lycklig.''

Han kollade ner på sina händer och drog in djupa andetag, som om att han fick svårare att andas. Han satte ena handen för ansikte och brast till slut ut i gråt. Jag aldrig sett honom gråta så förr. Han var verkligen ledsen.

''Justin'', sa jag och ryckte bort hans hand. ''Sluta.'' Han kollade frågandes på mig och verkade inte förstå någonting. Jag suckade lågt.
''Jag förstår att du bara gjorde det för min egen skull. Men om du hade låtit mig få prata också så hade vi kanske kunnat lösa det'' sa jag allvarligt. Han nickade långsamt och ryckte på sina axlar. Alfredo mumlade något ohörbart för sig själv och stirrade mot utgången. Jag höjde på ögonbrynen men fokuserade mig på Justin.
''Jag vet. Jag borde ha lyssnat på dig. Förlåt.''
Jag skakade på huvudet och stäckte fram min hand med ett frampressat leende. ''Vänner?''
Jag såg hur besviken han blev, men sträckte fram sin hand ändå. ''Vänner.''

*

Jag skulle sova över hos Justin idag eftersom att jag inte hade någonstans att ta vägen. Imorgon skulle jag på något möte vid 11-tiden och diskutera om var jag skulle bo. Justin hade föreslagit att jag kunde bo med honom och följa med honom på turnéer, ha en privatlärare och sånt. Jag hade självklart tackat ja, och skulle ta upp det på mötet imorgon. Därför skulle Justin med, annars skulle dom aldrig tro på mig när jag kom med den idéen. Det känns bra att jag och Justin kan prata igen, men det är lite sorgligt att vi bara kan vara vänner. Men efter det som hänt så är det nog ändå bäst så.

Nu är det så att jag tänkte precis skriva ett kapitel, men fick tyvärr hjärnbrist. Vad vill ni ska hända nu? Skriv ner era förslag så kommer nästa kap snabbare! Snart är det ju lov också för mig, går sista dagen på fredag. Då blir det rejäl skillnad på uppdateringen! ♥

Finns det några Directioners som läser denna novellblogg? :) Eller några som gillar One Direction? Isåfall skulle jag vara så sjukt tacksam om ni kunde gå med i ett evenemang på Facebook så att vi kan få träffa dom igen. ♥

http://www.facebook.com/events/373048212724073/

Jag vet att det inte har något med bloggen att göra. Men jag vet att det finns några där ute som verkligen vill träffa One Direction. Ni får jättegärna bjuda in era vänner också, det skulle betyda mycket. ♥

''Justin.''
Jag slog upp ögonen och kastade en blick på klockan. Halv nio på morgonen. Jag gäspade stort och mötte Alfredos blick.

''Hej'', sa jag tyst och bet mig nervöst i läppen. Han la ifrån sig sin tidning och gav den till mig medans han himlade med ögonen. Jag kollade på framsidan av tidningen.
''ALFREDO FLORES ÄR EN HJÄLTE.'' Jag suckade och la ifrån mig tidningen och kollade försiktigt på honom. ''Du kommer få kämpa rejält för det här kan jag ju säga'', sa Alfredo. Jag log svagt och lät mina ögon fyllas med tårar.

''Vad ler du åt?'' Frågade Alfredo irreterat. Jag ryckte på axlarna. ''Jag är så patetisk. Jag borde låta henne vara. Jag förtjänar inte henne'', sa jag lågt. Alfredo suckade tungt. ''Justin'', sa han allvarligt. ''Du förtjänar henne visst. Men det du gjorde mot henne var så äckligt dåligt av dig.''
Jag nickade och försökte få stopp på tårarna som rann ner längs mina kinder och som bara blev allt fler och fler.
''Vi borde hälsa på henne'', sa Alfredo plötsligt. Jag spärrade upp ögonen.



Jag satt och kollade ut igenom fönstret med tårfyllda ögon. Det regnade otroligt mycket och jag var glad över att jag befann mig inomhus. ''Vill du ha en kopp té?'' Frågade Carlos. Jag skakade bestämt på huvudet och pressade fram ett svagt leende mot honom. ''Nej, tack'', sa jag. Han suckade och slog sig ner bredvid mig. ''Hur längesen var det du åt?'' Frågade han. Jag suckade. ''Carlos. Jag kom hit inatt. Jag åt igår'', mumlade jag. Han nickade med en tung suck. ''Du vet att jag finns här'', sa han och klappade mig på axeln och reste sig till slut upp. Jag nickade och log svagt. Han log mot mig och gick tillbaka till recceptionen. Jag vet att det var hans jobb att stötta oss och få oss att må bra, men jag kunde inte låta bli att tänka att Carlos var speciell. Antingen så var han riktigt bra på sitt jobb eller så brydde han sig faktiskt. En suck slapp ur mig och jag vände blicken mot fönstret igen. Det som gjorde mig mest ledsen var att Justin inte brydde sig längre. Jag skulle aldrig få se honom igen. Jag ville så gärna att han bara skulle sitta här med mig med sina armar om mig. Jag lät en tår rinna ner och tänkte på natten som varit.

Min mamma. Min älskade mamma var borta föralltid. Jag var fortfarande i chock och Carlos sa att det snart skulle gå och då skulle det brista. Jag kunde inte gråta nu. Det skulle tydligen komma efter chocken. Jag svalde och reste mig upp och gick vinglandes fram till frukostbordet. Jag kollade äcklat ner på allt som fanns att välja på. I vanliga fall hade jag kastat mig över bordet och ätit upp mer än hälften som fanns här, men nu hade jag verkligen ingen aptit. ''Carlos'', mumlade jag. Han nickade och kom fram till mig. ''Jag måste ha min medicin.''

Han kollade oförstående på mig. ''Jag har leukemi'' förklarade jag. Han spärrade upp ögonen och försvann bort mot något medicinskåp och kom strax därefter tillbaka med en liknande spruta som jag har hemma. ''Om du tar den här behöver du inte ta din medicin på åtminstonde tre dagar'', sa han. Jag nickade och tog emot sprutan. Jag gick tillbaka och satte mig ner och tryckte in sprutan i låret. Därefter la jag den tomma sprutan bredvid mig och suckade lågt. ''Cassie!''
Jag vände mig om med ett ryck och mötte Alfredos snälla ögon. Jag log stort och sprang fram till honom och kramade om honom hårt. ''Hej'', hälsade jag. Han log brett. ''Hej. Hur mår du?'' Frågade han. Jag log. ''Just nu är det bra för jag är tydligen i någon slags chock'', mumlade jag. Han nickade och kollade medlidande på mig. ''Jag tog med mig någon..'' Sa han lågt. Jag mötte hans blick och kollade nyfiket på honom. ''Ni behöver prata.''

Jag var livrädd att det skulle vara min pappa som kom, för jag ville verkligen inte flytta till Atlanta med honom. ''Tror du att du klarar det? Annars ber jag honom gå'' sa han. Jag drog in ett djupt andetag och nickade. ''Okej'', sa jag och andades ut. Han nickade och drog upp sin mobil och skrev in något sms. Inte långt därefter öppnades dörren och ett välbekant ansikte klev in i korridoren.
''Justin.''