Efter att jag hade sovit över hemma hos Cassie var jag tvungen att åka till Scooter. Han var också i Stratford eftersom att dom ville hålla koll på mig. Vilket dom lyckades bra med.

''Scooter!'' Utbrast jag när jag fick syn på honom i studion med Cody Simpson. Han skulle tydligen få han känd också. Jag tryckte på knappen så att Cody skulle kunna höra vad jag sa. ''Ursäkta att jag stör Cody, men jag måste prata med din manager. Ta en rast sålänge!'' Sa jag och log. Han nickade, drog av sig hörlurarna och försvann ut ur studion. Jag kollade allvarligt på Scooter.
''Du kan inte göra såhär mot mig Scooter. Jag älskar den här tjejen'', sa jag lågt. Scooter kollade på mig, skrattade till och skakade på huvudet. ''Hur många tjejer har du varit med på senaste tiden?'' Frågade han mig med höjda ögonbryn. Han gjorde mig verkligen irreterad.

''Scooter!'' Sa jag irreterat. ''Det spelar ingen roll hur många tjejer jag har varit med! Jag har aldrig upptäckt äkta kärlek förrän nu! Den här tjejen gör mig lycklig på alla sätt. Jag blir glad av att bara se henne le. Och hennes vackra ögon.. Du får inte göra såhär mot mig!'' Sa jag. Scooter suckade lågt. ''Förlåt Justin. Men jag har inget annat val. Den här tjejen är riktigt sjuk!'' Sa han allvarligt. Jag skakade på huvudet. ''Hon är friskare än du tror!'' Sa jag.
Han kollade mig allvarligt in i mina ögon. ''Justin. Jag vet att det är jättesvårt. Speciellt om du älskar henne som du säger, men du måste tänka på hennes bästa också. Har du tänkt på hur hon kommer må genom att vara delaktig i ditt liv? Du är inte vilken kille som helst, tänk på det också. Det är inte lätt när ens namn är Justin Bieber. Jag förstår det. Men tänk på henne'', sa han. Jag svalde hårt och kände hur mina ögon fylldes med tårar.


När jag klev in på affären hade jag ingen aning om vilka chips mamma ville ha. Hon hade bett mig på sina knän att jag skulle gå och köpa chips åt henne. Hon var nämligen bakis. Jag skrattade till åt minnet och gick längre in till affären. När jag kom till chipsavdelningen kollade jag noga efter en påse med goda chips. Till slut fick det bli sourcream.

När jag betalat för chipsen och var på väg hem ringde min telefon. Det var Justin som ringde. ''Hallå?'' Svarade jag med ett leende på läpparna. ''Hey'', hörde jag honom säga lågt. Jag rättade till min väska och hörde på hans röst att han var ledsen. ''Har det hänt något?'' Frågade jag oroligt. Han suckade. ''Ja. Vi behöver nog prata. Jag står utanför ditt hus, du var på affären. När är du här?'' Frågade han. Jag började nervöst bita mig på naglarna och kollade framför mig. Jag var hemma. ''Nu'', svarade jag och la på luren. Justin fick syn på mig och kom långsamt fram och mötte mig på vägen. ''Vad har hänt?'' Frågade jag lågt. Han sa inget, utan slog armarna hårt om mig istället. Jag slöt ögonen och stannade kvar i hans famn. Efter flera minuter utan att någon sagt ett ord var jag tvungen att få veta vad han ville säga. ''Berätta nu, Justin'' sa jag och tog mig försiktigt ur hans grepp. Han såg för ett ögonblick ut att få panik. Sen skakade han på huvudet för sig själv och skrattade till. ''Hur ska jag kunna klara mig utan dig i två månader?'' Frågade han och började gråta. Han svor något för sig själv. Jag kollade oförstående på honom och la armarna om honom. Var det därför han var så ledsen? För att han inte ville vara utan mig i två månader? ''Jag kommer sakna dig'', viskade jag. Justin snyftade till. ''Jag kommer sakna dig också. Mer än vad du tror'' viskade han. ´

---

Det verkar som om att Justin har lite svårt att berätta sanningen för henne.. Finns det ens någon vaken nu? haha klockan är snart tjugo i fyra på morgonen! Men nattuggla som jag är så får ni ett till kap ändå! Ni läser det förmodligen när ni vaknat :) nästa kap kommer upp så fort som möjligt!