"Dawn jag vill tillbaka" mumlade Dexter.

"Du kan vara lugn Justin är bra med personer" Log Alfredo.

Vi hade knappt kört i fem minuter och Dexter var orolig.

"Alfredo tack för att du tar hand om oss men snälla stanna jag vet vad min pappa kan göra ta hand om Dexter bara snälla?" frågade jag och kände på mig att något dåligt hade hänt eller kommer att hända.

Han nickade och körde in mot kanten.

"Var snäll nu Dexter jag eller Justin smsar dig senare Alfredo tack igen"log jag och pussade Dexter på pannan och vinkade hej då mot dom medans dom körde iväg. jag vände mig om och gick jag tvekade och undrade om jag skulle springa eller inte men istället valde jag att ta genvägen. jag hörde ett skott och mitt hjärta hoppade över ett slag mina tankar kom i överflöd och jag sprang den sista biten. det hade visat sig att genvägen faktiskt var en omväg men nu srpang jag och hann precis runda huset när jag såg någon springa bort. jag sprang in och letade igenom vår lägenhet men ingen var där och det såg ut som dom bråkat men var var Justin? jag sprang ut igen och hörde någon kvida. jag tittade över allt det var ganska mörkt nu men då såg jag gestalten på marken. jag sprang fram och kände tårarna komma.

"Justin? Nej snälla dö inte!" sa jag och föll på knä bredvid honom.

han var varm och blek. hans ena hand höll för ett sår vid revbenen. jag drog upp mobilen och ringde efter en ambulans. jag lyfte upp Justins huvud i mitt knä. Jag grät och försökte göra allt så han inte somnade. 

"Justin.. snälla somna inte" mumlade jga när han nästan helt stängde ögonen.

"Dawn jag tänker inte dö för dig som din mamma gjorde" sa han svagt.

"Det vet jag bara du inte somnar så fixar det sig jag lovar smärtan är snart över"

" Jag gillar dig verkligen Dawn jag tänker inte såra dig på något sätt" sa han och log lite.

"Sluta Justin bara andas okej?" skrattade jag lite.

När jag såg Dawn så hoppade mitt hjärta över ett slag. om jag dog nu så visste jag redan att jag var kär i henne. jag kunde inte ljuga längre. jag gillade henne verkligen. Hon mumlade hela tiden fram att jag inte fick dö eller somna. jag tyckte att somna in skulle vara en bra död. men smärtan vid revbenen rev i mig så det fanns inte en chans att jag skulle somna nu.