''När ska vi träffas? I'm ready!'' Skickade jag. Sedan skickade jag även iväg ett till Justin. ''Imorgon ses vi! Kan knappt vänta!♥''
Svaret från Kat kom snabbt. Jag öppnade hennes meddelande och läste, ''Kom ner! Vi är utanför ditt hus :)''

Jag spärrade upp ögonen och körde ner mobilen i fickan. Jag flög upp ur sängen och sprang ner till hallen. Jag drog på mig mina converse och sedan min skinnjacka. Jag måste verkligen köpa en ny jacka. Jag tog slutligen ett djupt andetag innan jag långsamt öppnade dörren. Utanför stod dom, det verkade dock som att jag störde något.. Han stod och skrek på henne, dom hade alltså inte upptäckt mig ännu.

''Du kan aldrig göra någonting rätt!'' Fräste han. ''Jag gör allt för dig, men du gör fan aldrig någonting för mig!''

Hon kollade förvånat på honom. ''Varför Katie?! Varför!'' Skrek han. Katie...? Till slut fick hon nog.

''Sluta skylla ifrån dig allting på mig! Jag har inte gjort dig ett jävla piss!'' Sa hon högt och hennes tårar började välla över. ''Det är sån jag är helt enkelt! Och kan inte du acceptera det så kanske du ska dra härifrån!'' Fortsatte hon och torkade bort sina tårar. Jag svalde hårt. ''Och kalla mig aldrig Katie igen!''

''Du heter ju så!'' Sa han förbannat.

Då blev jag ställd.

''Det spelar ingen roll vad jag heter! Kalla mig Kat!'' Fräste hon. Jag himlade med ögonen och drog igen dörren lite till så att dom inte skulle upptäcka mig.

''Snälla'', suckade hon. ''Rose kommer vilken sekund som helst.'' Han nickade med höjda ögonbryn. ''Sluta håll på som du gör då!'' Skrek han. ''Men sluta håll på själv!'' Skrek hon tillbaka. Hon gav sig inte. Men vad för det för fel på grabben..?

''Snälla sluta'' sa hon lite lägre. Han blev tyst och kollade på henne ett tag. Sedan slog han armarna om henne. ''Förlåt'' sa han. Hon nickade. ''Förlåt själv.''

Jag pustade ut och slog upp dörren. Jag stängde den efter mig och blickarna vändes åt mitt håll. ''Hej Kat!'' Vinkade jag och gick fram till henne. Jag omfamnade henne i en kram som hon besvarade.

''Hej'', sa hon och log. ''Det här är min kille, Rano. Rano, det här är min kompis, Rose.''

Jag och Rano skakade hand med ett varsitt leende. ''Vart ska vi?'' Frågade jag och log. Rano verkade inte ha en susning om vart vi skulle gå, medans Kat log. ''Vi ska till mitt favoritcafé! Det heter 'The Estellas'. Ni kommer älska det'', sa hon och log. Jag nickade och gick med dom mot cafét. När vi kommit fram, beställt tre latte och slagit oss ned vid ett bord granskade jag paret framför mig. Dom var riktigt söta tillsammans, dock var jag riktigt nyfiken på vad bråket innan handlade om.

*

''Mamma, jag är hemma!'' Ropade jag. Jag fick inget svar. Klockan var 22.43. Var skulle hon befinna sig nu? Jag sparkade av mig mina skor och gick vidare ut till köket. Där fann jag en lapp... Det var ifrån mamma. Jag skrattade till, det är klart. Vem annars? Jag läste lappen. ''Hej gumman! Jag är på jobbet. Jag slutar sent inatt. Vi ses imorgon bitti. God jul! Puss och kram, godnatt. /Mamma.''

Jag log lite när jag läste ''God jul.'' Jul. Justin. Åh. Jag skrattade till åt mina töntiga tankar. Jag gillade honom verkligen. Vad jag visste, så gillade han mig också. Och det hoppades jag att han gjorde.. Han är så fin på alla sätt.

Jag drog upp mobilen ur fickan och såg att jag hade ett nytt meddelande från Justin. Jag log lite och öppnade meddelandet. ''Jag kan inte vänta tills vi träffas imorgon kväll! Jag blir så glad när jag tänker på det!! Jag saknar dig jättemycket. Jag ringer dig vid elva ikväll, puss.♥''

Jag kastade en blick på klockan. 22.50. Han skulle alltså ringa om tio minuter. Jag drog av mig min jacka och öppnade kylskåpet. Jag hällde upp ett stort glas juice och satte mig ned vid köksbordet med mobilen framför mig. Jag tog en klunk av juicen och ställde sedan ner glaset på bordet. Jag började nynna lite på Justins låt, Mistletoe. Jag flämtade till när min mobil började ringa. Jag tog upp den från bordet och kollade på skärmen. Justin. Jag log brett och tryckte på grön lur. ''Heeeej!'' Sa jag överlyckligt. ''Hej baby'' sa han lyckligt. Jag log. ''Imorgon ses vi'' sa jag. ''Ja. Jag kan knappt vänta'' sa han och jag märkte direkt att han log.

''Vilken tid kommer du ungefär?'' Frågade jag nyfiket. Han skrattade, ''ungefär vid sju.''

Jag nickade för mig själv. ''Okej.''
När vi hade pratat färdigt la jag mig ned i soffan framför Greys Anatomy, och somnade till det.

*



Jag tog den sista tonen i ''Mistletoe'' och med det var konserten över. Alla konserter var avklarade. Jag skulle hem tre inatt. Om tre timmar. Mina Beliebers jublade åt mig, skrek och applåderade. Jag log stort åt dom och vinkade försiktigt. Dom blev hysteriska. Det var riktigt kul faktiskt. Jag skrattade till i micken och några 'aww' hördes igenom skriken. ''Ni har ingen aning om hur mycket ni betyder för mig! Jag älskar er med hela mitt hjärta och utan er skulle jag inte stå här idag. Ni kan verkligen inte förstå hur mycket ni betyder. Det går heller inte att förklara i ord... Då skulle jag absolut göra det! Tack Paris, jag älskar er!'' Ropade jag. Dom skrek och var helt hysteriska. Jag log ett sista leende, kastade en slängkyss och sprang in backstage igen. Mina fans är verkligen det bästa som har hänt mig någonsin. Jag log åt tanken och när jag kom in till Scooter och alla dom andra rann svetten. Usher gav mig en highfive, likaså Scooter. Mamma drog in mig i en kram som jag snabbt besvarade. Mama Jan var inte långt efter med att krama mig. Jag besvarade hennes kram också. ''Boys 2 men'' sa jag och log åt dom. Dom hade sjungt med mig till U Smile och Fa La La. ''Tack grabbar'' sa jag och log stort. Dom skrattade och kramade om mig alla tre. Jag kramade dom tillbaka, avfyrade ett leende och sprang sen in i min loge. Livet kunde inte bli bättre. Jag drog av mig mina scenkläder och drog sedan på mig ett par gråa mjukisbyxor, och en matchande grå tjocktröja till det. Sen sprang jag ut ur min loge och fram till Alfredo. ''Aye, kan du hjälpa mig av med den här saken?'' Frågade jag med ett leende och syftade på micken. Alfredo skrattade och hjälpte mig att få bort den. ''Tack bro'' sa jag och sprang och lämnade den till Usher. Sen la jag mig ner i soffan helt utmattad och skickade iväg ett meddelande till Rose. ''Jag åker om typ två timmar! How awesome isn't that?!? :D♥''

Hennes svar kom snabbare än väntat. Vad gjorde hon uppe nu? Jag flinade och öppnade sms:et. ''Åh! Kan inte vänta!♥♥''

Jag skrattade till och la ner mobilen bredvid mig i soffan. Jag stängde ögonen i hopp om att få lite sömn.

*

''Justin. Hjärtat. Vakna''.

Det var mammas ljusa stämma. Jag slog upp ögonen försiktigt och kliade mig i ögonen. ''Ska vi åka?'' Frågade jag förvirrat. Hon nickade och log. Jag reste mig långsamt upp och sträckte på mig samtidigt som jag gäspade. Jag tog upp min mobil ifrån soffan och kollade på klockan. Den var kvart i tre. ''Vi ska till bussen'' sa hon och log. ''Sen åker vi med den i två timmar, därefter åker vi med flyget. Så du får sova i två timmar till. Bara du kommer nu'' sa hon och log. Jag nickade och stoppade ner mobilen i fickan innan jag reste mig upp. Jag följde med mamma till bussen med Kenny bakom oss. Jag hoppade in i bussen och la mig ned i sängen direkt.

*

''Vi är på flygplatsen. Justin vakna.''

Det var mammas röst igen. Jag reste mig upp med ett ryck och gick snabbt ut ur bussen med dom andra. Vi gick in till flygplatsen och jag satte mig ned på en bänk i väntan på att dom skulle ropa ut när flyget kom. Jag höll precis på att somna när det ekade i högtalarna.
''Godkväll. Vi vill bara berätta att flyg 786 mot Atlanta har blivit inställt. Flyg 786 mot Atlanta har blivit inställt. Vi beklagar. Nästa flyg mot Atlanta avgår imorgon klockan 16.44. Klockan 16.44.''

Jag trodde inte mina öron. Jag sparkade det hårdaste jag kunde på en stolpe och skrek rakt ut. Jag drog snabbt upp mobilen ur fickan. Ingen täckning. Skämtar dom med mig eller?!


Klockan slog 20.00. Jag skrek rakt ut och började hoppa runt i huset som en galning. Överlycklig var vad jag var just nu. Jag log och skrattade. Jag vet inte riktigt varför jag skrattade, jag var helt enkelt så glad. Justin skulle vara här om max tio minuter. Det lovade han igår. Jag tog mig en titt i spegeln en sista gång. Mitt hår hade jag plattat och jag hade även tagit på mig dom finaste kläderna jag hade. Jag vet inte riktigt varför, det var väl ett speciellt ögonblick. Jag slet upp yterdörren och stängde den efter mig. Det kunde väl inte skada om jag gick och mötte honom på vägen? Jag skuttade runt och när jag fick syn på en liten figur lite längre bort började jag springa. När jag kom närmare såg jag till min besvikelse att det inte var Justin. Jag suckade och stannade mellan husen och väntade. Jag började frysa så jag drog jackan tätare om mig. När klockan slog nio var jag helt frusen. Justin hade inte kommit... Jag började till min besvikelse att gå mot hans hus. När jag hörde killröster bakom mig fick jag panik. Jag hatade att vara ute ensam på kvällarna. Jag ökade takten och när dom kom närmare började jag springa istället. Jag sprang det snabbaste jag kunde över gatorna och utan att jag hade märkt det stod jag mitt ute i gatan och ljuset blev starkare. Jag vände mig om med ett ryck och såg hur nära bilen var. Jag stelnade till och kunde inte ta mig därifrån. Jag var i chocktillstånd. Jag kunde se mannen i bilens uttryck, han var riktigt chockad. Men han saktade inte ner. Jag skrek och med det kände jag hur bilen körde på mig och jag flög flera meter innan jag föll mot marken och slog i huvudet i någonting. Det sista jag såg var alla folk omring mig, allt ljus och blodet från mitt huvud. Sen blev det svart..



''Äntligen!'' Sa jag frustrerat när vi kom hem klockan halv tolv. Jag kastade mina väskor på sängen och log ursäktande åt mamma, fast jag var riktigt arg. Jag tog fram presenten som jag skulle ge till Rose. Jag hade inte kunnat höra av mig till henne heller, för det fanns ingen jävla täckning! Jag la ner presenten i min ficka och gick ut till mamma som satt i köket och försökte hålla sig vaken.

''Vi firar julen imorgon'' sa hon och jag såg hur hon försökte hålla tillbaka tårarna. Jag gick fram och omfamnade henne i en kram. ''Det är okej mamma'' sa jag och höll tillbaka mina tårar. ''Vi kan fira imorgon. Det är inte vårat fel att flyget blev inställt, eller hur?'' Sa jag och log försiktigt. Hon nickade. ''Precis.'' Hon torkade bort sina tårar och reste sig upp ifrån stolen. Hon kramade om mig hårt och jag besvarade hennes kram.

''Gå nu över till Rose'' sa hon och log. Jag nickade. ''Klarar du dig?'' Frågade jag osäkert. Hon nickade och skrattade. ''Självklart. Annars ringer jag bara Roses mamma.''

Jag nickade och pussade henne på pannan. ''Vi ses sen. Jag älskar dig'' sa jag och gick ut till hallen. ''Jag älskar dig också hjärtat!'' Ropade hon efter mig. Jag log för mig själv och smällde igen dörren efter mig. Jag började gå i kylan mot Roses hus och när jag stod utanför hade jag knappt någon känsel kvar i händerna. Jag bankade hårt på dörren och väntade. När ingen öppnade efter två minuter höjde jag på ögonbrynen och blev riktigt förvånad. Då ringde min mobil. Jag drog upp den ur fickan och kollade på displayen. Mamma. Jag tryckte på grön lur och blev helt ställd när jag hörde henne gråta hysteriskt i andra änden. ''Mamma, vad händer?'' Frågade jag oroligt och svalde hårt. ''Det.. Det är Rose'' stammade hon fram. Mina ögon spärrades automatiskt upp. ''Mamma du måste berätta för mig nu på en gång! Vad har hänt med Rose?!'' Frågade jag och paniken inom mig växte och blev större och större. Jag hörde hur hon tog djupa andetag. Hon försökte lugna ner sig själv så att hon kunde berätta för mig vad som pågick.

''Hon ligger på sjukhus..'' Viskade hon. Mina ögon spärrades upp ännu mer och jag blev yr i huvudet. ''Vad hände?!'' Frågade jag panikslaget. Mitt hjärta slog snabbare och snabbare.

''Hon blev påkörd....''

Där stannade det.

''Vilket sjukhus?'' Viskade jag med gråten i halsen. ''Det vanliga. Atlanta Emergency'' sa hon. Jag nickade och slängde på luren. Fan. Hon kunde inte se mig. Skitsamma. Jag körde ner mobilen i fickan och började springa mot sjukhuset. Det låg tio minuter härifrån men om jag sprang skulle jag komma dit snabbare. Skuldkänslorna vräkte över mig medans jag sprang. Om jag hade kommit i tid hade ingenting av detta hänt. Egentligen borde jag inte känna mig skyldig. Det var inte mitt fel att flyget stängdes in. Men varför kände jag mig då så skyldig?!

Jag halkade på isen och gled ner för backen. Jag åkte ut på gatan och svor för mig själv. Jag kravlade mig upp och kände blixtrarna på mig. Paparazzis. Toppen! Jag kollade mig omkring. Bilarna närmade sig. Jag hade verkligen inte tid med att bli påkörd just nu... ''Jävla skit'' muttrade jag för mig själv och sprang iväg från gatan så jag kom till trottoaren. Då började jag springa det snabbaste jag kunde. Jag höll på snubbla på isen flera gånger, men jag hade ingen mer tid! När jag kom fram till sjukhuset sprang jag upp för alla trappor och andades ut när jag kom till receptionen. ''Rose Stone!'' Skrek jag åt henne. Hon spärrade upp ögonen och kollade förvånat på mig, medans hon skrev in något på datorn framför henne.

''Hon opereras. Hon får inte ha besökare just nu'' sa hon. Jag skrek massa svordomar åt henne. ''Låt.Mig.Se.Henne!'' Sa jag förbannat. Det skulle vara många rubriker i tidningarna imorgon. Det visste jag. Jag orkade bara inte bry mig för tillfället. Hon tog upp en telefon. ''Jag ska ringa och kolla med Dr. Smith'' sa hon. Jag nickade och försökte lugna ner mig lite. ''Okej.. Jag förstår'' sa hon och la på luren. Hon skakade på huvudet. ''Du får sätta dig och vänta i väntrummet. Dr. Smith hämtar dig när hon kan ta emot besök. Just nu opereras hon'' sa hon. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skrika åt henne. Det gick inte. ''Jävla fittställe!'' Sa jag förbannat. Jag gick fram och tillbaka i korridorerna men satte mig ned tillslut. Det här var verkligen inte likt mig. Men allt jag ville var att åtminstonde få se Rose. Viska i hennes öra att jag alltid kommer finnas här, och säga att det kommer bli bra. Vadsomhelst. Jag torkade bort mina tårar som börjat rinna och väntade på svar från Dr. Smith.

*

''Justin.''
Jag slog upp ögonen, gäspade och kollade upp på läkaren som stod framför mig. Hur länge hade jag sovit? Det spelade ingen roll. Han stod framför mig nu. Jag reste mig upp så att jag stod precis framför honom. Jag svalde hårt. ''Dr. Smith'' sa han och sträckte fram sin hand. ''Justin'', mumlade jag. ''Men det verkade du redan veta.''

Han skrattade. ''Jo, det är klart. Min son är ett stort fan.'' Jag ryckte till. ''Din son?''

Han log. ''Ja.''

Jag kunde inte låta bli att le brett. ''Hälsa honom ifrån mig'' sa jag. Han nickade. ''Absolut. Han lär dock inte tro mig'', sa han. Jag skrattade.

''Så.. Hur är det med Rose?'' Frågade jag och körde ner mina händer i jeansfickorna. Han kollade ned på sitt papper framför sig. ''Det ser rätt bra ut'', sa han. ''Jag måste medge att hon har allvarliga skador. Men inga livshotande'' fortsatte han. Jag nickade och pustade ut. ''Hon fick en kraftig smäll i huvudet. Det bokstavligt... Rann blod.''

Jag spärrade upp mina ögon. ''Hon hade tur. Det hade hon verkligen'' sa han och log. Jag stod som fastfrusen och visste inte hur jag skulle reagera.

''Får jag träffa henne?'' Frågade jag. Han tänkte till. ''Kör till'' sa han och började gå i korridoren. Jag följde osäker efter honom och när vi kom till en stor vit dörr tryckte han ner handtaget. Jag svalde hårt och kollade in i rummet. Där låg hon. Hennes läpp var sprucken, hon hade några sår i ansikten, hennes hår stod åt alla håll, hon hade ett blodigt bandage runt huvudet och hennes ögon var slutna. Trots det, var hon så himla vacker.

''Hon hör dig. Hon är vaken, hon har bara lite svårt att få upp ögonen'' sa han. Jag nickade. ''Tack.''

Han log. ''Jag lämnar er ensamma'' sa han och stängde dörren försiktigt efter sig. Jag gick fram till sängen och la mig försiktigt ned bredvid henne i sängen. ''Rose'', viskade jag. Hon rörde inte en min. Jag började tvivla på om hon verkligen hörde mig. ''Jag älskar dig'', sa jag lågt. Där ryckte hon till. ''Justin'' viskade hon. Jag flämtade till. Hennes ögon var fortfarande slutna men jag såg hur hon kämpade för att få upp dem.

''Varför kom du inte?'' Viskade hon. En tår rann ner ifrån hennes kind. Jag kollade ner på mina händer. ''Mitt flyg blev inställt. Jag försökte verkligen få tag på dig, men det fanns ingen täckning'' sa jag och suckade.

''Justin?'' Sa hon. Jag kollade på henne. ''Ja?'' Mumlade jag. Hon log. ''Jag älskar dig också'' sa hon och slog upp ögonen.

*

Det hade gått en månad sedan jag blev påkörd av den där bilen. Jag satt just nu ute på en bänk tillsammans med Justin.

''Kan du hålla hunden lite?'' Frågade han. Jag nickade och tog tag i kopplet och höll i hunden så hårt jag kunde.

Tro det eller inte, men vi hade köpt en hund. Jag hade hur mycket tid som helst för den. Så jag tog hand om henne varje gång Justin var ute på turnéer och så vidare, medans han försökte spendera mycket tid med henne när han var hemma. Han skulle till Stratford i Canada om en vecka. Han skulle tydligen träffa sin mormor och morfar. Sen skulle han till Toronto för att träffa sin pappa och sina två småsyskon. Men han kommer tillbaka två veckor senare. Helt okej för mig faktiskt, vi har klarat oss utan varann så mycket längre.

''Du förstår inte'' sa Justin. Jag kollade oförstående på honom.

''Förstår inte vadå?'' Frågade jag nyfiket. Han log. ''Hur mycket jag älskar dig!'' Sa han. Jag log ett stort leende och slog mina armar om honom, samtidigt försökte jag hålla ett stadigt grepp om kopplet. Han kysste mig passionerat på läpparna. Jag log och kysste honom tillbaka.
''Ska vi gå hem till mig?'' Föreslog Justin. Jag nickade ivrigt.


Justin var nu i Stratford. Han åkte igår, och jag saknade honom redan. Jag tar tillbaka det där om att det var helt okej för mig. Jag ville ha han här. Nu!

Jag satte mig upp i sängen och loggade in på Skype som Justin bett mig bli medlem på innan han åkte iväg. Jag förstod inte särskilt mycket, men det var rätt bra för då kunde jag prata med Justin på ett annat sätt när han var borta. Jag var inloggad. Justin var inloggad. Jag log. Han ringde direkt till mig. Jag log brett och besvarade hans videosamtal. Justin ploppade upp på skärmen och inte jag långt därefter.

''Godmorgon!'' Sa han glatt. ''Godmorgon'' sa jag och log.

''Du kan aldrig ana hur mycket jag saknar dig!'' Sa han och suckade. Jag log. ''Jo, det kan jag.'' Han kollade upp på mig. ''För jag saknar dig dubbelt så mycket'', sa jag och log. Han kollade ned igen och jag såg på långa vägar att han rodnade. Jag log ännu större. ''Du är så gullig Biebs!'' Sa jag. Han kollade upp på mig med röda kinder och pekade finger åt mig. Jag antar att han hade hört för mycket gulligt. Jag brast ut i skratt. ''Hämnd'', sa han bara och log.

*

''Kat!'' Skrattade jag. Hon tog ut sugröret ur näsan och skrattade med mig. ''Vadå?!'' Skrattade hon. Jag skakade på huvudet och försökte lugna ner mig. ''Världens bästa dag!'' Skrattade hon fram. Jag nickade instämmande och andades djupa andetag. Vi hade varit och shoppat, och sedan dragit till McDonalds som slutat med... Nja, Kat stoppade in sugrör i sina näsborrar. Behöver jag ens säga mer? ''Vi ses imorgon. Right?'' Sa Kat och kramade om mig. Jag nickade och besvarade hennes kram. ''Det gör vi'', sa jag och skrattade till.

När jag kom hem la jag in alla påsar i garderoben och la mig sedan helt utmattad i sängen. Jag skrek till när det plingade till i min mobil. Jag vet inte varför jag skrek, blev rädd. Jag drog upp mobilen ur fickan och öppnade sms:et som var ifrån Justin.

''Jag vet inte hur jag ska förklara i ord hur mycket jag älskar dig och hur mycket du betyder för mig. Jag älskar dig med hela mitt hjärta och kommer alltid att göra det. Jag kommer aldrig låta dig gå.. Aldrig låta dig lämna mig. Själv kommer jag aldrig lämna dig. Det vore ju helt.. Dumt och sjukt? Du är den ända tjejen som får mig att känna såhär. Jag vet inte hur du gör, men sättet du gör det på... Jag får rysningar när du rör mig. Jag önskar verkligen att jag kunde förklara på ett bättre sätt. Men jag vet inte vad jag ska säga... Jag sitter just nu och gråter av lycka. Töntigt va? Men det är sanningen. Jag kommer tillbaka om en och en halv vecka. Då ska jag aldrig lämna dig. Jag ska sova med dig vid min sida hela tiden.. Jag vet inte hur vi ska lösa det, men det gör vi. Du kan ju följa med mig på turnéer och bli hemskolad? Jag vet inte. Men jag ska aldrig mer lämna dig. Mitt hjärta. Jag älskar dig mer än allt annat. /Justin''.

---

Sådär! ''Things really changed'' är nu avslutad! Vad tycker ni? Hoppas ni orkade läsa allt. Haha!