Jag försökte öppna mina tunga ögonlock och såg mig försiktigt omkring. Allt var suddigt, men jag kunde urskilja vissa saker. Rummet jag var i var fyllt av pipande maskiner med slangar kopplade till min kropp. Jag försökte lyfta handen för att stryka bort min svettiga lugg från pannan, men stoppades av alla slangar.
"Så du är vaken nu?", sa Dawn som satt vid min sängkant och försökte sig på ett litet leende. Dock såg det mer bedrövat och oroat ut.
"Jaa." Jag andades tungt, trots smärtan i brösten, och log vagt. Det kändes tryggt att ha Dawn vid min sida.
"Låt mig hjälpa dig med det där", sa hon och drog bort luggen från mitt ansikte.
"Tack, Dawn." Jag började vänja mig vid ljuset och allt var inte lika suddigt längre. Rummet var vitt och hade orange gardiner vid fönstrena. Det fanns en soffa i ena hörnet av rummet, och en stol precis bredvid min säng, och det var där Dawn satt.
"Vad hände?", frågade jag lite förvirrat och försökte förgäves komma på varför jag hade så ont.
"Du och min pappa... Bråkade. Han sköt dig, men jag kom i sista sekunden och ringde ambulansen direkt."
Jag nickade förstående, sedan försökte jag sätta mig upp, men kroppen tog emot och jag stönade av smärta.
"Lägg dig ner igen. Det är inte bra för din kropp att sitta i det här läget." Dawn fixade till med kuddarna bakom min nacke. Sedan satte hon sig ner igen och tog min hand.
"Du tänker inte gå va?", viskade jag hest.
"Nejdå. Jag stannar så länge du vill ha mig här."
"Då kommer du få sitta där för alltid", sa jag och flinade.
"Jag fattar inte hur du kan skämta när du nyligen vaknat och fått reda på att du blivit skjuten", sa Dawn och skakade skrattandes på huvudet.
Det dunkade till i magen igen och jag stönade ljudligt.
"Vi kanske borde be om smärtstillande", sa Dawn och böjde sig fram för att trycka på den röda knappen vid sängen.
"Nej!"
"Varför inte? Du har ju ont?"
"Men då kommer jag somna, och jag vill inte sova när du är här..."
"Men Justin, du behöver vila. Och jag kommer vara här när du vaknar igen."
Jag såg in i hennes vackra ögon, och önskade för allt i världen att jag kunde sätta mig upp och böja mig fram.
Dawn tryckte på knappen och en kvinlig röst hördes i högtalaren.
"Ja?"
"Smärtstillande åt Bieber, tack."
"Ska bli. Jag kommer direkt!"
Bara någon minut senare så var kvinnan inne i rummet och hjälpte mig.
"Sådär ja. Sov så gott, Mr.Bieber", sa hon och försvann ut igen.
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och att hjärnan försökte dra mig bort till en annan dimension, men jag ville så gärna stanna med Dawn.
"Kom", viskade jag hest, och Dawn lutade sig mot mig. Jag försökte fästa ögonen vid henne, men mina ögonlock var så tunga...
Plötsligt böjde hon sig fram och kysste mig. Det var precis lika härligt som jag hade drömt om. Men allt för snart lutade hon sig tillbaka, smekte mig över håret och viskade: "Sov gott, Justin", och innan jag ens han svara så var jag i en annan värld...

Lektionerna med Justin hade blivit inställda då han låg på sjukhus efter att ha blivit skjuten av Dawns pappa. Ryktet spred sig snabbt på skolan, så nu visste alla om att det var hennes pappa som orsakat Justin skadan. Dawn hade inte heller setts till på länge, men hon var väl antagligen med Justin, och det störde mig något så enormt. Varför ville han ens ha med henne att göra när hennes pappa hade skjutit honom? Justin skulle leva mindre farligt med mig, för min pappa skulle aldrig få för sig att skjuta honom. Varför välja Dawn över huvud taget? Hon var en ful, fattiglapp som inte var bra på någonting. Hon kunde ju inte ens ta hand om sin lillebror? Jag däremot, har pengar, vet vart alla innefester hålls, känner alla och får allt jag pekar på. Det finns inget som Dawn har som inte jag har. Eller? Vad var det Justin såg i Dawn?

När jag var liten så sa min mamma åt mig att kämpa för allt vad jag var värd, för då skulle jag till slut nå mitt mål. Var Justin kanske mitt mål? Då var jag redo att kämpa. Jag skulle satsa. Allt. Justin skulle bli min. Inte Dawn's, och inte någon annans. Bara min.

---

Här är kapitel 14, kära vänner!
Kram // Vendela