Klockan var lite över tolv på natten, och dom flesta låg och sov. Vi fick inte vistas utanför sovrummet på nätterna, och det fanns ju inte direkt något att göra där förutom att sova. Jag låg dock fortfarande vaken. Jag hade smugglat in Trisha hit, och Megan var ju redan här eftersom det var henne jag delade rummet med.
"Jag fattar inte. Vad är det du ska göra?", sa Megan förvirrat och pillade på en av mina gucciväskor. Dumma, blåsta Megan...
"Vad vi ska göra menar du? Jag har ju förklarat flera miljoner gånger!" Jag suckade.

Trisha förklarade allt en gång för alla för Megan, och den här gången nickade hon och det såg ut som att hon faktiskt förstod.
"Tiden är inne." Jag flyttade blicken mot klockan.
Trisha nickade, och Megan vände sig mot mig och sa: "Låt leken börja", med ett brett men slugt flin på läpparna.
Vi öppnade försiktigt dörren och låste sedan om oss. Sedan smög vi i den långa korridoren, och fortsatte mot caféterian.

"Jag ser inget", viskade Megan.
"Aj! Se dig för", klagade Trisha.

"Förlåt", viskade Megan tillbaka och försökte leta sig fram i mörkret. Jag var omringad av idioter, tänkte jag med en suck. Vi kunde inte tända någonstans eftersom dom vuxna på skolan skulle vakna då. Som tur var hade dom inte hört talas om lås inomhus, förutom till alla sovrum då förstås.

Vi ledde oss upp för den stora trappan och svängde sedan till höger, för om jag minns rätt så var det där musiksalen låg. När vi väl var där inne så stängde vi dörren och satte för det stora pianot så ingen skulle kunna öppna och komma på oss med vad vi gjorde.

"Det här ska bli så kul", sa Trisha och tjoade.
"Megan, ha sönder tangenterna på flygeln. Trisha, plocka isär trumsettet. Jag fixar gitarrerna!"

Dom nickade, och jag gick bort mot den lilla scenen där gitarrerna stod vilande i sina stativ. Jag drog med fingrarna längs med gitarrernas kroppar. Dom var så fina, men alltför snart skulle dom aldrig mer gå att använda. Jag hade alltid älskat gitarrer. Min gitarr var som min bästa vän. Men för att Justin skulle bli min var jag tvungen att göra det här, annars skulle jag aldrig bli av med Dawn. Jag stämde gitarrerna jättefel, hade sönder strängarna och bankade gitarrkropparna i betongfönsterbrädorna som fanns i salen. En efter en gick dom i bitar på ett eller annat sätt. Jag slängde den sista i golvet. Det hade varit min favorit.

Det bankade på dörren, folk drog i handtaget och höga röster hördes utanför.
"Psst, vi drar", viskade jag och vinkade till mig Trisha & Megan. Som tur var så var det rullgardiner för dörrfönstrena så ingen kunde se att det var vi, eller hur många vi var.
"Dawn kommer få fett med skäll imorgon", sa Megan och smidde sina händer medans vi skyndade in i den lilla skrubben bakom scenen. I den fanns ett fönster, som satt bredvid ett fönster som ledde till en korridor, och därifrån kunde man sedan ta sig till våra rum. Vi skyndade oss ut och klättrade över. Vi var på marknivå, så det skulle inte vara hela världen om vi trillade.
När vi sedan kom tillbaka så verkade ingen ha saknat oss. Alla låg och sov, så härifrån hade det antagligen inte hörts något. Vi smög in i våra rum och kröp ner i sängarna, sedan somnade vi också som om inget hade hänt.

Justin hade blivit bättre, och han kom och hälsade på i skolan då & då, men han var inte redo för att börja ha lektioner igen än. Jag hoppade till av att det bankade på dörren.
"Lexi! Dawn! Upp & hoppa och pallra er genast bort till musiksalen", sa en lärare med sträng röst. Både Lexi & jag flög upp ur sängarna.
"Vad är det om?", frågade Lexi och kollade förvirrat på mig.
"Inte en aning!" Jag lyfte på axlarna. Det knackade på dörren igen och jag & Lexi skyndade oss ut i bara pyjamas. 
"Vem kan ha ställt till med detta?", sa rektorn upprört. 
"Vadå?", frågade jag och petade en lärare på axeln.
"Har du inte hört? Någon har förstört i..." Hon han inte berätta klart innan Juliah avbröt henne.
"Åh, spela inte oskyldig Dawn. Alla fattar väl att det var du. Men bara för att du mår så jävla dåligt över din pappa och att han sköt Justin så behöver du ju inte ta ut det över oss andra?" Juliah började gråta. Vad sjutton hade hon sagt? Skulle jag ha orsakat det här? Jag vände mig om och hade allas blickar på mig...

---

Här är kapitel 16, kära vänner! Förlåt för att ni fått vänta så, men igår var jag tvungen att jobba med min andra novellblogg: Directionery, och idag blev jag avbruten i mitt skrivande p.g.a att jag var tvungen att sitta barnvakt. Men men, nu är det äntligen färdigskrivet! Vad kommer hända tror ni? o.o