"Va? Jag har inte gjort något", sa jag och kollade chockat på alla. Jag vände mig mot lärarna, och dom tittade skeptiskt på mig.
"Vad? Jag är oskyldig, jag lovar!" Jag vände blicken mot eleverna. Även dom kollade misstroget på mig. Snälla ,säg att det här bara var en hemsk mardröm! Varför trodde dom mig inte?
"Dawn?", sa Mr.Stanford, skolans rektor. Jag vände mig om.
"Mitt kontor. NU!"
Han klämde sig igenom folkmassan av elever och gick i rask takt mot sitt kontor. När jag började gå drog eleverna sig undan, som om jag bar någon sorts smittsam sjukdom. Jag kände mig liten och bortkommen, och gick med blicken fastspikad i golvet.
När jag kom in på kontoret sa rektorn åt mig att sitta ner. Jag slog mig ner i en stor svart fotölj och bara väntade. På vad? Jag vet inte. En utskällning? En jättedyr räkning för alla trasiga instrument? Ett straff?
"Dawn", började han. "Du har mycket länge varit en av mina favoritelever, men sånt här kan jag inte tolerera! Bara för att du mår dåligt betyder det inte att du kan förstöra skolans tillhörigheter." Han såg på mig med en ledsen, men ändå sträng blick.
"Men jag har ju inte gjort något! Dessutom tror jag knappast att en enda person skulle kunna orsaka allt det här." Jag slog med armarna runt omkring mig.
"Dawn, vi kommer ingen vart när du skyller ifrån dig. Nästan alla är säkra på att det var du, och du är den enda som faktiskt har en aledning till att förtöra saker."
"Men hör du inte vad jag säger?! Jag är oskyldig!"
"Jag är ledsen, Dawn, men du är relegerad. Jag vill inte att du vistas på skolans område igen."
"Men, va? Vart ska jag då ta vägen?"
"Det är inte skolans problem. Vi kan inte göra något åt hur din pappa är eller vilka problem ni har i familjen."
Jag reste mig snabbt upp och började gå mot dörren.

"Adjö då", sa rektorn lugnt. Jag hade ju inte ens fått en andra chans?! Som tur var hade han i alla fall inte nämnt något om pengar. Jag skulle inte ha råd att ersätta alla instrument som gått förlorade.
Jag gick in på mitt och Lexi's rum och började packa ihop mina saker.
"Jag är ledsen, Dawn", sa Lexi som hade kommit in i rummet. Hon sträckte ut armarna, och jag vände mig om och lät mig bli omfamnad. 
"Jag är oskyldig", viskade jag, men rösten dog ut innan jag han prata klart.
"Jag vet, Dawn. Jag vet."
"Jag vet inte vart jag ska ta vägen", mumlade jag mot hennes axel.
"Jag önskar att jag kunde göra något, men vi har tyvärr inte plats för någon mer hemma hos oss..."
Jag nickade. "Men tack ändå." Jag vände mig om igen och torkade bort tårarna som rann ner för min kind. "Men nu måste jag fortsätta packa." 
När jag hade fått ner det sista och bytt om, så tog jag min rullväska och axelbandsväska och gav mig av. Ute på skolgården gick jag nästan in i Justin.
"Hej", sa jag och torkade ännu en tår.
Han svarade inte, utan bara granskade mig.
"Men säg något då?!"
Han bet sig i läppen och kollade på skolan.

"Jag vet inte vad jag ska säga..." Han vände blicken mot mig igen. "Jag är besviken på dig."
"Va? Tror du också att jag är skyldig?"
"Jag är ledsen...", mumlade han och började gå mot skolans ingång. Jag såg att han var påväg att börja gråta.
"Var är Dexter?", viskade jag, och jag visste att Justin hade hört mig för han stannade upp. Han vände sig inte om, men han mumlade tillbaka: "Alfredo har honom. Du behöver bara ringa honom så får du tillbaka din lillebror."
"Så... Det är slut nu?"
Justin stod och tänkte ett tag. Sedan sa han bara ett kort "ja", och försvann in i skolbyggnaden. Jag stampade i marken och ville skrika av smärta och ensamhet! Men istället tog jag mina väskor och småsprang bort från skolan. Det började spöregna, så jag gick under taket som stack ut längs med affärsgatan. Efter bara en liten bit behövde jag ställa ifrån mig väskorna och låta mig bryta ihop.

"Fan, fan, fan", mumlade jag och satte mig ner bredvid min packning. Vad skulle jag ta mig till? Nu hade jag ingen! Jag vilade huvudet i knäna. "Fan."