''Justin.''
Jag slog upp ögonen och kastade en blick på klockan. Halv nio på morgonen. Jag gäspade stort och mötte Alfredos blick.

''Hej'', sa jag tyst och bet mig nervöst i läppen. Han la ifrån sig sin tidning och gav den till mig medans han himlade med ögonen. Jag kollade på framsidan av tidningen.
''ALFREDO FLORES ÄR EN HJÄLTE.'' Jag suckade och la ifrån mig tidningen och kollade försiktigt på honom. ''Du kommer få kämpa rejält för det här kan jag ju säga'', sa Alfredo. Jag log svagt och lät mina ögon fyllas med tårar.

''Vad ler du åt?'' Frågade Alfredo irreterat. Jag ryckte på axlarna. ''Jag är så patetisk. Jag borde låta henne vara. Jag förtjänar inte henne'', sa jag lågt. Alfredo suckade tungt. ''Justin'', sa han allvarligt. ''Du förtjänar henne visst. Men det du gjorde mot henne var så äckligt dåligt av dig.''
Jag nickade och försökte få stopp på tårarna som rann ner längs mina kinder och som bara blev allt fler och fler.
''Vi borde hälsa på henne'', sa Alfredo plötsligt. Jag spärrade upp ögonen.



Jag satt och kollade ut igenom fönstret med tårfyllda ögon. Det regnade otroligt mycket och jag var glad över att jag befann mig inomhus. ''Vill du ha en kopp té?'' Frågade Carlos. Jag skakade bestämt på huvudet och pressade fram ett svagt leende mot honom. ''Nej, tack'', sa jag. Han suckade och slog sig ner bredvid mig. ''Hur längesen var det du åt?'' Frågade han. Jag suckade. ''Carlos. Jag kom hit inatt. Jag åt igår'', mumlade jag. Han nickade med en tung suck. ''Du vet att jag finns här'', sa han och klappade mig på axeln och reste sig till slut upp. Jag nickade och log svagt. Han log mot mig och gick tillbaka till recceptionen. Jag vet att det var hans jobb att stötta oss och få oss att må bra, men jag kunde inte låta bli att tänka att Carlos var speciell. Antingen så var han riktigt bra på sitt jobb eller så brydde han sig faktiskt. En suck slapp ur mig och jag vände blicken mot fönstret igen. Det som gjorde mig mest ledsen var att Justin inte brydde sig längre. Jag skulle aldrig få se honom igen. Jag ville så gärna att han bara skulle sitta här med mig med sina armar om mig. Jag lät en tår rinna ner och tänkte på natten som varit.

Min mamma. Min älskade mamma var borta föralltid. Jag var fortfarande i chock och Carlos sa att det snart skulle gå och då skulle det brista. Jag kunde inte gråta nu. Det skulle tydligen komma efter chocken. Jag svalde och reste mig upp och gick vinglandes fram till frukostbordet. Jag kollade äcklat ner på allt som fanns att välja på. I vanliga fall hade jag kastat mig över bordet och ätit upp mer än hälften som fanns här, men nu hade jag verkligen ingen aptit. ''Carlos'', mumlade jag. Han nickade och kom fram till mig. ''Jag måste ha min medicin.''

Han kollade oförstående på mig. ''Jag har leukemi'' förklarade jag. Han spärrade upp ögonen och försvann bort mot något medicinskåp och kom strax därefter tillbaka med en liknande spruta som jag har hemma. ''Om du tar den här behöver du inte ta din medicin på åtminstonde tre dagar'', sa han. Jag nickade och tog emot sprutan. Jag gick tillbaka och satte mig ner och tryckte in sprutan i låret. Därefter la jag den tomma sprutan bredvid mig och suckade lågt. ''Cassie!''
Jag vände mig om med ett ryck och mötte Alfredos snälla ögon. Jag log stort och sprang fram till honom och kramade om honom hårt. ''Hej'', hälsade jag. Han log brett. ''Hej. Hur mår du?'' Frågade han. Jag log. ''Just nu är det bra för jag är tydligen i någon slags chock'', mumlade jag. Han nickade och kollade medlidande på mig. ''Jag tog med mig någon..'' Sa han lågt. Jag mötte hans blick och kollade nyfiket på honom. ''Ni behöver prata.''

Jag var livrädd att det skulle vara min pappa som kom, för jag ville verkligen inte flytta till Atlanta med honom. ''Tror du att du klarar det? Annars ber jag honom gå'' sa han. Jag drog in ett djupt andetag och nickade. ''Okej'', sa jag och andades ut. Han nickade och drog upp sin mobil och skrev in något sms. Inte långt därefter öppnades dörren och ett välbekant ansikte klev in i korridoren.
''Justin.''