Jag satt i bilen påväg hem, och jag var sjukt trött. Det här dramat var bara för mycket för mig! Jag hissade ner bilrutan för att få lite frisk luft. Solen hade gått ner och det duggade ute. Plötsligt gick en tant rätt ut i gatan, fast att det lyste rött. Jag satte koncentrationen på vägen igen och tvärbromsade.

"Jävla idiot, jag kunde ju ha dött!", röt hon. Men hallå, det var ju hon som hade gått mot rött? Inte jag! Ändå var jag för trött för att slänga tillbaka en taskig kommentar, så istället gav jag henne bara en trött blick. När tanten hade kommit över gatan gasade jag på igen och körde iväg i full fart. Jag ville bara hem och sova! Dawn och Juliah fladdrade runt i mina tankar. Det kändes skönt att ha någon att prata med, någon som förstod. Juliah var en trevlig tjej, och jag vet inte varför jag inte lagt märke till henne förut? Söt var hon också, och hon hade en fin personlighet. Hon verkade så ärlig och snäll, även om jag hade sett henne som en rätt tuff person innan. Men ändå saknade jag Dawn... Fast det hon hade gjort var riktigt fel. Undrar vad hon gjorde i detta nu? Vad jag visste så hade hon ingenstans att ta vägen. Hennes pappa sitter ju inne, och hennes mamma... Ja.

Jag parkerade bilen och avbröt mina tankar. Hem ljuva hem, och sängen, Here I come!

Jag hade bott på ett vandrarhem under natten, och nu satt jag i parken, med min packning bredvid, och gungade.

Solen höll fortfarande på att gå upp över staden, och det kom lätta vindpustar från väster. Jag försvann in i djupa tankar. Jag tänkte på Dexter, på pappa, på Justin, på mamma... Åh va livet skulle varit enklare om min mamma hade varit vid livet!

Dexter var fortfarande kvar hos Alfredo, och jag skulle låta honom stanna där tills jag hittat ett hem för oss. Jag drog upp mobilen ur fickan och letade igenom min katalog. Jag fortsatte neråt och neråt på listan, och skulle precis ge upp då jag läste...: "Faster Georgina."

Jag & Dexter tyckte inte alls om våran faster. Hon var en skitstövel, precis som pappa, fast en rik sådan. Jag skulle aldrig gjort det här annars, men nu var hon min sista utväg... Jag tryckte på den gröna luren och ringde henne...

(Några timmar senare...)

 

Alfredo hade släppt av Dexter vid utkanten av parken, och nu hade vi tagit stadsbussen hem till faster Georgina. Vi sneddade över gatan och började gå mot hennes hus.

"Måste vi gå in?", klagade Dexter och kollade ledset på mig. Jag böjde mig ner så jag hade huvudet i hans nivå.

"Dexter. Georgina är vår enda chans. Hon är den enda vi känner som vi kan bo hos. Jag vet att du inte gillar henne, - det gör inte jag heller, men vi måste försöka åtminstone. Hon kanske har förändrats? Man vet aldrig." Innerst inne visste jag ju att hon inte alls hade förändrats. Hon var fortfarande en skitstövel, men jag ville pigga upp Dexter lite. Han nickade kort och tog min hand medans jag plingade på. Snabba klampanden hördes och plötsligt rycktes dörren upp.

"JAG VILL INTE HA NÅGRA KAKOR, HAR JAG JU SAGT. LÄMNA MIG IFRED!"

Både jag och Dexter hoppade till och kollade sedan förvirrat på henne.

"Åh, jaha. Var det bara ni. Stig på." Hon öppnade dörren ännu mer, men lät inte ett dugg välkomnande. Dexter stod kvar och tvekade lite.

"Men skynda på då, pojkvasker! Jag har inte hela dagen på mig!"

Han nästan flög in genom dörren och ställde sig bredvid mig.

"Middagen är färdig, förresten", sa Georgina och försvann ut i köket. Jag och Dexter drog av oss våra ytterkläder och följde efter in i huset. Det var stilrent och högt i tak i alla rum. Georgina hade gått om pengar, men ingen att dela dom med eller att skämma bort. Hon var också för snål för att skänka bort pengar till behövande.

"Jaha ja." Hon gav mig en bitter min när vi satt vid bordet. Jag petade runt med gaffeln i maten och visste inte riktigt vad jag förväntades säga, men jag skyndade mig med att säga att det var snällt av henne att låta oss bo här...