Dawns pappa såg inte speciellt läskig ut men ändå blev jag lite rädd när han kom emot mig. 

"Sluta slå dina barn!" sa jag argt och svalde skräcken.

"Berätta inte för mig hur jag ska ta hand om mina barn" fräste han fram.

han luktade alkohol nu när han stod så nära kände jag av det men man såg tydligt på sättet han gick på, sättet han beteede sig på, Dawns mamma hade dött var det därför han hela tiden drack?

"du borde inte dricka nu när du är den enda föräldern kvar" sa jag tyst.

han smällde till mig så jag åkte in i soffan. jag skakade av känslan och ställde mig snabbt på fötter och hann precis undvika flaskan som kom emot mig. 

"Tala aldrig om Damaria.. du kände henne inte" sa han och slog efter mig igen.

"Hon var speciell. Alltid så snäll. hon tog hand om oss tre... när Dexter kom så blev hon sjuk. ingen vet vad det var och hon ville inte till sjukhuset men en dag föll hon ihop och jag ringde sjukhuset... vad skulle jag ha gjort?" tårar rullade ner.

"hon dog. Bilkrasch... ambulansen... det var vinter ska du veta och den sladdade på isen. lastbilen framför kunde inte stanna så den körde rätt in i bilen. En överlevde. Dawn hade åkt med... hon var inte gammal heller. sju år och hon kravlade ut ur den brinande bilen. hon bröt benet och jag visste inget försen dagen efter då hennes doktor ringde mig och berättade. Dom hade tydligen hittat henne."

han harklade sig lite.

"Hon kunde lika gärna dött" muttrade han fram och tog en ny öl från kylskåpet och svepte ner allt i fem stora klunkar. jag visste inte vad skulle jag säga.

"Bara för att din fru dog ska du inte ta ut det på dina två barn. dom förtjänar bättre" sa jag och tittade på honom där han staplade fram mot mig.

"Hon ser exakt ut som min fru och min son... min son han är som hon. sättet han pratar på, skrattet jag mår fan illa av dom två!" skrek han i mitt ansikte och smällde till mig i magen.

utan att tveka slog jag snabbt tillbaka och slet mig ifrån honom. jag stormade ut från huset och skakade. Dawn hade aldrig berättat för mig.

jag sjönk ner mot dörren och hörde hur hennes pappa gick runt där inne och grät. Bilen var inte kvar den hade åkt och min mobil pep till jag kunde inte röra mig. jag var som förlamad. tankarna gick runt och jag kände mig dålig. nu visste jag varför Dawn inte ville prata så mycket. jag undrade vad mer pappan hade gjort mot dom. vad skulle jag kunna göra för att hjälpa henne?

jag reste mig sakta upp och började gå ifrån huset när dörren flög upp.'

"Håll dig borta från min familj!" hörde jag och jag vände mig om.

pistolen var riktad mot mig och jag bara blinkade mot honom och han sköt. jag föll mot marken.