Ljuset. Det där ljuset. Det fanns där. Jag började långsamt gå mot det men stannade en bit framför det. Jag var ensam. En kraftig vind drog tag om mitt hår och drar mig allt närmare mot ljuset. ''Nej'', viskade jag och tog ett hårt grepp om stolpen bredvid mig. Allt som fanns var jag, stolpen och ljuset.

Jag tänker inte dö. Inte än. Vinden blev allt kraftigare och ljuset blev ljusare.

''Kliv inte in till ljuset'', hördes en viskning på långt håll. Jag vände mig snabbt om och mötte ett okänt ansikte.

''Vem är du?'' Slank det ur mig. Kvinnan log.

''Mitt namn är Desiré Bradshaw. Jag är din syster'', sa hon mjukt. Va?

''Det finns en liten historia till varför din mamma är så gammal'', säger hon. ''Hon födde mig först. Dock tog jag livet av mig när jag var femton. Ett stort misstag må jag säga nu, men jag hade det svårt i skolan. Jag har kollat ner på dig ända sen du var tre år. Det var då jag dog. Jag tror inte att du minns det, men jag vill bara säga till dig att inte ge upp. Du har så många i din omgivning som bryr sig om dig! Tänk på Joe, Justin, pappa, Sarah, Jonathan, Emily och Sam'', säger hon mjukt. Jag kunde inte gråta, inte skratta. Istället log jag bara.

''Allt för dig Desiré'', sa jag lågt. Hon log vänligt.

''Och kom alltid ihåg att jag älskar dig Jadie. Jag finns i ditt hjärta hela tiden'', sa hon.

Jag nickade. ''Jag älskar dig också Desiré''.

Vinden blev plötsligt kraftigare. ''Vad händer?!'' Ropade jag och tog ett hårdare grepp om stolpen.

''Håll i dig'', sa hon lite allvarligare. ''Kämpa Jadie!'' Sa hon högt. Kämpa. Jag ska kämpa!

Vinden slutade genast och Desiré log varmt mot mig. Jag gav henne en förvånad blick.

Helt plötsligt drogs jag tillbaka till verkligheten. Det stod läkare runt mig och kollade förvånat på mig. Jag satte mig upp och andades djupa andetag. Genom den lilla rutan kunde jag se Joe och Justin stå med tårfyllda ögon. Dom andades ut och log åt mig. Läkarna runt omkring mig började avfyra stora leenden. Jag själv kunde inte le. Inte just nu. Min mun var torr och ett stort glas vatten lät väldigt lockande. Några tårar började rulla ner för mina kinder. Jag vet inte varför, kanske var det glädjetårar?

Tankarna for omkring i mitt huvud. Hon lever. Hon lever! Jag log lyckligt åt henne genom det lilla fönstret. Hon andades djupa andetag och läkarna var genast runt henne igen. Dom gav henne en syrgasmask och la ett täcke runt henne. Dom tog några prover och såg riktigt nöjda ut. Det skulle jag också varit om jag hade räddat ett liv.

Joe kollade på mig med ett glatt leende på sina läppar.

''Hon gjorde det'', viskar han. Jag nickar. ''Det gjorde hon''.

*

''Justin, var är du?! Polisen letar efter dig!'' Hade mamma skrivit i ett sms.

Jag kollar ned på skärmen med en trött blick och knappar in ett svar. ''Min kompis är på sjukhus. Jag kommer hem imorgon, berättar allt då.''

''Mr. Bieber?''

Jag kollade upp och mötte Dr. Champells blick. Han log och skrev upp något.

''Hur mår du?'' Frågade han. Jag höjde på ögonbrynen. ''Jag mår bra?'' Sa jag förvirrat.

Han nickade. ''Jag kan inte det här med kändislivet. Men du har fått en hel del klagomål från dina fans för att du inte har uppdaterat din twitter på över två dagar. Det kanske är dags nu?'' Frågade han. Jag nickade och drog upp mobilen ur fickan. Han log.

''Om inte Jadie blir sämre så får hon komma hem imorgon'', sa han och försvann iväg genom den långa korridoren.

Jag log och loggade in på twitter. ''I'm sorry. My friend is on the hospital so i was with her whole time. #ilovemyfans and that will never change.'' Skrev jag och tryckte på tweet.

---

Det kommer minst två kapitel till sen om ni kommenterar! ♥