Leyla hade återigen varit igång med att fixa upp mig. Jag skulle strax åka med Justin (något hon inte var särskilt lycklig över) och möta några utav tjejerna. Sedan var det upp till mig att få dom att se bra ut, skulle jag misslyckas ville jag inte ens tänka på vilka konsekvenser jag skulle kunna få av Bruce.

I väntan på Justin gled mina tankar tillbaka på kvällen då jag träffat honom för första gången. Han hade verkat så trevlig, självklart hade han varit lite av ett mysterium men han verkade ändå som en kille som visste hur man hade kul. Jag hade aldrig kunnat tänka mig honom på ett ställe som detta. Men vad är det dom säger; skenet bedrar?

Jag visste att om jag skulle ta mig ut härifrån levande så behövde jag vara smart. Men också stark. Smart nog att komma på killarnas bra sida och inte göra dom upprörda, och för att göra det behövde jag vara stark. Jag kunde inte låta deras nedvärderande kommentarer trycka ner mig. Jag var tvungen att ta det med en nypa salt.

Plötsligt hördes en lätt knackning på dörren och innan jag hunnit reagera stod Justin i dörröppningen med ett par blåa jeans, en simpel vit t-shirt och ett par svarta solglasögon. Håret hade han fixat till med lite gel och dragit det bakåt.

När jag märkte att jag bokstavligt talat stirrade på honom drog jag snabbt bort blicken och kollade skamset ner i golvet. Skärp dig Hazel!

Till min förvåning hade han knackat. Tidigare hade han alltid bara öppnat dörren och stigit in, precis som resten som klev in här. Eller ja, han var egentligen inte lika våldsam när han slet upp dörren som resten av dem.

''Är du redo?''

Jag var säker på att hans fråga skulle kommit ut som en bestämd fråga, men av någon anledning kom den knappt ut som en liten viskning.

Jag mötte hans blick och en varm känsla spred sig igenom min kropp. Justin kunde få vem som helst att tro på att han var en riktig badboy, men jag visste att det var mer än så. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad han gjorde här.

''Ja,'' viskade jag tillbaka och mötte hans blick.

Han nickade och öppnade dörren som för att visa att jag skulle gå ut först. Som en lydande hund gjorde jag som jag blev tillsagd och steg ut i korridoren med Justin tätt bakom mig. Jag kunde känna hans andning i min nacke, men jag var snabb med att skaka bort tankarna som genast for upp i mitt huvud.

Justin trängde sig förbi mig och började gå igenom den långa korridoren och när vi slutligen nådde en dörr tog han tag i min hand och öppnade dörren. Antagligen för att jag inte skulle försöka springa iväg det första jag gjorde; men jag visste bättre.

Vi steg ut i värmen och jag kunde inte låta bli att le lite när solen träffade mig rakt i ansiktet. Jag kollade mig omkring, men jag hade aldrig sett stället förut. Det var ett stort mörkbrunt hus mitt i skogen, inga grannar så långt ögat kunde se. Framför oss stod fyra stycken bilar parkerade och jag undrade vilken som kunde tillhöra Justin. Den svarta Range Rovern han slängt in mig i den där kvällen fanns inte här. Åtminstonde inte just nu.

Vi började gå mot bilarna men min kropp frös till is när jag hörde Matts röst ropa bakom oss.

''Ey, Justin!''

Justin vände sig snabbt om men jag kunde inte röra mig. Frågan han hade ställt till Bruce igår var vad jag behövde höra för att förstå att han inte var klar med mig.

''När ni är klara där borta,'' började han och kom fram till oss, samtidigt som han tog tag i mitt ansikte och stirrade in i mina ögon med en sliskig blick, ''Ta med dig lilla Hazel här till mitt rum,'' fortsatte han och pressade därefter sina läppar mot mina våldsamt.

Därefter gav han mig ett flin och vände sig mot Justin. ''Förstått?''

Justin tog ett steg närmre Matt så att det bara skilde sig någon centimeter mellan dem. ''Lyssna här, Matt,'' spottade han och gav honom en ilsken blick. ''Prata inte med mig som om att du är min boss, jag lyssnar endast på Bruce. Vill du ha henne när vi är tillbaka så kom och hämta henne själv,'' fräste han och knuffade Matt åt sidan.

Matt stirrade förvånat på honom men försvann snabbt in i huset igen.

Som tidigare stod jag kvar på min plats, fastfrusen. Han tänkte göra det igen, som om att det inte hade varit tillräckligt. Han hade förstått hela mitt självförtroende. Han tänkte verkligen-

''Hey,'' sa Justin och var snabbt framme vid mig igen och tog tag i min arm för att hålla min balans uppe.

Utan att jag märkt det hade jag nästan ramlat ihop på marken.

Jag mötte hans blick och mina ögon fylldes med tårar. ''Justin, jag-''

''Jag förstår,'' avbröt han mig. ''Men det finns ingenting jag kan göra.''

Jag drog in ett djupt andetag och ryckte åt mig min arm ifrån honom. Han nickade bara kort och låste upp bilen till en vit Audi. Jag hoppade snabbt in i passagerarsätet och smällde igen dörren efter mig.

Han hoppade in på andra sidan och satte sig vid förarsätet. Han vred om nyckeln och startade bilen och vi började åka i tystnad.