När jag såg honom komma gåendes mot mig och Alfredo sprack allting. Jag satte mig ner på golvet mot väggen och började gråta hysteriskt. Jag såg i ögonvrån hur Alfredo gick mot mig men Justin stoppade honom. Han viskade något i hans öra och Alfredo nickade bara och suckade lågt. Det som irreterade mig mest var att jag inte kunde besvara frågan som åkte omkring i mitt huvud. Vad gör han här? En helt vanlig fråga. Ändå kunde jag inte besvara den. Alla känslor kom på samma gång. Kärlek, lycka, svek, saknad, besvikelse och ångest. Jag fick kämpa för att få någon luft och det blev bara svårare att andas hela tiden. Utan att säga ett ord slog sig Justin ner bredvid mig. Jag svalde och la huvudet i händerna. ''Cassie'', slapp det ur hans mun. Jag varken svarade eller kollade på honom. Jag försökte lugna ner mig, men det gick inte. Jag tänkte på allt som hänt på den senaste tiden. Hur han bara dragit, hur min mamma dött och hur Alfredo varit där och stöttat mig. Jag kollade till slut upp på Justin och mötte hans tårfyllda ögon. Jag såg hur han kämpade för att inte bryta ihop och börja gråta.
''Förlåt'', sa han lågt. Jag fick hålla mig för att inte börja skratta istället. Förlåt? Efter allt som har hänt är allt han har att säga förlåt. ''Jag är verkligen ledsen för det jag gjorde'', fortsatte han. Jag nickade långsamt och torkade bort några tårar. ''Det är så svårt med tanke på vem jag är. Med tanke på min karriär måste jag lyssna på Scooter'', sa han. Han drog in ett djupt andetag och rättade till sin keps. ''Jag gjorde det inte för att det är något fel på dig.''

Jag suckade. ''Du gjorde det för att jag har leukemi'' mumlade jag. Han skakade snabbt på huvudet. ''Nej. Jag gjorde det för att inte utsatta dig i någon fara. Scooter var idiotisk som tvingade mig, men han hade även rätt. Jag utsätter dig bara för fara. Trots att jag vet att du skulle klara av det. Jag vill inte göra dig illa'', sa han. Jag skrattade lågt. ''Justin. Du gjorde mig aldrig illa. Jag var alltid glad med dig, gladare än någonsin. Jag glömde alla problem hemma och med mig själv. Jag kände mig lycklig.''

Han kollade ner på sina händer och drog in djupa andetag, som om att han fick svårare att andas. Han satte ena handen för ansikte och brast till slut ut i gråt. Jag aldrig sett honom gråta så förr. Han var verkligen ledsen.

''Justin'', sa jag och ryckte bort hans hand. ''Sluta.'' Han kollade frågandes på mig och verkade inte förstå någonting. Jag suckade lågt.
''Jag förstår att du bara gjorde det för min egen skull. Men om du hade låtit mig få prata också så hade vi kanske kunnat lösa det'' sa jag allvarligt. Han nickade långsamt och ryckte på sina axlar. Alfredo mumlade något ohörbart för sig själv och stirrade mot utgången. Jag höjde på ögonbrynen men fokuserade mig på Justin.
''Jag vet. Jag borde ha lyssnat på dig. Förlåt.''
Jag skakade på huvudet och stäckte fram min hand med ett frampressat leende. ''Vänner?''
Jag såg hur besviken han blev, men sträckte fram sin hand ändå. ''Vänner.''

*

Jag skulle sova över hos Justin idag eftersom att jag inte hade någonstans att ta vägen. Imorgon skulle jag på något möte vid 11-tiden och diskutera om var jag skulle bo. Justin hade föreslagit att jag kunde bo med honom och följa med honom på turnéer, ha en privatlärare och sånt. Jag hade självklart tackat ja, och skulle ta upp det på mötet imorgon. Därför skulle Justin med, annars skulle dom aldrig tro på mig när jag kom med den idéen. Det känns bra att jag och Justin kan prata igen, men det är lite sorgligt att vi bara kan vara vänner. Men efter det som hänt så är det nog ändå bäst så.