Jag kom in i skolan och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag ville springa efter Dawn och hålla om henne men det hon hade gjort var fel. Juliah hade smsat till mig och berättat och jag var så himla besviken på Dawn men samtidigt var det något som skrek inom mig att det inte var sant. jag blinkade bort tårarna och gick till Juliah som stod utanför musikrummet. hon stod lite halv lutad och tittade in. hennes blick var dragen mot gitarrerna.

"Jag hoppas att skolan kan få pengar att reparera skadorna" mumlade jag och ställde mig bredvid henne.

"Jag är ledsen för att det var Dawn" sa hon lågt och tittade ner i marken.

"Det var ju inte ditt fel" log jag.

Hon tittade upp på mig och jag såg att hon hade gråtit. jag drog tillbaka en hårslinga som hängde framför hennes ansikte. jag drog in henne i en kram och kände hur hon slappnade av.

När jag var i Justins famn kändes det tryggt på ett sätt som jag aldrig kännt förut. det var som om all oro, stress och alla känslor bara sköljdes bort och lämnade mig varm och fluffig. jag skrattade lite åt min tanke och kände hur Justin släptte mig lite.

"Jag måste hem igen men vi ses väl juliah?" frågade han.

"Ja du har mitt nummer nu så det är bara du ringer eller smsar om du vill ses eller bara prata någon gång"

"du är underbar" sa han och pussade mig på pannan.

jag rodnade och såfort han hade försvunnit så började jag fnittra som en galning.

 

 

"pappa?!" frågade jag när jag kom in i huset.

det var mörkt och luktade instängt och för första gången visste jag inte vart han var. det fanns alltid lappar när han gick ut, sms som sa när han kom hem eller telefonen som ringde och hans röst som berättade att han skulle vara borta över helgen. Nu såg det ut som huset inte används sedan förra gången jag var här. det sög till i magen och jag gick in i det stora köket. ingen lapp, inget sms och jag satt i en halvtimme och väntade på telefonsamtalet innan jag gav upp. jag duschade av mig lite snabbt innan jag drog på mig ett par enkla jeansshorts och en förstor tröja. jag satte mig ner framför tv:n men kunde inte slappna av alls. Jag visste ju att pappa antagligen var på jobbet, eller hos någon ny flickvän.

telefonen ringde och gjorde så att jag hoppade högt.

"Ahh hallå?" frågade jag lite osäkert.

"Juliah? förlåt om jag ringer men jag behöver prata" det var Justin.

"Jaha men kan du kanske komma över hit. Jag är ensam hemma och jag är super fånig men är lite rädd" skrattade jag.

jag berättade adressen och han ringde på dörren en kvart senare. Vi satte på musik och satte oss i soffan. han på ena sidan och lutad mot armstödet och jag likadant på andra sidan. 

"Så vad ville du prata om?" log jag blygt,

"inget speciellt jag kände bara att jag inte kunde sitta hemma och du sa tidigare..." han avslutade inte mening utan kliade sig själv i nacken. jag log.

"om du vil veta något speciellt är det bara du frågar" sa jag och sjönk längre ner så jag nästan låg ner.

"berätta om din familj" log han.

"det är en lång historia men visst. mina föräldrar träffades när min pappa kört in i en affär av misstag. han hade blivit full och mamma var den som anmälde honom. dagen efter på polisstationen satt dom bredvid varandra i väntan på att få komma in. dom började prata och det slutade med att mamma la ner anklagelsen och pappa behövde bara betala för ett nytt fönster. Dom fortsate att träffas rätt länge och pappa som var ganska rik skämde bort henne. fem år senare gifte dom sig på stranden och sedan så åkte dom runt jorden, jobbade ihop mer pengar och skaffade utbildning i olika ämnen. dom var perfekta för varandra.... men när jag kom så förändrades det väl. min mamma stack när jag var ett år gammal. 

så jag växte upp med pappa. han är snäll och ger mig saker men riktigt mer än så blir det inte. jag hade det tufft i skolan och jag var ganska mobbad först men jag fixade upp mitt ryckte. jag är inte så stolt över allt det som jag gjorde men visst jag blev populär. men det var svåra tider då jag inte hade några vänner alls."

Medans Juliah berättade så kände jag lite medlidande till henne. hon verkade alltid så tuff och nu när hon satt här framför mig var det som en helt annan Juliah. hon släppte ner skyddsmuren hon hade runt sig. hon sa att hon var nöjd med sitt liv men att det inte var perfekt. det var likadant hos mig. jag älskade att vara känd för alla fansen men ibland blev det för mycket.

"HUr känns det att vara känd då?" frågade hon och flyttade sig närmare mig.

"Hur ska det kännas?" skrattade jag.

hon ryckte på axlarna och så satt vi tysta en stund. jag tänkte precis säga något när jag märkte att hon sov. jag bar tyst upp henne i hennes rum och bäddade ner henne innan jag låste och åkte hem. Det var ganska skönt att få bort tankarna på Dawn för tillfället. dom hade varit i mitt huvud hela dagen.

 

---

Hey guys! förlåt att jag inte har skrivit något på ett tag men jag har kommit hem från Sälen iför går och igår så vilade jag mig men nu kom kapitel 18 upp. och Vendela har gjort ett jätte bra jobb och skrivit. Vi ska som sagt försöka uppdatera bättre men det är lite svårt när man försöker få kontakten men det fixar sig! hoppas ni gillar kapitlet! //Hanna