Jag kollade försiktigt upp på den långa mannen. Han hade brunt, lite ruffsigt hår men inte så att det såg illa ut. Hans brungröna ögon mötte mina och jag svalde hårt. Vad skulle hända nu? Skulle han döda mig? Skulle han våldta mig som den andra mannen hade gjort?

Jag fortsatte stirra honom i ögonen; i hopp om att hans ögon skulle avslöja vilken slags man han var och vad han tänkte. Men blicken var tom. Den avslöjade verkligen ingenting om vem han var.

''Detta är Hazel,'' sa Justin efter en väldigt lång stund av tystnad. ''Jag var tveksam först,'' fortsatte han och kastade en snabb blick på mig, ''Men sen slog det mig att du är en desperat man.''

Mannen framför mig himlade med ögonen åt det sista Justin hade sagt, och vände sedan blicken mot mig.

''Mitt namn är Bruce,'' sa han kort och jag kände mycket väl igen hans namn. Justin hade sagt att jag skulle prata med honom om varför jag befann mig här, det var uppenbart att han var chefen, om man ens kunde kalla honom så? 

Jag nickade tyst. ''Är du bra på sminkning, Hazel?'' Frågade han med ett allvarligt ansiktsuttryck.

Jag nickade snabbt, trots att jag inte var den bästa. Jag visste inte vad han skulle göra om jag svarade nej.

''Tror du att du skulle kunna få några utav mina tjejer att se bra ut?''

Jag kollade oförståendes på honom.

Han harklade sig, ''Du ser, Hazel,'' han kollade allvarligt in i mina ögon. ''Jag har ett jobb att sköta. Det jobbet innebär att jag måste få mina tjejer att se relativt attraktiva ut om någon ska vilja ha användning för dom under en timme.''

Det var då det slog mig. Detta var någon typ av sexhandel, men istället för att lägga till mig i listan av sina tjejer ville han att jag skulle ta hand om dom och få dom att se inbjudande ut.

''Jag kan göra det,'' sa jag bestämt.

Bruce höjde på ögonbrynen och vände sin blick mot Justin. ''Jag gillar den här,'' sa han uppriktigt. ''Jag förstår inte varför det tog så lång tid att hitta henne? Du slösade min tid med tonårsfjortisarna du drog hit förr.'' 

Justin sa ingenting, men jag kunde se honom himla med ögonen i min ögonvrå.

Plötsligt öppnades dörren och jag vände mig om med ett ryck för att få syn på mannen som förgripit sig på mig någon dag tidigare. Mitt hjärta började snabbt banka hårdare och halsen blev torr samtidigt som paniken blev större av att bara se på honom.

Som att ha läst mina tankar mötte han min blick med en blinkning och vände sig sedan om mot Bruce.

''Jag råkade höra er konversation,'' förklarade han sig, ''Men jag har en fråga.''

Bruce suckade. ''Vad är det nu, Matt?''

''Skulle det skada om jag och Hazel här hade lite kul tillsammans när hon inte är upptagen med sitt jobb?''

Mina ögon spärrades upp automatiskt. Han kunde inte mena allvar. Jag vände mig panikslaget om mot Bruce med en vädjande blick, något han inte verkade se eller bry sig om.

''Sålänge hennes jobb inte påverkas så bryr jag mig faktiskt inte om vad ni gör.''

 

 

Jag ryckte till när dörren till mitt instängda rum plötsligt flög upp, samtidigt som paniken spred sig i min kropp. Han var väl inte här igen..?

Men till min lättnad var det Justin.

Varför jag blev lättad av det förstod jag inte; men vad jag visste var att Justin inte försökt ge sig på mig en enda gång sedan jag kom hit. Visst var det han som dragit hit mig och satt mig i denna situation, men på något sätt kändes det som om att han inte hade något annat val. Om Justin var det minsta som den trevliga och flirtiga killen jag träffat på baren den kvällen, så tvekade jag på om han hörde hemma här.

Han stängde dörren bakom sig och stannade till och bara stirrade på mig.

Jag la filten jag fått utav honom tidigare runt mina axlar och kollade frågandes på honom.

Han harklade sig snabbt. ''Jag kom för att berätta att du kommer börja ditt nya jobb redan imorgon eftermiddag,'' sa han och kollade in i mina rädda ögon. ''Jag kommer att hämta upp dig vid fyra-tiden och så kommer vi åka med min bil till ett annat ställe där du kommer få träffa några av tjejerna.''

Jag lät det han sagt sjunka in och nickade sedan långsamt. Han var påväg att gå igen men något inom mig sa åt mig att hindra honom innan det var försent och jag var ensam i mörkret igen.

''Vänta,'' bad jag och som jag hoppats stannade han med ryggen vänd mot mig. Jag hade bestämt mig för att inte fråga honom några personliga frågor, då det bara verkade irritera honom, men samtidigt ville jag inte att han skulle gå. Han var den ända utav dem som inte var ett svin mot mig.

''Jag har inte ätit någonting på flera dagar,'' mumlade jag och hoppades att han inte skulle skratta åt mig.

Han vände sig om och mötte min blick. ''Jag ska se vad jag kan göra,'' sa han med en bekymrad blick samtidigt som han drog en hand igenom sitt hår och öppnade dörren igen.