"Förlåt Juliah det var aldrig mening att bara gå där ifrån!" sa Cornelia efter mig.

jag hade gått ur bilen jag kunde inte förstå hur den här kvinnan kunde komma tillbaka efter så många år och att hon fortfarande vill gå tillbaka som om jag var ett år igen och skulle vänta på henne med vid öppna armar. jag hade alltid saknat min mamma av vad jag kommer ihåg. jag hatade att vara den där tjejen utan mamma. 

"Juliah kom tillbaka!" Cornelia skrek fortfarande efter mig.

"Låt mig vara!" skrek jag upprört tillbaka och torkade bort tårarna från ögonen.

Jag kunde förstå varför detta skulle hända mig först Justin och nu min egen mamma. Jag skulle jätte gärna bara vilja springa tillbaka och slå armarna om henne och gråta medans hon tröstade mig men hon var en främling.

Vi försökte slappna av framför en film den kvällen det hade blivit lejon kungen eftersom dexter såg början med oss mennu var allt jag kunde tänka på var Juliahs ansikte som var så ledsamt. det plågade mig mer än att jag ville det skulle göra. Justin försökte uppmuntra mig men jag visste att även han inte mådde bra över Juliah. Jag undrade vad hon gjorde nu... precis då sa Scar länge leve kungen. Vi hade säkert sett om filmen för andra gången nu.

"DAWN KOM GENAST IN HIT" skrek min faster och jag hörde något gå sönder.

Jag pussade Justin på kinden innan jag gick ut från mitt rum och in i vardagsrummet där Georgina stod och stampade med foten, på golvet låg en vas som hon ofta pratade om.

"DAWN JAG VILL HA PENGAR FÖR DENNA VAS SOM TJUVEN SOM ÄR DIN BROR HADE SÖNDER! jag vill ha pengarna nu! genast stå inte bara och stirra på mig som en dum kossa?!" hon gick från asförbannad, till lite lugnare till helt bitchig mot mig. jag vet att man inte ska säga att någon är bitchig men hennes sätt att prata med båda mig och Dexter var hemskt.

"Men jag har inga pengar att ge dig" sa jag och sköt fram hakan när jag kände Dexter lägga armarna om mig.

"Då är ni utkastade" sa hon lugnt och pekade mot dörren.

"Men...men vi har ingenstans att ta vägen" mummlade Dexter.

"Nehe inte mitt problem heller din lilla snorunge" snäste hon åt Dexter.

Jag tog hans hand och drog ut honom från rummet. jag bad honom hämta sina saker jag hade en plan men Justin var tvungen att hjälpa. Jag hatade att be honom om tjänster men detta var ett måste...

 Efter att Dawn hade förklarat sin plan så kunde jag inget annat än att hålla med henne. Dom kunde inte stanna här, dom varken fick eller ville. Jag skulle ha Dawn hos mig och Dexter skulle sova hos Alfredo. 

"Ey Alfredo jag har en plan som du måste lyssna på mannen" sa jag och försökte låta så possitiv till idén som möjligt. Jag förklarade i några minuter och sedan hörde jag hur han skrattade.

"Sure man ta med lill killen hit"

Jag nickade mot Dawn och hon hjälpte Dexter in i min bil. När Alfredo visat runt både Dawn och Dexter i hans hus så lämnade vid Dexter. Dawn kramade honom hårt och pussade honom på pannan som mödrar brukade göra när dom lämnar sina barn på dagis för första gången.

 

Dawn låg bredvid mig i sängen. Det hade varit en jobbig dag och det var faktiskt ganska sent. Jag hade en aning ont i ryggen men det var inget mer med det, alla andra tankar kunde komma sen eftersom Dawn hade sitt huvud på mitt bröst. hon ritade saker på min mage och pratade om hennes barndom. henne hår luktade jordgubbar, hela hon var så lätt att jag var rädd om jag flyttade på mig skulle hon gå sönder.jag andades sakta och log.

"Så vad tycker du?" frågade hon och såg upp på mig.

"Förlåt vad sa du?" frågade jag och tittade in i hennes underbara ögon.

"Du lyssnade inte" hennes min blev ledsen och fundersam.

"Vem kan lyssna när en sån underbar ängel som du ligger här tillsammans med mig?" log jag och kysste henne. Hon log mot mig och tog min hand i sin. Det var ett perfekt ögonblick